Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Även vuxna politiker har sina problem

Annons

Det stundar en valrörelse och det märks. Under onsdagens partiledardebatt var det en till synes samspelt allians som pressade de rödgröna – som det eniga regeringsalternativ man vill vara, och i långa stycken alltjämt är. När diskussionen väl får handla om valfrihet, ekonomi och integration blir det uppenbart att det finns en gemensam kärna som består.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M)  under partiledardebatten i riksdagen.

Moderaternas nyvalde partiordförande Ulf Kristersson visade att han är en god retoriker och att han har det lugn som ett parti i motgång behöver. Statsministerkandidaten fokuserade på partiets nygamla profilområden, och betonade starkt Moderaternas vilja att ta ansvar. Spinnet om Kristerssons "vuxenhet", som redan har börjat sätta sig, passar Moderatledaren som handen i handsken, och Kristerssons stab förstår uppenbarligen värdet av att förvalta den inflyttningspresent som allianslojala supportrar nu har delat ut.

Statsminister Stefan Löfven (S) kommer att behöva skärpa till argumentationen under den valrörelse som följer, för det skrävlande som uppvisades under partiledardebatten imponerade inte. Genom överdrifter och flera rena osakligheter navigerade sig Löfven fram. Exempelvis klumpades allianspartiernas enskilda skattesänkarförslag ihop till en stor massa – 100 miljarder – trots att någon alliansgemensam prioriteringsordning i nuläget inte finns. Därmed överdrivs "hotet" från högerspöket. Löfven vet att det inte är hederligt, men han gör det ändå.

På motsvarande sätt hanterades frågan om budgetunderskott och ekonomiskt ansvarstagande. Med ett skevt och starkt tendensiöst urval försökte Löfven sätta bilden av en djupt oansvarig allians. Han drog sig heller inte för att måla upp rena skräckbilder om bred lönedumpning, för att slippa bemöta Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) i sak. Hellre överdrifter än substans, stringens och relevans.

Om detta kommer att vara Löfvens modus operandi under valåret 2018 bör nog mer sansade socialdemokrater känna en viss oro. Det starka ekonomiska läget, och regeringens skifte från hårda frågor till välfärd, kan inte göra hela jobbet. Det gäller också att Löfven uppträder som en person som förtjänar att vara statsminister.

Den partiledare på den rödgröna kanten som gjorde starkast intryck under debatten var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Vänsterpartiledaren radade upp exempel på vänsterframgångar av olika slag, och underströk därmed sin betydelse. Han fick god hjälp av Ulf Kristersson, vars syfte snarare var att visa hur en svag S-ledd minoritetsregering hamnat i en olycklig beroendeställning till ett kaxigt stödparti.

Problemet för Moderaterna är emellertid att samma mynt har en baksida, som Jonas Sjöstedt förtjänstfullt drog fram i ljuset. Efter valet 2018 skulle Jimmie Åkesson kunna kräva inflytande och eftergifter precis som V gör i dag. "Han kommer att komma knackande, och det kommer inte att vara glasögon till barn som han kräver", som Sjöstedt uttryckte saken.

Även vuxna har som bekant problem. Kanske hade Kristersson kunnat lösa åtminstone vissa av dessa genom att ge Sverigedemokraterna vad de förtjänar, men när Jimmie Åkesson hade hållit sitt anförande avstod Moderatledaren från att ens begära replik.

Är inte det konstigt – och kanske också en smula talande?

Annons
Annons
Annons