I år firar människor runt om i världen den Internationella Kvinnodagens 100-årsjubileum. Jag har fått förmånen att bli inbjuden till Södertälje, där nutiden speglas i ett fullmatat program. Bakom detta står en person, som många av oss känner väl – Paki Holvander, tidigare mångfaldskonsult i Norrtälje kommun, numera kommunstrateg för demokrati och mångfald i Södertälje. Hon hälsar att alla är välkomna att fira jubileet i Södertälje.

För den som stannar hemma i Norrtälje bjuder lokala organisationer på ett program i Konsthallen. Där medverkar bland andra prästen och författaren Annika Borg, uppvuxen i Norrtälje.

Skrev i mitt föregående inlägg om ett läromedel, som finns hos Internetkunskap.se och som jag gärna sprider information om. Inte bara elever och lärare, utan nybörjare i alla åldrar, kan ha nytta och glädje av detta. Det började med Sök – att hitta rätt information på internet. Nu finns även Källkritik – att hitta korrekt information på internet samt Upphovsrätt och Creative Commons.

I filmen om Upphovsrätt och Creativ Commons berättas om att skaparna av den tekniska plattformen The Pirate Bay dömts för upphovsrättsintrång i Tingsrätten, som är den första rättsinstansen. Domen är överklagad och därför är det fortfarande oklart om en teknisk lösning som denna Torrent-tracker, vilken även kan användas för laglig fildelning, verkligen kan ställas till svars, när användarna använt tekniken för sitt eget personliga bruk. Vi lär med tiden få höra mer om detta. Själv lutar jag åt att möjligheten att diskutera kommande filmer fungerat som reklam, innan filmerna visats på bio. Precis som möjligheten att byta åsikter om låtar fungerat som reklam för olika artister, som tack vare detta kunnat locka storpublik till sina konserter. På högsta nivå i världssamfundet pågår just nu hemliga förhandlingar om ACTA-avtalet, där upphovsrättsindustrin vill få igenom bestämmelser som ska göra teleoperatörer skyldiga att kolla att deras kunder inte skickar upphovsrättsskyddat material genom deras fiberkablar. Det innebär att budbärarimmuniteten, som hittills gällt, kommer att gå upp i rök. Något, som jag ogillar och som är ett av skälen till att jag engagerat mig i Piratpartiet och ställer upp som kandidat i riksdagsvalet i i höst. Efter denna utvikning åter till detta med internetkunskap.

För den som vill introducera sina goda vänner, vilka ännu inte upptäckt nyttan och nöjet med internet, kan en bra början vara att boka in en timme på biblioteket. Med lånekortet kan du låna dator utan kostnad. Där kan man sedan visa de hjälpmedel som finns – tillgång till dator, gratis webmail på nätet, instruktiva filmer men framförallt – bäst lär man genom att göra. I vart fall fungerar det bäst för mig. Det är först när man upptäckt nyttan och glädjen med att använda internet, som man tycker att man kan kosta på sig en egen dator. Utöver detta utbildningsmaterial finns olika kurser hos studieförbunden och träffar, som Seniornet arrangerar för sina medlemmar. För mig har internet öppnat vägar till mer kunskap och meningsutbyte med likasinnade i Norrtälje och runt om i Sverige. Och världen. Man blir aldrig för gammal för att lära sig nya saker.
 

Mer än en gång under det senaste året har jag berättat om att jag med hjälp av nätet lär mig något nytt varje dag. Under hand har jag funnit en antal bloggar och webbplatser, som jag besöker mer eller mindre frekvent och då finner jag rätt ofta sådant som jag tycker är intressant och gärna delar med mig av. Idag var det ett besök hos Mymlan d v s Sofia Mirjamsdotter, som ledde mig vidare till en utbildningsvideo om sök på internet. En undervisningsfilm som gjorde mig nyfiken på avsändaren Internetkunskap.se. Ett pressmeddelande där berättar att nu ska svenska skolelever (och deras lärare) bli bättre internetanvändare och att Stiftelsen för internetinfrastruktur eller .se genom sin Internetfond satsar på 16 utbildningsfilmer, som kan laddas ner gratis och vara till hjälp åt alla intresserade av att lära sig använda internet som kunskapskälla. Hjälpmedel för en folkbildningsinsats om internet, tänker jag. Det visar sig att Sofia finns med i projektet, vilket inte förvånar då hon är en missionär för sociala medier och aktiv i samspelet med de medier som fortfarande publiceras på papper i kombination med en nätutgåva, som t ex Norrtelje Tidning.

Eftersom jag vet att en hel del äldre har ett intresse av att åtminstone få ett hum om vad det är som är så intressant med internet, tycker jag att alla satsningar på lättillgänglig kunskap är betydelsefullt. Filmerna ges ut en gång i veckan med start denna vecka och kan laddas ner gratis, men finns även på YouTube. ”Genom kommentarsfunktioner på de sidor där videorna publiceras, kommer användarna också att kunna ställa frågor som besvaras av den producerande redaktionen eller andra användare. På så sätt bildas även ett community kring de frågor som filmerna tar upp, där användarna kan få tips och direkt problemlösning”. Det innebär en omedelbar feedback både för utbildningsföretaget och användaren, vilket gör att bägge utvecklas när det gäller lärande med hjälp av nätet. Ung eller gammal spelar ingen roll – internet känner inga åldersgränser.

Annars handlar den stora snackisen i bloggosfären om en journalist som fick lära sig om polisers möjligheter ifall de fotograferas under sin maktutövning i tunnelbanan. Något som jag berättar utförligare om i mitt inlägg på bloggen Farmorgun i Norrtälje om Makt och maktmissbruk nu och då.

Utrikesminister Carl Bildt har nu tagit till orda i diskussionen om internets frihet. En fråga som ansetts vara en fråga för Infrastrukturminister Åsa Torstensson. Och Handelsminister Ewa Björling när det gäller det hemliga ACTA-avtalet. Men, nu är internet inte längre enbart en infrastruktur för kommunikation och kablar för leverans av varor och tjänster, utan en arena för fientliga attacker av skilda slag, vilket Carl Bildt vill råda bot på med mera avlyssning och övervakning. Henrik Alexandersson tycker att Bildt mumlar medan Sagor från livbåten resonerar sig fram till problematikens kärna.

Och medan vi i Piratpartiet vädjar och argumenterar fram och baklänges trampar regeringen vidare på den inslagna vägen. Allas vår ”Emma” med bloggen Opassande har gjort en sammanställning av övervakningslagar, som arbetats fram i ett svärmarbete. Vad är det för folk som förtjänar detta? Carl Bildt vill bli trodd i kraft av sitt ämbete, men den tiden är förbi. I den värld där information ligger bara ett klick bort, vill vi inte bli behandlade som nyttiga idioter. Vad är det för samhälle, som ligger i den riktning, som Carl Bildt vill ta oss?

... lyder rubriken över en tabell med jämförelser mellan kommunerna, som tidningen Dagens samhälle presenterat. I topp ligger Partille på 243:82 kronor/ betygspoäng, tätt följd av Danderyd, Vellinge, Lidingö, Kävlige och Täby. Inte förvånande, eftersom det finns ett samband mellan föräldrar med högre utbildning och barns studieresultat. Däremot är det överraskande att Perstorp, som inte är känt för sina goda studieresultat, klättrat upp och nu ligger tätt efter Täby på 255:88 kronor, vilket enligt rektorn Lennart Persson beror på en omorganisation, där skolan kraftsamlar kring de elever som kräver mycket stöd och att det är detta som nu börjat ge resultat.

Jämförelsen bygger på kostnaden per betygspoäng och genomsnittet för hela landet ligger på 322 kronor. Sedan mätningarna startade har Norrtälje arbetat upp sig från plats 88 år 2002 till plats 39 år 2009. Det visar att Norrtälje står sig i jämförelsen och går åt rätt håll, även om jag kan undra över svackan åren 2003 och 2004, då kommunen låg på plats 103 och 251. Men, denna undran får jag fortsätta leva med, då jag inte känner för att gräva i detta just nu. Man ska väl alltid ta den här typen av jämförelser med en nypa salt och det intressanta är väl om man kan se en egen positiv utveckling. Men nog kan man undra när man sedan ser de redovisningar som Lärarnas Riksförbund (SACO) och Lärarförbundet (TCO) gör och som bygger på en del andra kriterier. I LR:s rapport ligger Norrtälje bland de tre sämsta kommunerna.

Men nog ser det ut som att konsten att nå resultat har mer med förhållningssätt än pengar att göra. Det visar det projekt där 16 av de mest framgångsrika skolkommunerna varit med och delat med sig av sina erfarenheter. Dagens samhälle skriver ”Bra skolkommuner lyfter fram kompetenta lärare, har höga förväntningar på alla och följer ordentligt upp hur det går för eleverna. Barn med svårigheter fångas upp i tid”. Och tillägger: ”Enighet kring skolans mål, tydlig ansvarsfördelning och fungerande relationer är också typiskt för framgångsrika skolkommuner”.

I det sammanhanget undrar jag naturligtvis vad den tystnadens kultur, som utvecklats under det senaste decenniet i Norrtälje kommun (och som berördes i samband med Norrtelje Tidnings artikel om kommunens mätning av personalens trivsel), kan spela för roll. Det står i vart fall klart för mig, som utomstående, att missnöjet jäser på sina håll i den kommunala organisationen och att locket åkte av häromdagen, när en hel grupp lärare vid Rodenskolan solidariserade sig med den lärare, som tidigare vågat skriva en debattartikel i Norrtelje Tidning, och därmed irriterat Utbildningsnämndens ordförande, Louise Branting. Jag upprepar det som jag skrev häromdagen: - Kom igen, Louise Branting – ge dig själv chansen att lära dig något bra och utvecklande i och av denna situation!

Medan jag försöker följa utfrågningen av Cecilia Malmström nere i Bryssel tänker jag på artikeln i Norrtelje Tidning, där ordet Internet-droger förekommer. Bestämmer mig för att sinom tid länka in artiklar från förhören med den nya kommissionären med ansvar för rättsfrågor (här SvD, DN, och Sydsvenskan) och istället ge mig i kast med det som händer här hemmavid.

Den kände Skå-doktorn Gustav Jonsson sa på sin tid ”Gud nåde oss, när vi får resurser, då kommer vi att bli avslöjade” och med det menade han att vi gjorde det lätt för oss och gömde oss bakom påståenden om otillräckliga resurser, istället för att syna hur vi använde oss av de resurser vi hade. Som många andra hade jag svårt att hänga med i hans resonemang, men jag har förstått bättre med åren. Oftast sitter den viktigaste resursen, när det gäller ungas väl och ve, inom varje vuxen individ och kommer fram i förhållningssättet gentemot barn och ungdomar. Detta är avgörande för om vederbörande vinner framgång eller åker på bakslag i sina ambitioner, hur vällovliga syften man än har.

Det handlar om ett juste förhållningssätt och det kan inte köpas för pengar. Det är något vi har med oss från den stund då vi blivit medvetna om dess betydelse. En grupp lärare, som går före och visar vägen, genom att t ex låta eleverna under ett klassråd föra ett samtal och skriva om kännetecken på en bra lärare, har därigenom en naturlig ingång för att skapa en liknande dialog och ett skrivande kring sådant som kännetecknar en bra elev. Genom att fråga efter det goda, kommer vi bort ifrån vår benägenhet att fastna i och älta det dåliga, vilket inte leder till utveckling varken för lärare eller elever. Alla – vuxna, barn och ungdomar – vill vara goda och göra bra ifrån oss, varför en sådan dialog skapar ett bra klimat för inlärning - en bra arbetsmiljö helt enkelt.

I de banorna löper tankarna när jag än en gång läser artikeln i Norrtelje Tidning, där föräldrar i ska ”få hjälp att tyda drog-koder” och det talas om ”internet-droger”. Tyvärr finns inte artikeln ute på nätet. Om jag förstått saken rätt handlar det om droger, som beställts hos någon med en webbplats på nätet. Sedan levereras dessa i en försändelse på posten. Köparen agerar på samma sätt som när jag beställer kläder från ett postorderföretag. Men det skulle aldrig falla mig in att tala om Internet-kläder eller postorderkläder. Det är klart att tillgängligheten till kläderna är större idag, än det var när jag måste handskas med en katalog, fylla i en beställning och sända den per post, men för övrigt är allt annat lika. Jag är kund och beställer vad jag vill ha, vilket levereras per post hanterad av olika transportföretag, som färdas på våra vägar och järnvägar samt slutligen brevbäraren, som kommer med avin.

När Norrtälje kommuns anställda använder den vokabulären, säger det mig att de låter sig själva, föräldrar och andra vuxna komma undan med förklaringen att drogerna finns, därför att de går att beställa på Internet. Men då narras man. De lurar sig själva, föräldrar och andra vuxna, men framförallt Norrtäljes ungdomar. För att slippa arbeta med elevhälsan på ett mera pedagogiskt sätt, är det naturligtvis enklare att fokusera på drogernas lättillgänglighet och inbilla sig att allt blir bra bara man kan påverka politikerna att övervaka och filtrera Internet. Men, om jag använder internet för att beställa hem droger åt mig själv och andra, är det inte något, som varken jag eller någon annan kan skylla på internet!!!

Det finns naturligtvis omständigheter, som kan förklara varför en ung människa och dennes anhöriga inte fått lära sig mera om det egna ansvaret och sin egen roll i det som händer. Men, det ger inte fältassistenter, socialarbetare, fritidsledare och lärare rätt att smita undan sin del av ansvaret med hänvisning till denna enkla förklaring. Människan – medlet – miljön är tre samverkande faktorer när missbruk uppstår. De enda lagliga drogerna i vårt land är alkohol och tobak, där dock åldersgränser är införda för att skydda barn och ungdomar, vars kropp och psyke är under utveckling. Dessa droger är skadliga även för de vuxna, men där handlar det om den vuxnes rätt att själv bestämma, vilket dock en del ”renlighetsivrare” också ifrågasätter, eftersom behandlingen av krämpor, som följer på bruket av alkohol och tobak, belastar skattebetalarna. Men den diskussionen lämnar jag för dagen därhän. Idag vill jag fokusera på föräldars och andra vuxnas ansvar när det gäller att ge barn och ungdomar redskap, så att de lär sig vara mera ansvarstagande i sina egna liv.

Om inte Norge ska komma före oss även inom detta område är det hög tid att använda ett bra planeringsverktyg, som gör det möjligt att inom befintliga ramar rigga ett avgränsat projekt baserat på kunskap om hälsans mysterium, d v s det som gör att vi människor håller oss friska och arbetsmiljölagens konstaterande att alla på en arbetsplats är varandras arbetsmiljö. Det gäller inte minst i skolans värld. Just nu kan vi se hur ledande politiker vill lägga locket på, när lärare vid vår gymnasieskola vill använda sin yttrande- och åsiktsfrihet för att offentligt få diskutera skolans arbetssitution. Trist att artiklarna inte ligger ute på nätet. Här finns informations- och kommunikationsverktyget Internet och trots det tror sig ordföranden i Utbildningsnämnden om att kunna lägga locket på genom att peka ut den lärare, som tagit till orda i tidningen, som en ansvarslös person. I själva verket är det precis tvärt om. Den som lyfter på locket är värd en eloge. Det krävs en rejäl portion mod för att ta det steget.

Jag har engagerat mig i Piratpartiet för att kunna föra frågan om kunskapsbyggande i en digitaliserad värld framåt. Det innebär bland annat att offentligt kunna ta och ge på ett konstruktivt sätt. Även här måste den, som vill ha hand om förståndet gå före och visa vägen. Kom igen, Louise Branting – ge dig själv chansen att lära dig något bra och utvecklande av denna situation.

Under en tid har mitt bloggande på Farmorgun-bloggen fått en uppmärksamhet, som emellanåt förvånat och ibland förskräckt mig. Men, när jag tänkt efter, är det inte alls underligt. Internet eller nätet (som vana användare oftast säger) är världen runt ett rätt hett samtalsämne och känslorna kring detta, som människorna ser antingen som nätets fel eller dess förtjänster är laddade – allt från hat till kärlek.

Jag gillar nätet, det vill säga jag ser dess förtjänster, utan att blunda för dess avigsidor. Men, när det gäller avigsidorna, vill jag att människor genom folkbildning och på annat sätt ska lära sig att hantera nackdelarna, istället för att ropa på förbud och kräva av politikerna att de ska ta till än den ena och än den andra åtgärden. Vi måste hålla i minnet att demokrati inte fungerar utan ett upplyst och kunnigt folk. Därför vill jag verka för att informations- och kommunikationstekniken används för utveckling av demokrati och kunskap.

Trots uppmärksamheten kring min person känner jag att den sak som jag kämpar för befinner sig i ett opinionsmässigt underläge, eftersom övergången till den digitala tekniken skrämmer. Idag får många människor sig till livs att olika etablerade media är på väg att gå under, medan det nya, som kommer i stället, är oprövat och därmed osäkert – för att inte säga rent av farligt. Övergången från analoga till digitala radio- och tv-sändningar, har ställt till problem för många människor, inte minst ute på landsbygden. Papperstidningar kämpar för sin överlevnad gentemot konkurrensen på nätet. CD och DVD kämpar mot en teknik, som gör det lätt för alla med en dator och Internet-uppkoppling att komma åt alla de produkter, som framställts med hjälp av den nya tekniken.

Till allt detta (som många ser som ett rent elände) kommer att ledande företrädare för producenter och andra aktörer inom medieindustrin, satsat både tid och pengar på advokater och lobbyister för att driva på politikerna att skärpa lagstiftningen och dra nätanvändare inför domstol. Under tiden har de försummat att utveckla affärs- och betalmodeller anpassade till den tekniska utvecklingen. Kriget mot den teknik, som gjort det möjligt att enkelt ladda hem musik, film och böcker, har rasat i mer än ett decennium. Samtidigt har vi alla bidragit genom att vi betalat en särskild avgift på alla slags lagringsmedia, som kompensation till upphovsrättsinnehavarna. Kriget mot kopieringen gick in i en ny fas i samband med den internationellt mycket uppmärksammade rättegången mot den tekniska plattformen The Pirate Bay. Där är det tekniken och dess konstruktörer, som ställts inför skranket för vad man kallar ”tillgängliggörande” och i en första instans, Tingsrätten, dömts att betala stora skadestånd. Saken har sedan gått vidare till ytterligare prövning i en högre instans.

För människor, som satt sig in i saken, är Tingsrättens dom lika svår att förstå, som det skulle vara ifall Vägverket skulle lastas för alla brott, som människor kunnat utföra, genom att de färdats på vägen till och från brottsplatsen. I likhet med vägar och järnvägar räknas Internet till landets infrastruktur. Som en del i the World Wide Web är nätet en världsomspännande infrastruktur. Där finner vi förklaringen till varför medieindustrin i USA idag gör allt för att bakvägen via ACTA-avtalet (som sägs vara ett handelsavtal) föra in överenskommelser, som kan tvinga fram lagstiftning, vilken ska möjliggöra medieindustrins krav på övervakning och kontroll. Samtidigt hindras eller försenas en utveckling av affärsmodeller, där alla produkter, som kan sändas i kabel även i fortsättningen ska ges en fysisk form, som kan packas i paket och lådor för transport på väg och järnväg. En annan effekt är att man därigenom behåller en produktionsform, där merparten av alla kreatörer får en mindre del av vinsten, eftersom inte enbart produktionsbolaget utan alla dem, som livnär sig på att bevaka deras intressen, ska ha sitt.

Man kan, om man vill förstå, göra vissa jämförelser med omställningen inom teko- och varvsindustrin. Och, vad jag kan förstå, idag även kan se inom bilindustrin, där omställningen till miljövänligare drivmedel gått alltför långsamt samtidigt som finanskrisen gör ont värre. Glädjande därför att mediebranschen sent omsider har inlett ett forskningssamarbete med KTH.

All omställning är smärtsam, speciellt för dem som vägrar inse att det kan ligga en möjlighet till utveckling i avvecklingens spår. Här i Norrtälje har vi fått känna av effekter av LV3:s avveckling och omstruktureringen av den offentliga sektorn, där säkert ännu mer väntar, inte minst på grund av den ekonomiska krisen. För den, som är direkt berörd, kan det vara svårt (för att inte säga nästan omöjligt) att se möjligheter i det nya. Men, när det gäller Internet, är det min förhoppning att allt fler ska fokusera på de möjligheter till kunskapsutveckling, som nätet erbjuder. Det man sätter fokus på får man mera av, vilket innebär att de människor, som fokuserar på jämmer och elände får mer av den varan, medan den som väljer att se möjligheterna också ser mer av detta. Dessutom inspirerar man andra till en mer konstruktiv och positiv användning av nätet samtidigt som man blir skickligare i att hantera avigsidorna genom eget agerande tillsammans med likasinnade, istället för att förvänta sig att fler förbud och mer övervakning ska lösa alla mellanmänskliga problem.

Till dess att landets ledande politiker och tjänstemän inser att deras nuvarande hållning är kontraproduktiv, tar jag tacksamt emot alla möjligheter att få komma till tals. I fredags inbjöds jag till JMW Kommunikation, som gäst i deras talkshow, vilken de sänder på webben en gång i månaden.  Deepedition, som var där på ett annat möte, slet sig loss en stund för att hälsa, vilket var mycket trevligt då vi av och till haft med varandra att göra på nätet under kampen mot FRA-lagstiftningen, men inte träffats a f k tidigare
 

Året har för min personliga del börjat bra. Under en välbehövlig vila, då jag även tagit ledigt från bloggande, Facebook och Twitter, har jag haft möjlighet att umgås med nära och kära samt goda vänner. Det känns bra. Ser nu fram emot ett spännande valår, där jag fram till den 17 januari ska bidra med att välja ut de 22 kandidater som jag anser vara bra företrädare för Piratpartiet. Eftersom jag själv ställer upp som aspirant hoppas jag naturligtvis att jag platsar i det gänget.

Men, om det inte blir så, tänker jag ge järnet för att supporta dem, som valts ut att vara med på valsedeln. För övrigt har jag på Farmorgun-bloggen bland annat funderingar jag kring det nya med Arbetsförmedlingen och det valfrihetssystem som införs där från den 1 juli 2010.

Läser i Norrtelje Tidning att Credentia siktar in sig på Norrtälje stad inte enbart genom att flytta hit sitt kontor från Älmsta, utan också för att vara med i den byggrusch som väntar. En första början är att man lagt ett bud på problembarnet Stadt, där det ska bli intressant se hur det går med politikernas fromma förhoppning om att kunna rädda parken åter till norrtäljeborna. Men jag kan tro att byggrätten är viktigare för Credentia än att bevara ett minimalt parkområde. Men, man kan lugnt säga att det jäser bland Norrtälje stads invånare över den okänslighet med vilken Bygg- och Miljönämnden behandlar stadskärnan. Intresserade av kulturfrågornas roll i stadsplaneringen muttrar om bristerna, men borde göra slag i saken och bilda ett skönhetsråd och ge sig in i planeringsprocessen. Själv kan jag, som jag sa vid träffen på Pub Hörnet i måndags, tänka mig att bidra genom att tillsammans med andra dra igång en blogg med fokus på just stadsplaneringen.

Eftersom befolkningen vant sig vid att få veta först sedan allt blivit bestämt, är en hel del spekulationer i svang om vilka intressen som styr. En del tror man beror på att det saknas nödvändig kompetens när det gäller arkitektur och därmed respekt för bevarandefrågor. Men, att det inte räcker förstår jag när jag läser SvD:s artikel Byggrusch av våra valda oligarker, där arkitekten Ola Andersson skriver om hur det går till i Stockholm.

”Sverige har kommunalt planmonopol. Det betyder att kommunen och ingen annan bestämmer var man kan bygga och hur mycket. Trots det vägrar Stockholms kommun att lösa problemet med byggbar mark i den växande huvudstaden. Istället utnyttjar våra politiker och tjänstemän skamlöst de problem de själva skapar för spekulationsbyggen i kommunal regi. De moguler, oligarker och partibossar som bygger vår stad har vi – i motsats till invånarna i Hong Kong, Shanghai och Peking – själva valt. Hur korkat är inte det?”, avslutar Ola Andersson sitt inlägg, som tyvärr inte ligger ute på nätet – ännu. Uppdaterar om jag lyckas utverka en länk, annars kan den intresserade kosta på sig tidningen – artikeln är värd det.

Hur korkat är inte det? Ja, det är en mycket bra fråga. Här har vi kunnat läsa att Bygg- och Miljönämndens vice ordförande Roland Larsson (S) överlåtit rätten att bestämma åt exploatören. Vi, som bor i här, tror att bristen på kulturhistoriskt intresse för ”trästaden” Norrtälje och arrogansen i förhållande till Stenbergska stiftelsen står att finna i det faktum att majoriteten av dom som bestämmer saknar känsla för att staden är vår hembygd. Det ligger nära till hands att tro att det kan bero på att man inte bor här, låt oss ta den närmare titt på det:

Bygg- och Miljönämnden:
Ordförande Mats Hultin – Solö
Vice ordförande Roland Larsson, Semmersby, Väddö
Ledamöter: Ingmar Wallén, Yxlan, Bo Hansson, Yxlan, Annette Tagesson, Stabby, Eva Olander, Väddö, Claes Holmström, Gryta, Berit Elisson, Bergshamra, Olle Sandhaag, Edsbro, Margareta Lundgren, Torstenboda, Bertil Norstedt, Solbacka, Norrtälje stad, Ethel Söderman – Sandin, Blidö, Lennart Svenberg, Hallstavik
Ersättare: Tomas Ronqvist, Nogård, Norrtälje, Svante Norström, Grisslehamn, Agneta Schmiterlöw, Rånäs, Margit Odelsparr, Väddö, Karin Broström, Norrsund, Norrtälje, Joakim Lind, Rimbo, Mattias Andersson, Norrtälje stad, Hans Lifsten, Edeby Väddö, Holger Forsberg, Rimbo, Bengt Sellin, Norrviken, Vätö, Jan Lundberg, Johannesberg, Rimbo, Emil Persson, Hallstavik, Brita Zetterström Geschwind, Norrtälje. (fetstilt är min markering).

