Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Skogen brinner allt mer – Sven Olov Karlsson ger oss både samhällskritiken och hjältarna i Västmanlandsbranden

Sommaren 2014 utlöser en gnista från en skogsmaskin en brand som blir den största i Sverige på hundratals år.

Annons

En del av Västmanland, större än tre gånger Stockholm, ödeläggs.

Kostnaden blev över en miljard kronor. En människa omkom, många skadades och tusentals måste fly. Författaren Sven Olov Karlsson hade ärvt sin skog. 2030 skulle den avverkas. Men elden tog den.

Dramatiska dagar under sommaren 2014. Helikopter vattenbombar utanför Gammelby där boende tvingas att lämna sina hem efter att räddningsledningen beslutat att hela byn skall evakueras.

Han är uppväxt med skog, ved och natur, och den nära relationen drev honom till att undersöka hur en sådan katastrof kan ske i ett välorganiserat samhälle som vårt. Han hittade en samhällssyn, en flathet och en kasinoekonomi som än en gång hotar vår existens. Det är fascinerade läsning: ett drama så stort att det driver sig självt, skildrat på gränsen mellan faktaberättelse och skönlitteratur och med djup omsorg om människorna, skogen och framtiden.

De flesta har säkert hört att lite eld är bra för skogen; en sorts reningsprocess där livet sedan spirar på nytt ur askan, med ny kraft rentav. Det vi inte har hört är att också denna balans är rubbad av människan. I det moderna skogsbrukets monokulturer av träd som fälls innan de nått skolåldern (för träd), fungerar inte de naturliga skyddsmekanismerna. Att människan därtill orsakar så gott som alla bränder – till exempel som här, att en skogsmaskin kör över lite järnskrot på marken och en gnista flyger – har inte evolutionen anpassat sig till. Dagens skogsbränder är, nästan uteslutande, förstörelse.

Sven Olov Karlsson hade själv skogsegendomar som slukades av branden. Nu har han gått på djupet med denna och med skogsbränder över huvud taget. han är också Augustnominerad för sin bok.

Sven Olov Karlsson har gjort grundlig research. Han ger oss forskarrön och fakta om skogsbränder i allmänhet, och brandförloppet med all sin dramatik. Han ger oss tänket som råkade gillra den ena fällan efter den andra och gynnade branden i stället för att mota den. Dit hör den numera konstanta och välspridda rädslan för att orsaka kommunala utgifter, som fick räddningstjänsterna att bara släcka i sin egen kommun – och branden spreds.

Det är samma spariver som fick ansvariga att in absurdum hålla fast vid tanken att detta var en brand som alla andra, som inte krävde spektakulära insatser. Samma besparingstvång och bristen på skattemedel som tvingar kommuner att skära ner på räddningstjänsterna, inte minst i glesbygd (läs skogsbygd), och som går hand i hand med en samhällssyn där de bolag som äger den mesta skogen och tjänar miljarder på den inte förväntas hålla några brandmän; det får skattebetalarna stå för.

Skogsbranden väster om Sala fortsätter. Här utanför samhället Gammelby nära Virsbo.

Men han ger oss också känslorna, sinnesintrycken. Dramat när det brinner och tankarna efteråt. Tystnaden och de svarta blickstilla arméerna av spökträd, som uttrycks i "Elden hade tagit makten över träden, gjort dem till sina statyer att vakta över livet efter detta".

Och han ger oss människorna. De som miste sitt arvegods, sina minnen och sin plats på jorden. Men också finstämda berättelser om hur nöden lockar fram det bästa av hjälpsamhet och oegennytta hos oss; från experterna från när och fjärran som själva ringde och erbjöd sin hjälp, till grannarna som öppnade sina hem, volontärarbetade, tog hand om människor, djur och ting. Och den myllrande skildringen av det lilla hotellet som hux flux blev högkvarter för hela släckningsinsatsen och tvingades sträcka sig långt över sin egentliga förmåga. Dessa dagar alstrade många små och stora hjältedåd som säkert lever kvar i traktens folkminne.

Det är bara skildringarna av Italienbesöket som stundtals blir långrandiga. Och givet min egen geografiska position undrar jag vad " i Ånge utanför Medelpad" betyder (då branden jämförs med en annan, mindre brand)? Det måste väl vara "utanför Ånge i Medelpad? För nog vet väl Sveriges författare och redaktörer att Ånge är en ort i landskapet Medelpad?

Branden sprider sig allt mer.  Scenariet blir inte mindre otäckt från luften.

Men det är småsaker i en bok som slukar en tack vare sitt vardagsnära, detaljrika sätt att skildra, och som lägger ved på den eld som i slutänden måste bränna upp vårt gamla förhållningssätt.

För nu måste insikten landa att vi inte kan starta allt fler bränder samtidigt som vi monterar ner brandbekämpningen. Att vi inte kan klara oss på hoppet att olyckan inte ska inträffa. Att vi inte kan fortsätta stapla upp det ena miljökatastrofhotet efter det andra mot oss själva. Att naturen inte bara är en produktionsyta att dra rikedomar ur eller en lekplats för vår rekreation; den är faktiskt den ram som (ännu) tillåter vår existens.

Sven Olov Karlsson inspireras delvis av Peter Wohllebens "Trädens hemliga liv", som visar vilka högtstående varelser träden är. Med sin bok om skog och eld bygger han vidare på samma insikter. Själv har jag nu båda böckerna i den hylla där jag samlar frön till morgondagens världsbild.

Litteratur

Sven Olov Karlsson

"Brandvakten"

(Natur & Kultur)

Läs mer om Sven Olov Karlsson: Han sätter nytt ljus på brandkatastrofen

Sven Olov Karlsson tilldelas Ivar Lo-pris

Annons
Annons
Annons