Vänsterpartiet interpellerade i fullmäktige den 20 februari om jämställd snöröjning, det vill säga en snöröjning som utförs så att alla trafikanter kan ta sig fram – även fotgängare och cyklister. Då stegade Mikael Strandman (SD) upp i talarstolen och uttryckte förvåning över att Vänsterpartiet alltid måste ställa grupper mot varandra.

I sin ledare den 14 mars gör Reidar Carlsson samma sak. När Vänsterpartiet kritiserar ett orättvist system och kämpar för allas rätt, för jämlikhet och rättvisa, då skriver Reidar Carlsson att Vänsterpartiet skyller orättvisorna i samhället på en speciell grupp – de rika.

I Sverige har vi i dag ett system som gynnar överklassen. Vi har avskaffat fastighets-, arvs- och förmögenhetsskatt. Skattesänkningar, ränteavdrag, ROT- och RUT-avdrag har lett till enorma överföringar från staten till de mest besuttna. Genom procentpåslagen höjs lönerna hela tiden mest för de som redan har högst lön.

Direktörerna spelar i en egen liga. Där finns inga gränser för hur mycket en lön kan höjas. Klyftorna ökar hela tiden. Det är det här som skapar ”motsättningar och misstro” – det är inte Vänsterpartiet som gör det, vilket Reidar Carlsson påstår i sin ledare.

Vi lever i ett kapitalistiskt system. Hur detta fungerar och på vilken människosyn detta system grundas illustreras på ett övertydligt sätt i ett uttalande av Björn Wahlroos, Nordeas ordförande (Svenska Dagbladet 15 mars). ”Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer”. När Vänsterpartiet kritiserar företeelser av det här slaget, då skylls vi för populism och för att ”skylla på de rika”. Häpnadsväckande!

Målet för Vänsterpartiets politik är enligt partiprogrammet ”att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan”. Om detta mål ska förverkligas, så måste den nuvarande utvecklingen brytas. Vi kan inte fortsätta att ta från de fattiga och ge till de rika!

Vidare skriver Reidar Carlsson: ”Vänsterpartiets grund är socialismen, vars ekonomiska politik har prövats på olika platser och alltid misslyckats”. Här är det meningen att läsaren i tanken ska koppla ihop Vänsterpartiet med öststatssocialismen – ett statsskick som hade mycket lite med socialism att göra. Detta kallas ”guilt by association” eller skuld genom sammankoppling – ett lömskt och lågt sätt att argumentera, som vi drabbas av från tid till annan och är fruktansvärt trötta på.

Enligt ledaren bygger Vänsterpartiets ekonomiska politik i dag också på populism. Som exempel framförs partiets krav på förkortad arbetstid. Låt oss då syna detta. Från 1930-talet till 1980-talet minskade arbetstiden i takt med produktivitetsökningen. Om detta fortsatt, så hade vi förmodligen redan haft sex timmars arbetsdag, men så blev det inte. Från 1980-talet och framåt har det överskott, som produktivitetsökningen genererat, helt och hållet tillfallit kapitalägarna. Detta är ytterligare ett exempel på hur pengar förs över till de redan rika. De, vars arbete skapat överskottet, får inte del av överskottet – vare sig i form av pengar eller i form av fritid.

Populism används i dag ofta som skällsord, utan att den som använder det ens försöker att motivera varför. Vad är då populism? Och vem är populist? Kännetecknande för populismen är att man för fram förenklade lösningar på svåra problem utan att utgå från någon genomtänkt ideologi. Populister är enligt vår uppfattning de partier som i dag mer eller mindre överger sin ideologi, sätter upp fingret i luften och söker sig till den del av det politiska fältet, där man tror att de flesta väljarna finns.

Britt-Marie Bardon (V)

Elisabeth Frostklinga (V)

Jessica Hilwëyn (V)

Johannes Folkesson (V)

Ola Nordstrand (V)

Stefan Grath (V)

Anita Kullström (V)

Pontus Torpefält (V)

styrelsen för Vänsterpartiet Norrtälje

NT kommenterar:

Det är alltid fascinerande att se vänsterpartister resonera kring de socialistiska systemen i forna Östeuropa. Så också nu.

Enligt styrelsen för Vänsterpartiet i Norrtälje hade detta ”statsskick” mycket lite med socialism att göra. Varför hade i så fall Vänsterpartiet, då under namnet Vänsterpartiet Kommunisterna, ett nära samarbete med dessa partier? Eller var inte heller Vänsterpartiet Kommunisterna speciellt socialistiskt?

Men låt oss bortse från öststatssocialismen. Ett bättre exempel är Venezuela, vars socialism länge hade många beundrare inom Vänsterpartiet. Nu har dock även denna socialism inneburit en katastrofal ekonomisk utveckling. Är nu inte heller detta någon ”riktig” socialism, enligt Vänsterpartiet i Norrtälje?

Det är också intressant att Vänsterpartiet i Norrtälje hävdar att all svensk produktivitetshöjning sedan 1980-talet gått till ”kapitalägarna”. Det skulle alltså innebära att ingen reallönehöjning alls skett i Sverige de senaste 30 åren.

SCB:s siffror visar tvärtom en ökning av reallönerna med 72 procent 1985-2015. Vänsterpartisternas påstående om att ”kapitalägarna” tagit hand om allt överskott stämmer alltså inte. Och därmed håller inte heller påståendet om att sextimmarsdagen hade varit smärtfri att genomföra.

Detta är ett typexempel på V-populism – att hävda att en reform som sextimmarsdagen går att genomföra utan några som helst negativa konsekvenser för vanliga löntagare eller för samhällsekonomin. Och detta gäller oavsett om Vänsterpartiet utgår från en ”genomtänkt ideologi” eller inte – även om ideologin kan vara genomtänkt, så kan den ju vara feltänkt.

www.norrteljetidning.se
redaktionen@norrteljetidning.se