Tja, vem vet, det kanske ligger något i det. Men mest ändå handlar det nog om att ha känsla för den bygd där man bor och dess historia, alldeles oavsett var man är född, uppvuxen eller har verkat tidigare.

Gör det enkelt för mig genom att länka till mitt inlägg på Farmorgun-bloggen Sankt Nickolaus och CSR, då de vänner som bett mig berätta historien om dasspälsen, tillhör NT:s läsare. Den historien hade sin upprinnelse den här dagen för mer än 65 år sedan - jag vill minnas att det hände innan jag hade börjat skolan och att min bror hade fyllt fem år. Såg hos Hax att S:t Nickolaus kommer med paket till barnen i Belgien. Av det förstår jag att kyrkoherden i berättelsen måste ha varit influerad av katolska kyrkan när han valde att göra sin rundresa just denna dag. Snart är det Lucia, som är en annan hybrid mellan en katolsk och protestantisk sedvänja. Jag har hört berättas om att präster runt Vänern, när protestantismen infördes i Sverige, istället för Nickolaus-dagen började med en ny ritual med en flicka som bar bud om ljus och glädje och att detta senare blev Lucia. Luciasången som vi känner den är dock av ett mycket senare datum - när Stockholms köpmän engagerade sig i Luciafirandet 1928-1929. Detta är vad jag kan erinra mig från ett grävjobb som eleverna vid Lommarskolan, gjorde för ett reportage i skoltidningen Heta Rykten för bra många år sedan. Men det är, som man brukar säga, en annan historia.

... i svenska folkets adventskalender och vad hittar vi väl där? Ja, det är nog inte svårt att räkna ut, när jag skriver. Men jag är långt ifrån ensam om att uppmärksamma vad den här dagen kommer att ihågkommas för. Ärligt talat så är det webbchefen på VA.se som kommit på detta om statsministerns adventskalender, men som den farliga pirat jag är snor jag idén rakt av. Samtidigt ger jag honom en chans att bli läst av en del nya läsare :-).

Noterar avslutningen med: ”UPPDATERING: Nu visar det sig att FRA trots att man lobbat för den här frågan i flera år, ändå inte har tekniken på plats för att påbörja övervakningen. Pinsamt. Eller kanske bara ännu en dimridå?” Läs en gång till: Eller kanske bara ännu en dimridå? Så långt har alltså de som säger sig vilja skapa säkerhet och trygghet kommit – att allt fler tvivlar på att det som de säger är att lita på. De kan i och för sig ha de ädlaste avsikter, men sättet man gör saker på visar en brist på tillit till folket, som inte kan sluta på annat sätt än att de själva föröder sitt förtroendekapital.

Det twittras också om IT & Telekombranschens syn på FRA där jag vill citera det som sägs om påverkan på branschen:

”I debatten som föranlett förändringarna av FRA-lagen har ett flertal operatörer och IT&Telekomföretagen framfört oro över att Sveriges anseende som en öppen och tillväxtorienterad IT-nation försämras och att den svenska IT-branschens konkurrenskraft internationellt sett också riskerar att försvagas. Vissa operatörer har t.ex. aviserat att de kommer att flytta servrar från Sverige. Med bakgrund av detta anser IT&Telekomföretagen att det är olyckligt att Sverige inte i högre grad harmoniserar sig med övriga EU i hanteringen av denna fråga. Oro har även uttryckts rörande kostnadsaspekten kring implementering av lagen. De direkta installationskostnaderna för att överföra trafik till samverkanspunkterna blir troligtvis inte försumbara för operatörerna. Innebörden av skyldigheten att göra det lättare för FRA att ta hand om signalerna är ännu inte klarlagd och därmed inte heller de ekonomiska effekterna. Klart är i alla fall att det kommer att föra med sig ytterligare en belastning på branschen. IT&Telekomföretagen anser generellt att myndighetsåtaganden ska finansieras av staten och inte av en viss bransch. En annan mycket viktig fråga är tilliten till branschen. Hanteringen är ännu obeprövad i Sverige men kan upplevas som integritetskränkande – något som den stundtals heta debatt som föranlett ändringarna i lagen också gett uttryck för. Detta kan utgöra incitament för att tjänsteleverantörer istället väljer att inhandla operatörslösningar från utlandet. Det finns alltså en betydande risk att Sverige tappar affärsmöjligheter till utlandet i och med införandet av FRA-lagen, revideringen till trots.”

Själv har jag engagerat mig för att med hjälp av flera tusen andra försöka påverka Teliasonera att ta lagarna till domstol för att pröva om de står i samklang med Europakonventionen. Med vilken verkan det hava kan. Intressant dock att deras kommunikatör gör sig besvär att kommentera. Men, dialog förutsätter mer än ett inlägg. Såg för övrigt att Gail Watt (M) uppmärksammat min reaktion på stadsnätets användarvillkor och fört detta vidare till några som kanske kan påverka deras allt annat än tillitsfulla och rättssäkra synsättet på mig och andra tänkbara kunder.

Avslutar här på samma sätt som jag avslutade dagens inlägg på Farmorgun-bloggen:

För övrigt tycker jag att FN ska fira 30-årsjubileet av sin deklaration om mänskliga rättiheter med att flytta från Geneve efter folkomröstningen i Schweiz om minareter. Ett tack till Paki för denna input! Religionsfrihet tillhör de mänskliga rättigheterna och mänskliga rättigheter är inte något, som upplysta politiker i ett upplyst land startar folkomröstningar om. Namninsamlingars legitima innehåll måste också kunna ges en remissomgång. Allt annat är ren lättja.

I går kväll bjöd hyresvärden Roslagsbostäder på information om den fiberanslutning man låtit göra av lägenheterna i sitt fastighetsbestånd. Något som jag skrev om på Farmorgun-bloggen när jag kom hem. När jag idag går vidare i min undersökning inför det val som jag står inför – att tacka nej till anslutningen måste ske skriftligen och vara RB tillhanda senast den 24 november – stöter jag på det första problemet. Norrtälje stadsnät har på sin webb lagt ut sina avtal i ett filformat, som min webbläsare Mozilla Firefox inte tycks gilla. På deras webb ser det ut som en pdf.fil, men blir något annat. Nåväl efter att jag anropat vänner på nätet var det lätt fixat genom att göra om proceduren och göra ett tillägg av filformatet .pdf i filnamnet och simsalabim så grejade det sig. Uppdatering: Mittåt - ber om ursäkt! Det är jag själv som ska notera fil-format, när jag laddar ner filer från internet om detta inte sker per automatik. Så lärde jag mig något jag inte kunde förut - tack för det!

Så nu sitter jag här och läser avtalsvillkoren med debatten om Telekompaketet i baknacken. En första genomläsning och jag ställer mig frågan – vad betyder allt detta?
- öppna inte upp leverantörens router/modem (3.2)
- dela inte med dig av internet till andra, d v s förbud mot öppet trådlöst nätverk (3.3)
- kräv inte att öppna standarder/mjukvaror används för framtida tjänster (4.1)
- var beredd på att vi snokar i din dator (4.3)
- var beredd på att vi stänger av dig om du fildelar (4.3)
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen hela vägen fram t o m punkten 11, som handlar om avstängning av bredbandsanslutningen.

Hadopi modell Norrtälje? Jag får ta mina vänner på nätet till hjälp att tolka innebörden. Därutöver gäller det att välja internetleverantör, som också har villkor. I magen känner jag att avtalsvillkoren talar ett språk, som visserligen ligger i tiden starkt präglad, som den är av ordningsmänniskors behov av att mästra och kontrollera andra människor, men som inger mig stor olust. Om det bara var ordning och reda det handlade om, skulle jag nog stå ut, men man vill ha tolkningsföreträde på vad som är nyttigt och vad som är skadligt och ser inte att de därmed begränsar möjligheterna. Även om jag väljer en juste levererantör, som respekterar min integritet, spelar det ingen roll när stadsnätet har villkor som ger dem rätt att stänga av mig om de anser sig ha ”befogad anledning att befara att kunden missbrukar Stadsnätet eller andra nät som nås via Stadsnätet”.

Den känsla, som dessa villkor inger mig, står i stark kontrast till de känslor jag får när jag läser dagens DN-artikel om Juridikprofessor Lawrence Lessig, som vill öppna grindarna till den digitala allmänningen. Och i Vetenskapsrådets Tvärsnitt skriver Roger Säljö, professor i pedagogik en essä om Lärande och externa minnessystem – från stenredskap till googlande, vilken också talar sitt tydliga språk. På onsdag talar Lessig i Sveriges Riksdag. Kan bara hoppas att det föder en och annan positiv tanke. Somt kan nog falla i god jord, men det mesta riskerar nog att falla på hälleberget, så som man där hittills agerat. Om om inte poletten trillar ner där, då kan vi inte begära att den ska trilla ner här. Eller kan vi det ...?

Läser i dagens NT att lokala miljöpartister reagerar på kommunalrådet Kjell Janssons (M) förkärlek för beredning av en del ärenden i grupper där andra partier inte får vara med. Tidigare har tydligen socialdemokraterna varit kritiska mot företeelsen. Onekligen kan man undra en hel del över förfaringssättet. Min första spontana reaktion när jag såg hur kommunens ledning byggts upp med en Kommundirektör på entreprenad och den tidigare Tekniske chefen som Bitr. Kommundirektör, har jag tolkat det som att Kommunalrådet har en utsatt position och vill vistas i en miljö där han känner sig trygg och inte särskilt ofta kan bli ifrågasatt. Nu förstår jag att det kan ligga en hel del i det som sägs i dagens debattinlägg. Det kan vara så att dessa förberedelser handlar om att lämna instruktioner till administrationen, som sedan ska utgöra stöd för ledningens uppfattning i den fortsatta hanteringen och det ser jag som ett allvarligt hot mot demokratin. Kommunala tjänstemän ska enligt min uppfattning agera med oväld d v s utifrån sin professionella roll ta fram beslutsunderlag som belyser ett ärende ur olika perspektiv så att de politikerna, som ska fatta beslut får ett så bra underlag som möjligt. Men det har tydligen utvecklats ett helt nytt arbetssätt under senare år. Intressant.

Att en exklusiv skara politiker ingår i olika grupperingar, där maktpositioner utvecklas, är till skada för demokratin, då det inte så sällan ger upphov till olika konspirationsteorier, som förgiftar samhällsklimatet. Det färskaste exemplet läser jag om i dagens SvD där en artikel handlar om hur Fredrik Reinfeldt, tre månader före valet 2006, fick lift av Investors ordförande Jakob Wallenberg i deras privatjet till Bilderberg-gruppens möte i Ottawa, Kanada, i början av juni samma år. Med på resan var även Electrolux vd Hans Stråberg och Carl Bildt. Att saken nu blir känd verkar bero på att Investor yrkat avdrag för resans kostnader 1.138.000 kronor. Moderaternas partikassa har betalat 8.000 kronor av dessa för vad det skulle ha kostat om ordföranden rest med reguljärt flyg. Man kan naturligtvis spekulera över vilka hemligheter som var så viktiga att att avhandla i ett mera slutet utrymme att den mindre klimatsmarta lösningen med privatjet måste tillgripas. För den hållbara utvecklingen borde herrarna fundera på möjligheten till videokonferenser, som dessutom kunde läggas ut på nätet för att stävja alltför vilda och därmed samhällsskadliga gissningar som den här typen av möten utlöser. Allmänhetens förtroende för politikerna eroderar när de stänger in sig och gör upp saker bakom slutna dörrar. Uppdatering: Artikeln ligger nu ute på nätet.

En som förstått värdet av öppenhet är Uppsalas informationschef Lena W Jansson, som skapat en egen strategi när det gäller hanteringen av den kommunikation som sker på bloggar, twitter och facebook, vilket Dagens Samhälle skriver om. Artikeln är inte tillgänglig på nätet och som prenumerant har jag tillgång till den och kan läsa den men copyright begränsar mina möjligheter att dela med mig till NT:s läsare. Jag gissar att den tidningen i huvudsak är skattefinansierad. Hur som helst är det intressant att läsa och tidningen finns säkert i kommunhuset. Undrar hur man ser på den saken här i Norrtälje, där e-post till kommunalrådet enligt uppgift på kommunens webb ska sändas till den adress, som han har hos moderaterna? Måste ta mig en närmare titt på offentlighetsprincipen på regeringens webbplats. Det slår mig att jag sett hos Uppdrag granskning att de lär ut hur vi alla kan bli bättre på att ta reda på vad som gäller.

Efter några dagar av eftertanke har jag idag anmält mig som kandidat för Piratpartiet till riksdagsvalet, vilket jag bloggat om även på Farmorgun-bloggen. Som kandidat står jag upp för Piratpartiets krav så som det avslutningsvis formulerats i Principprogrammet 3.3:

”Vi vill värna den enskilde medborgarens privatliv och grundläggande mänskliga rättigheter. När staten rutinmässigt övervakar och registrerar sina medborgares kommunikation leder det till maktmissbruk, ofrihet och rättsosäkerhet. Vi kräver en korrigering av dessa missförhållanden. Vi kräver rättvisa, frihet och demokrati åt medborgarna.

Dagens immaterialrätt leder till skadliga monopol, att viktiga demokratiska grundvärden får lida och att nyskapande av kultur och kunskap hindras från att nå medborgarna. Vi kräver en folkligt förankrad immaterialrätt som skall berika enskilda människors liv, möjliggöra ett sunt företagarklimat, skapa en allemansrätt för kunskap och kultur, och därmed gynna hela samhällets utveckling.

Vårt arbete med detta är nu parlamentariskt inriktat och vi söker därmed mandat från medborgarna att representera dem i de frågor vi här tagit ställning för.

Piratpartiet eftersträvar inte att sitta med i någon regering. Vårt mål är att utifrån en vågmästarställning i riksdagen stödja en regering som på ett bra sätt driver de frågor vi har i vårt program. Vi kommer i så fall att stödja den regeringen i de övriga frågor där Piratpartiet inte tar ställning.

För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat. Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.”

- - -

Det sista stycket var svårast att smälta, då jag skarpt ogillar den kadaverdisciplin som ledde till att FRA-lagstiftningen kunde drivas igenom i juni 2008. Men, sedan jag insett att ont måste med ont fördrivas, har jag funnit att vi, som är kritiska till riksdagens arbetssätt, först måste ta oss in där och sedan söka stöd hos andra för en förändring. Idag tas beslut först och främst i rikdagens olika utskott, vilket gör att alla ledamöter inte behöver sätta sig in i en fråga så som skedde vid besluten om FRA. Därför ser jag en grupp ledamöter för Piratpartiet, som ett medborgarutskott i den digitala tidsåldern. Jag tror att PP kan bidra till att öka riksdagens intresse för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter under den digitala samhällsutvecklingen samt inspirera till en översyn av riksdagens arbetsformer.

Fann hos Opassande en länk till Filmnyheterna där Tuva Novotny berättar om den insikt hon nått sedan den site, där hon bloggar, drabbats av filtrering eller avstängning. ”Trots IT-geniernas tekniska förklaringar till varför detta skedde, såg jag piraternas principiella kamp i vitögat, och allvaret i att vi som demokratiska medborgare riskerar att nekas vår kanske viktigaste demokratiska förutsättning; yttrande- och åsiktsfrihet. För så mycket lät de mig förstå, teknikerna, att blockeringen visserligen kanske skett av misstag, men att misstaget fallit under någon slags ”filtrering”, vilket i sig faktiskt är lagenligt i Danmark där jag bor ( Ja, och det behöver väl knappast nämnas att TPB förbjudits och blockerats, eller ”filtrerats” bort här i landet…)”. Men läs för allt i världen hela hennes inlägg – det är både läsvärt och tänkvärt. Utan några andra jämförelser, känner jag igen mig i den känsla hon beskriver, när hon inser att okunnighetens fjäll fallit från hennes ögon. Wow!!! Hipp, hipp, hurra för internet, som fyller 40 år idag. Vill du läsa mer om det är du välkommen att läsa mer på min Farmorgun-blogg.

Annars är dagens snackis i bloggosfären att Tysklands regering sägs stödja de mediahus som vill ta betalt för länkning till nyheter på nätet, vilket SvD och DN skriver om. Läser dock Juridikbloggen och känner mig något lugnare. Trist om tidningarna börjar låsa in sitt material, vilket skulle hämma möjligheten att jämföra och föra diskussioner om det som avhandlas.

Hör på SVT i ett inslag till stöd för Världens barn och ser hos Jardenberg med referens till ledarbloggen hos Dagen.se att drottning Silvia blivit itutad uppgifterna om att det görs 750.000 försök per minut (sic!) att komma åt barnporrbilder på nätet. Att uppgifterna är helt uppåt väggarna är mycket genant, varför alla som vilselett drottningen borde skämmas – med strut på huvudet på Stortorget i Gamla stan. Ledarbloggen argumenterar för värdet av seriös journalistik och journalister som granskar sina källor även när det gäller ansedda organisationer som FN. Slutklämmen är värd upprepning: ”Naturligtvis finns det för mycket barnpornografi på nätet - varje bild är en bild för mycket - och naturligtvis bör allt göras för att komma åt detta. Men här, som överallt annars, gäller att överdrifter inte gagnar saken. Den som ska bekämpa problemet måste veta hur det faktiskt ser ut”.

Jag såg uppgiften för några dagar sedan, när Oscar Swartz skrev ett antal blogginlägg om hur han gått tillväga för att granska det material varifrån uppgifterna kommit. Det inlägg jag länkar till är det, där Oscar gör sin analys av skälen till dessa lögner. Jag gör det av den enkla anledningen att jag själv är rejält trött på att internet ses som roten till allt ont. Något som gjort att riksdagen gripits av kontrollnoja. En kontrollnoja, som nu tar sig uttryck i diverse påhäng till tidigare antagna FRA-lagar, där en majoritet i riksdagen försöker slå i oss att denna lag för övervakning av oss alla, bara kommer att beröra ett litet fåtal. En kontrollnoja, som lett till Ipred-lagen. En kontrollnoja, som lett till datalagringsdirektiv och dessutom knölar till de nya direktiven, som just nu behandlas i Bryssel under namnet Telekompaketet.

På farmorgun-bloggen har jag skrivit spaltkilometrar och länkat till människor med kunskap om tekniken och juridiken, vilket gjort att vi på nätet med förenade krafter kunnat se bakom de dimridåer, som lagts ut. Ett samhälles informationspolitik måste för trovärdighetens skull ha sanning och transparens som ledstjärnor om demokratin ska fungera.

Dags än en gång att högt och ljudligt tala om vad vi tycker om det kluster av lagar för övervakning av alla, som med diverse finter prackas på oss. Många norrtäljebor vet vid det här laget att det är i högsta grad tveksamt om regeringen kommer att lyckas med det som de säger sig kunna åstadkomma med hjälp av FRA:s superdatorer.

På bloggen Farmorgun i Norrtälje har jag en rad inlägg om det som varit och det som nu är aktuellt. Ett gott råd – ta dig tid, läs och begrunda. Håll med om att det vore långt bättre med en klok IT-politik än FRA? Men inget ont som inte leder till något gott. Genom Gail Watt (M) boende i Rånäs och ledamot i Kommunfullmäktige har jag fått tips om Knight-kommissionens rapport, som handlar om informationens betydelse för ett friskt samhälle och vilka möjligheter vi har idag att med hjälp av IT öka medborgarnas delaktighet och göra det som händer i kommunalpolitiken mera transparent. Gail Watt har föreslagit att vi ska träffas och tala om saken någon fredag framöver vid 16-tiden, då politikerna stämt träff med oss medborgare i Rådhuset.

Efter ett inlägg om det som pågår runt Stadsteaterns föreställning De tre musketörerna på min nätblog, känner jag för att bjuda Norrtelje Tidnings läsare på funderingar kring det som händer på nätet och som leder till att allt flera meddelar att de ställer upp som kandidater för Piratpartiet i valet 2010. Nu senast Mikael Nilsson, som jag träffade vid utdelningen av Stora Bloggpriset och som var den som samlade in alla våra berättelser om kampen mot FRA, sedan journalister på DN gjort gällande att vårt motstånd var organiserat av en PR-byrå. Mikael är en mycket sympatisk person med goda kunskaper om internet. Jag delar Mark Klambergs uppfattning. Lars-Erick ser möjligheter men också problem. Hax jublar.

När det gäller internetsleverantörernas roll i värnet av våra demokratiska fri- och rättigheter har Mattias Klang skrivit en intressant artikel hos Second Opinion. Då tingsrättens beslut att beordra nedstängning av en del internettrafik hos en internetoperatör ser ut att kunna vara ett brott mot budbärarimmuniteten har PP:s Rick Falkvinge nu gjort en JO-anmälan. Det ska bli intressant se hur detta slutar.

Mötet i Humlegården i veckan som gick, blev en trevlig tillställning, även om anledningen till detta inte var så angenämt – våra farhågor om ännu mera övervakning och avlyssning med anledning av ministermötet om Stockholmsprogrammet. Detta program, som ska ersätta det nu gällande Haag-programmet, ska ange mål för arbetet med Rättsliga frågor samt Asyl och Migration inom EU. Resultatet av ministrarnas, sakkunnigas och andra tjänstemäns överläggningar ute på Älvsjömässan får vi veta först i oktober. Sedan ska en handlingsplan beslutas vid stats- och regeringschefernas toppmöte i december.

Diskussionens vågor har hur som helst gått höga, då vi varit en grupp, som synat en rad olika dokument. Detta vid sidan av kommissionens rapport, vilket påstods vara det enda underlaget för dessa makthavares diskussioner. Men även i denna fanns högst diskutabla formuleringar.

Detta har jag och många andra bloggat om bland annat den 16, 17 och 18 juli. Jag på min blogg Farmorgun i Norrtälje. Det har varit bråda dagar, sedan vi gav oss in i en diskussion med Justitieminister Beatrice Ask och fick ord om oss att inte vara pålästa. På Nätverket Svart Måndags webbplats har vi lagt ut allt det material, som vi haft tillgång till. Fortfarande får vi dock information och länkar till material från andra med bäring på övervakning, avlyssning och kontroll och andra rättsliga frågor. Något som det varit trögt att få ut till en bredare diskussion bland alla medborgarna. Ändå rör det alla med telefon, mobiler, faxar och datorer.

Därför blev jag verkligen överraskad av ledaren i dagens DN. Ett nytänk på gång eller en försöksballong? Något som jag bloggat om här.

Och i morgon den 21 juli överlämnar utredaren Anders Eriksson kl. 12.30 slutbetänkandet Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66) till justitieminister Beatrice Ask. Presskonferensen kommer att sändas på riksdagens webb, vilket Mark Klamberg skriver om och länkar till.

Underbart med SVT Play, som gör att man kan kolla på olika programinslag när det passar. Just nu lyssnar jag på ett inslag i Gomorron Sverige (klicka på inslaget Demonstrationer mot Stockholmsprogrammet i raden under startrutan) med bland andra Amanda Brihed, Nätverket Svart Måndag, som medverkande. Efter intervjun med de båda företrädarna för en par av demonstrationerna, fick migrationsminister Tobias Billström och Justieminister Beatrice Ask ge sin bild. Själv tänker jag på det märkliga i att de inte får någon fråga om rimligheten i att övervaka och avlyssna alla medborgare bara för att det finns teknik som gör det möjligt, istället för att avkrävas besked om alternativ till detta. Det är regeringen och kommissionen som sitter på utredningsresurser för att kunna undersöka alternativ till detta.

Känner mig dock inte så litet stolt över att bo i ett område med en lokaltidning, Norrtelje Tidning, där de som skriver tidningens ledare är vaksamma – så även idag när Markus Berensson lyfter fram vad dessa ministrar och kommissionen spånat om innan de tvättat sitt manuskript. Dessutom har vi FRA-lagstiftningen, polismetodutredningen, Ipred och Telekompaketet i färskt minne.

Sedan program och handlingsplan har spikats är det de berörda myndigheters sak att genomföra detta och då kan inte ministrar än mindre medborgarna påverka hur detta görs. Därför finns det all anledning att bullra rejält just nu!!! Gillar också att Markus ”Lake” Berglund påpassligt skrivit en insändare i saken. Själv har jag bloggat en hel del på min ordinarie blogg, bland annat igår.

I eftermiddag åker jag in till Stockholm för att delta i det demonstrationsmöte som Nätverket Svart Måndag och en hel rad andra organisationer anordnar i Humlegården med start kl 17.00. Picnic-korgen, blir för min del min ryggsäck med kaffetermos och några goda mackor.  Måste uppdatera med ett klokt inlägg av MinaModerataKarameller och Mitt i steget - hoppas att vi ses.
 

