Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Utan bönder ingen mat – när vi har en landsbygd som kan rädda världen

Artikelserie
Katarina Östholms krönikor

Grannens höns sprätter förnöjt bland höstlöven. På backen ligger gårdagens matrester och det finns fortfarande lite grönt att plocka i sig. Varje dag går grannen till hönshuset för att hämta den kanske mest kompletta föda som finns, perfekt paketerad i sitt skal.

Annons

Hönorna levererar supergödsel som sätter fart på trädgården. Dessutom är de fjäderklädda damerna vackra, sociala och har de allra trevligaste kluckande små ljud för sig. Förutom tuppen då, som hörs över hela byn på lördagsmorgnarna.

Man kan ju alltid göra ett tuppkok, tänker jag och drar täcket över huvudet.

Men det kanske inte passar sig i det stora kött- och matkrigets tid. Industrimaten har tagit över planeten och nu börjar nackdelarna synas. Alla skyller på alla, köttvänner och köttkritiker kastar råbiffar och bönor på varandra, industrierna försvarar sina skalfördelar och rationaliseringsvinster medan andra pekar på jordförstöring, urlakning, näringsbrist, en artdöd så omfattande att forskare börjat tala om en annalkande systemkollaps.

Ni har säkert sett de svarta rubrikerna. Studierna som visar att mer än 75 procent av alla flygande insekter har försvunnit från Centraleuropa under de senaste 25 åren. Insekter, som utgör omkring två tredjedelar av allt liv på jorden. Två tredjedelar.

Tänk på det en stund.

Forskarna pekar på det storskaliga industriella jordbruket, bekämpningsmedlen, odlingsöknarna. Miljöer så ogästvänliga för annat liv att de lokala ekosystemen faller samman. Och när industrimaten blivit en global företeelse som dessutom fraktas kors och tvärs över planeten – ja, ni fattar.

En ekologisk undergång, säger forskarna.

"Hela världen har en kollektiv ätstörning", säger professor Michael Pollan – vi äter mycket mer än vi behöver, och helt fel saker. Industriprocessad mat är något av det sämsta vi kan stoppa i oss, förutom att den industriella odlingen skapar allt näringsfattigare grödor i takt med jordförstöring och växtförädling där snabb tillväxt och massa premieras framför näringsinnehåll.

I en debattartikel i DN kritiserar tre forskare från SLU den globala matcirkusen. Den gränslösa handeln skapar varken hållbara lantbruk, långsiktigt stabila samhällen eller en klimatsmart livsmedelsförsörjning, säger de.

I frånvaron av gemensamma regelverk, och med maximerad vinst som främsta incitament, produceras maten ofta under ohållbara sociala och miljömässiga villkor. Bakom den billiga prislappen döljer sig en omfattande jordförstöring, slavlöner, långa rader av fantasifulla giftcocktails, plågade djur, en oljedopad överhettad ekonomi.

Allt det där har tröskats till leda utan att särskilt mycket egentligen händer. Vi har det ju så bekvämt som vi har det.

Lantbruket är den moderna civilisationens vagga. Trots den våldsamma urbaniseringen och digitaliseringen – som grundligt alienerat de flesta av oss från våra ursprungliga livsvillkor – är vi fortfarande ett jordbrukssamhälle. Vi är helt enkelt ett gäng matglada människor som behöver sin bonde tre gånger per dag – till frukost, lunch och middag.

Hur många andra yrkeskategorier behöver du lika ofta? Tandläkare? Revisorer? Arkitekter? Organisationskonsulter? Nähä, tänkte väl det. Varför värderas då den svenska bonden inte högre?

Det är som om vi inte längre vill se sambandet. Det urgamla kontraktet mellan stad och land har brutits, vi översvämmas av en syndaflod av mer eller mindre ätbar mat där en handfull globala jättar står för nästan hela menyn. Och de små svenska bondgårdarna fortsätter att slå igen, en efter en.

Är det inte dags att bli rädd snart?

Småskalig, lokalifierad matproduktion, med bredd och mångfald, från norr till söder, borde vara den svenska landsbygdens viktigaste uppdrag. I en ledare i GP undrar Adam Cwejman frankt vad vi ska äta om det blir krig:

”Det svenska samhället lever ur hand till mun. Det fungerar så länge omvärlden är stabil och inga betydande katastrofer drabbar oss. Händer något oväntat går det riktigt snabbt innan svenskarnas främsta, och enda, bekymmer blir att hålla sig mätta”, skriver han.

Han har förstås fullständigt rätt. Oavsett om den tänkta krisen är ekonomisk, ekologisk, socialt eller politiskt inducerad, oavsett vilken framtid vi går till mötes, ska det enskilt viktigaste för människors överlevnad alltid finnas på en armlängds avstånd – maten.

Konkurrenskraft på en världsmarknad, som förordas i den svenska livsmedelsstrategin, är inget annat än en chimär. För världsmarknaden mättar inga munnar när samhällsmotorerna stannar. Det har däremot en mångfald av små och medelstora lantbruk potential att göra; se där en säkerhetspolitisk uppgift som borde stå högst på listan.

När larmen om ekologiska kriser på global nivå tornar upp sig borde det vara en vink om att problemen kan bli långvariga. Då kan man ju passa på att notera att de traditionella svenska småbruken, som dessutom ingår i kolets kretslopp med sina slåtterängar och naturbeten, är särskilt gynnsamma miljöer. Artrikedomen är stor och balanserad; det är i småbrukens Sverige, i ett mosaikartat kulturlandskap med stor variationsrikedom, som den biologiska mångfalden är som störst.

