Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristian Lundbergs lyrikkrönika: Småförlagen är poesins räddning

Kristian Lundberg får leta i utgivningen från små förlag som Pequod och Rámus för att hitta årets mest läsvärda poesi.

Annons

Det nya årets första krönika måste naturligtvis inledas med ett fyrverkeri av strålande dikter som kan gnistra mot den annars så mörka och trista litteraturhimlen.

Det är anmärkningsvärt att den nyskapande och djärva dikten alltid tycks komma från förlag som har de svagaste ekonomiska resurserna. Ingen kan väl knappast påstå att förlag som Pequod, Rámus eller för den delen ellerströms är förlag som kan mäta sig med förlagskoncernerna som kastar sin tunga mörka skugga över samtidens lyrik.

Läs mer: Fler lyrikkrönikor av Kristian Lundberg

På Pequod press har vi under de senaste månaderna kunnat ta del av så olikartade böcker som Andreas Lundbergs ”Storm i den pelare som bär” som är en slags helvetesskildring från insidan av en smärta som egentligen är omöjlig att bära, likaså har vi kunnat läsa Leif Holmstrands ”Förkylningen” och Jonas Bruns ”Röda bok” – för att inte tala om Hanna Hallgrens återkomst till lyriken med ”Det som övar annorlunda likt ett hjärta.”

Olga Ravn

Titlar som vi med all säkerhet aldrig hade fått ta del av om det inte vore just för envetenheten hos ett mindre förlag. Den samtida lyriken hade inte bara varit ängslig utan utgivningar som dessa. Den hade dessutom i stora delar varit helt ointressant. Just regionen Malmö/Lund har blivit till en zon där mindre förlag tycks kunna dra nytta av varandras verksamhet. Det är möjligt att det till viss del beror på Bo Cavefors som en gång i tiden var en av de första helt oberoende förläggarna – och vars utgivning kunde spänna över fält som Baader-Meinhofs samlade texter till Betraktelser över den heliga Ignatius.

Jag undrar om inte den vidden fortfarande kastar cirklar ut över samtiden. Rámus är ett annat Malmöförlag som konstant överraskar med sin utgivning. Årets sista eller första böcker – lite beroende på hur man ser det – är Jen Bervins diktsamling ”Nät” i tolkning av Niclas Nilsson där själva utformningen av boksidorna utgör ett slags nät där centrala ord bildar meningar som plötsligt laddas upp med en oväntad betydelse. Det är så enkelt och genialt på samma gång.

Läs mer: Zadie Smith i topp när vi listar våra favoritböcker just nu (oktober-november)

En av mina absoluta favoriter inom den nordiska samtida lyriken är Ursula Andkjaer Olsen som nu finns tillgänglig i en både vacker och konsekvent tolkning av Jonas Rasmussen. ”Utgående farkost” Det är uppenbart att det krävs en begåvad poet för att kunna tolka en annan begåvad lyriker. Hos Andkjaer Olsen finns det inget förhandlingsutrymme, ingen tom plats där man kan dra sig undan för att slippa deltaga i striden. ”Utgående farkost” drivs av en helt egen kraft, en slags dynamik mellan raderna som gör att du som läsare sitter förlorad i ett skruvstäd.

”hat är naturligt, lagstadgat och nödvändigt/eller/hat är uttryck för den högsta formen av frihet//självhat är/självhat är”

Hon tycks skriva sig fram en slags osårbar kropp som blir till ett pansar just på grund av sin bräcklighet. Ibland kan dikterna vara svindlande som Sonnevis abstrakta resonemang om ekvationer, ibland lika råa och fräna som Strunges ”Nigger” dikter. I vilket fall, oavsett om man räknar det som årets sista samling eller det nya årets första utgåva så är det hisnande dikt på det sätt man drabbas av högst vart tionde år.

En annan dansk kvinnlig poet med minst lika koncentrerad intensitet är Olga Ravn - som med sin ”Den vita rosen” lyckas borra sig rakt in i diktens skälvande hjärtmuskel. Kärlek. Avsked. Frånvaro. Nåd. Hopp. Allt det som vi egentligen består av – Ravn delar in livets olika skeenden i 160 strofer uppdelade i fem rader vardera. Det är så vackert, så nära intill den egna andningen. (Modernista)

”Den vita rosen” är en slags diktcykel helt i klass med Inger Christens cykliska arbeten. Om min senaste krönika gav ett konkret exempel på en slags handbok i konsten att skriva så vill jag inte vara sämre nu – även om jag tidigare recenserat den tidigare. Stephen Kings ”Skriva” ’är ett mindre hantverk i all sin enkelhet. Och ett måste för den som antingen vill titta in bakom resurserna i skrivprocessen eller som vill få konkreta råd på hur man kan gå till väga för att börja skriva skönlitterärt.

Kristian Lundberg

Annons
Annons