Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"I used to care but things have changed"

"Samtidigt som jag är överraskad så var det väl väntat på något sätt". GD:s största Bob Dylan-fantast Niklas Sundin skriver om Nobelpris-utnämnandet.

Annons

Jag fick höra det när en kollega ringde mig för att berätta.

Hans första ord var ”Bob Dylan” och den tiondels av en sekund det tog innan han fortsatte meningen hann jag tänka att nu är gubben död.

Men i december ska han väl stå där, i smoking och ta emot ett av världens mest prestigefyllda litteraturpriser (om man nu kan tävla i litteratur)

Det är långt i från den Dylan som jag fastnade för (och det ska sägas att jag fastnade duktigt för Dylan). Nobelpriset är höjden av etablissemang. Den Dylan jag öppnade armarna för stod för någonting annat. Han stod definitivt på motsatt sida från 1960-talets etablissemang – den struktur som han ifrågasatte och emotsatte sig.

Jag vet inte om akademin tycker att det känns fräscht och oväntat att de hasplar ur sig en mottagare som är musiker. Men det tycker inte jag. Inte den här musikern.

Jag vet inte heller hur intressant mitt eget förhållande till Bob Dylan är. Jag uppfyller helt klart klyschan för den typen av män (alltid män) som skriver samma reflektioner som jag försöker krysta ur mig i dag. Därför borde jag egentligen inte få skriva den här texten. Men nu gör jag det i alla fall, om än motvilligt.

Jag skickar ut några tankar om detta, men privata relationer till Dylans musik kommer ni ändå få läsa i överflöd av alla andra gubbar som knackar ner Dylankrönikor den här dagen. Håll till godo med dem. Och ska jag vara ärlig så känns det aningen förmätet att tro att andra skulle vara intresserade av min relation till den aktuelle musikern.

Vi går vidare.

Det finns allt och ingenting att säga om Bob Dylan. För den som aldrig har hört talas om honom så är det en musiker, sprungen ur 1960-talets folkmusikscen, därefter en galjonsfigur för proteströrelsen, även om han själv aldrig såg sig så. Han har betytt mycket för väldigt många människor och i centrum har hans texter stått. Många har fastnat för just orden han skrivit (uppenbarligen även Svenska akademin).

När världen hade tagit honom till sitt hjärta vände han blad och bytte från folkmusik till elektrisk ilska. Det var vackert. Glåpord som ”Judas” hindrade inte Robert Zimmerman (han heter så egentligen) att fortsätta gå sin egen väg. Och trots att han valde stigar utan att snegla åt sidan följde människorna. Hans texter fortsatte betyda mycket och gjorde det under lång tid.

Men jag är inte benägen att hålla med juryn i den här frågan om Nobelpriset. Dylan må ha skrivit sånger och böcker som berör många, så även mig. Men det känns insnöat samtidigt som det känns som ett misslyckande.

Jag önskar att Bob Dylan fortfarande var farlig, att Svenska akademin såg honom som ett hot mot den litterära världens strukturer, att folkrörelser lyssnade på det som var nytt och ifrågasatte de rådande normerna. Jag önskar att det fanns en kampvilja att bryta sig ut och skapa någonting nytt och jag önskar att Bob Dylan stod på barrikaderna. Men det gör han inte. Han är gammal. Han åker runt med sitt turnégäng som han gjort sedan jag var liten.

Tänk om han kunde skita i sitt tal under nobelbanketten. I stället dra undan ridån och blottlägga det väntande bandet och riva av en tokdistad version av ”Things Have Changed” och ta i som han inte gjort sedan 1970-talet när han kommer till raden ”I used to care but things have changed”

Men jag vet inte…han kanske inte ens kommer.

Annons
Annons
Annons