Jag kan nu avslöja vilka starka ekonomiska intressen som låg bakom den kampanjen. Det var ett antal hårt drabbade högtaxerade småhusägare i Stockholmstrakten som på privat basis drev opinionsbildning och lobbying på alla kanaler.
Månatliga protestmöten på Mynttorget, med riksdagsmän och partiledare som gästtalare, var en av kanalerna. Insändare och debattartiklar i tidningarna en annan. Korrespondens och möten med tunga politiker en tredje. Verksamheten kunde hållas intensiv tack vare att flera av oss fem i rörelsens kärna var pensionärer som valde att viga vår tid till detta.

Det som drev oss var rätten till våra, med hårt beskattade inkomster förvärvade, småhus – våra hem. Det som fick upp oss på barrikaderna var en förödande boendeskatt. Mitt eget exempel är att om vi inte hade fått regeringsskifte 2006 så hade vi haft 200 000 kronor per år i sammanlagd fastighets- och förmögenhetsskatt för vårt radhus i Danderyd och vårt fritidsställe i Furusund, en ohållbar situation som skulle ha drivit oss från vårt hem.

Vår opinionsbildning och vår lobbying var framgångsrika, Moderaterna gjorde vårt förslag om tak på skatten till sitt och nu har vi en rimlig beskattning av småhus. Det jag lärde mig av detta är att demokratin fungerar. Med ”jävlar anamma” och uthålligt ideellt arbete kan vi påverka våra folkvalda politiker – i alla fall om vår sak är god.