Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Eriksson: De flesta höll tyst men några knöt näven

Annons

Alla kvinnor lever med hot. Många män vet det och håller tyst, men några knyter näven.

Jag var barn och såg det jag inte förstod. Men jag blev äldre och när jag pratat med kvinnor som berättat vad de varit med om, då visste jag. På platser där jag jobbat har det hänt att jag sett en ensam kvinna vänta på hissen. En man ställde sig bredvid kvinnan, hon gick därifrån.

Jag började få upp ögonen för kvinnors vardag.

Först tänkte jag inget alls. Men så hände det igen och igen, jag såg olika kvinnor vänta vid hissen, samme man kom, kvinnorna valde trappan. Och jag frågade en kvinna som jag kände väl. Hon svarade att hon vägrade vara ensam med den mannen i hissen.

Jag började få upp ögonen för kvinnors vardag. Utnyttjade och förtryckta kvinnor hade jag sett, men det var mest i främmande hamnar, på barer i utländska storstäder, i fattiga länder, och jag tänkte väl att det där hörde till misären ute i världen.

Men sakta gick det upp för mig att det också var svensk vardag, för kvinnor men inte för män. Det blågula förtrycket såg annorlunda ut, men det fanns där, hela tiden.Jag känner inga män som våldtagits, men flera kvinnor har berättat för mig om grovt sexuellt våld som de utsatts för. Deras liv förändrades, såren var djupa och läkte bara på ytan.

Många män har hört flabbet i bastun och i omklädningsrummet när någon har dragit kvinnoförnedrande sexskämt. Flera har skrattat med, vi som ogillade det har hållit tyst, någon har knutit näven i fickan och någon har slagit tillbaka.Men våldsamma lösningar brukar även drabba den som slår, jag vet det, ändå var jag på väg över gränsen en gång.

I garderoben hade jag ett gammalt samurajsvärd som jag fått av en kompis

Jag bodde en halvtrappa upp, med balkong ut mot en obebyggd tomt. En dag satt jag och läste när jag hörde ett barn gråta och en hund skälla. Jag tittade ut och såg en man som bussade sin stora hund på en liten flicka. Jag öppnade balkongdörren och skrek åt mannen att ta bort hunden.– Det ska väl du skita i, skrek han tillbaka.– Ser du inte att flickan är livrädd, vrålade jag.– Håll käften, flabbade mannen.I garderoben hade jag ett gammalt japanskt samurajsvärd som jag fått av en kompis när jag var tolv år, han hade hittat det på sin vind. Nu rotade jag fram svärdet, tog det i handen, hoppade ut från balkongen och gick mot mannen och flickan.

Mannen sprang, hunden också, flickan stod kvar. Jag sa till henne att hon inte behövde vara rädd längre. Hon grät fortfarande när hon lunkade därifrån.Jag gick in, satt länge vid bordet med darrande knän och rökte cigaretter. Där ute var jag beslutsam och iskall. Hade jag huggit ihjäl mannen och hunden om de inte flytt?

Men vi kommer inte undan, vi måste ta ställning

Våld finns i gränslandet mellan män och kvinnor. Nu fylls alla medier med avslöjanden och bekännelser. Och trots årtusenden av erfarenheter ser vi oss yrvaket omkring: Är det så där det är? Men vi kommer inte undan, vi måste ta ställning. Själv använder jag ord numera, svärdet är tillbaka längst in i garderoben.

Annons
Annons
Annons