I mitten av april skrev DN artikeln Amerikanska tidningar i fejd med Google och rätt nyligen kunde vi höra DN:s ledarskribent Peter Wolodarski tala om att Google News kunde liknas vid parasiter. Nu har tidningskoncernen Stampen gått från ord till handling – ser hos Kontaktor, som snappat upp hos Dagens media, att Stampen beslutat stödja ACAP, ett tekniskt system som används för att hindra sökmotorer att indexera innehåll. Vad det kommer att få för konsekvenser kan vi fundera på en stund. Jag, som använder Google för att samla så många olika beskrivningar av ett skeende för att få en så komplex bild som möjligt, inser genast att det innebär ett bortfall av denna möjlighet. Alternativet blir att söka på egen hand, vilket tar tid, varför jag kan tänka mig att Stampens tidningar går bort och dit hör även Norrtelje Tidning :-(

Kan tänka mig att tidningsägarna tror att läsarna kommer att gå direkt till respektive tidnings webb, när möjligheten att söka efter material via Google faller bort. Det är väl tveksamt och med det förlorar tidningarna den PR det ligger i att journalister och bloggare refererar till deras artiklar. Men, samtidigt bidrar länkade artiklar till att höja läsvärdet på en blogg, som ofta finansierar sina kostnader med hjälp av banners och donationer. Utifrån det kan jag förstå tidningsägaren, som vill ha en del av den kakan. Men själv känner jag att jag ”gör rätt för mig” då jag prenumererar på Norrtelje Tidning, Svenska Dagbladet och Dagens Samhälle. Jag har inga betalda banners på min blogg och skulle jag behöva betala för varje länk, som jag använder, då skulle jag få lägga ner detta pensionärsnöje.

Nåväl, vi får väl vänta och se hur många andra tidningskoncerner, som följer i Stampens spår och vilka reaktionerna blir hos läsare och bloggare.

Uppdatering: Flera kommentarer i dagens inlägg på min blogg Farmorgun i Norrtälje.

Läser i Bloggtidningen att Alex Schulman nu hjälper DN att avliva ryktet om bloggarnas betydelse i medielandskapet. Även om han refererar till SOM-institutets undersökningar för att bygga under sin trovärdighet, är det något som inte känns äkta. Samtidigt är det inte förvånande att detta ”lustmord” sker i hägn av DN med tanke på en del ledande DN-medarbetares förhållningssätt visavi bloggosfären. Alex skapade sig ett namn, som bloggare hos Aftonbladet, genom ett rätt svinaktigt beteende mot andra, som han till sist inte klarade av att hantera, när en del journalister på tidningen fick nog. Bilden, som han skapat av sig själv på bloggen, ville han inte längre kännas vid, om jag minns rätt. Är det bara jag som undrar om detta är ett nytt utslag av hans förkärlek för överdrifter?

Samtidigt kan vi på annan plats läsa en rapport från Almedalen, där Socialdemokraterna sägs ha bjudit in ett par superbloggare från USA. Detta för att de ska dela med sig av sina erfarenheter när det gäller att mobilisera på nätet. Löjligt i överkant att ta hit sådana proffs för att (med Alex Schulmans uträkning) nå 0,66 procent av svenska folket. Men, det handlar väl om spridningseffekten och om den kan man naturligtvis träta en stund.

Hur som helst bloggar jag vidare, då jag tycker att det är givande. Inte mist då det hjälper mig att hålla mig ajour med det som intresserar mig i livet utanför huset där jag bor. Just nu är jag rätt upprörd över Johan Westerholms sätt att argumentera när det gäller politiska meningsmotståndare, vilket jag bland annat bloggat om här.

Den 15 juni presenterade Jan Björklund den nya skollagen Ds 2009:25, som nu är ute på remiss fram till den 25 september 2009. Våren 2010 ska förslaget vara klart, vilket innebär att Jan Björklund avser att gå till val på det förslag, som han presenterar. Samtidigt har Jusitieminister Beatrice Ask för avsikt att presentera en reformerad grundlag, som kräver ett beslut före ett allmänt val och ytterligare ett beslut efter valet. Se där ett par mycket viktiga frågor att sätta tänderna i för oss alla intresserade av demokrati och inflytande. Detta vid sidan av det som händer med FRA-lagstiftningen och direktiv i Telekompaketet.

När det gäller den reformerade grundlagen har dagens riksdagspartier uppenbarligen ett gemensamt intresse att inte ställa till med alltför stora förändringar. Det medborgerliga kravet på en författningsdomstol, vilket blev hett i samband med beslutet om de lagar, som omger FRA:s verksamhet, har uppenbarligen offrats av alliansens partier i utbyte mot att Socialdemokraterna gett upp ”uppenbarhetsrekvisitet”. Länkningen till Advokatsamfundets debattinlägg i samband med Grundlagsutredningens arbete är avsiktlig, för att visa hur detta rekvisit sätter skyddet för demokratiska fri- och rättigheter ur spel när staten tycker att det är lämpligt. Men om det räcker för att helt släppa tanken på en Författningsdomstol, det undrar jag.

När det gäller den nya skollagen säger skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm idag till DN att den kommer attt stärka rättssäkerheten för barn i behov av särskilt stöd. Men, när det gått snett i kommunikationen mellan skolan och föräldrarna kommer det det att ta tid innan Skolväsendets överklagandenämnd, som föräldrar kan vända sig till, utvecklat vad som är ett rimligt förhållningssätt från den berörda skolans sida. Skolläkaren Lars H Gustafsson ser dock med viss tillförsikt fram emot beslutet. Men, som han avslutar sitt blogginlägg ”Många nitiska medarbetare lär få ta med sig denna tunga lunta till sommartorp och semesteröar. Det här är ett oerhört viktigt förslag, och nu är sista chansen att komma med synpunkter innan propositionen landar på riksdagens bord!”

Om det finns några som tar med sig förslaget om en reformerad grundlag till sommartorp och semesteröar återstår att se.

Att gå 7.704 steg runt Norrtälje en kväll då niorna, firar sin skolavslutning, var en upplevelse på många sätt. Tidigare hade jag läst annonsen i NT med bland annat uppmaningen att ta sin granne under armen och ta sig till Societetsparken för ett delta i olika myndigheters, organisationers och företags samlade insats för att förmå Norrtäljes vuxna invånare att vara ute på stan denna kväll. I samband med hjärtgympan kollade jag med Brigitte, som bor i kvarteret intill, om hon var intresserad, eftersom det handlade om en långpromenad.

Väl där bildade vi laget Vega I+II och försedda med Sparbankens papperskasse med karta och instruktioner samt stegräknare, som vi fick vid vårdbolaget Tiohundras station, gick vi sedan vidare till Polisen med sin i parken uppställda husbil. Sedan bar det av i riktning mot Borgmästarholmen. Strax före bron över till holmen var Räddningstjänsten med sin demonstration av Hjärt-Lungräddning och stiftelsen Mentor.se, som passade på att bjuda på en vattenflaska. Därefter väntade en längre promenad fram till nästa station genom den del av stan, där småstadsidyllen verkligen tränger sig på en ljummen sommarkväll med alla dess dofter.

Ovana vid att orientera oss genom Kvisthamras villakvarter, tog vi en mycket längre väg innan vi var framme vid Flygfyren, där det vankades korv med bröd. Alldeles utanför fanns Securitas och sedan var det utförsbacke ner till IOGT-NTO, där det bjöds på den mycket läskande Godtemplarcidern framställd på fläder och en mycket välsmakande alkoholfri drink samt skön sång, som vi dock inte hade tid att stanna och lyssna på, eftersom klockan snart var 22.00. Så det bar iväg till Pressbyrån där vi bjöds på kaffe och bulle. Svaren på frågorna vid varje station hade vid det här laget blivit rena gissningsleken. Vad säljer Pressbyrån mest av? Ja, det får vi väl veta sinom tid. Efter rast vila återstod U-huset med Folkvagnsklubben samt Svenska Kyrkan vid målgången i parken.

Brigitte med sin rollator och jag lätt haltande p g a mitt ömmande knä, men stolta över att vi klarat av strapatsen, var nu glada över att vi sedan hade rätt nära hem. Men i avsaknad av soffor att vila sig på, tidigare under kvällen, tog jag nu varje chans. Därför det blev rast vila rätt snart vid parkens infart. Där satt vi och njöt av sommarkvällen och hade våra funderingar om var alla ungdomar höll hus, en kväll när flera hundra vuxna och barn ockuperat deras vanliga ”festplats”. Tre ungdomar på väg längre in i parken, närmade sig. De tittade nyfiket på oss och hejade och fick ett hej tillbaka. De stannade upp och undrade vad vi gjorde ute så sent på kvällen. Jag sa, som det var att vi lockats dit av kvällens Walk about, som vi trodde kommit till för att vi skulle hjälpa till att hålla ett vakande öga på dem och andra ungdomar. Det ena gav det andra och strax var vi inbegripna i ett animerat samtal om kontroll och övervakning, men döm om deras förvåning, när de fick klart för sig att här satt två äldre tanter, som själva börjat undra över vart all övervakning kunde bära hän och dessutom hade röstat på Piratpartiet. Deras förvånade miner var obetalbara.

Idag ger författaren Lars Gustafsson svar på tal i Expressen med anledning av det påhopp som han blev utsatt för av Jan Guillou i Aftonbladet på valdagen. Vad jag känt inför Jan Guillous okunniga syn på oss, som sett Piratpartiet som kanal för kritik av de etablerade partierna, det lämpar sig inte för tryck. Därför är det en fröjd att läsa detta genmäle.

För övrigt rekommenderar jag alla att idag köpa Svenska Dagbladet, som bland annat innehåller en tematidning Advokaten idag. Där finns en mycket läsvärd artikel av Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, där hon ännu en gång tar till orda om lagstiftningen kring FRA och Polismetodutredningen. På farmorgun-bloggen har jag citerat en del. Advokatsamfundets yttrande finns här, men artikeln handlar om det samlade intrycket av den samstämmiga kritiken från många olika håll. Mark Klamberg har kommenterat den här.

... hur den kandidat på Piratpartiets valsedel, som jag röstat på genom att kryssa, Christian Engström, har det när det gäller hans privata ekonomin och hur han planerar att anställa partiordförande Rick Falkvinge som assistent, om han kommer in i Europaparlamentet. Detta ”avslöjande” är knappast är någon nyhet för den, som följer det som pågår inför öppen ridå i PP. I Fokus´ reportage, som utkom igår, kan man läsa att Ricks tid i Bryssel i så fall kommer att vara under en kortare period för att bygga upp ett nätverk av aktivister för att sedan lämna över till någon yngre kraft. Politikerbloggen skriver bland annat ”en plats som de närmaste åren kommer att kosta EU fyra miljoner kronor om året”. Ett förhållande som gäller för varenda ledamot som kommer in i parlamentet och således inget specifikt för en ledamot från Piratpartiet. Att ledamöter i Europaparlamentet har rätt att anlita assistenter för att klara uppdraget är något som gäller varenda ledamot och inget specifikt för Piratpartiet. Att slå på trumman i såväl Politikerbloggen som på Facebook och i TV4 Nyheterna kring detta säger mera om nyhetsmakarna än Piratpartiet. Däremot vill jag ge TV4 en eloge för Rosenbergs Ett tal till nationen – passar väl i samband med nationaldagsfirandet.

För en stund sedan kunde vi i Aktuellt höra att musikern Benny Andersson sponsrat F!:s annonser, vilket även Aftonbladet skrivit om. Detta hände sedan han hört henne i ett radioinslag berätta hur dåligt det är ordnat med bevakningen av röstsedlar i vallokalerna landet runt. Efter att ha tussat ihop henne med Vänsterpartiets Lars Ohly, som i princip är motståndare till privata donationer till kandidater inför ett val, fick Aktuellts Lennart Persson svar på tal, när Gudrun Schyman kontrade med att det aldrig kan vara fel om någon vill göra en insats för att rätta till det missförhållande, som råder när det gäller hanteringen av de olika partiernas valsedlar vid vallokalerna. Den snabba repliken gav henne säkert en hel del nya röster.

Det är ett hälsotecken att väljare reagerar när partiers kandidater av media ställs i situationer, där de kan ha svårt att göra sig gällande. Det är sedan man på Aftonbladet fattat detta, som man nu upplåter plats för Sverigedemokraternas annonser för att sedan låta inkomsterna från dessa annonser gå till tidningen Expo, vilken gjort åtskilligt för att sprida ljus över dessa främlingsfientliga grupperingar och deras arbete. Rätt smart gjort, när man tänker närmare på saken. Jag minns hur Norrtelje Tidnings ansvarige utgivare tog matchen före förra valet på tidningens debattsidor, vilket ledde till att väljarna här i Norrtälje fick en god inblick i hur man resonerade.

Mitt i striden inför valet till Europaparlamentet, flaggar Anne-Marie Pålsson (m) tydligt och klart för att hon avstår från att kandidera ytterligare i period i riksdagen. Skälen till det har hon redovisat både i en artikel på Newsmill och i Svensk Tidskrift, vilket kommenterats i ledare hos bl a DN och Expressen. För att ingen ska tro att hennes agerande är en hämd mot det parti, som hon representerar, kan det vara bra att veta att bakgrunden till hennes deklaration är att hon meddelat valberedningen i sin organisation att hon inte står till förfogande för en ny period. I nio fall av tio i en sådan situation brukar man dra sig tillbaka tyst och stilla för att slicka sina sår och undvika att skada partiet. Men det är inte Anne-Marie Pålssons stil. Hon är en människa med skinn på näsan, som dessutom lagt ner tid och arbete på att ta reda på varför den demokratiska dynamiken inte fungerar i riksdagen – rikets högsta beslutande organ med uppgift att stifta våra lagar. Sedan hon analyserat situationen väljer hon att kasta in handduken på ett sätt, som – om någon bryr sig – kan göra skillnad. I vart fall är det vad hon hoppas på, kan jag tänka mig.

Därför har reaktionerna på hennes sorti varit intressanta. När jag läst vad en del av hennes riksdagskollegor skrivit på sina bloggar, blev jag till att börja med mycket trött. När detta sjunkit in påbörjade jag den vanliga bearbetningsprocessen att lungt och sansat skriva mig ur mitt tillstånd, vilket resulterade i två inlägg här och här. Den formella demokrati, som riksdagens ledamöter lutar sig mot måste ses över!!!

Sedan är det något av ödets ironi att kvinnan, som var mest aktiv i debatten om pig-avdraget, är den som jag behöver referera till i min argumentation för en reell demokrati i Sveriges riksdag. I debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster spelade min klass roll – jag tillhörde de kvinnor, som kunde se mig själv i rollen som piga, medan andra såg det som självklart att vara den, som behövde en piga. En skillnad som skavde och som Inga-Lisa Sangregorio hjälpte mig att se. Mitt motstånd stannade då vid att det var väl OK så länge, som det inte krävde skattesubventioner. Sedan vet vi hur det gick: Byggjobbarnas ROT-avdrag blev i jämställdhetens namn A-MP:s pigavdrag och det får jag leva med utan låga tankar.

Apropå detta med handduk - avslutar jag med en länk till Sagor från livbåten.

Hör i radion att P1 Medierna i morgon lördag kl 11.03, repris söndag kl 18.00, kommer att ta upp frågan om hur medierna granskar makten. Det ska bli intressant. Har nyss läst i SvD och DN att EU-kommissionären Margot Wallström gett sig in i internetdebatten och vet inte hur jag ska tolka detta. Kan det ha något samband med att en av Sveriges vassaste pennor Maria Abrahamsson i SvD granskat S-kandidaternas löften och känt att det luktar valfläsk? Hax noterar att varken S eller M verkar vara förtjusta; Frågan är om den partipolitiskt obundne kommissionären Margot Wallström gör entré för att gjuta olja på vågorna och mota Olle i grind?

Det där sista var inte snällt, eftersom en kommissionär inte ska lägga sig i vilka kandidater som svenska folket vill sända till Bryssel, men nog ligger det väl nära till hands att tro att hon inte vill ha något grus i maskineriet?! Eller vill hon visa att kommissionen står för sans och balans när politikerna under folkets tryck riskerar att trasa sönder det gemensamma bygget? Men varför spekulera? Klokast i det här läget är att inta den ståndpunkt som MinaModerataKarameller landat i – det är bra med ett initiativ oavsett från vilket håll det kommer!

Sedan jag figurerat i DN blev det ett ståhej, varför jag gör det enkelt för mig och länkar till mina senaste inlägg på min Farmorgun-bloggen Nätmedborgare – det ordet gillar jag och Internet engagerar i valrörelsen. Jag är helt överväldigad av responsen från nära och kära samt alla andra bloggare som hört av sig per mejl eller i kommentarsfältet. Nu ska jag göra mig i ordning för att åka till Vasateatern i Stockholm där mitt barnbarn och alla andra elever i Lasse Kühlers dansskola bjuder på sin traditionsenliga vårshow.

... och helvetet blir aldrig fullt. Detta talesätt tänker jag på när jag läser it24:s artikel om Solna Tingsrätts agerande mot Ephone, som inte hoppar jämfota av förtjusning över att ha blivit part i ett mål, som blir prejudicerande när det gäller att sätta nivån för beviskrav i de fall då en innehavare av upphovsrätt begär ut uppgifter om en kunds IP-adress baserat på ett påstående om att kunden gjort sig skyldig till intrång i denna rätt. ”Vi tycker att det är viktigt med personlig integritet. Om vi inte kommer fram till en rimlig bevisnivå kommer operatörerna inte att hålla på med annat”, säger Ephones Vd Bo Wigstrand till it24. Så sant – att jaga de internetanvändare, som gör sig skyldiga till intrång i upphovsrätten, verkar vara en lönsam marknad, som de ”bestulna” upphovsrättsinnehavarna verkar vara beredda att processa sig till döds för. Arma människor – ett sånt liv.

Medan deras advokater rör sig i de fina salongerna, suger kreatörerna på ramarna och sörjer alla de inkomster, som fildelningen antas ha berövat dem. Tydligast syns samröret mellan industri och politik i Frankrike, här väl beskrivet i DN häromdagen, när Frankrikes Nationalförsamling ännu en gång röstade om Hadopi-lagen. Något som kan försvåra genomförandet av förlikningen kring Telekompaketet i Europaparlamentet, vilket MEP Christofer Fjellner (M) kommenterade i SR:s P3 igår. Jag vill nog påstå, efter allt vad jag tagit del av, att Sverige måste göra upp med sitt eget samröre med lobbyn och inte gömma sig bakom tillståndet i Frankrike.

Idag får vi ta del av nyheten att amerikanska upphovsrättslobbyn lyckats påverka de universitet, som använder SUNET, att stänga av studenter, utan att detta prövats på ett rättssäkert sätt. Man kan säga att universiteten infört den franska Hadopi-lagen och detta därför att deras nät tillhör staten. Uppdatering: Efter det att jag ställt frågan till en anställd på Linköpings Universitet har jag fått en länk till det universitetets förklaring, som jag lägger in här. Där tycker man att SFS skjuter grovt över målet, men där framgår inte på vilket sätt man styrker att upphovsrättsindustrin har rätt i sak. Uppdatering: Heder åt Lena Ek (C ), som enligt SvD bestämt sig för att göra en JO-anmälan för att klara ut rättsförhållandena.

Piratpartisten skriver på sin blogg ”Universiteten i Sverige i dag stänger alltså av sina elever från samhällets största informationskanal på order av storföretagens intresseorganisation. Och så finns det personer som påstår att Piratpartiet inte behövs!?"

Det är i sådana här stunder, som jag känner att jag bara är en hårsmån från att bli aktivist hos Piratpartiet, för att kunna ge de etablerade partierna en rejäl spark i baken. Upphovsrätten måste ses över och skyddstiderna kortas samtidigt som alternativet Creative Commons licens uppmärksammas, som en del av den anpassning vad gäller nyttjanderätten, som måste till med hänsyn till att många människor ser nätet som en viktig källa för meningsutbyte, information och kunskapsbyggande i det dagliga livet. Det handlar om demokrati helt enkelt. MinaModerataKarameller ställer sig också undrande och har en del bra förslag.

Tidigare har jag sagt att jag tänker kryssa den kandidat till EU-parlamentet, som står upp för mina demokratiska fri- och rättigheter, när det gäller innehållet i Telekompaketet, där det just nu pågår triangulerings- förhandlingar mellan Europaparlamentet – ministerrådet – kommissionen. Parlamentet har tidigare lagt ett par tillägg nr 138 och 166, som nu även IMCO-utskottet (Inre marknaden och konsumentskydd) och ITRE-utskottet (Industrifrågor, forskning och energi) ställt sig bakom, men som MEP:erna Malcolm Harbour och Catherine Trautmann på nytt tvingas förhandla om, eftersom Frankrikes president Sarkozy vill förena upphovsrättsindustrins krav på filtrering med etablerandet av en fransk variant av FRA; samt att leverantörer, som ogillar t ex Skype och Open source vill ha möjlighet hindra kundernas eget val av program och applikationer.

Det förra anses vara en fråga som bara angår det franska folket och det senare ska ordna sig genom att kunderna kan byta nät-leverantör, säger de som tycker att man borde kunna acceptera de skrivningar som ministerrådet vill ha. Men under de förutsättningar som råder sätter sig djävulen i detaljerna. I Sverige är det kommunikationsminister Åsa Torstensson, hennes politiskt sakkunnige Henrik Hansson på Näringsdepartementet och förhandlaren Jörgen Samuelsson i Bryssel, som sätter sig på hasorna när parlamentet, utskotten och vi medborgare trycker på.

Diskussionen kring Telekompaketet har upprört internetanvändare, vars politiska hemvist finns i alla partier, vilket gör att frågan om ett överstatligt eller ett federalt Europa fungerat som ett svårgenomträngligt filter när effekterna av kompromisserna vid trianguleringarna ska värderas. Kommentarerna hos Hax visar på detta dilemma. Jens O, ledamot i Linux-föreningen ger sin syn och länkar till forskaren Monica Horten, forskare vid University of Westminster. Själv skrev jag i natt, när jag våndats färdigt i mitt bryderi, ett inlägg under rubriken Telekompaketet – Politik på hög nivå? Hos Lars-Erik, som även bloggar på Liberal 2010, pågår också en ideologisk dialog om makt – maktdelning – liberalism. Det är i sanning en intressant valrörelse som pågår inför valet den 7 juni 2009 – hanteringen av Telekompaketet avgör för min del. Efter den 5 maj vet jag vem jag ska verka för att få in i EU-parlamentet.
 

Detta inlägg har inspirerats av Sagor från livbåten, som i likhet med mig och många andra känner en frustration över den attityd, som företrädare för upphovsrättsindustrin och deras vapendragare uppvisar mot oss, som tycker att det är orimligt att de ska få politikers tillåtelse att agera så att internet förstörs.

Att de just nu besitter världen visas inte minst av regeringen lag uppdraget om Översyn av upphovsrätten i händerna på ordföranden i Svenska föreningen för upphovsrätt Jan Rosén. Till det kommer nu nyheten att domaren i TBP-rättegången ser ut att vara jävig – lyssna på P3 här. Uppdatering: Kommenteras här av Mårten Schultz. Och i Europaparlamentet pågår en intensiv debatt om Telekompaketet, där upphovsrättsindustrin lobbat stenhårt för att få in skrivningar om telebolags och operatörers skyldighet att beivra intrång i upphovsrätten. När de fått sin vilja fram, har det inspirerat andra, som gärna ser skrivningar som gynnar deras förslag om filtrering och paketering av tillgången till nätet. Mot detta försöker EU:s parlament rida spärr. Hur som helst pågår nu förhandlingar och den 5 maj vet vi hur det avlöper. Till dess fortsätter debatten med (som jag hoppas) en hyfsad retorik, inte bara gentemot Piratpartiet utan att deras medlemmar tar ett större ansvar för hur de argumenterar – de måste sätta fokus på saken och undvika påhopp på person. Jag vet att det är lätt att säga och svårare att göra, då känslor får större utrymme än förnuftet i stridens hetta. Men om ens ordval inte gynnar saken, har man bundit ris åt egen rygg. Själv tänker jag på några ord av Kahlil Gibran om förnuftet som roder och känslan som segel, när sinnet rinner till. En seglare vet att man inte kan gå för fulla segel utan roder. Avslutar med att ge ordet till Leo, även om det fanns en länk dit i det första inlägget.
 

För drygt en vecka sedan skrev jag ett inlägg, vilket ledde till att jag fick en kommentar, som jag nu tittat närmare på. I inlägget nämner jag barnläkaren Lars H. Gustafsson och hans arbete med Elevhälsa apropå statusjakt och skillnaden mellan ett rikt och ett fattigt liv och möjligheten att växa som ung individ. Många verkar tro, skrev jag, att bra resultat kan spira ur vilket arbetsklimat som helst, bara man är tydlig i sina krav.

