Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ljudminnen följer med oss, men behöver tystnad

KRÖNIKA. Några av barndomens och ungdomsårens ljud lever kvar i minnet. Vuxenlivets alla spännande klanger, röster och läten minns jag nog om jag anstränger mig lite, men de har inte dröjt kvar som självklara ljudminnen.

Annons

Vågbrus. En ensam man nära havet, tid för upplevelse och tankar.  Foto: Yves Logghe/TT

Några av barndomens och ungdomsårens ljud lever kvar i minnet. Vuxenlivets alla spännande klanger, röster och läten minns jag nog om jag anstränger mig lite, men de har inte dröjt kvar som självklara ljudminnen.

Och några dramatiska ljud är borta. Jag minns situationerna, de är ljudlösa, sorgens och farans stumma bilder, alltid tysta fast ljuden var så starka när det hände. Men det finns undantag, som syrsorna i Hanoi.

De satt överallt i träden och buskarna, de små fiolspelarna, deras dämpade surr fanns där hela tiden. Och så plötsligt tystnade de. En stund därefter kom flyglarmet och så bombplan och luftvärnsled.

Kände syrsorna vibrationer i luften, förstod de vad som skulle hända?

Som elefanterna på Thailands stränder. Innan tsunamivågen dånade in lär de ha skyndat sig upp på höjderna intill. Jag var inte där, men syrsorna hörde jag, och deras ljud minns jag.

Och jag minns det svaga spinnande ljudet från barndomens kattunge som sov så fint på kudden intill mitt huvud, och flickan som sov bredvid mig lite senare i livet, det svaga susandet från hennes lätta andetag.

En dag för länge sen promenerade jag på Skansen i Stockholm, solen sken, det var vår, en säl hade klättrat upp och lagt sig på kanten till sin bassäng.

Jag smög närmare och såg att sälens päls var soltorkad och len, och jag insåg att det här var nog min enda chans i livet att få känna på en levande sälpäls.

Jag klappade och kände den silkesmjuka pälsen mot fingrarna. Sälen tittade upp och grymtade uuurrgghh, inte ovänligt men det var nog en varning så jag drog bort handen. Jag minns fortfarande handkänslan och ljudet av grymtningen.

Naturens små fina ljud är lätta att komma ihåg, men några sätter sig fast i minnet starkare än alla andra, som den första koltrasten om våren, måsarnas skrik och vingsuset från svalorna som flyger förbi mitt hus ibland.

Grodornas kvackande i min vildvuxna trädgård gillar jag också, men det är inga barndomsljud.

Mammornas signaler hör däremot till min barndom. När jag var ute med kompisarna i grannskapet och det var dags för mat blåste mamma i en visselpipa, som egentligen var munstycket till en kasserad blockflöjt, men ljudet hördes vida omkring. En kompis blev hemkallad av en gonggong, en annan av en koskälla.

Det var på tystnadens tid, innan datorer och smarta telefoner fanns. Vi som växte upp då levde nog närmare mammornas signaler och naturens små ljud.

Den ständigt uppkopplade generationen missar en del av det där, och de går miste om tystnaden, som vi behöver för att fundera och låta hjärnan ta igen sig och jobba på lågvarv.

Det är märkvärdigt vad hjärnan kan uträtta på egen hand om den får lite lugn och ro.

Ofta är det för mycket pålagda ljud i teveprogrammen. Det kanske är den uppkopplade generationens rädsla för tystnad som styr.

Enstaka ljudeffekter behövs, som när Ingmar Bergman lät en avlägsen sågklinga understryka ensamheten i en film. Jag har själv lagt in en och annan kråka i tevefilmer som jag gjort, en avlägsen ropande röst från naturen, oro och ödslighet, men inte för ofta och gärna tystnad mellan ljudeffekterna.

Min kollega Anders Magnusson och jag förbereder just nu sommarens föreställningar med Grisslehamns dockteater.

Anders hittar spännande bakgrundsljud på synten, men jag ska inte avslöja för mycket. Hur tror ni det låter när kosackerna kommer över isen på väg mot Grisslehamn? Och hur låter det när kärleken böjar spira mellan Johanna och Kristoffer?

De små fina ljuden kommer vi inte undan, vi behöver dem och vi behöver tystnaden.

Annons
Annons
Annons