Anmäl text- och faktafel

Här är hela inlägget på facebook.

"Jag är 20 år, arbetar som undersköterska och är sjukskriven 25%. 
Varför, undrar ni då? Du är 20 (!!) år och har en ung kropp? Du orkar? Vissa kan till och med tro att jag är bortskämd, som inte tar vara på mitt arbete som jag så “enkelt” fått tilldelat till mig.

Jag ursäktar mig inte med att jag är stresskänslig, har dåligt tålamod, är lat eller “inte orkar”. Jag är sjukskriven för att bemanningen inom vården inte är bättre än vad den är, arbetsvillkoren är helt åt skogen och för att jag inte tagit hand om min kropp och lyssnat på den. För tillslut orkar man inte mer. Till slut tar det stopp.

För dig som inte vet hur mitt arbete, "att torka människor i arslet" som det så ofta kallas, ser ut - här har du ett exempel.

Ett arbetspass som för mig är mellan 07.00-14.00 ser (inte allt för sällan) ut såhär: 
In på avdelningen, göra frukost, städa undan det som kvällspersonalen inte hann städa undan igår kväll, duka fram frukost, in och börja väcka de boende. 8 boende på 8 olika rum. Helst ska alla ha fått i sig frukost och läkemedel innan klockan hunnit slå 09.00. 
Sjuksköterskan ringer, vill att jag ska sätta kateter, lägga om sår, ta blodsocker, ge insulin, dela läkemedel på annan avdelning. “Kommer så fort jag kan”. 
Vid frukostbordet sitter Agda. Idag behöver Agda ha närhet, hon är orolig idag. Sitter med Agda tills hon känner sig trygg. Lämnar avdelningen till min kollega som får arbeta ensam en stund. 
Ner på annan avdelning, dela läkemedel, tar blodsocker och ger insulin. Går till den boende som ska få kateter, suckar av lättnad när jag ser att katetern redan är satt. Ber om ursäkt och springer iväg till den boende som ska ha ett sår omlagt. Är så noggrann jag kan, i bakhuvudet snurrar min kollega som får vara ensam. Avslutar såromläggningen. Springer tillbaka till avdelningen där min kollega duschar en av våra boende. 

Ser att Berit är på väg ut ur rummet, naken. Jag går med Berit till hennes toalett och hjälper henne med påklädnad, morgonhygien, borsta tänder, tvätta händer, kamma hår. Nu är min kollega färdig med duschen. Vi har 4 boende kvar nu. Klockan börjar närma sig 09:30. När vi är helt färdiga med morgonarbetet har klockan slagit 11:00. 
12:00 är det dags för boendelunch. Mellan 11:00-12:00 samt 13:00-14:00 ska det andra göras. Tvätta boendekläder, personalkläder, dokumentera, städa avdelning samt boenderum, beställa inkontinensskydd, måltider, matvaror. Vara ett stöd för anhöriga, boende och ständigt vara en hjälpande hand. 
Ha i åtanke att vi i personalen ska klämma in en 30-minutersrast på det också.

När jag går hem klockan 14:00, så har mina 20-åriga ben burit mig ca 15 000 steg. På 7 timmar.

Det var när jag började glömma saker, tappa ord mitt i meningar, känna mig förvirrad och sluddrade under slutet av arbetspasset som jag insåg att jag var på väg in i den berömda väggen. Det slutade med sjukskrivning och kontinuerliga psykologbesök. Nu är jag RÄDD för att börja jobba 75% igen.

NÄR ska undersköterskornas röster bli hörda? NÄR ska vi slippa vara ständigt underbemannade? 
Jag är inte den första som blir sjukskriven på grund utav det sjuka arbetssättet som faktiskt råder inom vården, och jag är absolut inte den sista.

Glöm aldrig bort, att det är ingen som tackar dig när du inte orkar mer.

Här kan du även läsa NT:s intervju med Carolina Hedén.