”Men den, som kan något om pedagogik, vet att det inte hjälper att peka med hela handen, varken i förhållande till vuxna eller barn”, avslutade jag mitt inlägg. Redan samma dag kom Lars H Gustafsson på visit och skrev i kommentarsfältet ”Hej Gun, de tankar om ungdomars hälsa, som du refererar till utvecklar jag i boken Elevhälsa börjar i klassrummet. Utkommer på Studentlitteratur just före sommaren.” /Lars H Gustafsson

På grund av arbetet med Telekompaketet stannade det vid detta tillfälle vid ett kort svar från min sida: ”Så intressant. Det måste jag bevaka och slå ett slag för här hemmavid”. Idag har jag tagit mig tid att besöka Lars H:s egen blogg och finner ett blogginlägg, som skrevs två dagar senare under rubriken Elevhälsa börjar i klassrummet där boken presenteras. Vilket härligt sammanträffande. Jag hoppas verkligen att såväl skolpolitiker som skolchef, rektorer och lärare samt deras fackliga organisationer läser och begrundar. Det som är botten i dig är också botten i andra, skulle jag vilja säga, och låna ord av diktaren Gunnar Ekelöf, som i en av sina dikter synliggjorde värdet av att finna sig själv för att kunna vara en människa bland andra människor till skillnad mot ett flockdjur bland likasinnade.

Samtidigt fann jag ett par andra intressanta inlägg: Att föda en bok och Slösa med närhet till våra barn. Tack Lars för ditt besök! Det har idag gett mig en avstressande stund i mitt arbete med att påverka politikerna i Bryssel. En annan kommentar återför mig till det jobbet: Intressant se att Financial Times tycker till om en förlängning av upphovsrätten. Det var på tiden att inte bara gammelgäddor yttrar sig om denna sak ;-) Vilken skillnad mot denna ledare i Corren.

... har varit fyllt av grävande i de EU-direktiv, som betecknas Telekompaketet och som det just nu pågår en huggsexa om nere i Bryssel och Strasbourg, men också hos ministrar Europa runt. Igår hade jag tillsammans med några bloggvänner ett debattinlägg i Norrtelje Tidning och i dag spinner jag vidare på en tråd som jag började på igår – allt på den blogg där jag uppdaterar flitigare än här. Den bloggen började jag med i november 2006 och kan inte skiljas från den, även om det kan vara svårt att hantera två bloggar. Men jag gör vad jag kan med hänsyn till dagsformen. Försöker också följa Morfar Gunnars motionsråd, vilket också tar sin tid ;-) Om en stund blir jag bjuden på lunch på S/S Norrtelje, varför mitt inhopp blir kort och bra – precis som en blogg ska vara :-D

Slutar med en önskan om att fler ska engagera sig i vad politikerna i Bryssel sysslar med och rösta den 7 juni. Min röst får en politiker som förstår att slå vakt om medborgarnas grundläggande demokratiska fri- och rättigheter även när de upprättar direktiv för internet.

Ha en riktigt skön helg!

Medan jag rotat i Telekompaketet i Bryssel, har Svensk Myndighetskontroll tagit sig för med att rota i Antipiratbyråns uppmärksammade begäran hos Solna tingsrätt att med stöd av Ipred-lagen få ut Ip-numret hos en internetoperatör. Det gäller en användare, som sägs ha tillgängliggjort en stor mängd upphovsrättsskyddat material till allmänheten. Saken är av särskilt stort intresse då detta mål lägger ribban för vad som krävs av teknisk bevisning, som stöd för att en sådan begäran ska bifallas, vilket innebär att saken blir ett prejudikat.

För den, som är intresserad av att veta vad som tekniskt kan göras för att bereda sig tillträde till en ftp-server för att där finna bevis för att något olagligt skett, är saken naturligtvis intressant. Men, ur rättssäkerhetssynpunkt, är internetoperatörens agerande att kräva besked om på vilka grunder, som ett sådan utlämnande ska ske, minst lika intressant. Alla önskar vi oss en internetoperatör, som stenhårt håller på sina kunders integritet, varför jag i tider av statens bevisade avlyssnings-/filtreringsintresse med hjälp FRA får glädjefnatt – Heja Ephones!!! Ett varmt tack till Linus Larsson i Computer Sweden, som skriver om den saken. I debatten har jag noterat en Brännpunktsartikel i SvD av säkerhetsexperten André Richardsson där han gör gällande att Antipiratbyrån gjort sig skyldig till dataintrång. Då blir det naturligtvis intressant att veta om sättet att skaffa sig denna bevisning verkligen berättigar till ett utlämnande av ip-nummer. Är det OK att begå dataintrång för att skaffa bevis och är det med detta bevisat att materialet på den privata servern spritts till allmänheten? Jag har förstått att det är dessa frågor som Michael Gaiditza vill ha svar på genom sin anmälan av Antipiratbyrån (läs upphovsrättsindustrin). Heja Michael! Ditt arbete är av betydelse för oss alla. Efter det att detta avgjorts vet vi vilket värde vi kan sätta på förfarandet att internetoperatörer ska lämna ut ip-nummer till privata rättsskipare.

Men därutöver finns det ytterligare en intressant sida i detta, som pågår kring Ipred just nu. Här på nätet uppstår något, som gammelgäddor inte verkar vilja ta till sig loch därför inte kan förstå. Här finns en svärm av tankar, som utan att någon styr och ställer sugs in av någon eller några och konkretiseras i praktiska åtgärder, som skiljer sig från tid till annan. Här sker ett samspel mellan proffs och glada amatörer i olika medier landet runt och över landets gränser, vilket innebär att man tillsammans gör ett bättre jobb till stöd för våra demokratiska fri- och rättigheter än var för sig. Det tycker jag är ovärderligt och förklarar varför jag finner det så givande att vistas på nätet.

Med detta vill jag önska alla mina läsare av bloggen i Norrtelje Tidning en riktigt Glad Påsk!

Som ett exempel på att det finns människor som gillar att skoja om sådant som andra tar på blodigt allvar, vill jag visa er en bloggpost av Copy me happy med anledning av att Liza Marklund påstod att hennes polare i bandet Stockholm Stoner blivit snuvade på pengar eftersom de blivit nedladdade 80.000 ggr. Det var ett mysterium under en dag sedan hade Copy me happy sökt och funnit varifrån uppgiften kom – en fejksida som någon roat sig med att lägga upp. Vem tjänar på att vi tror att det som står på den sidan är sant? Genom att ställa sig den frågan, kan det vara lättare att finna svar på en undran: - Vem lägger ner tid och pengar på att rigga en sådan sida? Med detta vill jag ha sagt att det kan vara klokt att ställa sig frågor både nu och då, annars kan bilden av vad som är sant föra dig bakom ljuset.

EU-kommissionen inrättar ett nytt organ som ska förstärka och samordna kampen mot piratkopiering, skriver DN. Detta offentliggjordes igår i Bryssel. Bakom initiativet står Charlie McCreevy, kommissionär för den inre marknaden. Christian Engström vet mera om denne man och ser också att det är den italienska modellen med korporativism som breder ut sig inom EU. Det som alliansens partier med framgång kritiserat här hemma i Sverige, under socialdemokratiskt styre, det tycker deras partivänner inom EU om att upphöja till statskonst. I sanning en paradoxal tid vi lever i. Hax har syrliga kommentarer. Om korporativism har Copyriot skrivit många bra inlägg, här ett om dess historia.

Om upphovsrättsindustrin verkligen led någon nöd skulle man kunna förstå det hela men vi har under Ipred-lagens framväxt lärt oss en hel del om hur absurt dagens lagstiftning slår. Säger bara Happy Birthday to you. Rättssäkerheten i Ipred-lagen är skandalöst dålig, säger it-säkerhetsexperten André Rickardsson till DN. Sorgligt i sammanhanget att det bara är en internetleverantör, som tagit bladet från munnen och talat högt om det som pågår. Det är Jon Karlung, vd för Bahnhof, här i ett inlägg på Newsmill. Ett annat fenomen i sammanhanget, som det tål att tänkas på, är en kommentar på Second Opinion m a a etablerade medias branskande rubriker om effekten av Ipred.

För att komma till rätta med dessa sakernas tillstånd måste vi sätta oss in i och bevaka Upphovsrättsutredningen under ledning av ordföranden i Svenska Föreningen för Upphovsrätt Jan Rosén, tillika professor vid Stockholms universitet. Utredningens direktiv finns på riksdagens webb och enligt dessa ska ett delbetänkande redovisas senast den 31 oktober 2009 och ett slutbetänkande senast den 31 oktober 2010.

Anders Widén ligger således helt rätt i tiden med sina ansträngningar att påverka sitt parti Socialdemokraterna. Anders ser också varför demokratin försvagats. Piratpartiet visar tydligt var de står, men var står de andra? Erik Hultin i CenterUppropet och Mårtensson har visat var de står, men var står Centerpartiet? Christoffer Fjellner (M) har visat var han står, men var står Moderaterna? En viktig fråga inför EU-valet den 7 juni – ännu viktigare nu då Charlie McCreevy och hans nya organ behöver en rejäl motvikt. Håller således med chefredaktören Reidar Carlsson i dagens ledare – politikerna måste nu tala högt om vad de vill göra för oss medborgare om vi ska finna det lönt att rösta i EU-valet. Annars undrar jag ibland om de gärna mörkar att tala om den makt de utövar i Bryssel, för att ha något att skylla på när lagstiftningen slår till här hemmavid.

Nej, det är inget aprilskämt. Efter gårdagens omröstning vet vi att EU är på väg att förstöra det öppna fria internet, som vi lärt känna det. Ett antal artiklar i DN1, DN2, DN3 beskriver situationen så som den ser ut idag sedan de båda utskotten IMCO och ITRE nere i Bryssel röstat om Telekompaketet inför den andra omröstningen i parlamentet den 20-24 april. I min bloggpost igår länkade jag till Hax, som på plats i Bryssel uppmanade oss att mobilisera alla våra krafter och beröra inte bara våra egna EU-ledamöter, utan även folkvalda, vänner och bekanta i andra EU-länder. Jens O kommenterar. Karl Sigfrid, som lyssnat på Rapport, ger oss en inblick i hur en företrädare för upphovsrättsindustrin d v s en av intressenterna i Antipiratbyrån resonerar när det gäller IPRED-lagen, som är samma andas barn. Intervjuad i Norrtelje Tidning talar jag om att jag blivit pirat i hjärtat efter allt vad jag lärt mig de senaste nio månaderna. Det började med FRA-lagen, vars blotta existens i min sinnevärld var helt otänkbar. Sedan har jag lärt mig att det finns gott om riksdagsledamöter som vill filtrera och censurera internet utan tanke på vart det leder i förlängningen både när det gäller våra mänskliga rättigheter och för internet, som öppen kunskapskälla och kommunikationsverktyg.

Anders Mildner kommenterar och undrar mot bakgrund av allt som vi känner till: - Varför i hela friden håller vi då på att skapa ett samhälle som bygger på övervakning, minskad integritet och rättsosäkerhet? Det är en mycket intressant fråga.

Själv ingår jag i nätverket Riksdagssvar.se, som ställt fem frågor för att få klarhet i vad det är, som riksdagens ledarmöter vet om FRA-lagstiftningen, och vad det är, som vi inte förstår, men icke sa Nicke. Lars-Erick bosatt i Piteå, tycker att riksdagsledamöternas tystnad är så anmärkningsvärd att han dels bloggat men också skrivit ett debattinlägg, som publicerades i Piteå-Tidningen i lördags.

Fredag eftermiddag hälsade jag på i gla Rådhuset, där våra lokala politiker håller öppet hus kl 16 – 18. Det blev en trevlig pratstund över en kopp kaffe och jag fick möjlighet att ta upp en fråga som jag fick mig till livs, när jag för några veckor sedan stötte ihop med vänner och bekanta vid Bengt Grandins välbesökta utställning i Konsthallen, vilken för övrigt pågår fram till den 12 april. Frågan gällde läget i fråga om Kv Riddaren (gla Stadshotellet) och om kommunens intresse att förvärva parkmarken håller på att gå förlorad på grund av en kombination av ett fastighetsföretags intresse att utvidga sin verksamhet i stadskärkan och bankens/bostadsrättsföreningens intresse att få ut så mycket pengar som möjligt av denna transaktion och där kommunens roll kan ha varit att göra en insats för fastighetsföretaget.

Mitt intryck är att kommunen, i det läge som uppstått, har sett en möjlighet att kombinera möjligheten att tillgodose norrtäljebornas önskemål om ett allmänt tillträde till centralt belägen obebyggd mark och att medverka i en lösning, där den konkurs, som hotar Brf Riddaren, kan undvikas. Det är gott så långt. Men, då kommunens bud ska godkännas av banken och bostadsrättsföreningen, finns det naturligtvis en risk att fastighetsföretaget bjuder över kommunen för att kunna utnyttja byggrätten i ett senare skede. När jag skrev om detta på farmorgun-bloggen, var jag helt på det klara med att bostadsrättsföreningen är i behov av en så ekonomiskt fördelaktig lösning som möjligt, men i detta som i allt annat gäller – den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Skulle man där inte vilja tillmötesgå norrtäljebornas önskemål om att åtminstone få ta parkmarken i besittning, då får girigheten ansikten även i vår lilla stad. I så fall är det inte underligt om människor fått för sig att kommunens roll enbart varit att spela fastighetsbolaget i händerna. Men, jag för min del vill tro Berit Jansson (c ) på hennes ord att det inte har varit kommunens avsikt. Sedan får framtiden utvisa om hon har blivit förd bakom ljuset eller om hon har ett verkligt inflytande i kommunens alliansregering.

Läste Opassande och fastnade för en artikel av Anders Persson i Fokus om hur lobbyisterna segrade, vilket innebär att IPRED-lagen träder ikraft den 1 april. April, april du dumma sill ... Önskar att det vore ett aprilskämt, men tyvärr... Sedan kan man undra om lagen kommer att få den effekt som upphovsrättslobbyn tänkt sig. När jag ser att de tycker sig ha legat lågt måste jag le. De har minsann lagt manken till för att förmå människor med upphovsrätt till musik, film, spel och böcker att se på oss i den resterande delen av mänskligheten som presumtiva tjuvar. I det spelet har de tyvärr fått god hjälp av politiker inom både alliansen och oppositionen.

Men inget ont, som inte har något gott med sig. I bloggosfären har diskussionens vågor gått höga och här har en namninsamling startats med krav på en digital intellektuell allemansrätt samtidigt som en översyn av upphovsrätten diskuterats inte minst när kravet på en förlängning av upphovsrätten från 50 till 95 år för inspelad musik aktualiserades i Bryssel. Några av de, som varit konstruktiva i den diskussionen, är Calandrella, 13, och författaren Anders Widén, 47. Norrtäljes Kristian Krassman har på sin blogg In your face valt att vara STIM-kramare i den här diskussionen. En Ung Pirat och två socialdemokrater som ger så sin syn på saken således. V:s arbetsgrupp Fildelning & Upphovsrätt kan bidra med ett inlägg om Stim-modellen i Canada. Lars-Erick – en liberal rebell – tycker att Calandrellas bloggpost borde läsas av främst riksdagsledamöter, regeringstjänstemän och t ex kandidater till EU-parlamentet.

Inom Centerpartiet har Stefan Mårtensson, förutom initiativet till namninsamlingen för en intellektuell allemansrätt, ställt krav på Centerns ledande företrädare att visa att de tar partiets Öppenhetsmanifest på allvar. Samtidigt har ett par kända bloggare, Markus ”Lake” Berglund och Mikael Elmlund, medlemmar i Centerpartiet, blivit Guld-Pirater genom att stödja Piratpartiet med en donation varje månad. Ledarna för Piratpartiet har tidigare varit medlemmar och aktiva inom Moderaterna och Folkpartiet. I takt med att den repressiva lagstiftningen mot internet och dess användare ökar – ökar också medlemsantalet i Piratpartiet och Ung Pirat. Det ser f n ut som om Piratpartiet är det enda politiska parti, som förstår att vi, som vistas delar av våra liv på nätet, är medborgare med demokratiska fri- och rättigheter. De går till val på dessa frågor, nu närmast EU-valet den 7 juni 2009.

Nu på tisdag röstas det i EU:s IMCO/ITRE-kommitté om Telekompaketet, som kan bli början till slutet för det öppna fria internet som vi känner det. Något jag bloggade om igår. Socialdemokraternas glädjefnatt över att EU-parlamentet antog Lambrinidis´ rapport känns inte helt igenom äkta. De vet bättre än de flesta att ett sådant beslut kräver rejäla tag i den reguljära politiken för att få någon betydelse. Därför ser jag detta som ett politiskt spel, inför beslutet i parlamentet när majoriteten, som består av EPP-ED och ALDE, röstar igenom Telekompaketet, utan hänsyn till Lambrinidis rapport, vilken kommit in i processen alldeles för sent. Även en halt häst går att rida på en stund, men knappast hela vägen. Hax har också information om det som är på G.

Efter det jag funnit av upphovsrättslobbyns och vissa Telekomföretags infiltration i politiska beslut inom EU, desto klarare ser jag att vi behöver rösta på kraftfulla politiker i EU-valet samt kämpa för en digital intellektuell allemansrätt. Vi behöver också upphöra med att göra ”gratisreklam” för de kreatörer, som anser sig vara bestulna när deras verk används på något sätt i vår interaktion med andra på nätet. I fortsättningen gäller det att gynna dem som använder Creative Commons-licenser. Här kan man se olika varianterna av licenser, som används av den som äger rättigheterna till ett verk och som vill dela med sig. Att vara generös skapar ett bättre liv både för den enskilde och samhället. Vi kan just nu se vart motsatsen fört oss alla och envar; ingen nämnd och ingen glömd.

På nätet pågår en intressant diskussion om journalistik och sociala medier. Här ett exempel från Svenska Dagbladets Utvecklingsblogg där man kan lyssna på Anders Mildner, Sydsvenskan, som i webbradio talar om ”nyheter som sociala objekt”. Utifrån detta ser han att lokal journalistik blir mer angelägen och – om jag förstått rätt – mera öppen för kommunikation med läsarna. Tack till Mymlan, som under rubriken ”riktig journalistik” skriver initierat om glappet mellan traditionella media och bloggvärlden.

Då jag ofta pendlar mellan dessa världar, när jag vill vidga mitt kunskapsfält i fråga om våra demokratiska fri- och rättigheter, oavsett om jag befinner mig vid eller ”away from keybord”, ser jag Mymlan, som en viktig transformator mellan den högspända attityd, som en stor del av landets elit genererar, och de vardagliga samtal, som pågår på nätet. Inte så sällan uppstår rejäla fnurror i kommunikationen, när journalister inte vill ta in hur internet fungerar och inse att det onda på internet inte är mer frekvent än vad det onda är i tillvaron i övrigt. Men, av någon anledning vill ledande politiker få oss att tro att det, som merparten av nätanvändarna sysslar med är värre än värst. Vilka krafter tjänar på att vi tror det?

I det sammanhanget kommer jag osökt att tänka på det som hände mig, som ledamot i Kommunfullmäktige, när jag en gång under 70-talet hade bestämt mig för att kartlägga stans tomtkö. Detta för att komma underfund om, ifall köns regler gynnade dem, som tjänade pengar på att bygga villor med statliga lån för att sedan sälja med förtjänst några år senare och då flytta in i en ny villa med statliga lån o s v allt utan att deras barn ens behövde byta skola. Jag minns att det blev ett väldans hallå – kanslichefen fick i uppdrag att utreda hur jag kommit över de uppgifter, som jag baserade min redovisning på. Dessutom fick jag varje dag under två veckors tid anonyma brev i form av stora bruna kuvert fyllda med väl använt toapapper och dessutom nattliga anonyma telefonsamtal, där det visade sig att de, som ringde – när de lugnat ner sig – var frustrerade över att politiker hade struntat i deras problem, som – ur deras synvinkel – var långt allvarligare än detta hur tomtkön användes av dem, som hade bra bankkontakter, var byggmästare eller försäljare med koppling till olika småhusföretag.

Då tog jag det som ett nödvändigt ont förknippat med det politiska uppdraget och höll tyst om det hela. Ju mer man exponeras i offentlighetens ljus, desto större chans att få stå till svars för vad som görs eller inte görs, blev min erfarenhet. Men idag skulle jag ha vänt mig till polisen och pressen och klagat högljutt över politikens taskiga villkor. Lyckligtvis levde jag då i en annan tid och fick chansen att lära mig något, både om mig själv som politiker och mina medmänniskor.

Ser att Norrtälje enskilda gymnasium gått i graven. Skolan har köpts upp av konkurrenten RHS-gymnasiet, som behöver skolans elever; men om lärarna behövs vet VD Kemal Benali först senare. Därmed ingår eleverna i RHS i Norrtälje och Åkersberga, som i sin tur ingår i utbildningskoncernen EUC Education AB, Bromma. Efter att ha funderat en stund, vet jag inte vad jag tycker om den utvecklingen. Vi vet för litet om vad som driver Kemal Benali – omsorgen om eleverna eller möjligheten att tjäna pengar när skolor är till salu.

Igår kväll var det en debatt hos Publicistklubben om journalistik och upphovsrätt, som man kunde lyssna på direkt på webben. En av de medverkande var Isobel Hadley-Kamptz, som gjort sig känd som en orädd krönikör på Expressens ledarsida. Hon har också en blogg och där har hon skrivit om att hon under debatten fick en ny idol i Eva Hemmungs-Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, en annan av deltagarna. Isobel har lagt ut debatten på sin blogg, där man kan se och lyssna på debatten. Ulrika Knutson var moderator och inledde med frågeställningen ”Finns det ett liv efter The Pirate Bay? och redogjorde för var en del kombatanter stod innan debatten startade.

Journalistförbundet och Författarförbundet står tydligt på den ena sidan och Agneta Lindblom Hulthén, Journalistförbundets ordförande, refererade till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter där den ideella upphovsrätten tydligen är inskriven. Upphovsrätten är tänkt som en social kraft från början och konstruerad så att verket efter en tid ska övergå till den publika domänen, menade Eva Hemmungs-Wirthén, som också hävdade att upphovsrätten har blivit starkare, längre och mer global. Agneta Lindblom Hulthén hade en uppfattning att man skulle kunna välja hur vi ska använda tekniken, även om tekniken gör mycket möjligt. Där fastnade jag tankemässigt en stund – vad menar människan? Och strax såg jag att hon räknade sig till den kulturelit, som vill bestämma vad som är bäst för oss andra. Allt tal om demokrati till trots. Andreas Ekström, kulturjournalist i Sydsvenskan, var vidsynt men hyste en rad farhågor ifall journalisters verk skulle släppas fria och att detta med ansvarig utgivare eroderades med effekten att alla ska ta ansvar, vilket inte kommer att fungera. Eva Hemmungs-Wirthén berättade om effekter av situationen inom universitetsvärlden och den oro hon känner. Sam Sundberg, författare till boken Piraterna bidrog med sina erfarenheter. Ulrika Knutson myntade ett nytt ord ”teknikromantiker” när hon kände sig provocerad av Isobel. Debatten, som mera liknade ett sansat samtal, tar 1 timme och 18 minuter att kolla in. Det är väl använd tid tycker jag.

I övrigt ägnar jag tid åt att debattera och analysera alla dessa integritetskränkande lagar, som upphovsrätts- och patentlobbyn driver igenom när politiker inte kan freda sig mot korporativa krafters intrång. Den 7 juni kan vi göra något för att ändra på den saken, då vi ska välja vilka som ska företräda oss i EU-parlamentet. Leo kan stå som exempel för många bloggares syn på situationen just nu. Jag är långt ifrån ensam - möjligen bland människor i min ålder, men detta är inte en generationsfråga utan en kunskapsfråga.

De som följer mitt bloggande vet att Mary X Jensen med MinaModerataKarameller är en av mina favoritbloggare. Idag har hon ett mycket intressant inlägg om tänkandet i grupp, som kan förklara hur det kommer sig att normalt vettiga människor handlar så korkat, vilket vi senast sett exempel på inom finansvärlden. Men, vad jag kan förstå kan det i lika stor utsträckning gälla i många andra sammanhang. Jag tänker närmast på alliansens stab när det gäller FRA och Folkpartiets ledning när det gäller IPRED och upphovsrätten. Men med den skillnaden att upprördheten mot förhållandena till finansvärlden eldas under av alla media av betydelse, medan upprördheten mot avlyssningen av hela svenska folket har fått drivas av eldsjälar bland politiskt intresserade skribenter och bloggare. DN, har tvärtom sett som sin uppgift att misstänkliggöra opinionens ansträngningar att lyfta frågan till en ordentlig genomlysning innan beslutet var klappat och klart. Varför? Kan det bero på att journalister har delade meningar kring detta att bloggare länkar till deras artiklar utan att fråga om lov? Kan det vara så att de ogillar att vi bloggare trampar in på deras domäner, där de tidigare haft ensamrätt? Kan det vara så att de ogillar att papperstidningen riskerar att slås ut av nättidningen och därför ogillar internets utveckling?

När det gäller IPRED och upphovsrätten har läget varit i stort sett detsamma – att förespråka en upphovsrätt anpassad till att många människor lever en del av sitt liv på nätet har likställts med att vi förespråkat piratkopiering i stor skala. Det kan vi tacka upphovsrättslobbyn för. Sagor från livbåten ställer frågan om upphovsrättsindustrin har självmordstendenser. Det är en berättigad fråga. Medan exemplen på hur de agerar mot människor, som använder verk för personligt bruk på nätet, hopas, växer en motrörelse. En rörelse skapad av människor som kräver en digital intellektuell allemansrätt. Initiativtagare är Stefan Mårtensson, Värmdö, som i rätt ögonblick drog igång en namninsamling på nätet till stöd för krav på en lag till stöd för privat nyttjande för icke kommersiella ändamål.

