Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför vill inte Trafikverket prata med markägarna om gång- och cykelvägen i Edsbro?

Det är inte lätt att bygga vägar så att alla blir nöjda. Det förstår vi. Men vad vi inte förstår är att de som aktivt använder mark i sin näringsverksamhet ges mindre uppmärksamhet av Trafikverket än alla andra intressen, skriver Lars-Olov Mattsson och Casten von Otter.

Annons

Det finns få aktiva lantbrukare kvar i Edsbro. De som finns gör en stor insats som kommer alla till del genom att vårda landskapet.

Förutsättningen är att det går att driva ett effektivt jordbruk utan att myndigheter och andra lägger hinder i vägen. Ett exempel på det senare är Trafikverkets planeringsprocess för den efterlängtade cykel- och gångvägen mellan Edsbro och Lummevi idrottsplats.

Jag (Lars-Olov Mattsson) har åkermark på båda sidor om väg 282. Hur och om den kan brukas påverkas av på vilken sida cykelvägen placeras, och av den tekniska utformningen - vägräcken, påfarter, slänter och diken, med mera.

Den planutredning för gång- och cykelvägen mellan Edsbro och Lummevi idrottsplats utreder ner på detaljnivå effekter på vattenmiljö, natur, friluftsliv, kulturmiljö, boendemiljö, med mera. Det är bra, men varför sägs bara allmänna fraser om de jordbruksföretag som blir överkörda längs vägen, frågar Lars-Olov Mattsson och Casten von Otter.

De som brukar mark för sin försörjning får inte det utrymme i planeringsprocessen som de borde ha. Erfarenheten är att det är omöjligt för särskilt berörd markägare att få till stånd en dialog med myndighetens tjänstemän.

Den planutredning som skall spikas nu om någon vecka utreder ner på detaljnivå effekter på vattenmiljö, natur, friluftsliv, kulturmiljö, boendemiljö, med mera. Det är bra, men varför sägs bara allmänna fraser om de jordbruksföretag som blir överkörda längs vägen? Visserligen har alla medborgare bjudits in till samråd, men det skedde så tidigt att inga konkreta förslag fanns att ta ställning till. Där fick alla argumentera för sitt. Någon särskild hänsyn till den som blir påverkad i sin försörjning – jämfört med den som bara brukar köra förbi – har inte framkommit.

En företagare som äger en annan jordbruksfastighet vid väg 282, har röjt, kört bort skrot och skräp, och schaktat för ett nytt projekt. För två år sedan fick han kommunalt tillstånd för en ny avloppsreningsanläggning, som nu blir oanvändbar för att den hamnar innanför cykelbanans markanspråk. Den del av fastigheten som blir kvar är strandskyddsområde vilket gör projektet omöjligt - utan att han fått lägga fram sin sak och diskutera olika lösningar.

Det som upprör är att företagsamheten inte är ett av de intressen som säranalyseras i planutredningen, och inte heller konsekvenser på detaljerad nivå för fastighetsägarna längs vägen. Det skrivs mer om en sandnejlika som kanske setts en gång år 2010, än om dagens aktiva jordbruk.

Längs ett par sträckor krävs tryckbankar för att stabilisera vägen. Bankarna ska minimeras samt anpassas efter landskapet och omgivningarna.

Gott och väl – men hur påverkas nyttjandet av fastigheten? Problemen tillspetsas av att arealen mellan vägen, sjön eller ån är så smal att när nya cykelbanan fått sitt, ligger resterande mark inom strandskyddsområdet och de restriktioner som gäller då. Marken lär få växa igen.

Väghållaren har rätt att ta mark i anspråk med vägrätt, plus en tillfällig nyttjanderätt under byggtiden. Men det sägs också: ”Verksamhetsutövarens värdering av de effekter som förväntas uppstå och möjligheter till åtgärder som kan begränsa störningen skall övervägas”. Men så sker inte, inte i samråd med den som brukar jorden.

Argumenteringen i plandokumentet känns tillrättalagd för att stödja ett förslag. Exempelvis påstås där att gång- och cykelvägen används mest sommartid, så ingen belysning behövs. I verkligheten kommer den att nyttjas framförallt för att ta sig till skola, dagis, arbete, affären, med mera. Det vill säga året om. Man har lagt cykelbanan på sidan med flest utfarter för att slippa övergångsställen och sänkt hastighet, vilket naturligtvis inte hindrar att många människor, inte minst barn, måste korsa vägen och behöver belysningen. Budgeterade 7 000 kronor metern (!) borde räcka för det.

Det är inte lätt att bygga vägar så att alla blir nöjda. Det förstår vi. Men vad vi inte förstår är att de som aktivt använder mark i sin näringsverksamhet ges mindre uppmärksamhet än alla andra intressen. Och när man vill diskutera med Trafikverket behandlas frågorna som skyddade statshemligheter – ja, jämfört med närstående Transportstyrelsen med ännu högre sekretess.

Lars-Olov Mattsson , Edsbro

Casten von Otter, Edsbro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons