Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets Tranströmerpristagare: ”Poesin är min livsuppgift”

Tranströmerpriset 2018 tilldelas Eva Runefelt. En poet som enligt prisjuryns motivering avläser verklighetens föränderlighet med ”sinnligt tänkande och stort tålamod”.
– Poesin är min livsuppgift, det är mitt kall, säger Eva Runefelt.

Annons

Hon pekar på väggen över skinnsoffan i vardagsrummet i lägenheten på Östermalm i Stockholm.

– Det är mest djur och barn, små flickor, säger Eva Runefelt när hon visar tavlorna och bilderna som omger henne i hemmet. 

Poeten Eva Runefelt tilldelas Tranströmerpriset 2018.

Just ”djur” är ett ord som ofta återkommer i dina dikter?

– Ja, du tänker på ”I djuret” exempelvis? Det är riktigt. Jag var livrädd för djur som barn och ung, det var först när jag var i 30-årsåldern jag bestämde mig för att göra något åt det.

De senaste åren har hon levt tillsammans med katter. Först Dante i nio år fram till 2012 och sedan Elliot som gick bort förra året. De har satt sina avtryck, det svarta skinnen i soffa är fyllt rivmärken och den lilla gröna tygfåtöljen mitt emot har förvandlats till en klösbräda.

Nu ligger de i en varsin urna tillsammans vid sina porträtt i en bokhylla i hallen.

– Det kan man tycka är lite makabert om man är sån, men Dante är, vid sidan av min dotter, mitt livs stora kärlek. Jag har skrivit några dikter om mina katter också. De har inte blivit särskilt gamla, det har jag funderat en del över. Jag saknar att ha en katt omkring mig, även om det förstås inte är lika mycket att städa nu.

Eva Runefelt byter spår.

– Musiken har betytt mycket i mitt liv. Förr lyssnande jag jämt på musik, men med åren har det blivit mindre. Jag tror att det handlar mycket om rytmen. Jag växte ju upp på 60-talet när all bra musik skrevs. Jag lyssnade på pop förstås, jag älskade The Walker Brothers med sångaren Scott Walker, för han var alltid så svår. Men jag lyssnade också på Tamla Motown, som The Four Tops och The Supremes. Sedan blev det mycket funk ett tag och så småningom hittade jag till den klassiska musiken. Bach är min favorit.

– I dag lyssnar jag också på metalband som Rammstein och tjejerna i Kitty. Rammstein är väl ganska ”tantvänligt” på något vis, melodiskt. Men Morgan Lander i Kitty growlar något hemskt. Det är häftigt, men jag undrar hur det går med rösten och stämbandet, fast det är väl ett konstnärligt val hon gör.

Hur kommer det sig att du blev poet och inte musiker eller konstnär?

– Jag pratade väldigt lite när jag var liten och ung och höll mig mest för mig själv. Jag började skriva på allvar när jag var i 11–12-årsåldern. Jag tyckte att orden for hit och dit när jag sa något, när jag skrev kunde jag uttrycka mig mycket tydligare. Att skriva har för mig varit att kunna fästa fast verkligheten i ord på något vis.

– Vi har flera konstnärer i släkten, men jag har varit för lat för att lära mig måla. Jag hade väldigt bra betyg i musik i skolan och ville bli sångerska när jag var ung, men jag sjöng bara för mig själv och var för blyg för att det skulle vara något att tänka på. Min pappa försökte lära mig spela piano, men det gjorde jag inte. Han älskade Chopin, Bach och Schubert. Jag kunde höra vilket humör han var på beroende på vad han spelade.

Eva Runefelt är född 1953, samma magiska år som Niklas Rådström och Katarina Frostenson, och debuterade som 22-åring med romanen ”I svackan” 1975. Den följdes samma år av diktsamlingen ”En kommande tid av livet”. Båda böckerna handlar om att bli vuxen, men där romanen är en realistisk skildring är diktsamlingen mer gåtfull och utforskande av dunklare nyanser av verkligheten.

