Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Konstnären Josef Andary vill fortsätta måla – och få stanna i Älmsta

+
Läs senare

Som barn flydde Josef Andary från Afghanistan. Den unge konstnären och Älmstabon har lyckats bygga upp ett helt nytt liv – en tillvaro som riskerar att utplånas.
– Allt jag vill är att leva och dö i frihet. Jag orkar inte fly till ännu ett land, säger han.

Just nu visar Josef Andary sin konst på Verket på Rodengymnasiet. Han sätter sitt hopp till att han ska få stanna i Älmsta, där han  bor sedan en familj öppnat upp sitt hem för honom.

Försiktiga solstrålar letar sig in i ungdomshuset Verket på Rodengymnasiet där Josef Andary nyligen har haft en lyckad vernissage med hundratals besökare. Hans utställning pågår fram till och med den 13 april och vi har stämt träff för att prata mer om hans liv och skapande. Ganska omgående berättar han att han just har fått sitt andra avslagsbesked från Migrationsverket.

– Det känns så tomt, jag känner mig helt slut på energi. Jag orkar inte börja om på nytt igen någon annanstans, jag orkar inte fly mer, säger Josef.

Konsten skänker tröst

Men konsten skänker honom en viss tröst, tillägger han och skiner för ett ögonblick upp. Med stolthet visar han sina tavlor i olja och akryl, berättar mer om skapandeprocessen och hur han lärt sig en helt ny måleriteknik med hjälp av Youtubeklipp. Intill målningarna hänger skickliga blyertsporträtt som utgör hans tidigaste verk. Han är självlärd, har alltid tyckt om att måla och teckna.

– När jag målar glömmer jag allt. Jag försvinner in i en annan värld och det blir lite lättare. Att vara konstnär och målare är mitt liv.

Han miste båda sina föräldrar när han var tolv år. Pappan mördades av morbrodern och mamman avled kort därpå på grund av hjärtfel, berättar Josef.

– Min mamma och min pappa blev kära i varandra men släktingarna förbjöd dem att träffas. Att min mamma gav sig iväg tillsammans med min pappa anses som en stor skam. Jag var deras enda barn.

Han håller handen för ansiktet för att dölja sina tårar, måste samla sig innan han orkar fortsätta berätta.

Kvinnoporträtt av Josef Andary, målat i fjol.

Arbetade i Teheran

Efter varningar om att han var hotad till livet av morbrodern kunde han med hjälp av pappans bästa vän fly hemorten Andar i provinsen Ghazni. Färden gick först till Iran där Josef Andary fick arbete på en restaurang i Teheran.

– I tre år bodde jag där. Jag diskade, skalade potatis och städade. På nätterna sov jag över på restaurangen, säger han.

Så småningom gjorde han, som så många andra, den farliga resan med båt till Europa. Han bodde i Malmö och i Stockholm där han under en tid lyckades få mat och husrum innan han till sist i oktober 2015 hamnade i Norrtälje, eftersom en bekant till honom bor där. Hans pengar hade tagit slut men en kvinna hjälpte honom att betala biljetten så att han kunde ta sig från Tekniska högskolan till Norrtälje. Det skulle dröja innan han fick kontakt med den bekante.

– Så första natten sov jag på busstationen, det var fruktansvärt kallt. Sedan sa de åt mig att jag inte kunde stanna kvar där längre. Jag gick till kommunhuset och de fick mig att komma i kontakt med socialen. Efter det fick jag hjälp att ringa till min vän.

I dansens virvlar.  En av de oljemålningar som finns med på utställningen som pågår till och med den 13 april.

Kunde stanna i Älmsta

Josef fick plats på ett boende i Älmsta men inför 18-årsdagen kom beskedet att han måste lämna boendet för att flytta till Borlänge. Tack vare en hjälpsam familj i Älmsta, som öppnade upp såväl sitt hem som sin famn för honom, kunde han stanna. Skulle han få ett tredje avslag måste han lämna Sverige.

Hittills har Migrationsverket gjort bedömningen att Josef kan återvända till Afghanistan och att huvudstaden Kabul är tillräckligt trygg för honom att åka till.

– Jag kan inte förstå hur de kan tro att det är säkert för mig i Kabul … jag förstår inte hur de tänker, säger Josef dröjande.

Trots att han talar om en sinande livslust, om att kraften snart runnit ur honom helt, har Josef fortfarande inte gett upp hoppet om att få stanna. Stanna på den plats som han betraktar som sitt hem och där han har sina vänner.

Han talar svenska obehindrat, går på Carl Wahren-gymnasiet i Hallstavik och har framtidsplaner på att arbeta med offentlig konst, som formgivare eller kanske som hantverkare. Men just nu är framtiden oviss.

För en tid sedan ändrade Migrationsverket sina riktlinjer för folkgruppen hazarer, som Josef tillhör, så att de numera räknas som en särskilt utsatt grupp. Men det fick ingen inverkan inför det senaste beslutet, då Josef fick sitt andra nej.Innan vi skiljs åt berättar Josef att han har ont i magen av all osäkerhet och stress.

– Jag har svårt att sova om nätterna. Det känns som om mitt hjärta har brustit.

Josef Andary understryker hur farligt det skulle vara för honom att återvända till Afghanistan, inte minst med tanke på att han är konstnär som avbildar kvinnor och kärlekspar, något som är

Annons
Annons
Annons