Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Erik Eriksson: När min pappa levde som tiggare

Svenska tiggare och bostadslösa underfattigåren på 1920-talet. Hur många av oss har en pappa eller en farfar somgick hungrig då?

Nu finns tiggarna överallt i Sverige. Folk på gatan går förbi dem, någon ger en slant, andra vill sparka ut de där som inte hör hit. Men rätt många av oss har svenska förfäder som överlevde som tiggare.

Fattigdomen var stor i Sverige åren efter första världskriget. 1921 jobbade min pappa på en metallverkstad i Eskilstuna. Men verkstan stängde, som så många andra företag. Tjugofem procent av Sveriges arbetare var utan jobb. Pappas familj hankade sig fram. Men maten räckte inte, flickorna stannade hemma, pojkarna gick på luffen.

Rätt många av oss har förfäder som överlevde som tiggare

Pappa var sjutton år, han och en kompis var ute ett år, de knackade på hos folk och bad om mat i utbyte mot arbete. Tusentals svenska män gjorde likadant. De svalt och for illa, och så fanns lösdriverilagen, som var kvar ända till 1965.

När min pappa berättade om den där tiden dröjde han helst vid goda minnen, människorna som hjälpte honom, lät honom sova över i ett varmt rum eller bjöd på mat. De många vresiga som stängde dörren och bad trashanken försvinna hade han inte så mycket att säga om.

En dag på hösten kom pappa till en liten stuga i skogen. Han knackade på, en kvinna öppnade. Nej, arbete klarade de av själva, men hon bad pojken stiga in i köket. Hon hade bakat, ville han ha en smörgås?

Hon skar upp av brödet och bredde på smör. Den doften glömde aldrig min pappa, han återkom till den, nybakat bröd och en doft av vänskap och medkänsla.

Nils Ferlin var min första diktare. Han kände sig ofta som en livets luffare, som i dikten ”Jag kunde ju vara” från 1948. Då var de svåra fattigdomsåren förbi, men minnet bestod: ”En luffare är jag, som halkar fram i vägarnas grus, mitt hjärta är hett som en masugn, och kallt som ett fattighus.”

Harry Martinson var min första stora romanförfattare. Harry hade levt fattigliv som barn och yngling. Han skrev romanen ”Vägen till Klockrike”. Den handlar om luffaren Bolle, en av de män som drog runt på vägarna i början av 1900-talet. Romanen blev en av de första som jag levde mig in i.

Jag gav mig ut på vägarna redan som femtonåring

Jag hade en romantisk syn på det fria luffarlivet. Jag gav mig ut på vägarna redan som femtonåring. Jag liftade och fick se mera av Sverige, det var ont om bilar på Bolles tid. Men jag var ofta utan pengar och jag sov i skogen vid öppen eld, jag sov i skogshuggarbaracker i norr, i en järnvägsvagn, i baksätet på en bil som någon hygglig människa öppnade åt mig.

Förakt för tiggande trashankar har alltid funnits

Jag vet inte om det var ungdomlig äventyrlust som drev mig de där åren, eller om jag var påverkad av Harry Martinson, eller av min pappas berättelser. Men jag hade ett hem med dukat bord att återvända till. Det hade inte de fattiga i Sverige när min pappa var ung.

Förakt för tiggande trashankar har alltid funnits. Hjälpsamhet har också funnits, då som nu. Änkan gav en skärv, kvinnan i stugan gav en smörgås. Nu tycks allting hända igen.

Annons
Annons
Annons