Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Sofia Rapp Johansson imponerar i nya Golgata

Många tonfall. Desperation och tvivel. Men också språklig lekfullhet.
NT:s recensent Staffan Engstrand är imponerad över Sofia Rapp Johanssons nya "Golgata".

Annons

Hon är inte någon epigon. Hon är sig själv, skriver NT:s Staffan Engstrand om Sofia Rapp Johansson.

”Evig sambohet Evig delning av säng, toalett, tvättmaskin, hygienartiklar, ketchup och hyra.”

Låter det prosaiskt? Nja! Den här diktsamlingen (ja, det är en diktsamling, men i prosalyrikens form) är långt ifrån prosaisk.

Den svävar utöver det vanliga. Den har många tonfall. Den jublar över känslor. Den besvärjer känslor. Den förfasar sig. Den uppvisar desperation. Den uttrycker tvivel.

Ett centralt tema är naturligtvis just tvivlet:

Hur släpper man taget om sina tvivel och rädslor? Hur vågar man lita på att någon annan inte skadar en när man öppnar sej. Sju centimeter, åtta centimeter. Snart tio och ungen är på väg! Hur låter man bli att misstänka och börjar älska i stället?”

Ovanstående citat är bara ett i raden av exempel på hur Sofia Rapp Johansson kan leka med nyanser och betydelser, och därmed locka fram dubbeltydigheter. Jag blir imponerad av hur till synes enkelt hon faktiskt gör detta. Den här språkliga lekfullheten går som ett drag diktsamlingen igenom.

Hon är inte någon epigon. Hon är sig själv.

Jag tänker: Bodil Malmsten hade en egen och unik röst i den svenska litteraturen. Att skriva som hon kan ingen annan. Ändå är det henne jag kommer att tänka på när jag läser ”Golgata”. För Sofia Rapp Johansson behärskar konsten att skriva i samma skenbart enkla tradition. Utan att för den skull göra som Bodil. Hon är inte någon epigon. Hon är sig själv.

Boken handlar om hur Sofia möter Sara och de blir ett par. Sofia ska presenteras för Saras familj. Klasskillnader framträder. Sofia bedöms. Duger hon i den fina familjens krets?

En gammal farmor (häxa?) får avgöra. En lätt absurd känsla smyger sig på. Tur att Ingemar finns och stryker omkring genom texten som lugnet själv.

Det är intensivt och allvarligt och underhållande

Texten tar språng bakåt i tiden, förvandlar den vuxna Sofia till den lilla flicka hon en gång var, ett effektivt sätt att påvisa den känsla av underlägsenhet som hela tiden gnager och urgröper hennes självkänsla. Hon bearbetar sig själv med yoga, uppsöker psykolog, går igenom KBT-terapi.

I en norrlännings medvetande rör sig texten mellan Paris och en lägenhet på Söder. Ska de bli ett par? Eller kommer de att gå skilda vägar? Det är intensivt och allvarligt och underhållande. Möjligen kunde texten kortats något, för den upprepar sig lite mot slutet. Genomgående tema låter som följer:

”Jag är en grönsak som inte vill gro. Ett skott som vägrar knoppas trots vattning och gödsel. Jag vänder dej ideligen ryggen men upptäcker genast att jag snurrat ett helt varv och står med framsidan emot dej igen. Du är en syntetisk drog. Du är lugnande och obehaglig och svår att dosera.”

LITTERATUR:

Sofia Rapp Johansson

Golgata

Modernista

Annons
Annons
Annons