Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Överlevarna kommer att finnas på landsbygden – historien visar vägen mot framtiden

Artikelserie
Katarina Östholms krönikor

Annons

Varje morgon kokar jag en kopp kaffe.

Den gamla pannan är bucklig och repad och locket har tappat sin bakelitknopp för länge sedan. Jag har haft den så länge att jag inte längre minns hur den hamnade i min ägo; den har funnits där i alla år, inte i första hand som ett ideologiskt ställningstagande, av omsorg om miljön eller på grund av en särskilt asketisk läggning.

Snarare handlar det om en kombination av lathet och en djupt rotad skepsis mot mer avancerad teknologi än en sax.

Dessutom har jag en stark förkärlek till gamla bruksföremål – de är rustika, lätta att reparera och begripliga för en enkel själ. Den geniala konstruktionen hos en borrsväng än minst lika imponerande som den närmast magiska komplexiteten hos en ipad.

Förutom att borrsvängen fungerar även när det är strömlöst så är den gjord för att hålla i generationer, precis som allt annat som en gång tillverkades i gammelvärlden. Som ger stabilitet, långsiktighet, oberoende.

Desto mer instabila, kortsiktiga och beroende är vi i dag. En såpbubbla av bräcklig och oavbrutet uppdaterad lyx omger oss, i en värld där ojämlikheten är större än någonsin – världens åtta rikaste personer, samtliga män, äger tillsammans lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning.

Vi privilegierade, som redan har allt och mycket mer därtill, delar inte gärna med oss. Vi vill inte sänka vår levnadsstandard, vi vill inte konsumera mindre, vi vill inte sluta flyga. Hur ska man överleva utan hotellfrukost i Turkiet, utan att få flyga första klass till bolagsstämman, utan att kunna köpa en smoothie med mexikanska chiafrön i innerstan?

Så vi räddar världen (för det vill vi ju ändå göra) och våra samveten genom att konsumera ännu mer. Fler och fler miljövänliga (eller inte) slit- och slängprodukter, importerad ekologisk mat (en självmotsägelse), kläder i ekologisk bomull (inte så ekologiskt med färgning och frakt inräknat), den senaste laddhybriden.

Vi kallar staden för hållbar trots att städerna slukar 75 procent av världens energi och ligger i respirator 365 dagar per år med näringsslangar ut till den omgivande landsbygden – en kvadratkilometer storstad behöver hundratals kvadratkilometer odlad och vild natur för att kunna existera.

Vi blundar gärna för att nyproduktion, även den gröna och energisnåla, är en enorm miljöbelastning – knuten till globala kemi-, elektronik- och livsmedelsjättar vars nätverk av råvaror, produkter, tjänster och transporter bildar närmast oändliga, giftstinna led av industrier, leverantörer och underleverantörer världen över.

Men vi slipper bryta med vår bekväma vardag; vi slipper slå hål på den fattiga illusion av rikedom som nya ägodelar ger.

Sopberget förskräcker när vi ser det hamna i magen på döda havsfåglar. Men dagen efter klickar vi på köpknappen igen. Because you´re worth it.

Kanske faller vi för Siemens helautomatiska espressomaskin EQ.9 – med Barista Mode, Auto Milk Clean, One-Touch Double Cup och Dual Bean-system. De lyckliga konsumenterna av denna enastående dryck är ett vackert par i en flott bergsvilla, halvklädda efter en förmodad kärleksnatt som sannolikt inte står kaffet långt efter.

"Det som verkligen räknas", säger en djup och mycket manlig sängkammarröst, "är en perfekt morgon med en perfekt kaffe... Njutning är ju också en fråga om teknologi".

Priset är inte bara nätta 28 000 kronor. Priset för denna makalösa kaffemaskin är faktiskt det högsta tänkbara – en långsamt kollapsande civilisation på en allt sjukare planet. Den hyllade urbaniseringen krackelerar redan i skiktade storstäder, visar sitt sanna ansikte som gynnar allt färre och utesluter allt fler.

Än sen då? Civilisationer faller alltid samman. Det är inte fråga om om, utan när. Och jorden går väl inte under så lätt, det blir säkert något kvar att leva på. Är det inte bättre att möta undergången med en Dual Bean Espresso mellan sidenlakan i stället för en potatiskorg på ett lerigt andelsjordbruk i Resele?

