Just den här gången rör det områden som asyl- och migrationspolitik, polis-, åklagar- och domstolssamarbete samt vissa civilrättsliga frågor. Ministrarna ska enas om ett antal centrala politiska målsättningar som sedan konkretiseras i form av specifika åtgärder under femårsplanens gång.
Det är ett brett program som innefattar rimliga och okontroversiella förslag, till exempel om hur medlemsländerna ska kunna samarbeta över gränserna för att skapa gemensamma rättsnormer, men även kontroversiella idéer om hur unionen ska koordinera och bygga ut sitt säkerhetsarbete.

Bland annat vill EU effektivisera övervakningen av medborgarna genom en aktiv insamling av människors elektroniska fotspår. Medlemsländernas säkerhetsapparater ska kunna dra nytta av all den elektroniska information vi lämnar efter oss genom användandet av internet, mobiltelefoner och kreditkort. Tillsammans med en utökad avlyssning och övervakning på gator och torg, för att samla in visuell information, ska detta sedan samlas i gemensamma, överskådliga databaser och analyseras på EU-nivå av en utökad säkerhetsbyråkrati. I det dokument från 2007 som ligger till grund för rapporten som diskuteras vid ministermötet talas det entusiastiskt om att ”Varje föremål som en individ använder, varje transaktion de gör och nästan överallt de går kommer att generera ett detaljerat digitalt register [...] och skapa enorma möjligheter för effektivare och mer produktiva säkerhetssatsningar”.

Liksom när det gällde FRA och Ipred handlar det om att staten ivrigt greppar efter nya tekniska möjligheter att övervaka och avlyssna bara för att de finns. Men bara för att de finns innebär det inte att de ska användas. Att garantera medborgarnas säkerhet är inte som att vaska guld. All den information ministrarna är villiga att kasta sig över är inte onödigt smågrus som döljer ”guldkornen” i form av faktiska brottslingar och terrorister. Något staten kan plocka upp och titta på, konstatera att det är ingenting värt och kasta bort. Utan det är allas våra privata angelägenheter. Våra liv i form av förtroliga telefonsamtal, mailkonversationer och vardagsshopping. Information som kanske hjälper staten i enstaka fall, men alldeles för sällan för att nyttan av övervakningen motsvarar den kostnad det innebär att förlora ensamrätten till vår egen vardag.