Självklart är jag bedrövad när jag ser vad som sker. Men, livet är vist inrättat och jag har kommit fram till att jag bidragit till detta genom att rösta på de politiker, som vill övervaka folket och gå i upphovsrättshökarnas ledband. Nu återstår att gottgöra det misstaget och den intressanta uppgiften just nu är att klarlägga vilken kandidat jag ska kryssa i valet till EU-parlamentet den 7 juni. Men också att förmå norrtäljeborna att gå och rösta. Förra gången var det knappt 38 procent av alla röstberättigade i Sverige som röstade. Struntar man i att rösta, kan man inte ens gnälla om man satsat på fel häst :-)

De senaste veckorna har ett hektiskt tvärpolitiskt arbete pågått för att få fram fakta kring hanteringen av ACTA-avtalet, eftersom ingen normal funtad politiker vill vara med om att ett handelsavtal mellan USA, Japan och EU ska tvinga fram lagändringar i EU och här hemma bakvägen.

Avtalslagens portalparagraf säger att ett avtal, som två eller flera parter har accepterat, inte kan ändras ensidigt av någon av dem. Detta för att affärsuppgörelser ska vara robusta och det ekonomiska systemet ska kunna fungera. Det är således enklare för riksdagens eller EU-parlamentets ledamöter att ändra på en lag än ett avtal. Mot den bakgrunden är det viktigt att innehållet i ACTA-avtalet blir offentligt innan Sverige skriver under avtalet. Säger Sverige eller något annat EU-land Nej faller avtalet. Initiativet till avtalet kommer från USA där lobbyn för upphovsrätt och patenträtt agerat mycket kraftfullt för att komma åt piratkopiering.

Resultatet av deras ansträngningar här hemma, har vi kunnat se i form av den nyligen beslutade IPRED-lagen, där privata företag fått laglig rätt att själva beivra intrång i upphovsrätten. I den debatt, som IPRED, Telekompaketet och ACTA skapat, har ett initiativ tagits av Stefan Mårtensson, Värmdö, som ordnat med en namninsamling på nätet med krav på en digital intellektuell allemansrätt d v s att den rätt vi har att kopiera för privat bruk i den analoga världen även ska gälla i den digitala. Skriv under och sprid information till vänner och bekanta.

Även om det är på marginalen, som en medborgare kan påverka, så har jag mejlat våra EU-parlamentariker och på Farmorgun-bloggen kan ni läsa deras svar. Sedan detta skrevs har MinaModerataKarameller haft Gunnar Hökmark (m) som gästbloggare och Jens Holm (V) har lyckats få fram beskedet att EU-parlamentet ska besluta i saken, vilket bl a SvD skriver om. Intressant i sammanhanget är nyheten i DN att brittiska artister gått samman i en ny organisation, FAC, då de vill ha ett ord med i laget, sedan de förstått att lobbyn för upphovsrätten är på väg att göra upp med Google.

Bakgrunden är att bokförläggare och författare i USA tidigare ingått en förlikning med Google och då gått med i ett biblioteksprojekt där en STIM-liknande organisation ska fördela pengar till författare i förhållande till hur deras verk nyttjas av nätanvändare. I gengäld kan Google fortsätta skapa ett världsomspännande digitalt bibliotek, där böcker scannas in för att finnas tillgängliga på nätet. Idag hålls ett seminarium i Stockholm om detta på initiativ av Författarförbundet. Något jag samlar material kring för ett nytt inlägg.

Tidigare idag skrev jag på Farmorgun-bloggen att 8 mars är en dag av betydelse och att jag skulle delta i firandet, som ordnades i Stadsbiblioteket. Efter en stunds eftersnack kring de intressanta programpunkterna, kom jag fram till att jag skulle skriva några rader om detta på denna blogg.

Lars Bäck, ordförande i BalticFem, hälsade de drygt 50 närvarande välkomna på 8:e marskommittens vägnar, och lämnade till att börja med över till Eva Brattander från Svenska FN-förbundet. Hon berättade om hur gratis skolmat i utvecklingsländer bidrar till att fler föräldrar är beredda att låta sina döttrar gå i skolan. Att lyssna på henne gav mig verkligen en nostalgitripp tillbaka i tiden.

Det är drygt 60 år sedan detta med skolmåltider infördes i vårt land och då, som nu i utvecklingsländerna, handlade det inte bara om ett rejält lagat mål mat åt de fattiga barnen, utan ett tillfälle till extra inkomster för de kvinnor, som åtog sig att ordna med detta. Jag vill minnas att min mamma, som skötte detta på entreprenad i vår byskola, hade 65 öre per portion, vilket innebar att alla i familjen fick hjälpas åt för att odla potatis och grönsaker samt plocka de bär och den svamp, som hon behövde för att komponera en näringsriktig måltid enligt den fastställda treveckors-matsedeln och samtidigt tjäna några öre på tillagningen.

FN-förbundets kampanj Skolmat gör skillnad är således en väl beprövad åtgärd för att öka skolbarnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen samt att erbjuda kvinnor en möjlighet till inkomster. Ett mål mat i skolan bidrar idag till att FN:s millenniemål att utrota den extrema fattigdomen i världen kan nås. För den, som vill lämna ett bidrag, kan det vara bra att veta att en måltid kostar i genomsnitt 2 kronor och att bidrag kan lämnas till plusgiro 90 00 79 – 5. Skriv Skolmat på talongen.

Därefter tog musikgruppen Basalt vid och bjöd på ett uppskattat program med låtar av eller om kvinnor. Förutom Eva Holst – sång, ingår Nils Granström – sång/gitarr, Jan-Åke Nässlander – gitarr/sång/glesbygdssynth (dragspel) och Per Blomgren – bas. Hade jag kunnat busvissla hade jag gjort det!

Marie Lundberg vid Roslagens polismästardistrikt berättade därefter om den grupp som skapats för att arbeta med brott i nära relationer, där barn är särskilt utsatta. Sedan blev det författaren Erik Erikssons tur att berätta om sin släktkrönika, där kvinnor ur samma familj i Grisslehamn gestaltar livet på temat Kärlek och krig under två århundraden. Det finns mycket att säga om hur krig inte bara dödar, utan trasar sönder människors liv, men det får bli en annan gång.

På min dagliga bloggrunda fann jag snabbt en riktigt fynd när det gäller förfallet inom regering och riksdag i fråga om utredningar – här gäller det översynen av upphovsrätten. Hax redovisar länkar till såväl utredningsuppdraget som den man regeringen utsett till utredare samt mannens koppling till lobbyn för upphovsrätt. Detta står i bjärt kontrast till det jag skrev häromdagen om Sällskapet Riksdagsledamöter och forskare, Rifo. Jag häpnar - finns det ingen skam i kroppen!?

Jag instämmer i Henrik Alexanderssons slutkläm: Sverige lider av demokrati- och rättsröta. Oavsett vad man tycker i upphovsrättsfrågorna – så är det naturligtvis synnerligen olämpligt att sätta en person, som är part i målet, att utreda denna fråga. I vart fall om man vill ha en opartisk och allsidig utredning. Vill regeringen det?

Uppdatering: Här ytterligare en bloggare som reagerat - Mårtensson.

Såg Babel häromkvällen och vill ge en eloge till Sofia Mirjamsdotter a k a Mymlan och PM Nilsson, som satt kvar i studion tillsammans med den riktiga journalisten Jan Guillou, som skriver i riktiga media. Och att de trots allt gav oss lyssnare och tittare möjlighet att se det komiska i situationen med den store författaren och journalisten, som så tvärsäkert vet hur det är. Som motvikt har jag funnit Thord Daniel Hedengrens Varför jag älskar ordet gammelmedia. Även om jag vet att det finns en digital klyfta mellan äldre och yngre när det gäller tidningar på webben och att papperstidningen därför fortfarande behövs, så kan jag inte undgå att höra samtal där pensionärer idag väljer bort ortstidningen på grund av kostnaden.

Hur som haver med den saken. Åter till spänningen mellan traditionella media och de nya sociala medierna. Catrin Fahlgren har tidigare ställt frågan på Newsmill Varför ställa bloggare och etablerad media mot varandra? Fann så nyss hos Opassande länken till Per-Åke Olssons Pladdret skrämmer livet ur kvalitetsjournalisterna och njöt. Se där en journalist som förstått att den kloka massans kunskap kan samlas in litet varstans och att alla dess olika fragment inte alltid är klädd i en språkdräkt, som passar en riktig journalist som Guillou och hans gelikar. Förstår inte varför den gode Jan Guillou inte kan göra som så många andra – sålla i myllan och kolla hur jordmånen är för hans egna kloka tankar. Gjorde han det skulle han kunna få sig ett och annat tänkvärt till livs.

Avslutar med en artikel av Daniel Swedin på Newsmill Granskande medborgare brädade lokalpressen och tänker i mitt stilla sinne på den tiden då vi här i Norrtälje hade Plast-Bergqvist, som höll tummen i ögat på Norrtäljes politiker. Tänk om han hade varit bloggare :-).

Idag har jag fått frågor om hur jag ser på riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson (S) och hans tilltag att försöka hyra ut en lägenhet i Stockholm och ett hus på Gotland för en rätt pepprad och saltad veckohyra, som det inte fanns någon marknad för. Något som NT, AB, SvD och Politikerbloggen skrivit om.

Blev varse om vad som hänt, först när jag läste Jan Emanuels egen blogg, där han urskuldade sig med att det han gjort kunde jämställas med något så pinsamt som att peta näsan offentligt och sedan tog han på sig en dumstrut. När jag sedan fick en uppmaning av en läsare av min blogg att ha en åsikt i saken, svarade jag att jag på nyhetsplats i NT skrivit en kommentar ”Girighet eller företagsamhet? Svaret på den frågan beror på med vilken måttstock man mäter. När dumstruten åker på i offentlighetens ljus, står det klart att han inser svårigheten att försvara det ena med det andra. Den som tagit på sig att vara den som stiftar lag och förväntar sig laglydnad av andra, måste nog göra mer än att klä sig i dumstrut för att vara trovärdig”.

Det var för två dagar sedan och nu kan jag se att den gode Jan Emanuel bestämt sig för att göra en dygd av det senare och försöka rida ut stormen. Om jag minns rätt uttalade han sig igår i Aftonbladet att han väntade sig att stormen skulle bedarra. Det som han gjort är inte straffbart, men en välbärgad hyresgäst hade kunnat lära lagstiftaren Jan Emanuel att det finns gränser för vad en lägenhetsinnehavare kan ta ut av sina hyresgäster och tvingat honom till en återbetalning. Med sitt sunda förnuft i behåll hade han inte ens tänkt tanken.

Någon kan invända att det varit litet si och så med den varan, men jag har tidigare tyckt mig se en frisk kärna i det som varit hans engagemang för socialt utsatta människor och djurens rätt. Men nu har min tillit fått sig en rejäl törn. Något händer uppenbarligen med de som betros med makt att stifta våra lagar. Trovärdighet byggs av gärningar inte med hjälp av en slipad tunga. Med all respekt för Jan Emanuel som företagare, men vore jag företagare skulle jag känna mig djupt förolämpad om någon på allvar hävdade att det, som han försökt göra, är vanligt bland seriösa företagare. Den obotfärdiges förinder skulle jag vilja kalla det och undrar vad han vinner på att tala om ett partipolitiskt drev. Sådana drev växer inte ur tomma intet.

Norrtelje Tidnings politiske chefredaktör Reidar Carlsson har träffat huvudet på spiken när han avslutningsvis konstaterar att Jan Emanuel förlorat sin trovärdighet. Men om det leder till att han förlorar sin riksdagsplats vid nästa val, det återstår att se. Som så många andra politiskt verksamma idag, sätter han och hans parti nog sin lit till att kunna reparera skadan med hjälp av goda råd från PR-konsulter.

Det är för övrigt inte måttligt vad PR-konsulter kan tänkas fixa – det senaste enligt Aftonbladet är att JKL hjälpt Daniel att fria. Dessförinnan hade DN pekat ut någon annan byrå, som den byrå som skapade den s k bloggbävningen mot FRA-lagen. Det senare har dock lett till att en av vinnarna till Stora Bloggpriset, Mikael Nilsson a k a Minimaliteter, nu samlar berättelser till en FRA-antologi. Inget ont som inte har något gott med sig. Det ska bli intressant att se vilken nytta Jan Emanuel Johansson och Socialdemokraterna finner i det som hänt.

Finner, som vanligt, intressant läsning hos favoriten Mary X Jensen med bloggen MinaModerataKarameller. Hon har bl a ett par intressanta länkar, som visar att president Barack Obama håller på att lägga om rodret när det gäller Bush-administrationens avlyssning och censur av internet. Det är Daniel Goldberg Computer Sweden, som berättar om hur situationen var innan Obama kom till makten och att Bush dagarna innan Obamas tillträde meddelat sin stab att tidigare upprättade dokument inte längre var gällande. De dokumenten har nu blivit offentliga. Vågar vi hoppas på en liknande tillnyktring här i Sverige?

Enligt Dagens Eko talar statsministern idag om att ”det kan bli nödvändigt att ge fler myndigheter möjlighet att hämta information från signalspaning. Statsministern var tveksam redan i höstas när kompromissen om den nya FRA-lagen drevs fram av bland annat en grupp folkpartister.” Uttalandet ska ses mot bakgrund av den hårda kritik, som riktats under remissomgången mot den lagtext vilken blev resultatet av den kompromiss, som gjorde att FRA-lagen lotsades igenom i riksdagen den 18 juni 2008. Redovisning i Riksdag & Departement. Enligt samma källa öppnar JK för avlyssning även av inhemsk trafik. Regeringens proposition kommer i riksdagen i maj.

Det är uppenbart att det var ett skådespel om politik, som det möjligas konst, som vi bjöds på i riksdagen den 18 juni 2008 med en del piruetter senare. Som om det inte vore nog har den stora draken DN skåpat ut opinionen mot lagen som ett skådespel iscensatt av några PR-knuttar, vilket Mary X Jensen bemöter i SVT Opinion. Själv har jag kommenterat på min egen blogg.

När DN slår klorna i oss FRA-motståndare, då hackas vi och görs till något vi inte känner igen oss i. Jag får inttrycket att mitt engagemang skulle vara mindre värt eller rent av rätt suspekt för att jag sent omsider vaknade och fattade vad som höll på att hända och då länkade till andra, som skrev om samma sak. Om detta bloggade jag redan igår här.

I likhet med många andra i bloggosfären ställer jag frågan: - Varför kommer denna DN-artikel just nu?En möjlig förklaring kan vara följande: Sista dagen för att granska Alliansens FRA-kompromiss var den 28 februari och flera av dem, som har haft rätt att yttra sig, har inte varit nådiga. - Är det därför som opinionen mot lagen måste misstänkliggöras?

Samtidigt får vi veta att tjugo procent av väljarna i en mätning, som samma drake låtit genomföra, inte anser sig ha ett parti att rösta på om det vore val idag. Men detta sägs mer i förbifarten – ”Andelen osäkra har ökat till 20,5 procent, den högsta nivån hittills under den här mandatperioden”. Det viktigaste att orda om är självklart att de bägge blocken partar någotsånär jämt på de 80 procent som återstår. Men nog undrar jag om om det är här, som förklaringen till DN:s mangling av FRA-motståndet står att finna? Tjugo procent vilsna väljare, där – vill jag påstå – en relativt hög procentandel kan tänka sig att rösta på t ex Piratpartiet måste naturligtvis utsättas för någon form av behandling.

Just nu håller jag på att lära mig att detta handlar om ett s k motspinn, eftersom FRA-motståndet sägs ha startat som ett spinn. Ju mer jag lär mig om dagens politiska spel och hur litet vi kan förvänta oss av saklig information genom olika s k Public service-media, desto mer lockande blir det att rösta på just Piratpartiet – i vart fall i EU-valet, då det är från EU som alla dessa direktiv om integritetskränkande lagar kommer. Avslutar med några ord av Hanna Wagenius, ordförande i Härjedalens CUF-avdelning, som jag spått kommer att bli bevingade: - Det är en helvetes skillnad mellan att få betalt för att ha åsikter och att få betalt för att man har åsikter.

Det borde i vart fall riksdagens ledamöter inse.

Sedan Alexander Bard i kraft av sitt kändisskap tagit på sig rollen som Folkpartiets ideolog finns ingen återvändo. Jag tar min Mats ur den skolan. I en artikel i Nyheter 24 berättar han själv hur han och en av honom värvad elit ska förändra Folkpartiet. Många är vi, som sedan en tid, inte hängt med i den förändring som detta parti har genomgått, där den liberala ideologin fått allt mindre betydelse i den praktiska utövningen. FRA-lagen tidigare och IPRED-lagen, som klubbas i riksdagen idag, har varit något av vattendelare. Där synliggörs att olika affärs- och särintressen har större tyngd än enskilda individers rättssäkerhet och integritet. I den förra har försvars- och säkerhetsindustrin varit varma tillskyndare och det är i kölvattnet av nöjesindustrins lobbyverksamhet för IPRED-lagen, som Alexander Bard frontat som förfördelad part och vunnit politikernas hjärtan.

Att kändisskap gör det möjligt att vinna röster i ett val, är inget ovanligt, men att i en demokrati så öppet visa sitt förakt för den begåvning, som finns i de breda folklagren, tillhör nog ovanligheterna. Det är när eliter fjärmar sig från folket och omvänt, som det går åt skogen för både eliterna och folket. Omsatt i den lokala politiken, är det i längden inte framgångsrikt att nedvärdera högre utbildning, men ej heller tro att man är något förmer än andra bara för att man skaffat sig en akademisk examen.

Läser i Redaktionsbloggen hos Dagens Arena att Socialdemokraterna startat en ny blogg, som ska handla om utrikespolitiken och därför heter Utrike(s). Där länkar man till bl a en artikel på Newsmill av den kände bloggaren Henrik Alexandersson, som ger goda råd och avslutar ”Måhända är det jag skrivit en smula raljant. Men ärligt ment. Jag önskar den nya (s)-bloggen all lycka. Ju fler röster i debatten, desto bättre”.

I bloggosfären används ofta förkortningen Hax när det länkas till honom. Något som sker rätt ofta, eftersom Henrik lever som han lär. Hans goda råd om hur man driver en bra blogg är användbara för alla, som vill ge läsaren valuta för den tid de ägnar åt att ta del av det som skrivs. Jag vet att jag skriver alldeles för långa inlägg för att riktigt passa in i konceptet blogg, men jag vet också att jag har läsare på min Farmorgun-blogg, som sätter värde på att jag lägger ner möda på att med hjälp av länkar till andra belysa ämnet från olika sidor. Man besitter ju inte all klokskap själv ;-). Dessutom pågår en ständig dragkamp i mitt inre, eftersom jag ibland fortfarande kan höra min avlidne make Guys röst i mitt inre ”Vad menar du med det?” och som sedan, när jag argumenterat, kunde säga ”Varför skriver du inte så då?” Har alltså lärt mig att jag måste reda ut vad jag vill ha sagt och har upptäckt att jag gör det bäst när jag processar fram ett inlägg på det sätt som jag gör. Under vägs får jag själv nya tankar om hur man kan se på saken. Andra bloggar på annat sätt. Och, bäst av allt – det är läsaren som bestämmer i vilken utsträckning vi bloggare får ta deras tid i anspråk.

Blir beklämd när jag ser att Karin Pilsäter behöver upphovsrättslobbyns tankemodell för att förklara varför hon avser att rösta igenom IPRED-lagen den 25 februari. Att påstå att upphovsrätt är detsamma som äganderätt är vilseledande – ett sätt att blanda bort korten för att vi ska tycka att det är OK att ge skiv-, film- och spelbranschens aktörer rättigheter, som inte ens polisen har, nämligen att hos teleoperatörer begära ut ip-nummer på misstänkta fildelare utan att detta har prövats i en domstol. Till saken hör att en skärmdump inte utgör ett hållbart bevis för påstådd nedladdning och att en dators ip-nummer inte med säkerhet kan knytas till en viss person. Men, det är tillräckligt för att skrämma till sig skadestånd från  juridiskt okunniga tonårsföräldrar, vilket skett i länder med en liknande lagstiftning. På Farmorgun-bloggen har jag gjort en rad inlägg både om IPRED-lagen och den därmed sammanfallande rättegången mot The Pirate Bay.

En tillfällighet som ser ut som en tanke – i EU-parlamentet brottas demokratiskt sinnade politiker med hanteringen av Medina-rapporten, där man utan vare sig dom eller rannsakan pekar ut The Pirate Bay, som en brottslig verksamhet, vilket inte ännu har bevisats. Riksdagsmannen Karl Sigfrid (M) tyckte redan den 2 februari att det var dags att vår justitieminister Beatrice Ask markerade att domstolar i Sverige står fria från politikers påverkan. Men hennes undfallenhet gör att man kan börja undra hur det är med den saken.

En av mina favoritbloggare, Deepedition, förklarar varför man inte kan jämställa äganderätt och upphovsrätt samt stärker sin argumentation genom att länka till Karin, PM och Leos Blogg hos Newsmill. Efter en saklig genomgång av skillnaderna skriver de senare ”Den sammanblandning som nöjesindustrin försöker göra mellan upphovsrätt och äganderätt är förståelig men ohederlig”. Här har vi göra med människor inom medieindustrin, som har förstått att det handlar om utveckling. Om Karin Pilsäters ställningstagande är giltigt för hela Folkpartiets riksdagsgrupp, så är jag en för evigt förlorad väljare.

Svenska nätverksteknikers förening eller Swedish Network Users’ Society (SNUS) har i sitt yttrande till regeringen över den uppgraderade FRA-lagen illustrerat hur kabelvärlden fungerar. Det skriver Ny teknik idag fredag. Illustrationen visar att meddelarfriheten i realiteten är ett minne blott. Det är verkligen sorgligt att regeringen är så halsstarrig. Tyvärr är vi nu bortom den punkt då man hade kunnat backa, göra om och göra rätt. Tvärtom går man på i ullstrumporna. Datainspektionen har gjort en sammanställning av de 20 lagförslag, som under 2008 påverkade vår personliga integritet. Det säger väl något om hur det står till i vårt land.

Lyckligtvis har vi goda grannar. Jurister i Norge har anmält Sverige för brott mot de mänskliga rättigheterna eftersom deras nättrafik kommer att drabbas. Om detta skriver bl a Mårtensson. Han refererar till Opassande, (som vann Stora Bloggpriset för årets bästa politiska blogg för några veckor sedan). Förutom en kommentar om Fredrik Federleys reaktion på norrmännens åtgärd, noterar hon att bland andra Johan Westerholm och Kristian Krassman deltagit i ett grupparbete bland sossar på nätet, som lett till en gemensam motion där det socialdemokratiska partiet föreslås ta integritetsfrågorna på största allvar och se över lagstiftningsprocessen. Det nya är att en grupp socialdemokrater inte bara är självkritiska för egen del, utan även för detta till torgs som något en majoritet i partiet måste inse och engagera sig i. Sedan återstår att se om partiledningen är beredd att hålla med.  Arbetarbladet i Gävle och Upsala Nya Tidning har skrivit om detta då två av motionärerna kommer från Sandviken respektive Tierp. På Newsmill skriver de själva om hur de ser på den problematik, som de vill råda bot på.

Ser att en av mina favoritbloggare Markus ”Lake” Berglund gästat Centerns avdelning i Roslagsbro och hållit föredrag om Centerpartiet och integriteten. Ett bra initiativ för att öka kunskapen om internet och rida spärr mot den moralpanik, som lätt uppstår när man själv inte är uppkopplad, utan bara läser och hör talas om allt elände, som finns i det verkliga livet och således även på nätet. Det är i den vassen som FRA-anhängarna har skurit sina pipor. För att inte bli alldeles bortkollrad av den ”musiken” gäller det att man i ett parti har ett program – en ledstång att hålla sig i – och det har Centerpartiet. Det var när riksdagsgruppen gjorde avsteg från detta som CenterUppropet.se kom igång, då för ökad kunskap om FRA-lagen – idag för ökad kunskap om all annan integritetskränkande lagstiftning, som ligger i pipen. Ett mycket gott initiativ.

Under hösten har det varit en del turer kring diverse tillägg och ändringar till lagar med anknytning till FRA och signalspaningen. Resultatet finns samlat i en promemoria nu ute på remiss fram till den 27 februari. Granskning pågår – så även på nätet. Det arbete som hitills lagts ner med bidrag från människor med olika kunskaper om tekniken, juridiken och politiken är imponerande och i går fick Anna Pettersson och Mikael Nilsson, som drog igång bloggen StoppaFRAlagen.nu, Aftonbladets Hederspris vid galan Stora Bloggpriset. En tillställning som jag åkte in till för att träffa många av dem, som jag tidigare bara haft kontakt med över nätet, IRL (in real life) som det heter. Skriver om detta på min vanliga blogg.

Anna P. och Mikael N. vilar inte på sina lagrar. Redan idag har de tillsammans med andra kunniga i saken  en ny debattartikel – Vi blev lurade! Det är en nedkortad version av en längre redogörelse som finns här.

Ser att In your face tycks leva i tron att det är NT som ska styra vem som bloggar i tidningen, sedan Göran Pettersson gjort entré som bloggare i tidningen. Om jag minns rätt var det en allmän inbjudan från chefredaktören Katarina Ekspong inför omgöringen av tidningen såväl webbtidningen som pappersdito att läsare kunde anmäla sitt intresse.

