Ja det är klart som korvspad att pengar kan vara en stark drivkraft i företagandet. Men ibland hamnar det i skymundan då det talas om friheten, egenbestämmandet, självutvecklingen och allt vad det nu heter. Och jag skulle vilja våga säga att pengar som drivkraft är ännu mer gömt när man kommer till det kvinnliga företagandet.

Många kvinnor har vackra idéer om att rädda världen, eller i alla fall rädda ett par stycken människor eller en region, handla med ekologiska, närproducerade produkter eller erbjuda professionella tjänster, inte sällan inom hälsa. Eller så är de egna företagare för att få vardagen med familjen att gå ihop alternativt för att de ska kunna bo där de vill. Alla anledningar är lika bra till att bli egen, men vad händer om jag säger att jag vill bli egen företagare för att tjäna massor av pengar? Är det okvinnligt? Är det rent av osvenskt? Jag blir så trött.

Jag hittar min största drivkraft i att jag får uppfylla en dröm. En dröm om att se vart mina egna idéer och arbetsinsatser kan ta mig. Men jag drivs också av pengar. Att se pengar komma in på kontot som gör att jag vet att jag kan jobba vidare, jag kan betala mina räkningar, kanske rent av investera och ändå ha möjlighet att göra några privata utsvängningar utan att vara rädd för att pengarna inte ska räcka till hyran nästa månad.

Jag vill därför slå ett slag för pengarna idag – gör en bra insats, ta betalt för det och njut av vinsten alla ni underbara företagare där ute!
 

Jag har blivit förkyld. Huvudet är som en burk, näsan rinner och tröttheten brutal. Men jag räknar med att vakna helt frisk imorgon. Kan Jang, nässpray, massa vatten, frukt och sömn. Jag vill bara bli frisk!

Är det någon som har några supertips på hur man blir frisk fort? Dela med dig!!

Sov så gott… snörvel…
 

Koppartrollets Listen to Your Heart, till vardags kallad Lotus. Min allra sötigaste valp har satt sina tassar i snön och nu är det bara 10 dagar till hon kommer hem till mig.

Fotot är taget av Koppartrollets Kennel.

Jag såg Alice i Underlandet i helgen. I 3D, det var en upplevelse! Om historien var så fenomenal, det vågar jag inte uttala mig om efter att ha varit en av de få som inte blev frälst av Avatar. Men så såg jag ju den inte heller i 3D…

Men jag måste säga att Alice i Underlandet var en riktigt häftig film. Jag älskade den flygande katten och Johnny Depp, han är ju fenomenal!! Jag googlade lite om uppkomsten till sagan och fann detta:

”Alice i Underlandet kom till i juli 1862 då Charles Dodgson tog med sig tre flickor på en picknick. Han berättade en fantasiberättelse och vid dagens slut bad unga Alice Liddell honom skriva ner dem. Han tillbringade natten med att skriva ner allt han kom ihåg. Resultatet kallade han ”Alices Underjordiska äventyr”. Tre år senare publicerade han materialet som en bok under pseudonymen Lewis Carroll. Den första svenska utgåvan, "Alices Äfventyr i Sagolandet", kom redan 1870, översatt av författarinnan och konstnären Emily Nonnen.”

Jag kan varmt rekommendera filmen, jag kommer att se den igen. Detaljrikedomen var så stor att jag säkert missade hälften. Ordvitsar och hittepåord, jag älskar sådant. Vackrast var ändå när Hattmakaren inte vill ta farväl till Alice i slutet av filmen, utan istället säger: ”Varväl Alice”. I love it!

Varväl gott folk!!
 

Jag är en sådan där tjej som har ordning. Jag vet vart jag har mina grejer, jag tappar inte bort saker, jag kommer ihåg datum och tider. Fråga mina nära och kära, jag är en sådan där jobbig typ som har koll på allt. Sedan jag blev egen företagare så har allt raserat. Jag tappar bort grejer, glömmer saker och är allmänt totalt förvirrad. I mitt privatliv ska kanske tilläggas. Annars gör jag ju riktigt dålig reklam för mig själv….

