Annons

Annons

Annons

Annons

Fotboll

Roslagsbros trotjänare har räddat bollar i 40 säsonger: "När kroppen blir varm kommer tävlingsdjävulen fram"

Det finns många spelare som är trogen sin klubb hela karriären medan andra sticker iväg på andra äventyr. För Johanna Boström har det funnits chanser att testa spel högre upp. Men hon ångrar inte att hon inte tagit de chanser som kommit.
– Jag hade absolut kunnat spela allsvenskan men jag har inte haft några jättevisioner. Jag har trivts bra här och fått glänsa lite ibland, säger Johanna Boström.

Annons

Året var 1976 och pojkarna sparkade boll och hade gjort så i oändliga tider. För tjejer var det året som de för första gången också fick en egen serie.

– Jag bodde i Norrtälje och det året kom det till en stadsflickserie, berättar Johanna Boström.

Hon spelade väl en del ute men någon skulle stå i mål och där hamnade hon rätt snart. Hon var rätt tidig och duktig redan då.

– Jag var ganska stor och lång tidigt så det passade väl bra och jag trivdes med det också, säger hon.

Därifrån var inte steget stort till det blev seniorfotboll. En domare som dömde flicklagsmatcherna tittade ut några tjejer och sedan blev det snart spel för Roslagsbros damlag.

– Det var Helen Ljung, "lulle", som hittade mig i flickserien och sedan kom jag till Roslagsbro som 12-13 åring tror jag. Jag minns att vi tränade två eller tre gånger i veckan och för mig blev det ju buss ut varje gång.

Annons

Annons

Hennes första tränare hette Birgitta Andersson och Annelie Holgersson och i deras försorg blev det B–laget nästan direkt. Året därpå kom så A–lagsdebuten och den minns Johanna mycket väl.

–Det var sista Amatchen borta mot Djurgården. Vi spelade på Hjorthagens IP och jag var med som reserv. På den tiden var verkligen en reserv sittandes på bänken. Inhopp skedde nästan enbart om det blev någon skada eller så. Vi förlorade med 2-0 men jag spelade inte, säger hon.

Det var den 9:e oktober 1977 och året därpå spelade hon en match i laget innan det drog igång på riktigt 1979.

Då som nu på samma fotollsplan i Roslagsbro, och det är inte mycket som förändrats även om det byggts till och utvecklats en hel del på Vårlyckan som arenan heter.

– Det här är samma plan nu som då, kanske den där lilla läktaren tillkommit, säger Johanna Boström och pekar mot några bänkrader i slänten.

Klubbstugan är likadan och den goda ekonomin har gjort att klubben kunnat satsa på utveckling de senaste åren.

– Nu finns det inomhushall och flera fotbollsplaner, även konstgräs så visst har det hänt en del, säger Boström.

Hon har försökt få spela lite ute också men det var inte så enkelt.

– Jag ville ju det ibland men det fick man snika sig till. Arnold var så rädd att jag skulle bli skadad, skrattar Boström.

Arnold var Arnold Holgersson, en ikon i klubbens historia som var mycket omtyckt.

– Han har betytt oerhört mycket för klubben och för många spelare, inte minst för mig. Han var en fantastisk människa.

1984 fyllde Johanna Boström 20 år och utbildning låg i tiden i hennes liv. Hon hamnade i Markaryd där hon studerade i ett år. Men för den skull så hindrade det henne inte från att spela i Roslagsbro.

Annons

– Jag pluggade matematik och fotboll bland annat, så tränade gjorde jag ju i veckorna. På helgerna åkte jag hem och spelade match. Jag fick pengar av klubben för att kunna åka hem, helt fantastiskt egentligen, säger Boström.

Annons

Bild: Michael Hallner

Självaste Pia Sundhage var dessutom hennes lärare i matematik och fotboll under en tid men det var precis då som Sundhage blev proffs och försvann från folkhögskolan i Markaryd.

– Det är väl häftigt att ha haft henne som lärare, men hon blev proffs i Lazio då och drog på våren.