– ”I svackan” tycker jag så här i efterhand är en överlastad roman. Den handlar om 19-åriga Kerstin som börjar jobba på ett sjukhus efter skolan. Jag själv hade då jobbat på sjukhus, men bara i fyra månader, så vad visste jag egentligen? I ”En kommande tid av livet” kom jag närmare mig själv och hittade mitt eget språk på ett annat vis.

Därefter har du inte skrivit några fler romaner utan främst poesi?

– Dikten är det som ligger allra närmast mitt inre, sedan något längre ut finns det prosapoetiska. Jag hör inte till dem som kan sätta sig ner och säga att nu ska jag skriva en novellsamling, ett prosapoem eller en roman. Det låter kanske märkligt men det är inte jag själv som bestämmer vad texterna blir, de hittar sin form själva på något vis.

– Dikterna kommer först som bilder inuti mig, att skriva dem är som att komponera musik eller att måla. Dikten är egentligen förspråklig på det viset.

Vad är det prosalyriken kan uttrycka som inte dikten kan?

– Det är rummet tror jag, den kan placera orden i ett sådant sammanhang.

Du har ju också skrivit novellsamlingen ”Hejdad tid”. Varför blev det prosa den gången?

– Ja, jag skrev den för att försöka förstå en annan människa, att sätta mig in i och bli någon annan. Det var en person som slutade höra av sig och jag försökte ta reda på varför. När jag väl hade skrivit färdigt novellerna så förstod jag mycket väl varför den personen inte hörde av sig till mig.

Dikten är det som ligger närmast Eva Runefelts inre.

I ”Hejdad tid” (1994) möter vi människor som räds det som händer oväntat, som försöker avstå från att följa med i livets vändningar. En flicka försöker stoppa tiden med tanken att göra sig osårbar, en gammal kvinna kan inte acceptera att hennes man ha dött, en man som så noga planlagt sitt liv att han värjer sig för förälskelsen när den kommer och stör.

– Att avstå från att leva och att i stället skriva om livet finns där i temat. Jag har en vän som säger åt mig att jag ska lägga ifrån mig skrivandet ett tag och bara njuta av livet. Men jag undrar om det verkligen går att leva på något annat vis än genom skrivandet. När jag var liten och ung var jag ängslig och rädd för livet, men att leva det har jag väl blivit något bättre på sedan dess.

– Jag har alltid haft ett stor behov av att vara ensam. Jag har vänner, men umgås mest med min exmake och hans hustru, de bor här på andra sidan Tessinparken. Annars har väl även jag drabbads av ”Stockholmssyndromet”, vi sitter var för sig i våra lägenheter och mejlar varandra i stället för att träffas.

Vad skriver du om?

Om livet, kärleken och döden. Det gör alla författare och poeter. Själv skriver jag mest om döden, det har blivit så med åren.

För fyra år sedan gick Eva Runefeldts pappa bort och 2000 förlorade hon sin mamma. Men döden har ändå farit mest obarmhärtigt fram när den tagit hennes två styvdöttrar och den nära vännen Stina Strandberg från henne. Konstnären Stina Strandberg gick bort för sex år sedan 63 år gammal, den ena styvdottern dog 1993 bara 34 år gammal och den andra styvdottern var 37 år när cancern tog henne förra året.

– Min diktsamling ”Mjuka mörkret” handlar om min ena styvdotter, om hur jag fick henne och hur hon togs ifrån mig. Stina skriver jag om i min senaste diktsamling ”Minnesburen”. Hon var en stor konstnär, men fick tyvärr aldrig det erkännande hon förtjänade medan hon levde. Jag gjorde ”Ur mörkret” med henne 1983, en serie illustrerad lyrik.  

I dina texter upphör gränsen mellan liv och död. Är det något du vill göra, försöka hålla kvar dem du älskar i livet?

