För att undvika total kollaps valde jag att avsluta min anställning och försöka hitta ett jobb som inte hade någon som helst anknytning till missbruksvården.
Det behövdes en tremånaders utbildning och vips så blev jag bussförare.
Vänner och bekanta tyckte att jag valt fel yrke, eftersom bussföraryrket innebar ytterligare stress, otrevliga passagerare samt oregelbundna arbetstider. Så sa de.
Men för mig var föraryrket rena semestern. Det stämde förvisso att det kunde bli lite stressigt, men inte stressigare än att ha omkring 20-30 tungt drog- och alkoholbelastade klienter om dagen.

Visst kunde vissa passagerare vara otrevliga, men dessa var väldigt få. Mestadels var folk trevliga. De sällsynta som var otrevliga på bussen var små snälla lamm jämfört med de otrevligheter jag varje dag mötte på mitt gamla jobb.
Vad gäller de oregelbundna arbetspassen så hade jag lite svårt att vänja mig i början, men jämfört med mitt gamla jobb så var det överlag bättre, eftersom jag då hade alltid jobbet med mig – mentalt.

Nu har jag kört buss i nästan tre år och allt vore frid och fröjd om inte terapeuten i mig uppmärksammar vissa händelser, både under arbetstid och ledig tid.
Det gäller framför allt ungdomsfyllan, det vill säga ungdomar som visar tydliga tecken på bruk och missbruk.

Ett exempel. Tre unga killar steg på vid Tekniska högskolan, synligt påverkade av alkohol. De kunde inte varit äldre än 17-19 år. De höll sig ganska lugna fram till Danderyds sjukhus, men efter det började en av dem gå omkring i bussen, muckade gräl, undrade om någon ville slåss, satte sig igen och drack igen, för mig osynligt, ur sin dolda flaska. Jag bad via mikrofonen att han skulle lugna ner sig och inta sin plats, men samtidigt dämpade jag belysningen och drog på värmen i bussen. Inom några minuter kräktes han och somnade tvärt.
Vid ett annat tillfälle steg två unga flickor på vid Danderyds sjukhus. Klockan var 01:00. Den ena av dem hade ett plastdiadem i håret och de var båda synligt berusade. Ålder: cirka 16-17 år.

Kort därefter springer en av flickorna fram till sopkorgen och spyr. Hon står där och kräks, både i korgen och bredvid. De andra passagerarna flyttar sig längre bort. Diademet i flickans hår sitter på sned och ”prinsessan” förlorar sin oskyldiga framtoning.
Helgen därefter besöker jag en av Norrtäljes krogar (centralt) och får se inte en eller två fulla ungdomar, utan tiotals unga som knappt kan ha fyllt 18. På fredagar är väl åldersgränsen 18 år?

De är kraftigt berusade. Polisen är på plats redan vid 02:00. Många av ungdomarna kräks bakom hörnet. Det är bråk, en flicka gråter, en ung kille vill slåss med vakten…
Även tidningar fylls alltmer av artiklar om de ungas framfart under påverkan av alkohol och droger. Missbruket har nu sjunkit rejält ner i åldrarna. Kriminaliteten följer i missbrukets spår.
Jag ringer i flera dagar till de ansvariga inom socialtjänsten för att få information om hur det ligger till med missbruksvården för unga i Norrtälje. Inte som terapeut, utan som förälder och medborgare. Den högste chefen hänvisar till en lägre chef som i sin tur tillsammans med den högsta chefen (som hänvisade vidare) via brev meddelar mig att jag ska vända mig till socialnämnden.

Här ger jag upp. Låter mig tystas av ett enkelt tjänstemannaknep. Alltmedan våra unga söker tröst och framtid i den bedövande och icke framtidsbyggande alkoholen eller narkotikan.
Ska inte vi medborgare ha rätt att veta hur missbruksvården för unga och unga vuxna ser ut i kommunen? Vad döljer sig bakom bollandet och tystnaden ifråga om missbruksvård i Norrtälje kommun?
Hur mycket är ditt barn värt för dig? Vart vänder ni er när ovan nämnda problematik drabbar någon i din familj? Får du den hjälp du behöver och önskar?