Eva Nilsson, Stödföreningen för Småskalig Vattenkraft, har hjälpt Leif Wretman att svara på vår replik. Eva Nilsson är konsult från Värmland, där det förekommer många missförstånd bland småskaliga vattenkraftsägare.

Vi påstår inte att det finns ett tröskelvärde när det gäller storlek på kraftverket och dess påverkan på miljön. Vad vi säger är att de allra minsta småskaliga, de under 1,5 MW, och speciellt de 1030 med effekt under en bilmotor (hälften av Sveriges vattenkraftverk) är onödiga och gör mer skada än nytta, eftersom deras bidrag ligger på 0,2 procent av elproduktionen.

Jordskred är inte speciellt vanligt förekommande i vattendrag, men skapar nya nischer i ekosystemet på naturlig väg när de inträffar. Det är skillnad på onaturlig och för ekosystemet förödande påverkan av människor som dammar, och naturliga processer i ekosystemets utveckling.

Eva Nilsson menar att den småskaliga vattenkraften är hotad, men det är totalt fel, tyvärr. Hade vi prövat dem med dagens regler i miljöbalken hade minst 500 av de minsta försvunnit eftersom de inte har råd själva att miljöanpassa och då tvingats att avveckla. Nu kommer de flesta att vara kvar, och de behöver inte ens betala miljöanpassningen, det sköter de stora bolagen om via en fond. Regeln att exploatören ska betala skydd av miljön, Polluter Pays principle, som EU:s och Sveriges miljölagstiftning bygger på ska alltså inte gälla de minsta vattenkraftverken enligt förslaget kring nya lagstiftningen, och ändå är Eva Nilsson oroliga. Obegripligt. Däremot har de större småskaliga ekonomi att klara av miljöanpassning, och bland dessa finns dessutom en del som deltar i regleringen av elnätet, de har alltså en viss betydelse för vårt elsystem.

En enig forskarkår i Sverige likväl som internationellt är överens om dammars negativa påverkan, tar man bort onödiga dammar blir det generellt alltid bättre i miljön, punkt.

Leif Wretmans kraftverk ligger 50 mil från hans hem, det är inte fråga om lokalt landsbygdsengagemang. Vi har ögonvittnesskildringar från tidigare maskinister att tusentals ålar dödats. Att åldöden förmodat skulle ha minskat i Leif Wretmans kraftverk har mer att göra med att det inte finns ålyngelledare i kraftverken, en mycket enkel och billig åtgärd, eftersom de inte är miljöanpassade. Leif Wretman liksom de flesta andra ägare struntar i det, och när de måste miljöanpassa skriker de att äganderätten är hotad, vilket är patetiskt. Viktigt att poängtera är att åldöd i vattenkraftverk, värre ju mindre turbiner det är, är belagt i många rapporter.

Fisketurism i Sverige är fortfarande i sin linda, korrekt, men det finns exempel och de visar otroliga siffror. Sex miljarder omsätter svenska sportfiskare enligt Jordbruksverket, oräknat de 800 000 utländska besökare som Tillväxtverket rapporterar fiskar här varje år. Fiske i strömmande vatten är det som har störst potential att utvecklas, men då behöver vi få bort en stor del av de 11 000 dammarna och 1700 onödiga minsta småskaliga kraftverken.

Catch and release är förbjudet i Tyskland, ingen annanstans i EU. Det ingår som en del av regelverket utformat av våra myndigheter kring hur vårt fiske får bedrivas: vi har ett antal fredade och skyddade arter som måste återutsättas vid fångst, exempelvis mal, ål och vildlax, och det finns inga indikationer på att det är på väg bort. Tvärtom utvecklas C&R-fisket som en del av en samhällsekonomisk förvaltning av resursen. Överlevnaden är mycket hög och frekventa återfångster av fisk visar att rätt utfört, till exempel kan fiske med hullingslösa krokar vara bra, fungerar metoden alldeles utmärkt.

En utveckling av landsbygden som bygger på restaurerade ekosystem anser vi är en bra och hållbar utveckling, men företrädare för cirka 800 ägare av de minsta vattenkraftverken i Sverige vill uppenbarligen inte vara med i den utvecklingen.

Christer Borg, generalsekreterare Älvräddarnas Samorganisation

Kristiina Mustonen, ordförande Naturskyddsföreningen Roslagen

Patrik Bergqvist, Skeboåns Sportfiske