Inte i sojaöknarna, som en gång var sjungande regnskogar. Inte i rapsöknarna där bina dör – ja, som flugor.

Småbruket är ett jordbruk där konsekvenserna är lätta att överblicka och enskilda misstag inte blir ödesdigra för en hel planet. Småbruk kan utformas i samklang med naturens lokala förutsättningar; lokalt producerad mat är ofta ett bättre alternativ än kravmärkt eller ekologiskt. Småbruk är ryggraden i den levande landsbygd som till bara helt nyligen försörjde hela landet – och som framsynta länder som till exempel Norge ser till att hålla liv i.

Norge har, till skillnad från Sverige, lärt sig något av historien.

Vi borde ha många, många fler småbruk. Vanliga familjejordbruk, ekologiska lantbruk, andelsjordbruk, plöjningsfria gårdar, frilandsodlare, fårbönder, getfarmare, växthusodlare, mjölkgårdar, djuruppfödare. En miljon nya bönder av alla upptänkliga slag.

På köpet kan landsygden återbefolkas och den för hela samhället så förödande urbaniseringen stoppas. Hejda den förändring av jordförvärvslagen som kan göra det möjligt med landgrabbing även i Sverige; förslaget ligger inbäddat som en trojansk häst i livsmedelsstrategins svepande formuleringar.

Forskarna från SLU efterlyser de motiv för svenskt jordbruk som försvunnit i frihandelsyran. De är kritiska till politikens kortsiktiga perspektiv och blinda tro på den globala marknaden. I stället, säger de, behövs en långsiktig planering för bevarande av goda jordar, nya mål för ekologi och landskap, för djurvälfärd och matkvalitet, för en stabil och hög självförsörjningsgrad.

Vi kommer att behöva fortsätta handla med jordbruksprodukter. Men det finns inget egenvärde i att transportera mat allt längre när den kan produceras på nära håll.

Ökad biologisk mångfald framhålls som en framtidsfråga. Ekosystemsfientliga och känsliga monokulturer måste undvikas, naturvård och diversifiering prioriteras. Det är bara tre år sedan just dessa forskare skrev sin artikel – insektsdöden är kvittot på att de har rätt.

Samhällets sårbarhet vid kris lyfts förstås också fram. I dag producerar Sverige bara hälften av vad vi äter; inom loppet av drygt 20 år har vi blivit bakbundna av ett globalt system av långväga transporter, en konstant införsel av livsmedel som många gånger inte ens uppfyller svensk lagstiftning.

Forskarna är kritiska.

"Vi måste se med öppna ögon att med enbart konkurrenstanken får vi en fortsatt sjunkande självförsörjningsgrad och en fortsatt ödeläggelse av produktiv jordbruksmark i Sverige, särskilt i skogs- och mellanbygder. Men Sverige kan och bör ta ansvar för matförsörjningens miljöpåverkan i ett globalt perspektiv och då utgör den egna jordbruksmarken en central del."

Jag brukar tänka på maten förr i världen. På söndagssteken och den högtidliga dukningen som ramade in den fina köttbiten. Jag brukar tänka på att pappa och hans syskon fick doppa sin kokta potatis i sillspad när inget annat fanns att äta.

Jag brukar tänka på hur mycket bättre jag mår när jag äter enkla och små måltider. Potatis, tomater, ägg och morötter. Bröd, ost och honung. Lax, från älven förstås, eller en köttbit med vinbär.

Och jag brukar tänka på djuren som gick på skogen hela somrarna. På farmors snälla fjällko Frida med de svarta ögonen, en ras som kan leva på torkat löv och magert ängshö från myren och ändå ge fet mjölk hela vintern. Sådana kor som vi borde värna om, utifallatt.

Jag brukar tänka på hur levande landsbygden en gång var. Hur stad och land så självklart var beroende av varandra. Hur ängar och skogar kryllade av insekter och jordarna vimlade av daggmaskar. Hur människa och djur levde i symbios, på den tid korna hade namn och inte bara ett nummer.

Man måste ha respekt för mat. Respekt för korna, geniala idisslare som förvandlar oätligt gräs till ett högvärdigt livsmedel som i sin tur kan förädlas till ost, smör, yoghurt, keso. Respekt för grannens fridfulla hönor som dag efter dag levererar sina oklanderligt förpackade små näringsbomber.

Respekt för grödorna och för det fantastiska, mångfacetterade ekosystem de ingår i och som måste bevaras intakt så långt det bara är möjligt. Respekt för bonden, som bär hela samhället på sina axlar.

Respekt för småbrukarna, som en gång byggde upp och livnärde landet, som fortfarande har kapacitet att lyfta framtidens landsbygd och trygga nationens grundläggande behov. Som rentav kan hjälpa till att rädda världen.

Utan bönder har vi ingen mat. Ska det verkligen vara så svårt att fatta?

* * *

Läs mer och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Hela Sverige kan inte leva - vi har inte råd med alla bidragsslukande stödområden

"En så nedlåtande karikatyr av landsbygden speglar människoförakt av värsta sort"

Landsbygden är ett demokratiskt haveri och en krutdurk som kan explodera

Överlevarna kommer att finnas på landsbygden - historien visar vägen mot framtiden

Skyll inte på landsbygden - Stockholm har sysslat med bypolitik sedan ordet uppfanns

Den svenska landsbygden håller på att förvandlas till ett industriområde

Sluta stadsplanera - det är dags att bygga ett helt Sverige

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Dödsstöten för landsbygden - om det brutna kontraktet mellan stad och land

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram

Den odemokratiska staden – om urban diktatur och byn som fostrade en statsminister

Annons
Annons
Annons