Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Richard Grandin: Svårt att sätta fingret på Åland

NT:s Richard Grandin har alltid haft en hatkärlek till till ögruppen i öst.

Åland. Jag har känt ett behov av att sätta fingret på ögruppen, på vår granne i öst, sedan jag var liten. Det har alltid funnits någon sorts hatkärlek från min sida, något jag känt ett behov av att förklara. Det känns som om det är något viktigt jag har att säga, men Åland är så svårdefinierat. Ett örike man vid klara dagar kan se om blicken riktas mot öster istället för mot asfalten när man passerar över Singöbron. Jag gjorde det förut och tidigare, innan jag skaffade körkort och barn. Tittade efter öppningar längs horisonten, lockades av det som fladdrade i ögonvrån. Men nu tittar jag bara snett nedåt, framåt, aldrig mot Åland. Allt för köra säkert längs förutbestämda vägar, allt för att känna mig som en familjefar.

Som det ska vara, som det är sagt, när man som ansvarstagande kör bil över broar.

Ändå finns fascinationen - och osäkherheten kring vad Åland är - kvar. Åland är som månen, ungefär. Öriket ligger ju där, men hur långt det är dit vet man inte riktigt. Trots att Åland inte ligger så långt hemifrån är det långt nog för att kännas alldeles borta. Gränsen är tydligen tydlig, men ändå har jag ingen aning om vart den går. Den kanske går redan utanför Söderarm. Den kanske går precis när man sätter foten på de kända röda klipporna. Det kanske bara är när man står på Åland som man, på riktigt, är på Åland. Innan det är man aldrig riktigt framme.

Åland är märkligt på så många vis, men ett vis sticker ut. Det faktum att det märks att du är på Åland när du kliver iland på Åland. Det finns nämligen inget tvivel om att du är framme när du kommer fram. Det är inte som att åka till Bergshamra, det är det inte. Det är lättare att komma på att man inte är i Bergshamra, än att du är det. Bergshamra är nämligen för likt det mesta andra - I Bergshamra vet du aldrig riktigt om du är framme om det inte är någon skylt i närheten. Om du somnar i Herräng och fraktas ovetande med bil till Bergshamra så kommer du inte veta att du är i Bergshamra när du vaknar.

Men det vet du alltid på Åland.

Så jag åker dit. Ser den där kilometerlånga allégatan där min gamle kompis välte parkbänkar ända tills den åländska polisen kom och tvingade honom att gå tillbaka hela vägen och välta tillbaka dem igen. Och jag ser den där portuppgången där vi, i det där gänget jag hamnade i, sov en hel natt tillsammans med en flaska Vargtass och några tjärpastiller som vi delade broderligt mellan oss. Jag hatade faktiskt Åland den natten. Och jag ser bryggan där vi la till med segelbåten det där året då sommaren fortsatte långt in i oktober. Den där natten då Åland log sitt största leende och kebaben framåt småtimmarna smakade bättre än någon annan kebab gjort sedan dess. Den natten var känslan en annan. Då älskade jag Åland.

Så. Nu har jag satt fingret på öriket i öst. Äntligen, efter alla dessa år av sneglanden från Singöbron.

Nu återstår det bara en enda fråga att ge svar på.

Varför?

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons