Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Natten då Gud blundade

Artikelserie
NT Minns - före 1950

Sent på kvällen 1888 bestämmer sig sju ungdomar för att gå den dryga kilometern över isen från Sundskär till hembyn på ön Vidinge. Ingen kommer fram.

Annons
Bilden är tagen från nordvästra sidan av Vidinge. Sundskär syns vid horisonten.

Mycket av det gamla finns fortfarande kvar på ön Vidinge. Huset där Algot Norberg bodde. Byvägen som systrarna Anna, Frida och Helga Jansdotter gick till skolan. Vidinge är samtidigt en spöklik påminnelse om den tid som flytt. Och en olycka som förändrade allt.

Det är tyst på Vidinge. De enda spår vi ser i nysnön är från en räv. Inga båtar i sjön, ingen rök ur skorstenarna. Det enda som hörs är vindens susande bland al och ask. En stor kontrast mot den tid då Vidinge var en levande by fylld av människor. 1880 var 80 människor, fördelade på 18 familjer, bofasta ute på Vidinge. Livet gick sin gilla gång. Man livnärde sig på fiske, på säljakt och mindre jordbruk. Det var hårt slit blandat med magiska kvällar. Skratt och gråt om vartannat.

– Det var en annan tid, säger Lennart Molander. Man tänkte på ett annat sätt, hade andra referenser. Men det som är detsamma nu som då är känslorna. Det kändes på samma sätt att skratta på den tiden.

Eller att gråta.

Lennart Molander är märkt av den historia han berättat i sin bok ”Natten då Gud blundade”. Det märks när vi kliver av båten vid byn på Vidinge. Vissa historier, särskilt starka sådana, griper tag och släpper egentligen aldrig taget om dem som bär på dem.

För Lennart Molander är det så. Han blev fast i Vidinges sorgliga historia den dagen han såg en artikel om olyckan i DN. Lennart Molander ville veta mer. Och den information han samlade in blev en bok 2005.

– Det är speciellt att komma hit, säger han. Allt blir så påtagligt när man besöker platser där saker och ting verkligen hände.

Eftermiddagen den 2 mars 1888 är en dag som börjar bra på Vidinge. Efter veckor av kyla sker ett väderomslag som gör vädret milt. Några enstaka snöbyar blandas med solsken. I byn samlas sju ungdomar en efter en för att vandra över isen till Sundskär och det bönemöte som sedan länge är planerat. På Sundskär finns redan Missionsförbundets predikant Anders Gustaf Jansson från Grovö i Frötuna. Stolar sätts fram hos Petter Mattsson där mötet ska hållas. Kaffet är varmt. Allt är förberett.

Wilhelmina Sundell, 14 år, Klara Södergren, 23 år, Leonard Söderman, 23 år, samt syskonen Anna, 22 år, Frida, 14 år, och Helga Jansdotter, 11 år, stannar vid stugan där Algot Norberg, 21 år, bor. Han är den siste som ska följa med på bönemötet på Sundskär och bor längst norrut i byn. Egentligen borde de vara fler, närmare 15 Vidingebor. Men det fina vädret gör att många stannar kvar på ön. Det finns sysslor att göra. Bäst att passa på när vädret är bra.

De går ut på isen och följer raden av ruskor som tar dem norrut till Sundskär. Ön syns tydligt i norr.

Lenart Molander skakar på huvudet. Vi står vid Algot Norbergs hus som ännu står kvar i den norra delen av byn. Det var här han bodde, levde, verkade.

– Vem vet hur de tänkte när de gick över isen? Vad hade de för relationer? Vad skrattade de åt? Vem kunde ana att de aldrig skulle återvända?

När sällskapet kommer fram till Sundskär har det redan börjat blåsa upp. Mörka moln syns på himlen, blågrå moln mot den bleka isen. Mötet går som det ska, men framåt kvällen börjar det snöa allt mer och vinden ökar i styrka. Det blåser hårt från syd.

Redan här börjar oron sprida sig bland människorna i den lilla stugan. Snöflingor slår mot rutorna när bönemötet på Sundskär avslutas. Någon ber dem att stanna, att inte trotsa det hårda vädret. Svaret blir nej.

Lennart Molander har grunnat på det sedan han först hörde talas om olyckan.

– De på Sundskär försökte verkligen få Vidingeborna att stanna över natten, säger Lennart Molander. Beslutet att gå eller inte gå lämnades förmodligen åt Algot eller Leonard, de äldsta av ungdomarna i gruppen. Frågan är varför de valde att gå ut i stormen?

Beslutet blev nämligen att försöka ta sig hem. Det var visserligen mörkt och snöstorm, men det handlade bara om att hålla ihop gruppen och gå snabbt i rätt riktning. Följa ruskorna som fanns som vägledning över isen. De klädde på sig sina kläder. Diskuterade färdvägen. Och gav sig iväg.

