Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Bildspel: En tidsresa i katastrofens Tjernobyl

+
Läs senare

För snart 30 år sedan drabbades Tjernobyl av en fruktansvärd katastrof, men hur ser livet i staden ut i dag? Fotografen Hanna Egge Grandert, från Norrtälje, åkte till den stängda zonen och upplevde ett stycke nutidshistoria.

Vid tågstationen i Kiev väntar den guide som vi bokat. Tillsammans med några medpassagerare från Kina, USA, Frankrike och England tar vi en minibuss mot Tjernobyl.

Alla husdjur som katter och hundar fick avlivas efter katastrofen, ändå är hundar det första som jag ser vid gränskontrollen in till den avspärrade zonen och på många andra ställen runt om i området. Vid gränskontrollen kontrolleras våra papper noggrant, samtidigt som en personbil söks igenom för att få lämna området. Inhägnaden har en radie på trettio kilometer från reaktorn och kallas ”exclusion zone”.

Naturen är väldigt vacker. Här finns främst lövskog och tall, vi passerar även stora ängar. Det enda som hörs är någon enstaka fågel och löven som prasslar ovanligt mycket. Löven känns märkligt torra och det ligger som en grå hinna över allt.

Min ena bror har köpt touchscreen-fingervantar som skydd till alla syskonen och från guiden får vi munskydd. Han säger ”Dont worry, not dangerous!”, men vi följer förstås ändå rekommendationen att ha heltäckande kläder som skydd.

Något av det första vi besöker är en färgglad kyrka som är cirka 200 år gammal. Efter det bussas vi runt till olika monument som upprättats efter olyckan.

När vi till slut checkar in på hotellet i Tjernobyl har min rädsla avtagit. Tidigare har jag tyckt att det är helt galet att vi ska sova en natt i det radioaktiva området, men nu känns det helt naturligt och tryggt att bo i den fjällstugeliknande byggnaden tillsammans med min grupp och några militärer.

Jag köper knappar, t-shirts och en nyckelring och noterar att sakerna inte marknadsförs på västerländskt sätt. Man får snarare leta sig fram till souvenirerna än bli ditropad av försäljare.

Vi ser ett monument över brandhjältar, men får höra att vi inte får fotografera den övergivna brandstationen utifrån.

Vi åker vidare och in på en liten väg i skogen där vi gömmer minibussen. Tydligen är detta en plats där vi egentligen inte får vistas. Guiden går före och registrerar den radioaktiva strålningen med en speciell mätare. Till slut kommer vi fram till en summer camp, en liten by med förfallna små färgglada hus dekorerade med Disneyfigurer. Denna plats var tidigare en exklusiv sommarby men är nu förstörd av väder och vind samt plundrad likt alla andra byggnader i ”exclusion zone”.

Ett vattentorn är placerat centralt tillsammans med några gungor och rutschkana. Jag förstår att det måste ha varit oerhört mysigt att vistas här för 30 år sedan. En period var dessa små stugor bostäder åt dem som arbetade med att sanera efter olyckan, berättar guiden.

Nästa besök är i en förskola. Kontrasterna mellan det fina och råa blir som mest tydligt, men det är även som mest sorgligt då platsen rör barn. Här är det mörkt och stökigt. Några leksaker ligger utspridda och salar med sängar vittnar om barnen som tillbringade en stor del av sina dagar här.

Då föräldrar blev varse olyckan kom de snabbt och hämtade sina barn och flydde till släktingar och vänner i Kiev och andra platser.

Lite senare åker vi till kylreaktorn som byggdes till reaktor fyra, men som inte hann bli klar. Många av byggnaderna vi besöker är gigantiska. vilket gör det svårt att gestalta känslan i bild. Jag tycker att det är en blandad upplevelse med alla de övergivna konstruktionerna som är uppbyggda av människor. Förgäves, skulle det visa sig, med mycket skada som följd. Det är mäktigt, häftigt och fantasieggande, men samtidigt väldigt mörkt och sorgligt.

En liten bit längre bort ligger reaktor fyra. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna stå så fysiskt nära denna anläggning som fortfarande är oerhört radioaktiv, vi är bara mellan 100 och 200 meter ifrån den. Intill står lyftkranar som är i bruk. Man bygger en stor sarkofag som ska lyftas och täcka reaktorn. Man vet ännu inte hur man ska kunna transportera/lyfta upp den. De som arbetar med projektet hoppas på att nästa generation kan komma på en bättre lösning.

Jag blir glad och rörd över att höra om de fyrtiosex länder som gått samman för att hjälpas åt med finansieringen som beräknas att landa på ungefär 14 miljarder kronor.

Här finns monument över dem som avled i direkt följd av olyckan. Guiden berättar historier som min bror bekräftar att han läst i ”Bön för Tjernobyl” (av Svetlana Aleksijevit) om hur arbetarna på dödsbädden hävdat att de inte gjort något fel i samband med olyckan, det hade tydligen varit problem med kärnkraftverket flera år tidigare. Någon tog livet av sig på grund av skam. Vi får även höra om hur en kvinna lurade sjukhuspersonalen att hon inte var gravid, hon ville in och kyssa och krama sin man som låg på sjukbädden. Det resulterade i att barnet i magen dog. Hela resan är som en balansgång mellan fascinerande döda miljöer och människors livsöden.

