Det är högst osannolikt att det finns någon som skulle avstå från ett arbete på grund av att a-kassan är för hög i dag! Arbetslösa som får ersättning från inkomstbortfallsförsäkringen kan få maximalt 14 960 kronor per månad före skatt. En undersköterska som är 33,3 år och har arbetat 7,5 år har enligt statistiken 19 354 kronor per månad. Den är 4 394 kronor per månad eller 29 procent högre än a-kassa.
I sammanhanget bör Fredrik Reinfeldt göra klart för sig att a-kassa inte är ett bidrag utan en försäkring. En försäkring är ett avtal som ger ersättning om försäkringstagaren drabbas av en skada fysiskt eller ekonomiskt. För detta betalar försäkringstagaren en premie som täcker försäkringsgivarens kostnader.
Arbetslöshetsförsäkringar startades först av fackföreningarna, först industriarbetarna sedan industritjänstemännen. Risken att bli arbetslös varierar mycket mellan olika branscher, med olika höga premier som följd. Jämlikhetstanken medförde att riksdagen beslöt att ge bidrag till premien. Riksdagen övertog samtidigt beslutet över storleken och andra villkor i avtalen.
Efter den stora bankkraschen 1990 införde Göran Persson ovan nämnda tak. Eftersom taket sattes lågt samt att det inte höjts har a-kassans värde minskat kraftigt och är oberoende av premiens storlek.
Jobbskatteavdraget är ett unikt bidrag genom att det inte är behovsprövat. Avdraget ges till dem som har en tryggad inkomst och mest till dem som har hög lön med fallande värde till dem som tjänar mindre. De grupper av medborgare som mest är i behov av högre bidrag får inte någonting.
Enligt Fredrik Reinfeldt har jobbskatteavdraget gett många tusen nya jobb. Avdraget har därmed ökat tillväxten, vilket i sin tur har gynnat pensionärerna.
Många tusen är ju ett diffust antal. Om det ligger en utredning bakom borde han kunna lämna en mer exakt siffra. Är det 2 000, 50 000, 100 000 eller 500 000? Och framför allt: hur många har bytt från försörjning av a-kassa till ett avlönat yrke för att tillväxten ökat?
Under superveckan oktober 2008 uppgav alliansens partiledare olika siffror på hur många jobb som hade tillkommit på grund av jobbskatteavdraget. Siffrorna låg mellan 50 000 och 300 000 nya jobb! Att man har så starkt differenta siffror stöder min tro att det inte finns någon utredning.
Enligt Ekonomifakta minskade arbetslösheten från januari till augusti 2007 från 6,9 till 5,3 procent eller med 62 230 personer. Minskningen skall tillföras konjunkturuppgången och kan knappast tillföra jobbavdraget. En markant topp i juni 2007 på 7,8 procent och en liknande juni 2008 på 8,1 procent torde vara säsongssvängningar. I november 2007 och augusti 2008 förekom den lägsta arbetslösheten på 5,1 procent. Från oktober 2008 med 5,7 procent till juni 2009 med 9,8 procent blev 197 923 arbetslösa (se www.ekonomifakta.se)
Högkonjunkturen började 2006 och varade till augusti 2008 då den fick ett abrupt slut. Den minskning av arbetslösheten som då ägde rum kan helt tillskrivas högkonjunkturen. Efter detta datum finns ingen uppmätt minskning av arbetslösheten.
Allt tyder på att jobbskatteavdraget inte fungerat alls på det sätt som Fredrik Reinfeldt gör gällande. Det vallöfte, att minska arbetslösheten, som var ett vägande skäl till hans framgång, har helt förfelats.
Ett skäl till att Fredrik Reinfeldt fortsätter med jobbskatteavdraget kan vara att de som erhållit detta kontroversiella bidrag vant sig vid detta bidrag och därför naturligtvis har svårt att avstå från pengarna. Man är ju ändå sig själv närmast. Det blir säkert många som röstar med plånboken och inte för demokrati.
Man bör också beakta att SCB i november 2007 ändrade basen för procentberäkningen från 16-65 år till 15-65 år. Det innebär en ökning med 500 144 personer. I Sveriges officiella statistik ökar arbetskraften från 4 286 900 till 4 786 900. 1 procents ökning i statistiken betyder att 47 869 människor i stället för 42 268 blivit arbetslösa. 5 000 fler!