Styrkan i nya sociala medier, typ bloggar, är att de finns när den, som skriver tar plats där en möjlighet till dialog kan finnas. Riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) vet att han är beroende av dialogen med medborgarna om han ska kunna förklara och försvara den politik som förs och få förnyat förtroende vid valet 2010. Han frågar inte om lov att få blogga i NT – han anmäler sitt intresse. Sedan är det en annan sak att han ser ut att leva i tron att han kan sätta dagordningen för vilka frågor som är intressanta och att det bara är via hans blogg, som vi har rätt att ställa frågor till honom som riksdagsledamot. Men, det är i politiken som i alla andra sammanhang – allt strävar efter sin egen jämvikt – varför politikernas syn på bloggens roll kommer att förändras med insikten om att megafonernas tid är förbi. Det gäller både In your face och Din ledamot i riksdagen.

Sedan från den lilla till den stora världen. En av mina favoriter SSBD låter TU:s ordförande Tomas Brunegård gästblogga, vilket han gör i ett plan på väg över Atlanten för att studera världens största tidningsmarknad – en marknad i kris. Det ska bli intressant att ta del av hans synpunkter om vad som krävs för utveckling av framtidens media, då journalister och läsare kommit olika långt i sin it-mognad.
 

En av mina favoritbloggar är Same same but different – en blogg om mötet mellan gamla medier och nya. Den skrivs av Sofia Mirjamsdotter, journalist vid Sundsvalls Tidning, och Niclas Strandh, creative planner, Borlänge. De har båda också var sin mer personliga blogg The Real mymlan och Deepedition. På SSBD skriver de båda med fokus på just mötet mellan gamla och nya media samt det kreativa spänningsfält som finns dem emellan.

Just idag finns hos SSBD ett resonemang föranledd av att en redaktör, som föredrar papper framför nät, vill ha draghjälp för sin produkt och där SSBD förklarar att det inte fungerar att blogga utan att kunna länka till det som man skriver om. Men, där finns också ett exempel på den tvåvägskommunikation, som en nättidning kan generera. Eftersom det är svårt att ta betalt för en tidning på nätet, måste tidningsutgivare fundera över hur det ska bli möjligt att finansiera den delen, när reklampengar inte förslår.

På The real mymlan gör Sofia ett uppsamlingsheat och där inleder hon med ett ämne, som också gjort och gör mig oerhört irriterad: ”Att man fortfarande gör “nätet” till en bov, och skapar rubriker som ger intrycket att av det vimlar av pedofiler och sexgalningar på nätet. Det gör det visserligen, men inte i högre grad än på andra ställen i samhället.” Hon refererar bland annat till en artikel i Internetworld ”Nätet är inte farligare än skolgården”.

Så sant som det är sagt. Nätet är inte boven, men har blivit något som vuxna skyller på för att slippa ta itu med den fostran, som alla vuxna måste bry sig om. Mera genom att vara bra förebilder och mindre genom mästrande attityder.

The real mymlan deltar i omröstningen till Stora Bloggpriset i Kategorin Vardag. Jag har lagt min röst på henne och ser gärna att du gör det också.

Aldrig tidigare har vi varit mera medvetna om hur stor betydelse valet av president i USA har – inte bara för USA, utan för hela världen. Mest gillade jag att han i sitt tal påminde om att USA är ett mångkulturellt samhälle. I samma stund som Barack Hussein Obama svor presidenteden öppnade Vita Huset en ny hemsida på nätet. Den är värd ett besök.

I torsdags skrev jag en debattartikel i NT FRA-kritiken har inte tystnat och nu ser jag att vi i nätverket Riksdagssvar fått oväntat stöd av Michael Gajditza, Svensk Myndighetskontroll, som idag skriver om riksdagsledamöternas talande tystnad. Sedan får vi veta att han avser att skriva till de riksdagsledamöter i sitt län – Västmanland – som ännu inte svarat och ställa frågor om anledningen till deras tystnad, men också upprepa nätverkets frågor ännu en gång och dessutom delge länets största tidning Vestmanlands läns tidning – vlt.se – detta, med vilken verkan det kan ha. Det tackar vi i nätverket för.

Michael skriver bl a att han vid några tillfällen, när FRA-debatten var som intensivast, skrev till länets moderata riksdagsledamöter utan att få svar en enda gång. Och fortsätter: ”Ge upp? Nej, aldrig i livet! Jag råkar nämligen tycka att det är deras förbannade skyldighet att svara på seriöst ställda frågor från väljarna”.

Själv berättade jag tidigare att t ex Inger Davidson (KD), tidigare Civilminister, var en av de första som besvarade mina frågor. Vi i nätverket tolkar det som att hon respekterar folkets rätt att ställa frågor och har gjort sitt bästa att besvara dem. Applåder och visslingar. Var tidigare inne och kollade svarsfrekvensen på riksdagssvar.se och tycker att det ska bli intressant se vilket parti, som blir först med att ha besvarat våra frågor.
 

Läser Göran Rosenbergs krönika i DN om det pågående kriget i Gaza och gläds åt hans kloka analys. Som ni läsare har kunnat se kan man inte fördöma det vanvettiga dödandet och lemlästandet av små barn utan att hamna i ett ordkrig där Israel- och Palestinavänner radar upp det ena beviset efter det andra för den andre partens skuld i den våldsspiral som skapats utan tanke på ett liv bortom detta.

När jag fokuserat på barnens situation och blivit allt mera upprörd över Israels agerande är det helt enkelt därför att det är Israel, som – just nu – använder ett groteskt övervåld. Jag begär helt enkelt mer av Israel, som är den starkare parten och dessutom säger sig vara ett demokratiskt land. Ett demokratiskt sinnelag förpliktar till ett mänskligt agerande.

Det är ett intellektuellt hederligt inlägg som Göran Rosenberg gör och ingen kan väl beskylla honom för att vara Israels fiende. Tvärtom måste alla som har synen i behåll på både vänster och höger öga se vilken kontraproduktiv politik som Israel med USA:s stöd bedriver. Vänner måste höja rösten när bataljen gått för långt. Det gäller både i smått och stort.

Djupt upprörd över den slakt av oskyldiga barn, som Israel bedriver i Gaza, undrar jag och många andra, vad vi kan göra för att hjälpa. Söker information på nätet och då går det inte att blunda för att det förutom vapenmakt bedrivs ett ordkrig på nätet. I radions Ekot hör vi folkrättsexpersten Hans Corell tala om Israels oproportionella vedergällning för de raketer som skjutits från Gaza mot Israel och att detta är ett brott mot krigets lagar. Någon måste ställas till ansvar för det som pågår, säger han. Att barnen befinner sig i en obeskrivligt svår situation är inte svårt att göra sig en föreställning om när man tar del av bl a DN:s artikel Totalt kaos för Gazaremsans barn.

Eftersom varken läkare eller journalister släpps in i Gaza, vilket jag skrivit om på Farmorgun-bloggen, är vi hänvisade till de rapporter vi får från olika källor inne i Gaza, bland annat den norske läkaren Mads Gilbert. Sedan hans röst hörts vid ett flertal tillfällen i radion och hans sms nått bloggare och andra medier världens runt, pågår nu en kampanj för att misstänkliggöra honom som tillförlitlig källa. Jag vet inte om uppgiften (att Hamas skulle ha haft en ledningscentral under det sjukhus där Gilbert arbetar), har någon som helst sanningshalt, men ett vet jag och det är att uppgiften gärna används av debattörer här hemmavid, som söker efter motiv för att rättfärdiga det oproportionerliga våldet från Israels sida. Privat må Mads Gilbert vara en rebell, men som läkare vet han säkert vad han talar om. Han har erfarenheter att jämföra med bl a från Beirut och Afganistan. Hans etiska kod som läkare är att bota, lindra och trösta och när cyniska politiker gör ont värre, förstår jag hans raseri. Lyckligtvis växer nu kritiken mot att journalisterna hindras göra sitt jobb i skeenden, som måste bevakas; se SvD och Journalisten.se. I Rapport kunde vi för en stund sedan höra Claes B Löfgren tala om att det är en blodig valrörelse som pågår. Politisk cynism triumferar i Gaza skrev jag själv här för två dagar sedan. Att politiker använder krigshandlingar för att stärka sina positioner inför ett val är så skamligt att ord saknas för att uttrycka det förakt varje sunt tänkande människa kan känna inför sådant beteende. Politiker och det demokratiska styrelseskicket hamnar i vanrykte. Det gäller inte bara i USA och Israel utan världen runt!!! Och samtidigt spelar man i motsvarande grad antidemokratiska krafter i händerna.

På Röda Korsets hemsida vädjas om skydd för civila. Kan man inte göra annat, kan man sända ett bidrag till förmån för det humanitära arbetet i området.

Hörde Carl Bildt i Ekot bekräfta att det nära förestående valet i Israel står för en del av förklaringen till Israels agerande i Gaza. DN och många andra medier rapporterar också. I SvD och Dagen berättar den norske läkaren Mads Gilbert, som tidigare arbetat både i Beirut och Afganistan, att detta är det värsta han varit med om. Det är ett ohållbart agerande från krigshetsare på bägge sidor, som drabbar oskyldiga barn på ett sätt och som ingen kan finna hållbara argument för.

Thomas Tengby kunde i morgonens program Ring P1, visa upp exempel på hur oerhört låsta anhängarna för och emot Israel respektive Palestina är även här hemma. Tur, som sagt, att de inte befann sig i krigszonen, då hade de antingen dödat varandra eller dödats av andra meningsmotståndare. Anders Widéns inlägg för några dagar sedan Varför dog Lama? grep tag i mig eftersom jag strax innan hade skrivit några rader i NT-bloggen om hur förfärlig barnens situation måste vara. Kommentarerna gav Anders en möjlighet att senare argumentera för skälen till att han ställer högre krav på ett klokt handlande på Israel, eftersom det är en demokratisk stat med en starkare militär makt. Men, uppenbart räcker inte detta långt, när den politiska makten står på spel i ett kommande val. Då är det cynismen som firar triumfer. Kvicktänkt av gycklaren Badlands Hyena att göra ett inlägg om hur statlig övervakning och e-krig mot EU:s medborgare ska svetsa oss samman.

Sedan kan man undra: - Vem har hand om förståndet när vanvettet finns på båda sidor? FN – jo, pyttsan, där har USA ett veto och de, som själva dragit fördel av denna cyniska strategi kan inte förväntas döma andra. Efter att ha lyssnat på Kulturradions ”Att bomba Irak – vilket hit” där bl a fd flygvapenöversten Karen Kwiatkowski berättar om vad som hände i Pentagon efter 11 september 2001 med de neo-konservativas inmarsch i maktens boningar inser jag att det är en slump om vi får veta hur det egentligen går till när spin-doctors får makt över politiker med anspråk på världsherravälde. FN:s säkerhetsråd är helt maktlösa skriver DN, men, inte ens den, som står på Israels sida, kan på ett intelligent hederligt sätt försvara det som de gör i Gaza. Det visar mera sansade inlägg som t ex Ola Nordebos i Västerbottens-Kuriren. Det är också intressant att ta del av det som Mitt i steget funnit när han läst Jerusalem Post.

Många pekar på USA:s roll i konflikten och därför kan det vara intressant att på nytt lyssna på Hans Blix när han jämförde presidentkandidaterna McCain och Obama med tanke på USA:s utrikespolitik vid en av de fem debatter som Fores ordnade under hösten. Den 26 januari i år, efter det att Barack Obama installerats i Vita Huset, arrangerar Fores och Utrikesbloggen en träff rubricerad Obamas utrikespolitik – Vad kan vi våga hoppas på? Men, det är flera veckor dit och under tiden måste barnen i krigszonen ges en möjlighet att leva under fredligare omständigheter.

Läser artiklar i AB och SvD om det eskalerande kriget på Gaza-remsan och känner stor förtvivlan med inslag av ren och skär ilska över det övervåld som drabbar barnen. Hur kan man inbilla sig att detta krig ska leda till fred i området? Jag skäms över att vi i vår del av världen i stort sett sitter overksamma och tittar på. I denna situation framstår FN och EU som ett enda stort skämt.

Alla med barn och barnbarn kan utan svårigheter tänka sig in i hur det skulle vara om det vore våra egna små som drabbades. Då skulle vi inte spara någon möda – vi skulle inte hålla på och ordkriga om vem som ställt till det, utan vi skulle kräva att ledande politiker och militärer skulle se till att få ett slut på eländet. Omedelbart. Men i Sverige skrivs och pratas det mera om hundar och katter, som blir skrämda av nyårsraketer och smällare än dessa barn.

Inför årets slut ägnar sig många åt någon slags summering – har det varit ett bra eller dåligt år? Men, det är svårt att säga när det som händer bär både ont och gott med sig. Och viktiga lärdomar kommer ju ofta ur misstag och felval man gör. Något man upptäcker när man är villig att lära och inte väljer att se sig själv som ett offer för omständigheterna.

När det gäller konflikter är det påfallande ofta, som vi väljer sida, istället för att vilja se hur de, som bråkar med varandra, själva bidrar till det onda som sker. När vi utomstående sedan väljer sida blir vi en del av problemet. Det gäller i stort och i smått. Därför ser det mycket mörkt ut just nu när det gäller konflikten i Gaza. Men, för att inte förtvivla måste vi tro på att det från tid till annan, finns politiska ledare som sätter världsfreden framför den egna nyttan i en konflikt, även om vi just nu kan se att politikerna i Israel kalkylerar med att vinna kommande val genom att tillgripa ett militärt övervåld mot civila i Gaza. Vi måste hålla liv i vårt hopp om att det trots alla tecken på motsatsen, finns vettiga ledare som inser att de inte kan vinna fred genom krig. Med denna förhoppning vill jag önska er alla

Ett riktigt gott nytt År!

Tidigare i eftermiddag var jag i sällskap med ett 50-tal andra av Café Kanelbullens stamgäster inbjuden till julbord uppdukat i den lokal, som hittills fungerat som tidningsrum. Sedan Turistbyrån kommit på andra tankar har lokalen nu hyrts ut till Fatma Aslan, som driver kaféet i angränsande lokal. Tidningarna kommer att flyttas in i bibliotekets lokaler, vilket innebär andra öppettider till nackdel för dess stamgäster, där en del gjort det till en vana att börja dagen med ett besök i Tidningsrummet så fort Kanelbullen öppnat. Men, de får väl trösta sig med att möjligheten att läsa tidningar fortfarande finns kvar även om de nu får lov att senarelägga sina besök.

Det var ett glatt och trevligt gäng, som lät sig väl smaka av alla läckerheter som hör julen till. Ett riktigt varmt tack till Fatma Aslan och Christina Ondracek, som gav oss en möjlighet att träffas och få en försmak av julen.

Till sist önskas alla läsare en riktigt God Jul!

... för att tyska folket ska uppleva olust inför den lag som införts i deras land mot bakgrund av det s k datalagringsdirektivet. Många tyskar drar sig för att ringa psykologer och relationsrådgivare på grund av EU:s krav på datalagring, som i Tyskland innebär krav på teleoperatörerna att lagra information om kundernas kommunikation på nätet. Om detta skriver idag SvD även i papperstidningen. På en fråga från en liberal politiker i det tyska parlamentet visar det sig att uppgifter lämnas ut i större omfattning än vad som sas från början, då det bara skulle gälla vid allvarliga brott.
I Sverige är en liknande lagstiftning på gång, men här signaleras att lagring kan bli aktuell upp till 18 månader eller upp till 2 år, som är maximigräns. Den nya välfärdens Integritets-ombudsman Pär Ström, som under en längre tid intresserat sig för den lagstiftning, som kränker medborgarnas mänskliga rättigheter, kräver att Sverige ska nöja sig med minimi-nivån på sex månader.
Andra som bloggar i saken är MinaModerataKarameller, Scaber Nestor, Mark Klamberg, Opassande, Jens O, Leo E, Svensk Myndighetskontroll, Lars-Erick, som också ger oss ett exempel på hur en del riksdagsledamöter snävar in möjligheterna att kommentera på deras bloggar. Intressant.

Annat att studera närmare är Grundlagsutredningens förslag som presenterades igår. Om detta skriver bland andra Politikerbloggen och Mårten Schultz. Till detta vill jag återkomma närmare sedan jag tagit del av utredningen.

När alla argument om kränkningen av svenska folkets integritet slagit slint, då får vi veta att vi ska betala både som kunder hos nätoperatörer och skattebetalare – i runda slängar 1 miljard, enligt uppgifter till SvDs reportrar!!! Vi får själva betala för kränkningen konstaterar Maria Abrahamsson på Ledarbloggen. Något som i vart fall 94 procent av SvD:s 3 600 röstande läsare sagt nej till idag. Göran Eriksson bidrar med upplysningen att Ask inför Bodströmsamhället, trots att moderaterna tidigare i opposition varit starkt kritiska när Thomas Bodström agerade för att datalagringen skulle införlivas i svensk lag med hjälp av ett EU-direktiv. Under detta tvång, som genomförts genom operation övertalning på högsta EU-nivå av den förre justitieministern Thomas Bodström, vill dock moderaterna gå längre än nödvändigt – lagring ett år istället för miniminivån på 6 månader. Eftersom de etablerade politiska partierna bestämt sig för att strunta i de vakna väljarnas synpunkter, när det gäller övervakning av alla våra förehavanden på nätet, återstår endast att vända dem ryggen eller rösta med fötterna, som det heter.

Före beslutet om FRA var Piratpartiet något helt otänkbart för min del, men efter FRA, IPRED1 och datalagring verkar detta parti vara det enda som utan av sväva på målet värnar våra mänskliga rättigheter även när vi använder internet.
 

Idag bjöd Norrtelje Tidning på möjligheten att följa debatten hos Tidningsutgivarna med fokus på yrkesgrupper med tystnadsplikt och FRA-lagstiftningen. Det är fantastiskt att det finns teknik, som gör det möjligt för vår lokala tidning att förmedla en debatt live.

De som medverkade var: Thomas Bodström (ordförande i justitieutskottet), Håkan Jevrell (statssekreterare Försvarsdepartementet), Anne Ramberg (generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund), Nils Funcke (chefredaktör för Riksdag & Departement), Eva Nilsson Bågenholm (ordf. för Sveriges Läkarförbund), Jacob Sunnliden (redaktör vid Svenska Kyrkan, Helsingborg), Agneta Lindblom Hulthén (ordförande Journalistförbundet) och Anna Serner (vd Tidningsutgivarna) med Martin Ådahl (vd tankesmedjan Fores) som moderator. I väntan på att Försvarsdepartementet ska fila färdigt på den lagtext som saknas när det gäller de 15 tilläggspunkterna, vilka alliansens partier var överens om i september, vet vi egentligen bara en sak – lagen som beslutades den 18 juni 2008 träder ikraft den 1 januari 2009 utan dessa tillägg!!!

För oss som tidigare deltagit i debatten blev det en repetition. Av inläggen att döma var ingen av de deltagare, som företrädde advokater, journalister, läkare och präster beredda att acceptera lagstiftningen förrän man har haft möjlighet att ta del av lagtexten gällande tilläggen. Nils Funcke, som fått tillgång till ett internt material, gick så långt att han avrådde alla med tystnadsplikt att kommunicera över nätet d v s per telefon, fax, mejl o s v. Efter detta är det personliga mötet det enda säkra. Eva Nilsson Bågenholm betonade vikten av att läkaren vågar lita på att journasystemet inte läcker information till obehöriga, eftersom förhållandet mellan läkaren och patienten bygger på förtroende och att läkaren för att kunna hjälpa sin patient behöver få veta allt som kan påverka en patients hälsotillstånd för att kunna erbjuda bästa möjliga vård. I sjukvården är det bara den som vårdar en patient som äger rätt att ta del av dennes journal.

Håkan Jewrell gjorde sitt bästa för att lyfta fram syftet med lagen och göra troligt att det intrång som görs är väl avvägt, vilket i klartext betyder: För svenska folkets säkerhet krävs att staten bereder sig tillträde till all den kommunikation på nätet som passerar rikets gränser och upprättar sociogram, som visar vem som har kontakt med vem och deras sexuella läggning, politiska åsikter och annat som FRA, med stöd av sin egen variant av PUL, fått laglig rätt att registrera. Anna Serner, Anne Ramberg, Agneta Lindblom Hulthén och Jakob Sunnliden var alla kritiska till att det varit så enkelt för riksdagen att åsidosätta grundlagens skydd för individer mot statens intrång i den personliga sfären och att möjligheterna att göra undantag för vissa yrkesutövare med tystnadsplikt inte utretts ordentligt. Anne Ramberg var föredömligt klar när hon talade om statens skyldighet att respektera den enskilde individens rättigheter enligt grundlagen.

En intressant ordväxling uppstod när Håkan Jewrell talade om att FRA:s anställda, som råkar ta del av material belagt med tystnadsplikt, inte haft uppsåt att göra sig skyldig till ett brott mot grundlagen och därför kan ett sådant intrång inte klassas som ett brott. Och efter att ha hört ”munhuggningen” mellan Thomas Bodström och Håkan Jewrell sänder jag en bön till universitetsvärlden – snälla gör det till en forskninsuppgift att ta reda på hur det egentligen gick till när FRA-lagstiftningen och dess ändringar av en rad andra lagar kom till stånd!!! När vi inte vet vems version vi kan lita på blir resultatet att vi misstror politiker över lag. Folkets tilltro till det demokratiska styrelseskicket förutsätter politiker, som håller sig till sanningen, och att det finns aktörer som håller koll på ett så viktigt skeende som detta.

Mark Klamberg, som ställde en publikfråga, redogör för svaret här, sedan han berättat om ett FRA-seminarium hos Svenska Föreningen för IT & Juridik. Andra som kollade var Opassande. Avslutar med Lars-Erick, som nystar vidare på IPRED1-tråden, vilket jag gillar. Instämmer helt i Lars-Ericks slutkläm.

Noterar inte utan stolthet att Norrtelje Tidning avser att sända Tidningsutgivarnas FRA-debatt direkt på nätet i morgonbitti med start kl 8.30. Hoppas hinna klara av besöket vid sjukhusets labb så att jag kan ta del av detta. Vi är många som undrat över den stiltje som råder sedan vi fått veta att FRA-lagen börjar gälla trots att regeringen inte klarat av de utlovade förändringarna.

Men å andra sidan är jag och många med mig rätt säkra på att det senare mest handlar om kosmetika och är därför inte förvånad över hur regeringen hanterar saken. Framförallt vore det oss främmande att stämma in i någon kör med högljudda krav på att snabba på med spacklet. Olyckan har redan skett och inget smink i världen kan dölja eländet.

Är du däremot intresserad av en diskussion om upphovsrättens roll för samhällets utveckling, inbjuder jag till fortsatt läsning på Farmorgun-bloggen Vem har upphovsrätt till mitt tankegods?

Läser i dagens NT om hur kommunledningen frångår sina egna rekryteringsanvisningar och vill skapa en särlösning när det gäller tjänsten som kommundirektör. Varför? Ja, den omedelbara tanken blir att det handlar om kommunalrådet Kjell Janssons otrygghet i ett annat sällskap än det redan invanda, i kombination med att det i kommunens ledning finns ett grabbigt gäng med maktambitioner. När Lilian Eriksson av dåvarande socialchefen och socialnämnden ifrågasattes för sitt ledarskap, fanns inget större intresse i den centrala ledningen att klara ut otydligheterna mellan kommunledningens och förvaltningarnas ansvar och befogenheter i förhållande till kommunstyrelsen, nämnderna och fullmäktige. Tvärtom passade grabbgänget på och undergrävde hennes ställning hos kommunalrådet Jansson, som hon dittills visat obrottslig lojalitet. Den minnesgode vet att just Tekniske chefen körde ett eget race när det gällde den omorganisation, som Lilian Eriksson på politikernas uppdrag skulle fullfölja. Med stöd av en beprövad metod ville hon att alla i kommunhuset skulle göra klart för sig själva och andra från vilket håll arbetsuppgifter genererades och hur stödfunktionerna till kärnverksamheterna fungerade samt om organisationen var effektiv. Vad som återstår av detta goda initiativ är höljt i dimma.

Så länge politikerna inte inser att de måste lyfta sig ovanför den kultur, som råder, utan väljer att vara en del av den, försitter de möjligheterna att skapa en personalpolitik i arbetsmiljölagens anda och därmed en effektiv användning av våra skattemedel. Arvet efter Jonsson-Landgren ser nu ut att leva vidare med Jansson-Eriksson. Trist, mycket trist.

Ser i dagens NT att JanViktor Wahlgren, i likhet med många andra, har sina funderingar kring valnämndens beslut om att ersätta den offentliga frågestunden i början av varje fullmäktigemöte med medborgarkafé, en mera informell form med fika och mingel.

När jag lyssnade på samtalet med Salman Rushdie och Roberto Saviano i SVT24 i fredags och hörde Rushdie säga ”Demokrati är inget te-party”, gick mina tankar till valnämnden och demokratisynen här i Norrtälje, vilket jag skrev om på Farmorgun-bloggen igår. Där förklarar jag också varför jag inte skrivit här under några veckor.

Medan jag bygger upp min ork, måste jag ransonera stillasittandet vid datorn, varför jag nu får en osökt möjlighet att träna på kortare inlägg. Under tiden hoppas jag att ordföranden i valnämnden Kjell Pihlgren förklarar varför han och andra förtroendevalda tycker illa om när vanligt folk tar till orda från fullmäktiges talarstol.
 