Vi fortsätter till staden Pripjat där många välbeställda arbetare bott tillsammans med sina familjer. Nu är det en övergiven och överväxt stad där det växer träd inne i byggnaderna och mossa täcker gamla PET-flaskor på marken. Vi besöker köpcentret där det finns spår kvar av inredningen. Vi vandrar genom staden och möts av en boxningsarena, en biosalong, skolor och ett bibliotek där golvet är täckt av ett tjockt lager med böcker. På en del platser finns det vackrare reliefer på väggarna och fönstermålningar. Allt är nu vandaliserat och plundrat och nästan alla fönster är trasiga. Metallbågarna i fönstren är av så god kvalitet att de har stulits och sålts vidare. Men det måste ha varit en dålig affär för köparen, för metallen är radioaktiv.

Badhuset, som var det största i Ukraina, var aktivt fram till 1998 för besökare, främst av olika typer av arbetare i området. Nu är även detta vandaliserat och nedklottrat samtidigt som växter utifrån slingrar sig in genom de trasiga fönstren och ger något slags liv åt lokalen. Jag hade inte föreställt mig att allt skulle vara så förstört, av någon anledning trodde jag att alla bara hade lämnat staden snabbt för att aldrig sedan återvända, men så är inte fallet. Folk återvände till sina liv och sina hem för att ta med sig allt de kunde. Andra kom och tog resten.

Det är en underlig och obeskrivlig känsla att gå runt i spökstaden. Att kunna förstå att den hade varit full av liv tidigare är inte lätt. Och att barn skrattat då de åkt karuseller på det nu övergivna men vackra nöjesfältet ter sig avlägset. Jag fastnar för piren som är så vacker, där kanske älskande par suttit och hållit hand medan de blickat ut över vattnet. Många armaturer och annan exteriör och interiör är snygg, men ack så radioaktiv.

Vi hoppar in i vår minibuss och åker mot hotellet. Innan vi släpps in får vi gå igenom en maskin som mäter vår strålning. Den visar att vi är okej.

Hotellmiddagen är inte lika riklig som lunchen men vi förstår att vi förväntas fylla ut med alkohol. En stor öl kostar 8 kronor och jag vill slå på stort och bjuda sällskapet på inhemsk vodka. Det kostar bara 3 kronor glaset. Jag smakar endast en och det känns som att det brinner ur mina öron. Dagen efteråt hänger den starka smaken i och ger öroninflammationskänslor.

Under resans andra dag stannar vi till i en liten shop, den enda på hela området. Den har ett spartanskt utbud. Jag köper en mugg som det står Tjernobyl på och tänker att jag alltid kan förvara pennor i den i och med att jag inte törs dricka ur föremål som kan vara radioaktiva.

Ute på landsbygden är det ljust och vackert. Äppelträd och nyponbuskar trängs längs vägrenen och får mig att tänka på Astrid Lindgrens Törnrosdalen. Men allt är förfallet även här vilket känns sorgligt.

Vi träffar Ivan, en av de fyra invånarna i den lilla byn. Han är 80 år gammal och kändis, vilket han är väl medveten om, då han varit med i många reportage. Ivan bor i en liten stuga tillsammans med sin fru. Granngårdarna är tomma. De har el och tv, men ingen värme och jag frågar guiden om jag bör ge paret pengar, men får till svar att de inte behöver pengar. De har självhushåll då de odlar allting, men guiden kommer med mat ibland och brandmännen i området hjälper till att hugga ved. Vi tillåts promenera runt på ägorna och fotografera utomhus. Gården är förtjusande. Denna dag är en skön och härlig höstdag, men hur blir det vintern kommer och det blir iskallt för det gamla paret?

Minibussen för oss vidare längs en liten skogsväg och mina bröder lyssnar i sina lurar till musiken från filmen ”Stalker” av Tarkovskij som utspelar sig i en liknande zon. (Senare kom ett spel som hette Stalker, som delvis byggde på filmen och Tjernobylolyckan. Mina bröder som spelat spelet har alltså redan besökt dessa platser i datavärlden redan, bland annat den stora masten vi ska åka till härnäst).

Vi kommer fram till Duga. Den obeskrivligt stora masten är en klar höjdpunkt på resan, men nästan för gigantisk för att fånga på bild. Vi vandrar runt och beundrar den mäktiga konstruktionen.

Det som kan vara lite knepigt är att hitta toaletter. Sådana finns endast på hotellet. Och i och med att det är svårt att komma åt att kissa drar jag mig också för att dricka. Andra saker som klart skiljer sig från vanliga turistresor är att vi inne i ”exclusion zone” inte får vidröra något, vilket jag inte gör mer än med skorna. Vi får inte heller gå på gräs, men det gör vi ju väldigt ofta ändå. Rökning är heller inte tillåten men det bryr sig inte folk vidare om heller. En del medresenärer roar sig med att klappa de många lösa hundar som springer omkring, men jag tänker på rabiesrisken och håller mig på behörigt avstånd.

Det sista stoppet är en polisstation med fängelse samt en bilkyrkogård. Helt ofattbart otroligt att föreställa sig att så många fordon är helt obrukbara! En yta nästan lika stor som Roslagen övergavs med allt vad det tillhörde.

Därefter är det dags att undersöka radioaktiviteten igen. Då mina bröder går igenom kontrollen lyser det grön, på mig är det en lite rödare nyans. Guiden säger att det är ok och jag som tidigare varit så nojig väljer trots allt att lita på guiden. En pikant detalj är att det blir svart i näsdukarna när jag och två av mina bröder snyter oss, medan den tredje brodern snyter fram näsblod.

Annons
Annons