Även om Johanna Boström nästan alltid tagit sig till träningar och match själv och inte haft föräldrarna med så mycket på sidan om så är hon tacksam för att hon fått göra det hon älskat hela livet.

– Mamma har kanske sett ett tiotal matcher och pappa kom på en match i Svenska Cupen en gång när det var 500 på läktaren. Men jag har fått chansen att hålla på med det jag vill och det är jag så lycklig över.

Inte heller speciellt mycket annan sport har det blivit utan det är just fotboll som tagit den stora delen av hennes fritid hela livet.

– Jag spelade lite volleyboll några vintrar men annars bara fotboll och vi hängde ute på Vårlyckan när herrarna spelade. Sedan var man ju självklart på hockey när NIK spelade. Då var det uterink med varm saft, minns Boström.

Tipsextra på lördagarna var givet och favoritlaget har alltid var Ipswich. I svensk fotboll är det Hammarby som gäller och självklart titade hon lite på Öxabäck och Jitex, för det var ju dom som var bäst på damsidan på den tiden.

Annons

Att själv få spela i Allsvenskan har funnits i tankarna men det blev aldrig av. Inte för att anbud saknats eller att kvalitén inte räckt till utan bara för att det inte blivit så.

– Nä, det blev aldrig av, Jag tränade med Stattena när jag pluggade i Markaryd och sedan hörde Hammarby och Bälinge av sig. Det var ju aldrig anbud och pengar på den tiden men kontakter fanns, men jag kände att jag skulle vara kvar.

Annons

Det är heller inget Johanna Boström ångrar alls utan hon har alltid trivts bra i Roslagsbro.

– Jag har inte haft några jättevisioner och kanske har jag varit lite för bekväm. Hade jag velat hade jag absout kunnat träna för att spela i allsvenskan men jag har ju fått glänsa lite här istället, skrattar Johanna Boström.

Inte heller skador är något som hämmat henne under karriären. En fraktur på båtbenet hölle henne från fotbollen under en längre tid när hon var gipsad en hel höst men det är minst 15 år sedan.

Att Johanna fortsatt med fotboll fast hon, enligt henne själv, borde slutat för tio år sedan beror dels på att hon blev ledare och sen har kroppen hållt ihop.

– Vi gjorde en satsning på damfotbollen och jag har varit spelande ledare under en massa år. 2015 satt jag dock på bänken och hade väl bestämt att jag skulle sluta. Kroppen är slut nu men när man kommer ut och värmer upp så nog sjutton flyger tävlingsdjävulen i en och så kan man kasta sig och göra dom där räddningarna. Sen får man ta smällen dagen efter, säger hon och skrattar högt.

Nu kan hon minnas tillbaka på en lång karriär och om den är slut återstår att se. Många minnen finns det och när jag frågar henne om några speciella anekdoter så nämner hon genast en match mot Tyresö borta i slutet på åttiotalet.

Annons

– Det är nog en av de häftigaste matcher jag spelat. Dom hade lyckats värva ett par amerikanska spelare och det var Gunilla Pajkull som tränade dom. En av dom var Michelle Akers som var i början av sin karriär. Det var en upplevelse. Hon var ju senare världens bästa spelare under några år.

Bild från år 2000.

Bild: Roine Karlsson

Nu är siktet inställt på 2017 och det blir spel i divison fyra för Roslagsbro IF. Säsongen som gick var inget att skryta om och nu hoppas Boström att det finns krafter för en nystart.

Annons

– Det var så skönt när säsongen var slut nu. Det har varit ett fruktansvärt dåligt år. Det känns konstigt att ramla ur till fyran. Men nu hoppas vi få ihop det till nästa år, avslutar Johanna Boström.

Och nog tror vi att den evigt unge Roslagsmålvakten återfinns där mellan stolparna till våren, för får hon väl på sig skorna och värmer upp så håller hon ett par år till.


Michael Hallner

073-808 89 86
michael.hallner@mittmedia.se

Till toppen av sidan