Jag ska ge ett exempel på hur fel det kan gå. Jag körde upp bilen utanför porten nu ikväll för att bära in packning i lägenheten. Jag låter bilen stå på tomgång, låser upp porten, låser upp min lägenhetsdörr och bär in första lasset som bland annat består av en hemmagjord skagenröra i en otäckt skål. Jag ställer den på bänken i köket och förmanar mina katter att inte ens komma på tanken att hoppa upp på bänken. Går ut till bilen, och hör porten slå igen bakom mig. Mina nycklar!!!!! De sitter kvar i lägenhetsdörren – jag är utlåst! Med dörren till lägenheten på vid gavel och en inbjudande skagenröra helt inom räckhåll för de glupska marodörerna med svans.

Mobilen ger ifrån sig ett oroväckande läte som signalerar ”batteriet är nästan slut” och jag känner hur jag startar paniken. Ringer syster med korta frågor ”Vart är du?” och ”Vart har du min extranyckel?” och kör i rasande fart iväg för att hämta nyckeln som hon överräcker med ett stort skratt. Rally genom ett öde Norrtälje och jag kastar mig in i porten bara för att upptäcka att A) katterna inte har ätit upp min skagen B) inte heller har tagit sig ut i trapphuset, utan de sitter som två änglar på köksbordet och ser frågande ut när jag stormar in.

Jag blir så trött på mig själv. Och som om det inte vore nog så hittar jag nu inte extranyckeln som jag hämtade från syster… jag ger upp och går och lägger mig….
 

Ok, du som inte mediterar kanske kommer att tycka att följande är flummigt, ja kanske rent av dravel men det bjuder jag på.

Det är så sant!! Att man inte är sitt ”mind”. Alla de där tankarna som flyger genom huvudet är inte jag – det är bara ”egot” som försöker ta kontroll. Låter det flummigt nog?

”You are not your mind, not your body, your something so much bigger, more powerful.” sa alltid min yogalärare. Att ta det till sig under en yogakurs i Guatemala är en sak, att praktisera det i ett iskallt, snöigt Norrtälje är något annat. Självklart försöker jag leva som jag lär men jag har mycket kvar att lära.

Mycket trött efter förra veckans händelser kraschade först kroppen i helgen, trött, förkyld och hängig. Men jag var i mycket goda vänners sällskap och jag mådde själsligt fantastiskt bra. När veckan började kom det på riktigt. Jag är min egen, jag kan egentligen göra exakt vad jag vill, precis nu. Jag fick någon slags existenskris. Vad vill jag göra, varför, när och hur? Tankarna forsade genom huvudet, axlarna for upp till öronen, hjärnan gick för högvarv, humöret sjönk liksom energinivån.

Trots upprepade försök till meditation hände ingenting, absolut ingenting. Världen bara fortsatte att gå emot mig. Men skam den som ger sig. 90 minuters meditation igår gjorde susen. Allt vände som på ett bananskal! (kan man säga så?!)

Idag har allt gått åt rätt håll. Det faller på plats, den rätta vägen visar sig när man minst anar det. Man måste bara vara tillräckligt närvarande för att upptäcka det …

Jag är tacksam för dagar som denna!
 

Ok nu kommer det… jag trodde aldrig att jag skulle blogga om recept. Jag tänkte att det var höjden av tråkighet och att det endast var för att dölja en kommande bloggtorka. Men detta receptet förtjänar en tid i rampljuset. Så här kommer det:
 

Ett fantastiskt, supergott och jättelättbakat bröd

5 dl dinkelmjöl
2 dl havregryn
1 dl linfrön
1 dl russin
1 dl grovt hackade hasselnötter
2 tsk bikarbonat
2 nypor havssalt
4 dl yoghurt naturell
1 rivet äpple
3 msk honung
Gör så här:
Blanda alla torra varor, tillsätt yoghurt, äpple och honung. Lägg bakplåtspapper i en brödform och grädda i 175 grader i ungefär 1tim 20min.

Servera med Bregott, riktigt god ost och en stor kopp te – för livsnjutare i vinterkylan!
 

Solsken på Kärleksudden

Stressad och trött måste jag bara hinna med att handla på Flygfyren innan jag skulle till dagens yogaklasser på Kärleksudden. Springer på min hyresvärd som rekommenderar mig att inte ta bilen hela vägen till udden då det ännu inte har plogats sedan snöfallet för två veckor sedan (varför inte kan man VERKLIGEN fråga sig men det är en annan story). Ok, säger jag och hastar vidare.

