Farsen kring Bob Dylans Nobelpris har varit underhållande att följa, samtidigt som den har gett en klump i magen.

För om man som jag arbetar med litteratur, har tillkännagivandet av Nobelpriset varit en högtidsstund, och nästa års dörröppning har onekligen devalverats av denna följetong.

De senaste delarna i snacket kring Dylans tystnad är Svenska Akademiens ledamot Per Wästbergs uttalande om pristagarens arroganta beteende, ett citat som han fick en dask på rumpan för av ständiga sekreteraren Sara Danius, följt av en debattartikel i Aftonbladet där Ulf Lundell – den ultimata Dylan-mannen – förklarade att det var arrogant av Wästberg att kalla Dylan för arrogant. Hela Lundells text stinker i sig lika mycket arrogans som ett moln cigarrettrök blåst i ansiktet.

Själv uppskattade jag inte priset till Bob Dylan, utan att förringa hans betydelse som musiker och textförfattare. Så hans diss av priset roade mig först, en skadeglädje som nu börjar få en bitter eftersmak. Inte bara Svenska Akademien ser löjlig ut utan även priset.

För att undvika liknande Dylan-debacle i framtiden, kanske Svenska Akademien kan lära av Dagermansällskapet. De har tidigare hunnit före med att ge Dagermanpriset till flera författare som senare har fått även det stora priset. Dagermansällskapet förkunnar inte pompöst på flera språk vem som tilldelats priset. De frågar ödmjukt om mottagaren vill ha det.

*

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Kristian Ekenberg
026-15 96 50
kristian.ekenberg@mittmedia.se