Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Berättarlust från minnenas arkiv

En av Sveriges främsta modellsnickare, vätöbon Charles Asklund sitter på en stor minnesbank över livet. Efter den rosade poddradiosändningen av Punschverandan-duon Stefan Hammarbäck och Niklas Gerholm, bestämde sig Norrtelje Tidning för att göra ett nedslag med Charles i fokus.

Minnen som väcker glädje. Gunnel Asklund skrattar gott när maken Charles delar med sig av minnen från gångna tider.

Charles Asklund har sparat på minnen. Urklipp och fotografier berättar historien om ett Sverige ur en barnblick. I höstas kunde lyssnarna ta del av Charles historia i poddradion Punschverandan. I dag får NT:s läsare samma möjlighet.

Charles Asklund föddes i Sundbyberg 1931. Den stora börskraschen i USA 1929 hade grävt djupa hål i den svenska ekonomin. De svåra tiderna kändes i luften, men var inte helt överskuggande.

– Alla hade det ju lika dåligt, säger Charles.

Däremot blev somrarna speciella. Redan som sju-åring fick Charles lämna Sundbyberg för kur-vistelse uppe i Norrland.

Så kom kriget. Året hade hunnit bli 1939. När Charles Asklund gick i andra klass stod han på skolgården och spelade fotboll med överläraren. Då avbröts leken och läraren ställda upp eleverna på en rad. Han sa ”I dag har det hänt någonting väldigt förskräckligt”, vi befinner oss i ett världskrig”.

– Vad bra! Vi hurrade ju för det. Det var ju kul, tyckte vi barn. Men då förstod vi ju inte vad det handlade om, säger Charles.

När klassen sedan gick upp till sin lektion sa fröken ”Den här dagen ska ni aldrig glömma, ni får rita något som minne”. Charles ritade ett vattentorn över vilken tyska stridsflygplan släppte sina bomber.

Krigssomrarna som följde evakuerades alla barnen från Sundbyberg till lugnet i Ulvshyttan i Dalarna. Eleverna och lärarna åkte i väg och det var där – tack vare en ihärdig fröken – som Charles och hans kompisar lärde sig att läsa.

Hemma i Sundbyberg var spåren av kriget tydligare. Det odlades potatis överallt och ved låg upptravade längs vägar och gator. Det bunkrades för ännu sämre tider och Charles spenderade en stor del av sin tid i gjuteriet där hans pappa och farfar arbetade.

– När jag var dit med smörgåsar skulle farfar alltid visa vilka fina modeller som hade kommit in under dagen, berättade han.

Det inspirerade. Och när Charles gick i femte klass så bestämde han sig för att också bli modellsnickare.

Efter sju år i grundskola började Charles i två-årig lärolinje på St Martins yrkesskola för modellsnickare. Direkt efter avslutade studier fick han anställning på en modellsnickeriverkstad i Hagalund.

Vid 25 års ålder bildade han eget och 1973 gick resan till Norrtälje med företaget. Men innan dess hade Charles fått barn och träffat sitt livs kärlek. Och det har han dansen att tacka för – efter ett hett tips från en som ”varit med”.

– En äldre kille från ungdomsgården sa till oss småkillar: ”Hörrni grabbar, om ni vill ha kul här i livet ska ni lära er att dansa gammalt”. ”Gammalt tänkte vi, vad tråkigt”, men vi gjorde som den äldre sa”, berättar Charles. Och på den vägen är det.

På Vasa Real lärde sig Charles så konsten att dansa gammeldans som vals, hambo, schottis och polka.

Några år senare, på Vinterpalatset på Norra Bantorget bjöd han upp sin blivande fru Gunnel i en hambo och i dag har de varit gifta i 63 år.

– Tålamod, säger Charles. Det har varit receptet på vår lycka.

Gifta i 63 år. Gunnel och Charles Asklund.

– tålamod, säger Charles. Det är receptet på ett långt äktenskap.

1890. Charles Asklunds farfar, längst ut på andra raden från vänster. Han blev sedan gjutmästare hos Graham Brothers i Ursvik.

Annons
Annons
Annons