I Norrtelje Tidning den 17 november kan vi läsa om hur lågstadielärarna pratar om sin vardag, hur de lär barnen läsa, skriva och räkna så bra att de klarar vägen genom skolan och in i vuxenlivet. De lyssnar på föreläsningar och pratar om vikten av temaarbete, att gå in i elevernas erfarenhetsvärld och att lära av varandra. Det är säkert viktigt.
Metoden tycks emellertid vag. Vad man mera konkret gör är oklart och vad man kommer att uppnå ännu mera osäkert. Projektledaren säger dock trosvisst: ”Det här kommer att ge resultat”, och man får hoppas att hon har rätt. Vilken metod man än väljer så är det en satsning på skolan. Gott så.

Samtidigt har högstadiet i kommunen dränerats på resurser. De lärare, som blivit kvar efter förra årets omfördelning av resurser till lågstadiet, har fått en alltmer ohållbar arbetssituation. Klasserna har blivit orimligt stora, vikarier tas sällan eller aldrig in och den elev eller förälder som begär extra stöd i undervisningen görs bara påmind om bristen på resurser.
Här begår Norrtälje kommun, vilket jag tidigare påpekat, ett brott mot skollagen. Jag har nu – för kännedom – personligen gjort Skolinspektionen uppmärksam på dessa missförhållanden inom kommunen.

De stora förlorarna på denna omfördelning är de elever som började i sjuan 2008 och som nu befinner sig mitt i högstadiet och en av livets kämpigaste utvecklingsfaser.
På statlig nivå har vi en utbildningsminister som talar sig varm för ökad kunskap, flera steg i betygsskalan, betyg allt längre ner i åldrarna och ordning och reda. Jan Björklund menar rent av att nittiotalets läro- och kursplaner blandade ihop olika målformuleringar och var så abstrakta att rätten till kunskap gick förlorad.
I de första utkasten till nya läro- och kursplaner ställs nu överkrav som snarast hör hemma på högskolenivå. En 15-åring ska enligt dessa, för att få godkänt i svenska, klara av följande: ”Egna och andras tankar, känslor, kunskaper, idéer och åsikter uttrycks, återges och används som utgångspunkt för fortsatta resonemang i tal, i skrift och i sammansatta texter, på ett begripligt och strukturerat sätt och med viss anpassning till genren”.

Dessa skyhöga krav faller på sin egen orimlighet, i synnerhet om vi betänker att uppemot 30 procent av dagens niondeklassare har stora brister i läsförståelse. Och – för Norrtälje kommuns del – framstår dessa mål och kravnivåer som rent utopiska sedan högstadiet blivit av med många av sina lärare.
Ovanstående illustrerar den klyfta som uppstått inom skolan, såväl mellan kommunens låg- och högstadium som mellan statlig och kommunal nivå.
Huruvida lågstadielärarna lyckas i sina intentioner, att via nätverkande höja kunskapsnivån till de nivåer som kommer att krävas av niorna, får vi veta först om sex-sju år. En annan förutsättning är att sjuorna då möts av ett lika personaltätt och ambitiöst högstadium som lågstadium, så att det ges en jämn och hög kvalitet genom hela grundskolan.
En långsiktigare lösning kan vara att återföra skolan som en statlig angelägenhet. Det skulle innebära en enhetlighet och jämlikhet över landet, efter ett plågsamt experiment under 20 år med skolan i kommunal regi.

I väntan på den dagen fortsätter lågstadielärarna att nätverka, dela med sig av sina erfarenheter och lyssna på varandra, för det är vad pengarna räcker till.
Det kan emellertid ligga i kommunens intresse att låta lärarna agera och formulera sig vagt och abstrakt eftersom det klingar som ljuv musik i politikernas öron. Blir det för konkret, och riskerar att leda någonstans, kan det ju börja kosta pengar. För en skola med skärpta kunskapskrav kostar en del – inte minst i form av behörig personal i alla stadier.