Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familjetragedi i Minnesotas skogar

BOK: En debutroman med tät stämning om tillhörighet, skriver Kristian Ekenberg om Emily Fridlunds "Vargarnas historia".

Annons

En ensam, vilsen och socialt missanpassad tonårsflicka i norra Minnesotas skogar får äntligen en glimt av vad som skulle kunna kallas ett normalt liv. Men det som för en stund tycks vara en härd för henne att värma sig vid, rycks bort av en smygande tragedi som kastar långa skuggor över hennes liv många år senare.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Emily Fridlund är amerikan,  det svenskklingande namnet till trots. Foto: Doud Knutson

I Emily Fridlunds debutroman ”Vargarnas historia” skriver hon en plågsam men fascinerande berättelse om 15-åriga Linda, som i skolan ses som en suspekt typ då hon inte bara har svårt att passa in, utan även för att hennes föräldrar är de enda kvarvarande från ett splittrat, sektliknande kollektiv. Hon intresserar sig för vargar och en av få sociala kontakter hon tar är med en lärarvikarie, som senare visar sig vara en pedofil på flykt från rättvisan.

Hennes ensamhet bryts dock när en ny familj flyttar in på andra sidan sjön. Mamman Patra, den fyraåriga sonen Paul och fadern Leo, en astronom som återvänder till familjen efter att ha skrivit en bok på annan ort. Linda får rollen som barnvakt eller, som Patra kallar henne, ”guvernant”. Hon kommer familjen nära, åker med dem på bilutflykter, får en glimt av vad ett normalt familjeliv skulle kunna vara.

Den stora tragiken som berör i romanen är hur Linda inte förmår att riskera sin nya tillhörighet som hon har hittat, även om allt omkring henne skriker att hon borde reagera.

Problemet är att hon inte har en aning om hur ett sådant liv ser ut. Trots det känner hon ändå snart att någonting är fel, att föräldrarna – som bekänner sig till kristen vetenskap – inte tar sonens hälsotillstånd på allvar, men när hon till slut reagerar är allt för sent.

Emily Fridlund skriver inkännande om människans behov av tillhörighet. Hennes debutroman har vissa tematiska likheter med Emma Clines ”Flickorna”, en av fjolårets mest hypade böcker, och jag tycker att Fridlund lyckas bättre med att fånga den vilsna tonåringens sökande efter en plats i tillvaron.

Det är dock inte en roman utan skavanker. De många tidsplanen stör läsningen och romangestalterna är inte alla fullt utvecklade. Romanen har en tät stämning men detta konstanta stämningsläge gör också att den blir monoton. Hennes stora förtjänst ligger ändå i att skapa denna stämning och miljöskildringarna av Minnesotas öde skogar, med ett språk som gör att man känner skogens dofter och sitter med Linda i kanoten när hon glider över sjöns yta.

Glappet mellan vad man själv, som läsare, förstår och vad Linda med sina ögon ser ger ”Vargarnas historia” dess spänning. Den stora tragiken i romanen är hur Linda inte förmår att riskera sin nya tillhörighet som hon har hittat, även om allt omkring henne skriker att hon borde reagera. Även en dysfunktionell familj är bättre än ingen alls.

*

LITTERATUR

Emily Fridlund

”Vargarnas historia”

Översättning: Molle Kanmert Sjölander

(Albert Bonniers förlag)

Annons
Annons
Annons