– Ja, så är det nog. Jag har svårt att acceptera döden, att människor försvinner, även om jag vet att det måste bli så. Men jag har aldrig haft någon tro eller tankar om ett liv efter döden. Jag försökte tro när jag var liten, det gick inget bra.

Men Gud återkommer ständigt i dina texter?

– ”Guds egenskap är att inte ha sig och vara sin egen frånvaro”, skriver jag i ”Mjuka mörkret”.  Att vara frånvaro, det är också ett sätt att existera. Vi sitter ju och talar om Gud nu och funderar.  

– Men jag har upplevt mystiken i mitt liv, jag har mött dess vita ljus vid ett par tillfällen. Efteråt har jag rationaliserat, berodde det inte på att jag ägnade mig åt självsvält då? Men spelar det verkligen någon roll? Mina upplevelser är ju verkliga och dessutom resulterade de inte några bra dikter.

Finns det alltid en självbiografisk komponent i det du skriver?

– Ja, det gör det. Mest tydligt är det kanske i ”Minnesburen”, den som handlar om en flickas väg till ett vuxet skrivande liv. Den bygger på mina minnen, men det gör också att den innehåller många ”fake news” har jag förstått i efterhand. I en av dikterna skriver jag om hur min mormor bodde långt uppe i ett höghus, men när jag frågade min pappa om det innan han dog, så sa han att hon bodde på första eller andra våningen. Han hade fakta, men jag mindes mina känslor och min bild som barn och det är också en sann verklighetsbeskrivning.

Eva Runefelt utgår alltid från henne själv när hon skriver.

Eva Runefelts språk är oftast vardagsnära och personligt, men i ”I ett förskingrat nu” (2007) söker hon samtal och identifikation med flera olika historiska och mytologiska gestalter, som Horatius, August Strindberg och den fornegyptiska gudinnan Isis.

Här finns återigen temat att besegra döden, att återuppväcka och återföra dem man älskar tillbaka till livet.

– Jag hade läst Strindberg ordentligt för första gången då och kände igen mig själv i honom. Och jag älskar Horatius, genom att skriva om honom kunde jag göra honom levande och närvarande igen på något vis.

– Jag fascinerades av myten om Isis, hur hon för samman delarna av sin mördade och styckade man Osiris och får honom att återuppstå. Jag skriver också om Johanna den vansinniga som vägrade begrava sina döde make Filip den sköne och släpade hans kista efter sig vart än hon skulle.

Något som kännetecknar Eva Runefelts poesi är att hon tar lång tid på sig att skriva den. Under ett över 40 år långt diktarskap har hon skrivit totalt tolv böcker. ”Minnesburen” kom ut 2013.

På väggarna i Eva Runefelts lägenhet hänger tavlor och bilder på djur och barn.

Förr skrev hon mycket på caféet Ritorino vid Vasaparken i Stockholm, där hon kunde sitta hela dagarna. Med åren har hon behövt mera lugn omkring sig för att kunna skriva, numera arbetar hon mest under nätterna. Eva Runefelt arbetar med sina texter in i perfektion, hon väger länge varje ord och bokstav. För att förlösa sina texter reser hon till Gotland och arbetar intensivt under ett par veckor.

– Jag vet inte vad det beror på, men jag hinner inte ens packa upp utan tar bara fram datorn direkt när jag kommit dit och börjar gå igenom mina anteckningar.

Vad skriver du på nu?

– Just nu befinner jag mig i en svacka. Det brukar bli så när jag har färdigställt någonting, det är som om orden är slut och så måste det börja värka fram nya bilder inom mig. Men nu under det senaste halvåret har det börjat komma något som verkar bli prosapoetiskt. Sedan har jag blivit ombedd av Lars Lerin att skriva till hans nya utställning senare i vår. Jag behöver någon som säger åt mig att skriva för att komma igång. Jag lärde känna Lars för många år sedan när jag och min exman bodde i Munkfors.

