Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Death of a Ladies' Man” – Leonard Cohen var kvinnornas poet

En av vår tids främsta uttolkare av kärleken har lämnat oss.

Annons

Fredagen den 11 november vaknade jag till budet om Leonard Cohens död. Vid 82 års ålder gav han för bara några veckor sedan ut ”You Want It Darker”, årets bästa platta och Cohen är som alltid lika klarsynt om sin samtid och vår framtid. Han var en mycket större poet och en mer genuin artist än Bob Dylan (som själv sagt något liknande till Cohen), om ni frågar mig.

Eller som Cohen själv beskriver sitt öde i ”Tower of Song”:

“I was born like this, I had no choice I was born with the gift of a golden voice”

Det var under tidiga tonår som jag kom i kontakt med Cohens musik. Från radion ljöd ett mullrande gotiskt flamencospel med ett värmande mörker. En av de djupaste och vackraste mansröster jag hört sjöng orden:

“You who wish to conquer pain, you must learn what makes me kind; the crumbs of love that you offer me, they're the crumbs I've left behind. Your pain is no credential here, it's just the shadow, shadow of my wound”

Jag köpte skivan ”Songs of Love and Hate” (1971), som inleds med just spåret av “Avalanche”. Att som tonårspojke få livet och kärleken beskrivet för sig som ett annalkande slagfält var förstås ett chockerande uppvaknande. Passionshistoriens mysterium, om kärleken och lidandets ofrånkomliga samspel i vår värld, är ett genomgående tema i Cohens bibelsprängda texter.

Det finns ett stort svårmod, men också en gränslös kärlek i hans poesi. Under sena kvällar låg jag i mörkret och lyssnade på det Abel och Kain-lika temat i ”A Famous Blue Raincoat”:

And what can I tell you my brother, my killer

What can I possibly say?

I guess that I miss you, I guess I forgive you

I'm glad you stood in my way.”

Leonard Cohen albumdebuterade som 33-åring med ”Songs of Leonard Cohen” (1967). På skivan finns den vackra ”Suzanne” vars tema jag alltid associerat till Erik Johan Stagnelius och hans ”Amanda” och som Cohen själv sagt handlar om en platonisk relation mellan en man och en kvinna. Det mörka triangeldramat ”Master Song” med dess hotfulla sexuella undertoner är förförisk på ett mer djävulskt vis:

“I loved your master perfectly

I taught him all that he knew.

He was starving in some deep mystery like a man who is sure what is true.

And I sent you to him with my guarantee I could teach him something new,

and I taught him how you would long for me no matter what he said no matter what you'd do.”

Själv har jag svårt för de produktioner som präglar Cohens skivor från sent 70-tal och framåt. Det syntetiska i syntar och ljudeffekter förtar allvaret i musiken som de tidigare avskalade akustiska arrangemangen äger, men samtidigt bryter alltid Cohens mörka självklara stämma igenom tramset och det är svårt att värja sig för sånger som ”I’m Your Man”, ”Take This Waltz”, ”Dance Me to the End of Love”, politiska ”Democracy” eller profetiskt nattsvarta ”First We Take Manhattan” (1988):

”I'm guided by a signal in the heavens

I'm guided by this birthmark on my skin

I'm guided by the beauty of our weapons

First we take Manhattan, then we take Berlin”

Cohens mest kända sång måste ändå vara ”Hallelujah”, framgångsrikt tolkad av artister som Jeff Buckley. I Sverige har den genom Peter Jöbacks, Christer Sjögrens och Molly Sandéns försorg blivit en sentimental julsång, men i själva verket handlar den om Kung Davids helvetiska ångest inför hans otrohetsaffär med sin överbefälhavares hustru Batseba och är starkt influerad av Psaltaren 51, ”Bön om syndernas förlåtelse”:

“Your faith was strong but you needed proof

You saw her bathing on the roof

Her beauty and the moonlight overthrew you

She tied you to a kitchen chair

She broke your throne, and she cut your hair

And from your lips she drew the Hallelujah”

Vi får inte glömma att Cohen som poet och författare också gjort betydande litterära bidrag utanför musiken. Hans romaner ”Älsklingsleken” och ”Sköna förlorare” brukar betraktas som tillhörande Kanadas litterära kanon och Cohen förändrande åtminstone hemlandets skönlitterära berättande under 1960-talet.

Jag såg Cohen live en gång. Det var i Globen för några år sedan och jag hörde sannolikt till publikens yngsta segment. I flera timmar höll den alltid lika välklädde (kostym och hatt förstås) Cohen igång, redan då en gammal man med osannolik styrka och närvaro. Många betydligt yngre artister kan bara drömma om att leverera som Cohen när han över 70 år gammal med självklarhet och självförtroende sjöng textrader som:

” If you want a lover

I'll do anything you ask me to

And if you want another kind of love

I'll wear a mask for you

If you want a partner, take my hand, or

If you want to strike me down in anger

Here I standI'm your man”

Cohen har själv sagt att han skrev poesi för kvinnor och han var onekligen kvinnornas poet.

Den manliga magnetism han besatte går inte minst att bevittna i de intervjuer Stina Lundberg Dabrowski gjorde med honom. Oavsett om hon träffade Cohen som munk i ett zenbuddhistiskt kloster eller på en restaurang i Paris var hennes överväldigande attraktion oundviklig.

I den senare intervju frågar hon honom: ”Varför tror du att så många kvinnor vill klä av sig för dig?”, och berättar för honom att många av hennes väninnor gladeligen skulle göra det. Cohen svarar leende: ”Det är det spel som pågår mellan kvinnor och män. Jag är ledsen att behöva avslöja det för dig Stina”.

Cohen var ”one of a kind” och den insikten fångar han själv väl i ”Death of a Ladies’ Man”:

“Ah the man she wanted all her life was hanging by a thread

"I never even knew how much I wanted you," she said.

His muscles they were numbered and his style was obsolete.

"O baby, I have come too late." She knelt beside his feet.

"I'll never see a face like yours in years of men to come

I'll never see such arms again in wrestling or in love."

Annons
Annons
Annons