– Huvudpoängen var att beskriva en försoningsprocess, säger författaren, som kommer till Norrtälje i morgon.

Theodor Kallifatides talar om försoning. Att vi måste lära oss den svåra konsten att försonas, både med oss själva och varandra. Med det förflutna och våra minnen.

– Det finns alldeles för lite av den varan i dag, det är så mycket konflikt och konfrontation.

I sin senaste roman, Det gångna är inte en dröm, skildrar han sin barndom i den grekiska byn Molai.

I inledningen skriver han om hur hans morfar tar hans hand och inte släpper den förrän de funnit hans föräldrar i Aten, och om fascisterna, som samlat byborna utanför kyrkan och tagit med sig några av männen därifrån.

Då var han åtta år. Det tog 62 år innan han återsåg Molai.

– Det var en helt annan by. Jag hade lämnat en by som var sargad av andra världskriget och fattig. Jag kom tillbaka till en välmående by, dit det kommit invandrare.

Han vill inte kalla boken, som gavs ut tidigare i höst, för memoarer.

– Nej, det är en självbiografisk roman, jag vill skapa en konstnärlig upplevelse. Allt som står där är sant, men allt står inte där. Jag berättar om ett avslutat kapitel i mitt liv, från byn där jag föddes till Stockholm.

Theodor Kallifatides kom till Sverige 1962. Han jobbade med allt möjligt; skalade potatis, diskade, bar ut tidningar.

– Sverige var ett annat land. Det fanns gott om arbete och Sverige behövde arbetskraft. Nyckeln till ett nytt samhälle är arbete och språket, utan arbete är man utanför.

Han lärde sig svenska genom att läsa skönlitteratur, gärna Strindberg. Läsningen krävde två ordböcker, från svenska till engelska och sedan vidare till grekiska.

– Det var en lång process, jag lärde mig både svenska och engelska, säger han.

Sedan slutet av 1960-talet har Theodor Kallifatides gett ut ett 30-tal skönlitterära verk. Böcker som nått en bred publik och gjort honom till en av våra mest uppskattade författare.

Titeln på den senaste romanen, Det gångna är inte en dröm, syftar på hur vi ser på det förflutna och våra minnen.

– Det finns en ideologi som säger att det förflutna är borta, att det är en dröm, till och med att hela livet är en dröm.

– Jag är anhängare av ideologin att människan minns och vet att det förflutna har existerat. Vi kan lära oss av det förflutna; om vi inte kan minnas kan vi inte heller lära oss någonting. Glömskan är människans värsta fiende.

Minnas. Och samtidigt försonas.

Hur gör man det?

– Det viktigaste är att försöka se verkligheten sådan den blivit. Det bygger på att man vågar möta verkligheten som den är, utan skygglappar. Man måste inse att saker har förändrats, det betyder inte att man ska glömma.

Theodor Kallifatides är produktiv som författare.

Var får du idéerna till dina böcker?

– De bara kommer. Det gäller att hålla sig nära de väggar som ger fruktbara tankar. Att läsa goda böcker, se bra konst och ha stimulerande samtal. Man behöver ha sin själs ögon öppna, då kommer idéerna.

Just nu skriver han inte på någon ny roman. Men det finns ett tema han funderar på.

– Jag har en idé om att skriva en bok om flykten från ansvaret, det är det största samhällsproblemet vi har i dag.

Margaretha Levin Blekastad
margareta.levin@norrteljetidning.se