Kanske är det bara en smaksak. Poängen är att människorna på andelsjordbruket har en betydligt större chans till ett gott liv.

Man kan leka med tanken att maximal hållbarhet och minimal miljöpåverkan vore samhällets ledstjärna. Kanske efter en social kris, en ekologisk krasch, en ekonomisk härdsmälta, ett krig.

Världens överhettade ekonomier skulle svalna snabbt när fossilbaserade transportsystem krackelerar och till sist blir bannlysta; den monetära geografi som sliter sönder världen i en aldrig tidigare skådad superurbanisering ersätts av ett landskap med mer mänskliga mått.

Orörd natur breder ut sig igen. Byar och samhällen slår rot i den jord där de står, lokalifieras och diversifieras utifrån sina olika förutsättningar. Hus börjar byggas i första hand av vad som finns på platsen – kanske trä, lera och sten – i stället för stål och betong.

Regenerativa lantbruk, odlingar och lokala energicentra omfamnar små samhällen där konsumtion inte längre är en dygd, där möbeltillverkning är ett hantverk utfört med gustaviansk perfektion och hållbarhet, där inhemsk ull och lin blir det självklara valet för kläder och textilier.

Demokratin lever nära medborgarna i sockenstora kommuner, celler i en nationell geografi där sjukhus, skolor, rättsväsende och andra vitala samhällsfunktioner bildar ett finmaskigt och jämnt fördelat nätverk över landet. Ett land där byarna inte längre är slumrande minnen från en annan tid utan myllrar av liv.

Hembygdsgårdarna töms på minnen, nu värdefulla modeller för handens kunskap. Historien visar vägen mot framtiden, modern teknik möter gammal i en fruktbar symbios.

Man kan leka med tanken på konsekvenserna. Ekonomins hjul snurrar, men oändligt mycket långsammare eftersom det som tillverkas är så långlivat. Arbetslösheten skulle vara obefintlig eftersom alla hjärnor och händer skulle behövas – till byggande, odlande, omsorg, utbildning, skapande, utveckling.

Kunskapssamhällets forskning och framsteg skulle drivas i nya, robusta och resilienta nationella centra. Elektronik, kanske också elektricitet, skulle vara något exklusivt och dyrbart – gemensamma digitala noder i varje by skulle ersätta de flesta hemmadatorer, det omättliga digitala knarkandet skulle ersättas av en förhoppningsvis mer jordbunden reflektion.

Storstäderna skulle vara ödelagda ruiner, dinosaurieskelett att beskådas av storögda skolklasser, förundrade över hur någon frivilligt kunnat leva i myrstackar av betong, utan ren luft, friskt vatten, levande natur.

Men kanske är det bara en tankelek, en önskan om en ny värld när den gamla håller på att springa in i väggen med huvudet först.

Själv vill jag mest göra mig av med saker nuförtiden. Man känner sig liksom friare. Varför ska man ha så många grejor, undrar jag, varför ska man byta ut något som fungerar, varför ska en maskin göra det som jag kan göra med mina egna händer?

Att bära vatten och ved är livsförhöjande upplevelser, ger en mening och en känsla av sammanhang. Ett oberoende.

Nåväl. Oavsett vad som händer i framtiden hoppas jag i alla fall kunna dricka en kopp kaffe. Om de dyrbara bönorna så måste fraktas på ståtliga segelfartyg i ett återuppståndet ostindiskt kompani 2.0 till handelsplatsen i Undrom. Där min gamla kaffepanna fortfarande kommer att stå på bordet.

I ett hus som är gjort av lertegel, trä och gråsten.

* * *

Läs mer och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Den svenska landsbygden håller på att förvandlas till ett industriområde

Landsbygden är ett demokratiskt haveri och en krutdurk som kan explodera

Sluta stadsplanera - det är dags att bygga ett helt Sverige

Jag behåller min yxa och min vedpanna, för jag tror att de har fel

Skyll inte på landsbygden - Stockholm har sysslat med bypolitik sedan ordet uppfanns

Värnplikt räcker inte - utan en fungerande landsbygd har vi snart inget att försvara

"En så nedlåtande karikatyr av landsbygden speglar människoförakt av värsta sort"

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Dödsstöten för landsbygden - om det brutna kontraktet mellan stad och land

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram

Den odemokratiska staden – om urban diktatur och byn som fostrade en statsminister

Annons
Annons
Annons