Runt om i landet pågår en debatt om upphovsrättslobbyns arbete med att dyvla på riksdagens ledamöter och massmedias journalister argument för ett lagstöd att de själva ska få jaga olaglig fildening på samma rättsosäkra sätt, som de lyckats åstadkomma i andra länder inom EU, vilket SvD skriver om. Inför detta känner jag en oerhörd frustration över traditionella mediers förhållningssätt. Drygt sjuttio år gammal har jag erfarenheter av att landet gått framåt när politiker och deras väljare vågat hänga med i utvecklingen, istället för att bara spjärna emot. Nu står vi vid ett nytt sådant vägskäl – låta polisen och rättsväsendet beivra brott mot upphovsrätten eller ge privata aktörer möjlighet slå vakt om gamla strukturer genom att ge dem rätt att ”leka” polis och skrämma till sig de pengar, som de kan krama ur ungdomar och deras föräldrar fram till dess att någon vågar stå på sig och leda i bevis att en ”skärmdump” och ett ip-nummer inte är bevis nog för att vinna ett sådant mål i en tingsrätt. Samtidigt pågår en teknikutveckling, som gör att den som vill kan dölja sina förehavanden, medan de aktörer som vill dra fördel av nätets möjligheter hindras av upphovsrättslobbyns organisationer och deras korporativa överenskommelser.

Parallellt med denna kamp mellan upphovsrättslobbyn och fildelare (som det passar lobbyn att benämna pirater), pågår en diskussion om hur patent och upphovsrätt utgör ett hot mot den Open Source, som gör att aktörer på nätet kan skapa något ännu bättre av gemensam kraft. Man tar tillvara den kloka massans kunskap helt enkelt. Ett sådant synsätt uppfattas som ett hot mot upphovsrätten och det passar naturligtvis dessa lobbyister att därför misstänkliggöra skaparna av den tekniska anslagstavlan The Pirate Bay. Detta på grund av att rätt många fildelare använt sig av The Pirate Bay för att visa vilka filer man har tillgång till och har möjlighet att dela med sig av. Denna lobby har samlat sina krafter under beteckningen Antipiratbyrån, vilket tydligt visar att de drar fördel av den motsättning som finns mellan de yngre politikerna, tidigare medlemmar i moderaterna och folkpartiet – numera medlemmar i Piratpartiet – och nuvarande allianspartier. Men, samtidigt finns inom alliansen fortfarande yngre politiker, som fortfarande tror på sin förmåga att påverka politiken i en positiv riktning, vilket gör att alliansen inte klarar att avfärda kritiken som något som enbart angår Piratpartiet. Detta visar Anders Mildner i sin artikel under Brännpunkt i SvD.

Efter att tidigare har postat ett inlägg på bloggen Farmorgun i Norrtälje, har jag noterat att Karin Pilsäter, Folkpartiet är beredd att rösta Ja till det nuvarande förslaget. Det gör att jag i någon slags desperation nu lämnar över till två medlemmar i samma parti Folkpartiet i Eslöv och Lars-Erick, vilka visar att det krävs att man tänker sig för om man vill landet och Folkpartiet väl.

När jag i går morse tog del av SvD:s artiklar om hur Kvinnoforums initiativtagare Bam Björling lyckats hålla igång en verksamhet, som naturligtvis skapat en hel del gott för olika projekts målgrupper men även för henne själv och hennes familj, kunde jag inte låta bli att dra visa paralleller med andra individer genom historien, vilka charmat sin omgivning och därigenom berikat sig själva. Det är helt otroligt att en styrelse med meriterade människor ur svenskt näringsliv kunnat svälja en lösning, där skutan hållits flytande under senare år genom att VD kunnat ta upp ett AVSLAG till fortsatt bidrag från staten, som en kundfodran i bokföringen. Rätt fräckt har VD:n försökt dra fördel av motsättningen mellan den förra socialdemokratiska regeringen och nuvarande alliansregering samt gjort gällande att den senare skulle vara skyldig att reglera den tidigare regeringens ”skuld”. Visserligen inlindat genom att i ett mejl referera till informella samtal och göra sken av att där funnits ett löfte innebärande att den nuvarande regeringen skulle reglera den ”skuld”, som uppstått genom en konflikt med den förra.

Det är verkligen intressant att detta kunnat fortgå, utan att någon har haft kraft att sätta ner foten. Nu förefaller det vara ett antal s k ”whistleblowers”, som fått nog och tagit bladet från munnen. På den hemsida, som Bam Björling köpt loss från konkursboet, kan man ta del av hennes ”försvarstal”. Ett försvar, som hon inte var beredd att presentera genom att delta i TV4:s Kalla fakta. Däremot har hon lämnat ett skriftligt svar på frågorna, vilket redovisas i SvD. Hon får dock rådet av Annika Bryn att sätta sig i olika TV-soffor och rida ut stormen i likhet med Gudrun Schyman på sin tid. Annika ser det som hänt som mediernas behov av en häxa. Själv undrar jag om det inte är just detta synsätt – att en del kvinnor görs till ikoner – som bidrar till att de själva inte lägger märke till när de går över gränsen. Då ändamålet kan anses helga medlen istället för att se saken som så viktig att man inte kan låna sig till sånt som kan äventyra arbetet. När det gäller risken att drabbas av hybris verkar det inte finnas någon skillnad mellan män och kvinnor.

Programmet har självklart väckt stor uppmärksamhet även i bloggosfären. Där skriver bl a Belinda Olsson om att det är hemskt att se hur en organisation av betydelse för många gör bort sig; Staffan Strömbäck, som skriver om ett tungt men rättvist bakslag; Rörmok´s weblog, som i egenskap av indirekt bidragsgivare ställer en hel rad relevanta frågor; Per Westberg, som också undrar över ett och annat och hoppas att de grävande journalisterna har rejält på fötterna när de går ut med detta; Leif Gripenstam, tidigare politisk sekreterare hos borgarrådet vid socialroteln i Stockholm och med egna hågkomster av Bam Björlings insamlingsförmåga, försöker göra det inträffade till partipolitik; Fredrik Federley, som tror att avslöjandet kommer att skaka om många bidragsberoende organisationer; samt Jinge, som anser att saken bör bli föremål för en polisutredning och om inget oegentligt skett borde Stockholms stad ändå se över sin rutiner för bidragsgivning. Idag ser jag i SvD och SvT/ABC att Stockholms stad och Sida ska låta utreda Kvinnoforums affärer. Det är bra.

Självklart kommer det som hänt att utnyttjas av dem som ogillar genusforskning och särskilda insatser för att bryta kvinnors underläge i olika sammanhang – inte minst när det gäller en rättvisare fördelning av samhällets resurser, där verksamheter som bedrivs av män fortfarande är de största bidragsmottagarna. Bloggen Neo, som själv gjort ett försökt att belysa det som pågått inom Kvinnoforum två år tidigare, är inte sen att slå till och Pär Ström försitter inte heller ett tillfälle att både lufta sitt missnöje med att det finns krav på att statliga verksamheter ska granskas ur ett genusperspektiv och att kräva en kommission för att granska hela det feministiska bidragsträsket, som han uttrycker det. Självklart kommer alla, som ogillat att manliga politiker sagt sig vara feminister när F! gjorde entré i politiken, att nu vädra morgonluft. Det är väl känt att korpar  och hyenor dras till platser där ett jaktbyte har fällts.

Läser i NT på webben och hör i radion att Norrtälje kommun dömts att betala 100.000 kronor för brott mot MBL-lagen. Bakgrunden finner jag i SKTF-tidningen. Där visar det sig att Arbetsdomstolen funnit att kommunen brustit i sin förhandlingsskyldighet, när kommundirektör Lilian Eriksson anställdes. Men innan domen föll hade dessförinnan ett försök till förlikning strandat. Varför? Ja, enligt SKTF-tidningen var lokalavdelningens ordförande Anneli Dynewall beredd att gå kommunen till mötes och dra tillbaka anmälan, under förutsättning att SKTF fick ta upp allt, samverkansavtalet, detta ärende och ett annat ärende som det är central förhandling om nu. Men, det sa kommunen nej till. Något som tf kommundirektör Sören Karlsson inte vill kännas vid, utan kontrar med att hans dörr alltid står öppen. Det är en sak, men den betydelsefulla skillnaden mellan att slinka in på en pratstund och att mötas vid förhandlingsbordet är; vid det senare är det i lagars och avtals anda ett möte mellan jämbördiga parter. Ett möte där duktiga förhandlare visar varandra respekt för varandras olika roller i motsats till den arroganta attityd som en nonchalant chef kan visa gentemot en anställd, vilken befinner sig i underordnad ställning.

Av fackförbundstidningen får jag intrycket att tf kommundirektören intar en i kommunen välkänd attityd gentemot fackliga företrädare. Precis som om han varit i kommunens tjänst de senaste sjutton åren! Men, då det inte stämmer med min tidigare bild av honom, undrar jag om han verkligen är riktigt insatt i alla turer i detta och andra ärenden. Kan tänka mig att det ligger en gravad hund någonstans, eftersom Margareta Lundgren (s) och medlem i Kommunal har motionerat i Kommunfullmäktige om att kommunen måtte återinrätta befattningen, som förhandlingschef. Kompetensen i fråga om arbetsrätt med dess lagar och avtal är sedan åratal tillbaka inte mycket att hurra för. Det har kostat kommunen en hel del pengar och många människor onödigt lidande.

Idag tar Norrtelje Tidnings politiske chefredaktör Reidar Carlsson upp den politiska hanteringen av ett beslut om nedläggningen av Flygskolan. Vad jag förstår finns det reglementen som styr vad politiker ska syssla med och vad som är förvaltningens och rektorns roll. Precis som i den katolska kyrkan, där påven styr genom sin encyklika, har Norrtelje kommun övergripande dokument, som styr vad fullmäktiges politiker äger rätt att lägga sig i samt vad nämnder och förvaltningar har ansvar för. Anställda som inte packar och rättar sig efter detta kan riskera bli ”bannlyst”.

Sett i det ljuset är allas vår tidigare uppfattning om hur demokrati kan utövas helt ute. Nu väljer vi politiker en gång vart fjärde år och mellan valen ska medborgare inte lägga sig i. Det är iallafall mitt intryck när det gäller riksdagens politiker i förhållande till oss som väljare. Att det skulle förhålla sig så även i kommunen, är naturligtvis spekulationer från min sida, men då kommunens webbplats inte innehåller någon information, där jag som medborgare kan sätta mig in i hur en fördelning av uppgifterna ser ut mellan Kommunfullmäktige – nämnder – förvaltningar, må det vara mig förlåtet. Under Politik finner jag följande: ”En nämnd är det yttersta beslutsorgan som finns till varje förvaltning.” Av detta drar jag slutsatsen att Kommunfullmäktiges inflytande är begränsat, när det gäller att lägga sig i hur förvaltningen löser den praktiska uppgiften att genomföra ett övergripande beslut. Under tiden, som jag skrivit, har jag kommit fram till att detta är något jag måste gräva fram kunskap om.
 

Just nu pågår en animerad debatt om sanktionsdirektivet IPRED1 gemenligen kallad piratjägarlagen eller privatpolislagen beroende på vilken ståndpunkt man intagit. Här i Sverige som i EU driver film- och musikindustrin på om en lagstiftning där deras anställda ska ta hand om rättsskipningen. Debatten är rätt omfattande i bloggosfären, men vi har sett och hört inslag i SVT Opinion och några andra media.

Men parallellt pågår ett annat intressant fenomen: Filmbranschens lobbyverksamhet, som nu bärs fram av biografägarna, bl a Folkets Hus och Parker (FHoP), och godtrogna (?) journalister. I söndags kunde vi se en helsides-annons i DN, som jag funnit en kopia av hos FHoP, där dokumentet ligger under knappen Bloggar i vänstra spalten och där i Gunnos blogg finns länken Biografer mot pirater. Samma dags kväll sändes ett rätt långt inslag i SVT från en biograf i Strängnäs, där ägarna beklagade sig över situationen med vikande besöksunderlag och drog slutsatsen att detta berodde på piratkopieringen. Idag har Aftonbladet den stora filmnyheten att Tomas Alfredssons prisade vampyrfilm, som bygger på John Ajvide Lindqvists bok ”Låt den rätte komma in”, redan efter en vecka skulle vara ute på nätet för nedladdning. Den nyheten kommer alldeles för lägligt för filmbranschens lobbyaktiviteter till stöd för lagen, för att jag ska vara övertygad om att detta är en helt igenom hederlig nyhet.

Få se nu: I Danmark har industrin tjänat i storleksordningen 30 – 50 miljoner på att kunna skicka utpressningsbrev till människor, som man påstått vara fildelare. Vad man tjänat på privatpolislagen i Storbritannien vet jag inte, men med tanke på folkmängden, är det nog åtskilligt mera. Då kan det väl vara väl använda pengar att plantera en sådan nyhet för att bryta ner det motstånd som hittills funnits här i Sverige och räkna med återbäring även här, eller...? För att inte tala om vad det betyder att inte Sverige sticker ut i Norden. Hur kan det komma sig att jag tror något sådant? Jo, jag ställer mig frågan: - Vem tjänar på att jag tror att storyn från biografen i Strängnäs och den i Aftonbladet är en sann bild ur verkligheten? Dessutom har jag sett en grafisk illustration hos bloggaren Daniel Åberg, som gjort mig fundersam. Den var hämtad ur en rapport från SOM-institutet, som handlade om biovanor 1988-2007, och talar ett helt annat språk om man betänker att fildelning är en rätt ung företeelse. För att ytterliga problematisera bilden hänvisar jag till Per Agermans artikel Den sista Sovjetindustrin i Affärsvärlden.

Gör det lätt för mig idag. Har på min nätblogg gjort en redovisning av debatten i SVT Opinion igår samt hur resonemanget går bland andra intresserade. För min egen del ledde den till att jag skrev på en namninsamling på nätet mot den lag, som är på G. Tidigare trodde jag att Statsminister Fredrik Reinfeldt menade allvar med sitt uttalande att inte jaga en hel ungdomsgeneration för fildelning. Dessutom har jag med stor behållning läst både vad MinaModerataKarameller och riksdagsman Karl Sigfrid (m) skrivit i saken. Den senare har också tillsammans med tolv andra moderater skrivit ett debattinlägg i anslutning till Horace Engdahls uttalande i en artikel i Expressen i början av året. Mot den bakgrunden är det förvånande att en av riksdagens rättspolitiska talesmän Johan Pehrson (fp) hellre lånar sitt öra åt olika särintressen, än kunniga sympatisörer och ledamöter i alliansens andra partier.

Att Svenska Akademiens ständige sekreterare skulle vara så kunnig om informations- och kommunikationsteknikens möjligheter och begränsningar att han skulle kunna överblicka konsekvenserna av sin ståndpunkt kan ingen begära. Däremot borde lobbyn bakom Antipiratbyrån synas i sömmarna: – Varför lägger de så mycken energi på att få laglig rätt att leka privatpoliser och ägna sig åt utpressning i förhållande till fildelande ungdomar och deras föräldrar? Ju mera jag läser om hur de agerar, desto tydligare framträder bilden av åldrande företagsstrukturer, vars ägare tar till vilka metoder som helst för sin överlevnad.

Med detta vill jag önska alla läsare en riktig god Allhelgonahelg!

För tre dagar sedan skrev jag på Farmorgun-bloggen om Upphovsrätt vs Fildening med anledning av det lagförslag, som är på gång att antas av riksdagen – allmänt kallad Antipiratlagen. Jag har sökt och funnit artiklar av forskare vid KTH, som bedrivit forskning med syfte att studera fildelningens påverkan på musikbranschens affärsmodeller. Men resultaten skulle också tjäna som underlag för bedömningen av utvecklingen inom andra mediebranscher. Med stöd av sina forskningsresultat, vågade de uttala att de som jagar fildelarna ”är företag som inte klarat av, alternativt inte velat, anpassa sig till den nya tekniken”. De är noga med att påpeka att deras inlägg inte är ett upprop mot upphovsrätten, eller mot upphovsmännens rätt att få betalt för det som de skapat.

Det är inte heller detta inlägg. Däremot tycker jag att det är viktig att alla får komma till tals. Här kan det vara på sin plats att nämna att det förekommer diskussioner om hur lång tid någon med stöd av upphovsrätt ska kunna kräva ersättning. Tydligast i den diskussionen är det nystartade Piratpartiet, vars ungdomsförbund Ung Pirat är Sveriges tredje största politiska ungdomsorganisation. Enligt vad jag kan förstå är Piratpartiet och Ung Pirat ett resultat av ett rejält glapp i kommunikationen mellan dessa tekniskt kunniga människor och tongivande företrädare för de etablerade partierna. Jag skrev förut att man mycket väl kan tycka illa om deras existens, men man kan inte ta ifrån dem att de är kunniga när det gäller tekniken för information och kommunikation samt att de läst på när det gäller upphovsrättens och de olika uttrycksmedels historiska bakgrund. För att var och en själv ska kunna bilda sig en uppfattning om deras syn på saken länkar jag här till Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge, som i en serie bloggpostningar förklarar problemen med antipiratlagen IPRED1. Allt i avsikt att ingen av de, som läser denna blogg, ska kunna säga att man inget visste, om man stillatigande låter detta ske. Slår riksdagsledamöterna dövörat till, kommer reaktionen att visa sig i nästa val. Det är jag rätt säker på.

Andra som bloggar är Redaktionsbloggen SVT Opinion, där frågor till kvällens Debatt kan skrivas in i kommentarsfältet. Dessutom Mark Klamberg, som synar lagförslaget och ställer detta i relation till den tekniska utvecklingen; MinaModerataKarameller, som undrar om det är dags att bojkotta en hel industri; Beta Alfa, som undrar hur tekniskt och verklighetsförankrat kulturorganisationernas förslag till lösning är; Magazine HumbleBee, som skriver ett öppet brev till riksdagens ledamöter; samt Hanna Wagenius om upphovsrätt visavi andra rättigheter.

Aldrig tidigare har vi fått oss till livs så många nyhetsinslag om världsekonomin och hur dess kris slår mot näringsliv och samhälle. Under förmiddagen har vi kunnat lyssna på debatten i Sveriges riksdag inför beslut om den stabiliseringsplan för finansmarknaden, som politikerna lyckats sy ihop över partigränserna, vilket DN och SvD skriver om. Men det var inte utan en del gnissel från oppositionen, där Leif Pagrotsky (s) luftade sina känslor inför de skönhetsfläckar, som han anser att regeringen har ett ansvar för. Det handlar främst om att regeringen överlåter till Riksgäldskontoret att fatta besluten om garantierna, vars tak satts till den ofattbara summan av 1.500 miljarder svenska kronor. I början av 1990-talet då sköttes operationen av Bankstödsnämnden med en politisk förankring i riksdagen. Man kan väl anta att det varit principen om att politiken inte ska lägga sig i hur en verksamhet genomförs, som regeringen lutat sig mot. Omedelbart efter beslutet i riksdagen skulle regeringen besluta om styrdokument för verksamheten.

Naturligtvis är det bra att vi alla får en inblick i att finanssystemet bärs upp av aktörernas förtroende för varandra, men samtidigt kan man undra över varför det kunde gå så långt att systemet är på väg att braka ihop innan någon tog tag i eländet. Idag kunde vi höra politikerna träta om det var England, som enskilt land, eller EU, som tog tag i det hela och som sedan fick ländernas regeringar att samlas kring ett gemensamt ansvarstagande. Sedan ska det naturligtvis bli intressant att se om man lyckas fixa regler, som kan hindra en upprepning. Några saker som jag tycker verkar vara direkt samhällsskadligt är den s k blankningen och utlåning baserad på en förväntad värdestegring av säkerheter. Men jag har ju ingen examen från Handelshögskolan, så jag förstår väl inte finessen med detta. Men en sak begriper även jag – bonussystemen för de anställda kan inte vara skapade för änglar, vilka kan motstå frestelserna att berika sig själva på systemets bekostnad.

Ser att chefredaktör Reidar Carlsson gör ett försök att tolka vilka avsikter som ligger bakom Pär Nuders och Margareta Winbergs böcker. Men, vilka dessa är vet nog bara skribenterna själva – om ens det, då de rimligtvis inte kan veta hur deras alster uppfattas av läsekretsen. Men, någon form av arvegods från deras tid i politiken, får vi nog se det som. Själv tycker jag att Katrine Kielos i Dagens Arena, lyckats sätta fingret på det mest väsentliga i sin artikel Öppenhet är ingen fluga, när hon beskriver den ”kulturkrock” som just nu utspelar sig inom socialdemokratin. Pär Nuders bok har utlöst konvulsioner, som gjort att bölden – alla år av uppdämd intern kritik – nu brustit och rinner ut över tidningssidorna. Senast i DN igår, som snappat upp att Urban Ahlin tagit bladet från munnen hos Newsmill. Urban Ahlin är en tungviktare inom s – utrikespolitisk talesman och ledamot i partistyrelsen, varför han utgår från att hans ord ska väga tungt.

Av rädsla för vad Pär Nuder ställt till med i sin frispråkighet, är det något av en bannbulla, som han utfärdar. Mest inåt i det egna partiet när han i ampra ordalag talar om den s k hederskodex, som hittills inneburit att många på olika nivåer kommit till korta när de försökt att ta itu med de maktkonstellationer, vilka frodats i skydd av den ”hederskodex” som Urban Ahlin förespråkar. Vad han inte tycks begripa är att vi nu lever i en tid där människor har möjlighet att öppet tillsammans med andra analysera vad som ligger bakom det maktspel som pågår. Idag är det Political Open Source Management som är vägen till framgång i en demokrati.

Pär Nuder har i den bok, som släpptes igår, tecknat sin bild av det, som han bär med sig, efter alla år i maktens centrum. Politikerbloggen noterar att den är fylld av personangrepp, men en genomgång av den listan speglar bara hur osund miljö, som kampen om makten, genererar. Sättet som den centralt placerade källan bemöter Nuders demaskering av partiets demoraliserande miljö, är samma andas barn. “En bitter föredetting som inte har en chans att komma tillbaka.”, blir pareringen. Sedan följer nya inlägg om Nuders oförmåga att ta kritik (vilket även Expressen skriver om), hans uttalande hos Malou von Sivers och att han haft hjälp av tidigare nära medarbetare till Göran Persson för att marknadsföra sin bok. Alltsammans ”godsaker” för prat vid kaffet.

Men, också för funderingar på ett djupare plan: - Vad står detta för? - Är en partiledning, som genererar ett så destruktivt samarbetsklimat verkligen kapabel att styra ett land? - Vilka felgrepp kan sådana personliga motsättningar leda till när det gäller att ta fram bra underlag för beslut? Det vore intressant ifall en organisationskonsult tog sig an uppgiften att göra Pär Nuders bok och efterspelet kring den till ett material för kompetensutveckling av ledarskapet hos socialdemokraterna för att därefter hjälpa hela denna organisationen att ta itu med sin självbild – grunden för det närmast reflexmässiga beteendet att demonisera meningsmotståndare och tillskriva dem allt ont, istället för att ägna sig åt välbehövlig självrannsakan och innehållet i den politik, som man menar är överlägsen alla andras. Först gäller det att man har något att komma med och först därefter en plan att kommunicera detta med argument för det goda i den egna saken istället för att bara ösa förbannelser över andra och deras sak.

En insändare i Norrtelje Tidning talar sitt tydliga språk. Det vore minst lika intressant att samla ledande socialdemokrater i vår kommun i ett rum i Folkets Hus, och under sakkunnig ledning be dem komma fram till vad de kan lära sig om sig själva med hjälp av denna insändare. En kommentar till insändaren visar att någon, som känt sig träffad, föredrar att odla sin föreställning att moderater inte alls bryr sig om pensionärer, sjuka och arbetslösa istället för att analysera insändaren i sak. Här möts läsaren av en människa, som funnit sig väl tillrätta därför att lokala moderater vågat lära känna honom. Därmed har han fått en chans att pröva de bilder, som han tidigare matats med, mot sin egen verklighet.

Så mycket bättre det känns i ett samhällsklimat, där nynazister med all säkerhet kommer in i Kommunfullmäktige valet 2010 genom att skära pipor i den vass av främlingsrädsla och främlingsfientlighet, som frodas hos de människor, vilka väl vårdar sina myter om allt ont som kommer i dessa flyktingars och invandrares släptåg. På något sätt har den närmast reflexmässiga benägenheten att odla myter om politiska meningsmotståndare samma ursprung som främlingsrädslan – en rätt diffus eller rent av dålig självbild parad med rädsla att ge sig in i en vettig dialog med meningsmotståndare. Fann en intressant krönika av journalisten Magnus Wrede i tidningen Dagens samhälle, som visar att vi har något att lära om beröringsångest i politikernas praktik genom att studera det som sker i grannlandet Norge.

Inledningsvis ett glatt tillrop till Katarina Ekspong och andra hos Norrtelje Tidning, som vågade ta steget och modernisera tidningen samt göra om nättidningen. För någon dag sedan läste jag en intressant artikel av Martin Jönsson i SvD. Den gällde den diskussion, som pågår i medievärlden, om förhållandet mellan tidningar på nätet och vanliga tidningar. Som pensionär med kunskap om nätet och tillgång till utrustning för att använda det, gillar jag naturligtvis att det mesta finns tillgängligt utan att kosta pengar. Men, det hindrar inte att jag prenumererar på Norrtelje Tidning, Svenska Dagbladet och Dagens samhälle i pappersformat. Jag gillar kombinationen helt enkelt. Men jag kan förstå oron för att yngre läsare, som har större vana vid nätet, skulle strunta i att prenumerera på en tidning. Det gör att tidningsutgivarna behöver ett sätt att ta betalt för nätupplagan när det är så många andra som konkurrerar om reklampengar på nätet.

