Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Tid att möta sorg, saknad och minnen

Margaretha Levin Blekastad skriver om vikten av reflektion inför Alla helgons dag.

Annons

Alla Helgons dag är en tid för sorg, saknad och poesi.

Kassen är redan packad. En krans. Fyra gravlyktor. Två marschaller. Ett paket tändstickor.

Det är samma tradition varje år. På Alla helgons dag tar jag med mig min kasse och åker till den kyrkogård där mina föräldrar vilar. Där vandrar jag långsamt längs gångarna och låter blicken röra sig mellan gravlyktor och ljus, som brinner under de höga träden.

Ibland har det duggregnat, ibland har snön legat som ett gnistrande täcke över gravarna. Det spelar ingen roll. Känslan är alltid den samma, en sorts stillsam sorg som får förflytta sig förbi raderna av gravar fram till den enkla sten där mina föräldrars namn är inristade.

Min far gick bort tidigt. Älskad, sörjd och oändligt saknad.

Det gjorde att Alla helgons dag fick en självklar plats i familjens årscykel. Då samlades vi och umgicks ett tag, sedan åkte vi till kyrkogården och tände ljus. Stod tysta tillsammans en stund och lät mörkret omsluta oss, medan tankarna fick vandra fritt mellan sorg och minnen.

När barnen var mindre brukade de fråga om den morfar de aldrig mött. Då berättade vi om honom, oftast något roligt, som fick dem att skratta - och önska att de hade fått träffa honom.

Sedan några år tillbaka är mamma också borta. Förra året stod jag och hunden ensamma vid graven på Alla Helgons dag, tittade på ljuslågorna och förde ett lågmält samtal med dem.

Jo, jag brukar prata med mina föräldrar när jag är vid deras grav. Berätta om saker som har hänt, stort och smått, skämt och allvar, och påminna dem om fina minnen vi delar. Ibland ställer jag frågor, funderar över vilka råd de hade givit mig om de hade funnits kvar.

Vi behöver tid för reflektion. Pauser där vi stannar upp och summerar, vänder blicken inåt och bakåt, mot det som varit, mot nära och kära, sörjda och saknade.

Alla helgons dag är ett sådant tillfälle, en tid för minnen, saknad och sorg. Och för tankar kring vilka vi är, var vi befinner oss i livet och vart vi är på väg.

Vi har blivit fler som vallfärdar till våra kyrkogårdar på Alla Helgons dag, skillnaden sedan 1970-talet är stor. Visst har befolkningen ökat, men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag tror att vi blir allt fler som känner behovet av att samlas, minnas och reflektera.

I vår familj brukade vi avsluta Alla helgonsfirandet med att spela spel, när vi kom tillbaka från kyrkogården. Och läsa poesi. Naturligtvis. Vad annars, när sorgen vilar kvar på axlarna.

Sorg och poesi hör ihop. När sorgen är som svartast är det svårt att koncentrera sig på längre texter, men dikterna finns där och sätter ord på det som gör ont. Det smärtsamma och ofattbara.

Lilla mamma ville alltid läsa Pär Lagerkvist. Dystert, så det förslår.

Numera återvänder jag ofta till Göran Tunströms fina rader om just mammor:

När mammor dör,

då förlorar man ett av väderstrecken.

Då förlorar man vartannat andetag:

då förlorar man en glänta.

När mammor dör, växer det sly överallt.

Så var rädda om er och ta hand om varandra.

Och läs en dikt. Eller två.

Annons
Annons
Annons