De börjar vandringen söderut över Sundskär. Stormen blåser upp drivor av snö som gör marken svårforcerad. De går mot Gräsören, den lilla ön söder om Sundskär, för att på så sätt få så kort resa som möjligt hem till Vidinge. Sträckan är bara en kilometer över isen. De håller ihop. Snart är de hemma. De har vinden i ansiktet. Tappar de orienteringen tänker de gå rakt mot vinden. Då kommer de hem.

Väl ute på isen tappar de kontakten med ruskorna. De ser knappt någonting framför sig i den piskande stormen. Och när de kommer en bit ut på sundet mellan Sundskär och Vidinge vrider vinden till en mer ostlig riktning.

Det blir förödande.

Med stormen rakt i ansiktet går de vidare, men de är omedvetna om att de är på väg ut på den stora Ådskärsfjärden. I boken beskriver Lennart Molander i detalj vad han tror hände. Det är förstås ett antagande, ingen kan veta säkert. Men den lilla gruppen splittras när paniken börjar ta över. Kanske beror det på att några, de yngsta, inte orkar gå längre. Någon kanske lämnar gruppen för att hämta hjälp. De skiljs hur som helst åt på isen. Vinden vrider ytterligare och de har ingen aning om var de är.

Stormen tilltar, paniken likaså. Det finns inga spår att gå tillbaka i, inga ruskor att följa. Allt är ett kolsvart universum. Kylan är påtaglig. De försöker värma varandra så gott det går. Någon tappar medvetandet och lämnas när hoppet är ute. Någon tappas bort. Några blir kanske osams om vägvalet. Men det spelar ingen roll. Ingen kommer fram. Ingen kommer hem. En efter en fryser de ihjäl på isen.

Stormen fortsätter även under lördagen. På söndagen klarnar det upp och lugnar ner sig, En man från Vidinge tar sig till Sundskär där man är övertygade om att ungdomarna befinner sig. Men där finns ingen. Ungdomarna hade gett sig iväg under stormnatten. De skulle gå hem. Samtidigt ser en man på ön Kudoxa en svart prick på isen. Han går ut för att se vad det är och inser snart att det är en människa. En död människa. En flicka. Wilhelmina Sundell, 14 år.

Nyheten om att Wilhelmina hittats på isen sprids fort på Vidinge. Sökandet inleds. Man hittar en efter en på fjärdarna nordväst och nordost om Vidinge. Döda. Den siste de hittar är Algot Norberg. Han hittas vid Tistronören söder om Gräskö - nästan en mil från Vidinge. Han var den som kom längst i stormen.

Vid skolhuset på Vidinge är det enkelt att föreställa sig hur det såg ut.

– Det var här man la Lenonard, Algot och Wilhelmina, säger Lennart Molander. De andra lades i bykstugan. Man eldade i spisarna för att tina upp kropparna.

– Några veckor senare kör man alla kistor med häst och vagn till Rådmansö kyrka.

Kyrkoherde Carl Mauritz Anjoul tar emot det dystra sällskapet. Kyrkklockorna slår. I Lennart Molanders bok står följande, det är pastorn som talar till Vidingeborna och Wilhelmina Sundells pappa Erik:

– Det är ett hårt slag som drabbat er familj Erik, men förlita dig på att Wilhelmina nu välkomnats av Herren Gud, vår skapare.

Erik Sundell tittade på pastorn och sa:

– Hur kan vår Herre ta ifrån oss vår kära dotter? Vad gagnar det honom?

Pastorn hade inte väntat sig den sortens fråga. Han skruvade sig en aning och sa:

– Herrens vägar äro outgrundliga, vi vet inte vilka avsikter han har med sina beslut Erik. För oss vanliga syndare är det inte möjligt att förstå allt eller kritisera hans gärningar.

Erik Sundell svarade:

– Den här natten måste han i alla fall ha blundat.

50 år efter olyckan lämnar den sista fastboende människan Vidinge. Det beror förstås inte bara på den olycka som tog död på en hel generation. Det handlar även om samhällsutveckling, om det bekväma moderna livet, om den utdöende fiskenäringen och ungdomens längtan bort. 1939 är ön tom och har varit det sedan dess.

Husen som ungdomarna bodde i har blivit sommarbostäder. Precis som bykstugan och skolhuset där kropparna lades efter olyckan.

Ingen som minns olyckan lever längre.

Följ Ett år vid havet på deras blogg här.

Bykstugan. Det var här man la Klara Södergren samt systrarna Anna, Frida och Helga Jansdotter efter att man hittat dem döda på isen.
De gamla husen är numera sommarbostäder.
Vidinge, utsikt mot norr
Skolhusen på Vidinge. Här placerades Leonard Söderman, Algot Norberg samt Wilhelmina Sundell efter att de hittats på isen.
Algot Norbergs hus.
Minneskorset på Rådmansö kyrkogård restes 1948.
Lennart Molander.
Rapporteringen om olyckan i Norrtelje Tidning.
Annons
Annons
Annons