Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Erik Eriksson: När jag var en konstig utlänning

En ovanlig främling. Erik Eriksson var en halvmeter längre än människorna i den vietnamesiska byn.

Några gånger har jag ute i världen blivit betraktad som främling, som konstig eller oönskad. Ofta har det varit lustigt, en gång blev det farligt, men det är erfarenheter som jag inte vill vara utan.

Vi har ju främlingar runt omkring oss i Sverige numera och som nykomlingar blir de mottagna med undran, vänlighet eller motvilja. Men ganska många av oss bofasta har egna erfarenheter av främlingskap. Det kan nog vara bra, då är det lättare att förstå den som är utsatt.

Jag reste rätt mycket under några år som utrikesreporter. En gång var jag i Zambia för ett tevejobb. Jag var i en by och mitt i ett samtal kände jag hur någon fingrade på min arm.

Jag var en blek man i ett färgrikt land och jag var ovanlig.

Jag tittade ner och såg två småpojkar som petade försiktigt på mitt färglösa skinn och sa något till varann på ett språk som jag inte förstod. De verkade förundrade och troligen var det första gången de tog i en sån som jag. Så fnissade de och smög iväg.

Jag var en blek man i ett färgrikt land och jag var ovanlig, ganska konstig, men pojkarnas fniss var inte ovänligt.

Och i Vietnam hände det flera gånger att jag mötte flickor som fnittrande sa något som jag inte förstod. Jag frågade min följeslagare som översatte:

”Såg du, han har blå ögon, alldeles blå.”

Jag var en halv meter längre än de flesta vietnameserna, men ingen sa något om det. Blå ögon däremot, det var ju rätt konstigt i ett land där alla har mörka ögon.

I min barndom umgicks jag med en kille som kom som flykting med sin familj från Danmark till Sverige under andra världskriget. Året efter kriget åkte de tillbaka och jag fick följa med som deras gäst.

En dag låg jag och min kompis på en badstrand när några tonårspojkar gick förbi. De hörde väl att jag pratade svenska och en av de där danska grabbarna askade av sin cigarett över min nakna rygg, lite glöd följde med och det brände till.

”Jävla svensk”, sa han. ”Ni hjälpte Hitler.”

De gick och jag fattade ingenting, mina föräldrar var ju emot Hitler. Men jag var ändå en svenskjävel.

1971 på våren bröt inbördeskrig ut i dåvarande Östpakistan. På väg dit blev jag varnad innan jag lämnade Calcutta: Var försiktig, de lynchar såna som du där ute. Jag tog mig över gränsen i bil, tillbringade dagen bland soldater, motståndsmän och flyende familjer.

Jag kände ett vapen mot magen, några höjde sina knivar.

Framåt kvällen var jag tillbaka vid bilen och chauffören som jag lämnat. Då blev jag omringad av en skara män med knivar och gevär.

Jag kände ett vapen mot magen, några höjde sina knivar, jag försökte prata engelska men ingen tycktes förstå. Jag skrek till chauffören att starta bilen och kastade mig in i baksätet. Ingen sköt men någon slängde en stor sten genom bakrutan.

Jag fick bara några mindre skärsår i ryggen, men jag kom ihåg vad de sagt i Calcutta. Och jag tror jag fick klart för mig hur det kan vara att uppfattas som främling.

Annons
Annons
Annons