Men om det ska ske i form av prenumerationsavgifter eller att man utvecklar andra tjänster, som avgiftbeläggs, det är frågan. Det finns ju redan tidningar som tar betalt för vissa delar av sin nätupplaga, men jag vet inte i vilken utsträckning som nättidningen slagit ut papperstidningen. Jag tycker mig se att människor fortfarande gillar att läsa tidningar på bussen och i tunnelbanan och att det då inte är enbart s k gratistidningar, som man håller sig med. Rätt många läser böcker och då är det inte enbart läxor. Resorna till och från farmorsuppdragen brukar jag ofta ägna åt att läsa, men också att filosofera kring det som jag ser i min omgivning.

Sedan ligger det i sakens natur att de som befinner sig i täten, när det gäller nätets möjligheter, tycker att den utvecklingen går alldeles för långsamt. Men där finns en risk för tunnelseende. Alla är inte så fokuserade på det allra senaste och dessutom kommer den finansiella oron att göra sitt för att lugna ner tempot – det kan väl innebära en utveckling, som inte enbart fokuserar på teknikens möjligheter utan tar med människors förmåga att hänga med i sina beräkningar. Sedan handlar det i hög grad om att ha en idé om vad man vill nå med det som man gör. Man måste trots olika tecken på motsatsen tro att det går att sälja kvalitet. Detta utan att vädra alla sina fördomar om oss som bloggar och göra det i tid och otid. Lars Linders kolumn, som Martin Jönsson refererar till i slutet av sin artikel, är också läsvärd – i sin helhet.

Under denna rubrik hade jag knåpat ihop en postning, som jag trots tre ihärdiga försök, inte kunde övertala NT:s bloggverktyg att ta emot. För långt? För många länkar? Ja, inte vet jag. Därför gör jag det nu enkelt för mig och bjuder in er läsare till Farmorgun i Norrtälje där ni kan ta del av det hela.

Det handlar om det som rör sig över våra huvuden, men som vi på ett eller annat sätt kommer att beröras av. Våra lagstiftare, politikerna i riksdagen, är flitiga. Innan tiden gick ut för årets allmänna motionsomgång hade man knåpat ihop inte mindre än 3.701 förslag, som på ett eller annat sätt påverkar våra lagar, antingen i form av helt nya paragrafer eller i form av ändringar och tillägg eller, som i det första exemplet från Tidningen Journalisten; en permanentning av en tillfällig lag, som förlängts i olika omgångar. Den lagen ska det beslutas om nu på onsdag. Det var ju bra att Tidningen Journalisten var uppmärksam! Behöver jag säga att det finns skillnader och likheter med FRA-lagen?!

Fick ett mejl och telefonsamtal från min son och barnbarnet Daniel, som var mycket upprörda över att biljetterna till ett par konsertkvällar med deras idoler AC/DC var slutsålda på 14 respektive 15 minuter efter biljettsläpp, men samtidigt var biljetter ute på en andrahandsmarknad till rena ockerpriser. Priser upp till 2.995 kronor per biljett är tydligen inte ovanligt.

Har googlat och ser att problemet har diskuterats sedan 2003, dels i ett par artiklar i Dagens Industri där man skriver om kometerna som växer på svarta börsen och hur t ex Bruce Springsteen försökt störa andrahandsmarknadens upptrissade biljettpriser genom att ge extra föreställningar. Expressens Karin Wik skrev också en artikel inför Metallicas konsert 2007 och då fanns det ännu flera sajter på nätet, där biljetter såldes till hutlösa priser. Även i Sydsvenskan skrevs det om situationen där 31.000 biljetter till denna konsert såldes slut på 45 minuter och där en andrahandsmarknad lika snabbt kommit över biljetter, som de räknade med att sälja med god förtjänst. Här i Sverige har vi inte någon lag som förbjuder detta ocker, vilken finns i t ex Danmark. Ticnets VD trodde då att auktion eller starkt differentierade biljettpriser skulle kunna var en lösning, men för artisternas fans blir det ingen större skillnad. Pengarna hamnar då hos Ticnet istället för hos alla andra, som gör sig en extra hacka på den efterfrågan som finns. Det är lagen om tillgång och efterfrågan sägs det, men det är också ett cyniskt utnyttjande av unga människors knappa resurser. I fem år har problemet funnits och ingen verkar att på allvar bry sig om problemet och spontant känner jag - vore jag femtio år yngre skulle jag vara med och organisera en bojkott mot en arrangör, som inte verkar bry sig om att andra ockrar på deras unga publik.

Just nu puffas i bl a Expressen inför Melodifestivalen 2009 för biljettsläpp fredagen den 24 oktober kl. 09.00 och arrangören Live Nations Catarina Oscarsson räknar med att det snabbt blir utsålt. En biljett kostar från 245 kronor för de billigaste till genrepen och upp till 645 kronor för de bästa platserna på finalen i Globen. På andrahandsmarknaden får man räkna med fyra-fem ggr det priset.

Idag har jag börjat tvivla på Folkpartiet, som ett liberalt parti med hjärtat på rätta stället. Även om Camilla Lindbergs påtvingade förpassning till Kulturutskottet, inte skulle ha ett skvatt med hennes agerande i FRA-saken att göra, är Johan Pehrsons återkomst en signal om att det nu är mera betongpolitik som stundar. Han har sonat sitt trafikbrott – körning mot rött ljus – och anses åter lämplig att tala om hårdare tag mot andra brottslingar. Igår presenterades Justitieminister Beatrice Ask:s betänkande, vilket bl a SvD skriver om idag. Där refereras bl a till den allmänna opinionen, som numera är mindre tolerant mot brottslingar än tidigare, även om det inte finns några säkra belägg för att våldsbrotten ökat. En företrädare för denna minskade tolerans är Expressens Anna Dahlberg, som jublar i sin ledare. För den som vill ha en mera sansad redovisning finns möjlighet att lyssna på utredaren Anders Perklevs föredragning vid pressträffen, om du har tillgång till Windows Media eller Real Media. Anders Perklev har sedan utredningen påbörjades utnämnts till Riksåklagare, vilket han betonade inte hade något samband.

Vi kan bara hoppas att Beatrice Asks, Johan Pehrsons och Anna Dahlbergs krav på hårdare tag även gäller inåt i rättsmaskineriet. All makt måste balanseras, sa journalisten Peter Bratt vid det av FORES anordnade samtalet om IB-affären mot bakgrund av FRA. Något som naturligtvis i hög grad är tillämpligt även här. I namn av kåranda kan en helt del olämpligt beteende frodas – precis som i vilka andra sammansvetsade gäng som helst – och detta gäller alla inblandade i rättskedjan.

Artikeln ”Löfte som inte fick brytas” i dagens SvD, vilken ingår i en serie om Rättspatos, ger oss en skrämmande inblick i hur det kan gå till när oskyldiga människor döms, i detta fall till mycket långa straff. Här beskrivs ett norskt rättsfall, men ingen kan på allvar hävda att det går till på annorlunda vis här i Sverige. I Norge har man sedan år 2004 en särskild kommission för att pröva en begäran om resning och här i Sverige är justitiekansler Göran Lambertz positivt inställd och riksdagsledamoten Peter Althin (kd) har föreslagit att det ska inrättas ett sådant även här. Det är hög tid. Även om man kan hoppas att reformen En modernare rättegång, som sjösätts den 1 november, ska leda till en rättssäkrare hantering av alla inblandade i en rättegång, kan man inte vara så säker på den saken.

Försöker hantera vad jag känner sedan jag läst hos bl a SVT Opinion att Folkpartiet petat Camilla Lindberg från Justitieutskottet till Kulturutskottet. Ingen kan få mig att tro annat än att hon nu får betala ett pris för att hon vågade följa sitt eget hjärta vid omröstningen om FRA-lagen och senare när hon och de andra kvinnorna i fp gjorde gemensam sak och medverkade vid mötet på Sergels torg samma dag som riksdagens öppnande.

En ledamots åsiktsfrihet sitter trångt i Sveriges riksdag. Och våra medborgerliga fri- och rättigheter likaså. På nätet finns en hel del synpunkter kring detta, men också en intressant diskussion om hur vi ska kunna få igång en mera öppen dialog mellan folket och dem som folket valt som sina representanter. En mer levande demokrati. Är du intresserad är du välkommen att ta del av mera och flera länkar hos Farmorgun i Norrtälje?!

Läser i SvD om Paul Krugman, som är årets mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, som det heter i statuterna då priset är instiftat av Riksbanken när man firade sitt 300 årsjubileum. Att detta pris är omtvistat visar en artikel i Göteborgs-Posten, då det inte handlar om en vetenskap i samma klass som de riktiga Nobelprisen. Men Krugman själv var hur som helst glad över utmärkelsen. Han är professor i Economics and International Affairs vid Princeton University sedan 2000. På sin blogg En liberals samvete (The Conscience of a Liberal) i New York Times skrev han i söndags apropå den ekonomiska krisen bl a följande:

"Be och du ska bli belönad. Jag har upprepade gånger under den här krisen bett för att parlamentariker, bara en enda gång, ska överträffa förväntningarna i stället för att underträffa dem — och det verkar som om euroländernas regeringar har levererat". Han var tydligen överraskad av den brittiska regeringens agerande eftersom han noterade att denna hade överträffat förväntningarna och "effektivt visat världen på en väg framåt". När jag besökte han blogg för några timmar sedan hade han fått drygt 1800 gratulationsmejl.

Annars har ju diskussionens vågor gått höga mellan ekonomer av olika skolor om politiker ska lägga sig i finansmarknaden eller inte. Även om jag kan tycka att det låter sunt att de, som ställt till eländet, ska stå för smällen, vet jag att långt ifrån alla kommer att lära sig något genom att gå den hårda vägen. Därför måste den, som tycker sig ha hand om förståndet också visa det, alldeles oavsett vem som rår för att det ser ut som det gör. I gengäld måste väl denna marknad, i likhet med alla andra, kriggärdas med regler. Till och med när man spelar poker finns det spelregler.

Tidigare har jag skrivit om de förändringens vindar, som drog över Sverige under 1990-talet. Samtidigt väcktes mitt intresse för att ta reda på till vilket pris för enskilda individer och samhället i stort, som detta skedde. Hos Arbetsmiljöupplysningen.se fann jag rätt snart en artikel från september 2007, där psykiatrikern och forskaren Marie Åsberg vid Karolinska Institutet (KI) intervjuats om utmattningssyndrom. Marie Åsberhälsa, sjukskrivningar, utmattningssyndrom, arbetsmiljö, Försäkringskassan,g är pionjär inom depressionsforskningen och redan på 1970-talet gjorde hon en banbrytande upptäckt om serotoninets betydelse för människors välbefinnande.

Hon var i bör´jan av 2000-talet med och utvecklade diagnoskriterierna för de nutida gisslet utmattningssyndrom – kriterier som godkändes av Socialstyrelsen 2003. Påståenden om att sjukskrivningarna därefter skulle ha ökat, avfärdar hon som rent nonsens eftersom de största ökningarna av dessa var under åren 1997-2003. Det kan ju stämma rätt bra med mina egna funderingar kring det, som pågick under åren 1992 och framöver, skulle skörda sina offer. Tråkigt nog insåg varken politiker eller deras handgångne män detta eller så räknade man kallt med att snabba ryck skulle gallra bort de svagaste krakarna. Men, jag vet inte om den senare kalkylen var särskilt klok, eftersom forskningen är rätt entydig kring sambandet mellan arbetstagarens egna högt ställda ambitioner och risken att drabbas utmattningssyndrom. Yrkeskunniga och ambitiösa anställda försöker i det längsta att klara av de utmaningar, som de utsätts för, men under vägs blundar för de själva för de signaler på utmattning, som visar sig. Hur det står till med kunskapen om utmattningssyndrom och dess orsaker inom Försäkringskassan, som nu har att hantera skadeverkningarna?

Arbetsmiljöupplysningen.se är en sajt med Sveriges samlade kunskap om arbetsliv och hälsa. En annan källa till kunskap är webbtidningen Arbetsliv, där jag bland mycket annat fann artikeln Chefens hållning och samarbetet avgörande för trivseln på jobbet. Intressant. Det finns ett samband mellan en sjysst arbetsplats och god hälsa. Därför satsar en klok arbetsgivare på en bra personalpolitik.

Ibland undrar jag om pedagogik är ett begrepp, som politiker gömmer sig bakom för att rättfärdiga sina maktanspråk, medan man offentligt talar om vikten av att skilja på pedagogiken och politiken. När jag läser om turbulensen kring förändringar i skolorganisationen, finner jag faktiskt ett nöje i att tänka på att Barn- och Skolnämndens ordförande Ann S. Pihlgren förvärvat en doktorshatt i ämnet Sokratiska samtal. Först tänkte jag att detta - att först snabbt som ögat köra över föräldrarna för att sedan "prata hem" förändringarna - det stämde inte med min bild av Sokrates´ filosofi om hur människan vinner insikt.

Men när jag funderade vidare, slog det mig; Han tvingades tömma giftbägaren. Officiellt anklagades han för att ha förlett ungdomen och försakat gudarna, men inofficiellt var det därför att han retat upp den politiska ledningen. Då föll poletten ner. Även i fortsättningen kan jag vara säker på att vi här har att göra med en kvinna, som förstått hur en slipsten ska dras. Själv politiker, kan hon nu ivra för den pedagogik, som passar den politiska makten bäst och som bekant ska varken föräldrar eller politiker lägga sig i pedagogiken. Sedan får hon och hennes förvaltningschef stilpoäng för att de samtidigt irriterar fackföreningarna, vilket länge varit kutym i kommunen.

Ändå betalar kommunen en rätt hygglig avgift till Sveriges kommuner och landsting, som i egenskap av arbetsgivarorganisation skulle kunna ge råd och dåd i personalfrågor, så länge som det ser ut att vara litet si och så med den kompetensen i kommunen. Tolkning och tillämpning av avtal är ju något av en grundbult i alla affärstransaktioner, vilket även omfattar kollektivavtal mellan arbetstagare och arbetsgivare.  Det senare ses av regeringen som en viktig del av den svenska modellen, när lagstiftning förs på tal nere i Bryssel.

Den 29 september skrev jag här om politikers dilemma på grund av de förändringar som pågår på grund av en omorganisation inom skolans verksamhet. Då dök minnen upp från åren under 1990-talet, då jag arbetade i kommunen och hade uppdraget att verka som Huvudskyddsombud inom SKTF:s lokalavdelning. Då pågick ett race där omorganisationer stod som spön i backen. Oftast över huvudet på dem, som saken gällde. Samverkansavtal, som byggde på en kombination av Arbetsmiljölagen (AML) och Medbestämmandelagen (MBL), kom till med många sköna ord om samverkan på papperet, men i praktiken blev det av och till en hel del påbud från ovan.

När jag nu läst om hur kommuner och landsting hanterar sina långtidssjukskrivna, undrar jag i vilken utsträckning, som tidigare omorganisationer och sättet som de genomförts på, kan ha bidragit till ökningen av ohälsotalen. I Piteå kommun t ex erbjuds långtidssjukskrivna ett avgångsvederlag på sex månadslöner till den som säger upp sig frivilligt. Alternativet är att bli uppsagd utan något vederlag. Hittills är det 15 personer som valt denna lösning, skriver arbetsmiljötidningen Du & Jobbet. Den facklige företrädaren i Kommunal tycker sig se en trend i hela landet. Naturligtvis undrar jag om det är en modell som används i vår kommun.

En intressant bok i sammanhanget är "Hälsans mysterium" av Aaron Antonovsky. Hans och hans forskarkollegors erfarenheter ur mångårig forskning visar att människor, som finner en mening i förändring omkring sig, har lättare att klara omställningarna. Genom att använda sig av denna kunskap samt fokusera på faktorer, som gör att människor håller sig friska, har allt fler, som arbetar metodiskt i ett samspel med barn, ungdomar och vuxna, kommit underfund om den potential till förändring som ligger i detta arbetssätt. Exempel finns inom såväl folkhälsoarbete som skolutveckling. För mig handlar det om inflytande i arbetets organisation och att vara delaktig i arbetsprocesser med ett ledarskap i hela organisationen, där chefer tillägnat sig färdigheten att se och ta tillvara medarbetarnas olikheter istället för att se detta som problem.

För drygt en vecka sedan diskuterades FRA-lagen på Bokmässan i Göteborg. På Journalistförbundets hemsida finns en bra resovisning av de olika deltagarnas ståndpunkter i denna fråga. Inte helt oväntat anser sig Göran Pettersson (m) att han accepterat den kompromiss som presenterades den 25 september, även om han tycker att den lag, som redan är antagen är bättre. Birgitta Ohlsson (fp), en av lagens ledande kritiker, säger sig nu kunna leva med den, medan Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén framhöll att de viktigaste invändningarna fortfarande är giltiga - meddelarfriheten och källskyddet kränks fortfarande.

I fredags hade Folkpartiets partiråd frågan om kompromissen i FRA-frågan uppe och då nåddes full enighet mellan tidigare Ja-sägare till lagen och dess kritiker. Samtidigt presenterade man ett integritetsprogram, där Datainspektionen föreslås ingå i en ny myndighet med ett vidare uppdrag att övervaka myndigheters arbete ur integritetssynpunkt. Några dagar innan hade Centerpartiets talesman i rättspolitiska frågor, Johan Linander, försökt få utrymme i media för deras kortrapport "Inrätta en integritetsombudsman", medan Socialdemokraterna tydligen hann före med sitt förslag om en sådan ombudsman. Skillnaden mellan de bägge förslagen redogör Linander för på sin blogg. Moderaternas rättspolitiske talesman Henrik von Sydow är dock tveksam. - Jag vet inte om det är nya myndigheter som löser de här problemen. Det finns spontant mer angelägna reformer, inte minst att stärka integritetsskyddet i vår egen grundlag, och stärka fri- och rättighetsskyddet, säger han enligt en artikel om dessa olika förslag  SvD.

Sedan jag själv tagit del av allt detta, skrev jag själv en bloggpost med rubriken "In med jästen efter bullarna i ugnen", som länkats till DN och SvD. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att FRA-lagen och förändringar i tre andra lagar, måste piskas igenom i riksdagen den 18 juni, när Integritetsskyddskommittens förslag, SOU 2008:03, som presenterades den 22 januari 2008, borde ha varit färdigbehandlat dessförinnan. Men, då allt kommer till den som kan vänta, lär vi väl så småningom få klart för oss, varför det var så viktigt med denna bakvända ordning. Politik är det möjligas konst, sägs det.

Igår fick läsarna här en länk till min blogg Farmorgun i Norrtälje och kunde där få en inblick i den opinionsbildning som pågår för att förmå regeringen att backa d v s 1. Riva upp; 2. Göra om och 3. Göra rätt. I förra veckan fick vi veta att de sex riksdagsledamöterna i Folkpartiet , som tidigare varit mycket kritiska till den lag som pressades igenom den 18 juni, nu träffat en överenskommelse om förändringar som de var tillfreds med. Jag intervjuades då i NT och sa då att jag visste för litet om det sakliga innehållet, varför jag tyckte att det var för tidigt att jubla. Idag vet jag att det var klokt att lita till denna intuitiva känsla - det som då sas lät alldeles för bra för att kunna vara riktigt sant!

Men, för att inte genera tidningens ansvarige utgivare med klagomål att en alltför ensidig belysning av saken, gör jag som jag gjorde i går - bjuder in till fortsatt läsning hos Farmorgun i Norrtälje. Där skriver jag om Säpo-chefens kritik mot ändringarna, som ledarbloggen hos SVT Opinion också skriver om, samt om den genomlysning av överenskommelsen om ändringarna som nu pågår på nätet. Det ska bli intressant att se hur allt detta hanteras vid Folkpartiets partiråd som samlas fredag-lördag, vilket Lars-Erick skriver om på sin blogg.

Det är på nätet som i livet i övrigt - där finns både ont och gott. Och det som du sätter fokus på får du mera av. Jag har tagit vara på det goda. Möts jag av otrevligheter markerar jag, men tycker inte att det är min sak att uppfostra någon. Det kan bara den göra, som inser att meningsutbytet blir bättre om samtalstonen hålls på en hygglig nivå. Det ger utrymme för en bra argumentation istället för att avslöja böjelsen för att vilja ta ära och redlighet av människor med andra åsikter.  Min erfarenhet är att går att slå an tonen genom att man själv håller tillbaka de dräpande ord, som någon kan trigga igång i stridens hetta. Det senare gör jag av respekt för mig själv - det är ett nerköp om jag sjunker så djupt att jag använder tillmälen.

Jag använder oftast nätet för att söka information om det som intresserar mig t ex demokrati och mänskliga rättigheter. Alla turer kring beslutet om FRA-lagen har lett till att jag också upptäckt vilka föreställningar det finns om oss bloggare hos en del journalister. Ett exempel kan du se här. Att chefredaktören Katarina Ekspong på Norrtelje Tidning bjudit in oss att vara med i deras nya uppfräschade webbtidning, visar att tidningen vill hänga med i utvecklingen av interaktiva media. En utveckling som pågår alldeles oavsett vad vän av ordning tycker. På det sättet kan tidningen också medverka till att hyfsa debatten.  Grattis förresten till alla som jobbat med detta - det är verkligen ett lyft!

Den som är intresserad av det senaste om FRA-lagen får här en länk till min senaste bloggpost på Farmorgun i Norrtälje, som ligger ute direkt på nätet. En av mina favoritbloggare MinaModerataKarameller får dock - dagen till ära - chans att ställa sin fråga till Försvarsminister Sten Tolgfors även här.

I övrigt vill jag bjuda på Ting och tankar, som också ser värdet i bloggandet. Avrundar med några ord ur IT & Etik som skriver: "Våra värsta fiender är inte terrorister som kommer utifrån, utan våra farligaste fiender är de människor i vårt samhålle, som vi vänder ryggen och som i värsta fall kan bli våra inre fiender. Dessa måste vi identifiera och hjälpa istället för att kontrollera och övervaka. Tekniken har inga gränser, men heller ingen moral eller intellekt. Tekniken är bara logik och logik är sällan tillämpbart på det ologiska. Intressant.

I fredags noterade NT att det knakar i alliansen. Det började med Socialnämndens överskridande av budgeten, där Göran Pettersson (m) drog ut i härnad till försvar för kommunalrådet Kjell Jansson. Något som ledde en kommentar hos Skärvor från skäret.

Nu är det omorganisationen inom skolorna som retat upp föräldrar, men det mullrar även inom skolans väggar. Det började med att NT den 10 september redogjorde för beslutet i Barn och skolnämnden. Redan dagen därpå kunde tidningen berätta om att eleverna vid Flygskolan protesterade och då förklarade också politikerna sitt beslut. Peter Wahlfort, ordförande i Levande landsbygd på Singö lät sedan höra av sig om planerna för Singö skola. Sedan kom ett föräldramöte i Flygskolan, där föräldrarna var på krigsstigen. Det fortsatte med att föräldrarna i Parkskolan kände sig lurade. Sedan följde Rånäs och där får vi i en faktaruta också veta att omorganisation inom hela skolverksamheten varit på G sedan november förra året. Den sägs vara ett led i en pedagogisk utveckling, men det lyser igenom att en besparing på lokalytor ska ge utrymme för ökad lärartäthet. Därefter kommer mer information där nedläggningen av Flygskolan nästa höst utgör upptakten till en flyttkarusell vid skolorna i Norrtälje stad. Dagen därpå är det Blidös tur. I detta läge håller Centern ett möte där de beslutar sig för att sätta ner foten – sättet, som detta genomförs på, kan de inte ta ansvar för längre. De beslutar sig för att lägga sig i!

Det som hänt är en mycket bra bild ur verkligheten, som visar hur demokratin i teorin har kommit på kollisionskurs med folkets bild av demokratin i praktiken. I november 2007 tog politikerna ett inriktningsbeslut, utan att riktigt vara på de klara med att de samtidigt lämnade över till skolledningen att svara för dess genomförande. Sedan har det uppstått en situation, där politikerna sent omsider genom media får klart för sig vilka konsekvenser deras beslut får. Personalen larmar inte längre, då de förväntas vara lojala mot ledningen och verkställa detta utan knot. I det uppdraget ingår nog också att tala elever och föräldrar tillrätta. Och här kommer nog kunskapen om den socratiska samtalskonsten, som ordföranden i Barn- och skolnämnden Ann S. Pihlgren (m) förvärvat filosofie doctorsgrad i, väl till pass. När jag sett de vita tygstyckena runt Flygskolan samt i fönster och på balkonger runt om på Flygfältet, har jag beundrat personalens mod. Det vanliga är ju annars att den, som inte packar och rättar sig efter beslut, kan räkna med allvarliga åthutningar.

Bakom uppdelningen i rollerna beställare och utförare, som politikerna tycks ha svårt att hantera, ligger förändringen i Kommunallagen 1991:900. Den gjorde det möjligt för bland annat utvecklingsbolaget SENSIA Konsulter AB att fara land och rike kring och sälja in konceptet med mantrat ”Sluta ro och börja styra.” Under tiden, som jag skrivit detta, har min nyfikenhet väckts – Vad hände sedan med SENSIA Konsulter? Det måste jag kolla upp.