Utöver sitt eget skrivande har Eva Runefelt gjort många samarbeten med både konstnärer och musiker. Bland annat har hon skrivit librettot till Ylva Q Arkvis opera ”Solitario” (1999) och gjort föreställningar tillsammans med koreografen Efva Lilja. Mest har hon samarbetat med pianisten Love Derwinger som spelat till hennes uppläsningar.

– Det handlar om att träffa personer som man tycker om och vill arbeta tillsammans med. Jag har också gjort så kallad konstmusik tillsammans med Saxofonkvartetten. Saxofonen har den där tunga basen i sig som jag så mycket tycker om i musik.

Eva Runefelt i favoritfåtöljen där hon brukar sitta och skriva.

Eva Runefeldt har även skrivit konstkritik för Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning och arbetat med översättningar av diktsamlingar, men också av dramatik för Stockholms stadsteater.

– Jag har översatt Shakespeare bland annat. Det var speciellt, det slutade med att jag gick runt och läste upp mina handelslappar i sonettform. Jag älskar att arbeta med äldre texter på det viset, om jag inte var poet och författare hade jag förmodligen arbetat med etymologi.

Eva Runefelt har prisats mycket för sina ord genom åren. Hon har bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris (1978), Sveriges Radios lyrikpris (1982), Svenska Dagbladets litteraturpris (1994), Bellmanpriset (1997), Ferlinpriset (1999), Ekelöfspriset (2003), De Nios lyrikpris (2008) och för fyra år sedan nominerades hon till Nordiska rådets litteraturpris.

Hur känns det att tilldelas Tranströmerpriset?

– Min första reaktion var stor förvåning! Tänk vilket sällskap jag ingår i nu om man ser till vilka som tidigare fått priset, som Lars Gustafsson och Sirkka Turkka. Och Tomas har jag ju träffat. Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf är mina stora förebilder som poeter, annars läser jag faktiskt mest prosa, inte så mycket poesi. Tillsammans med arbetet till Lerins utställning har priset inspirerat mig och fått fart på mitt skrivande igen.

200 000 kronor är mycket pengar. Vad ska du göra med dem?

– Jag ska köpa en stor fin flaska bubbel, för det har jag lärt mig att tycka om. Sedan kanske jag åker och hälsar på en mycket litteraturkunnig vän i Zagreb som jag lärt känna på senare tid och så kanske en resa till Bornholm, det är min barndoms favoritplats. Min familj tillbringade den första sommaren där när jag var 4 år och sedan dess har jag alltid återvänt dit. Annars ska jag bara leva för pengarna.

Eva Runefelt tilldelas Tranströmerpriset lördagen den 5 maj i Västerås Konserthus.

Eva Runefelt läser ut sin senaste diktsamling Minnesburen (2013).

Böcker av Eva Runefelt

"I svackan 1975 (roman)

En kommande tid av livet 1975

Åldriga och barnsliga trakter 1978

Augusti 1981 (lyrik)

Längs ett oavslutat ögonblick 1986 (lyrik)

Potatisdrömmar 1993 (tillsammans med Gunilla Bandolin)

Hejdad tid 1994

Mjuka mörkret 1997 (lyrik)

De tretton stegen 1998

I djuret 2001

Bokens ansikte 2002

I ett förskingrat nu 2007

Minnesburen 2013

Tidigare Tranströmerpristagare

1998 – Vizma Belševica, Knuts Skujenieks (Lettland)

2000 – Adam Zagajewski (Polen)

2002 – Bengt Emil Johnson (Sverige) 

2004 – Inger Christensen (Danmark) 

2006 – Lars Gustafsson (Sverige)

2008 –  Robert Bly (USA)

2010 –  Kjell Espmark (Sverige)

2012 –  Durs Grünbein (Tyskland)

2014 –  Lasse Söderberg (Sverige)

2016 –  Sirkka Turkka (Finland)

Annons