Tänker att jag kan väl ändå köra ut och se om det inte har hunnit plogats, och nej, det var inte plogat. Men vad tusan tänkte jag, min super-Ford klarar väl allt. Jag gasade på och körde rakt in i vad jag tänkte var snö men som visade sig vara hårt packad snö och is. Pang och tvärstopp. Gissa hur många svordomar jag fick ur mig på mindre än två minuter?!

Ringde min älskade, ÄLSKADE syster som kom med den fyrhjulsdrivna jeepen inom bara några minuter. Och som vi fick gräva, och dra, och gräva och dra. När vi till slut fick loss bilen kommer en yogi körandes och gjorde precis samma sak som mig – körde fast. Syster fick dra loss även henne och vi fick backa oss tillbaka till plogad mark.

Äventyret över och vi var väl uppvärmda till yogaklassen. Men jag måste ändå få ställa frågan igen; Är det svårt att lyssna eller?!?!?

Tack syster för att du finns, igen…
 

Nedan ser ni en välplogad parkering på Kärleksudden - något som jag aldrig mer verkar få uppleva.... Någon som har tid/lust/möjlighet att ploga den åt mig och mina yogis kommer att få en STOR stjärna på himlen!!!

Jag letar efter kurser att läsa i sommar. Det passar mig bra att plugga på distans även om jag som sagt var känner att jag inte ger kurserna den uppmärksamhet som de kanske borde få. Men så tar jag ju inte ens studiebidrag så jag antar att det är ok…

Men när jag letar efter kurser att läsa till sommaren så vet man ju inte om man ska skratta eller gråta. Det finns en miljard datakurser. Programmering, webbdesign och gud vet vad. Och sedan finns det hur mycket knaskurser som helst, eller vad säger ni om detta:

• Dinosaurier - deras utveckling och utdöende, orienteringskurs
• Fantasylitteratur
• Kärlek, motstånd, medier. Skrivandets och läsandets praktiker
• Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight
• Chick lit (?!)
• God Bless America. Kristendomens utveckling i USA från George Washington till Barack Obama.
• Harry Potter och hans världar
• Havskajak - ledarskap och riskbedömning

Ja, jag tror ni förstår vad jag menar… Jag ska leta vidare. Det här kan bli en riktigt spännande sommar!
 

Eftersom flyget är försenat bloggar jag vidare… Och jag tänker på frågan som var aktuell både på Inspiration Roslagen igår och i Norrtelje Tidning i veckan. Hur öppnar man arbetsmarknaden för unga och kanske lite mer specifikt, ska kommunen garantera sommarjobb till ungdomar?

Jag är så kluven i frågan! Det är klart att det ska ligga i samhällets intresse att hjälpa våra unga ut i arbetslivet. Men samtidigt undrar jag hur det blir om man bara ”serverar” ett jobb till någon, så ser det ju inte ut i det verkliga livet!

Mitt första sommarjobb fick jag genom kommunen. Man fick ansöka till kommunen och om jag inte minns fel så fick man önska när man ville jobba och inom vilket yrke. Jag fick jobb i caféet på Rånäs Slott, det var på den tiden när Rånäs 4H och Hasse Davidsson drev slottet. Jag kommer ihåg att jag var så stolt över jobbet, jag kommer ihåg att jag fick 23,50 kronor i timmen och att jag tyckte att det var hutlöst att de tog 35 kronor för en köttbullesmörgås med rödbetssallad.

Jag fick prova på att köra åkergräsklippare men de glömde berätta vart bromsen satt så jag fick skrikandes köra slalom mellan träden i allén innan vaktmästaren kunde springa ikapp och rädda mig. Jag kommer ihåg att jag var fascinerad av konsten som hängde på väggarna på ovanvåningen när jag sopade golven. Spökhistorierna om slottet skrämde mig men gav stället en mystisk ton. Jag fick några riktigt bra vänner och jag är mycket glad över att jag fick jobba just där.

När jag tänker på så sätt så tycker jag självklart att det ska ordnas sommarjobb till unga – det gav mig minnen som sitter i för livet. Men är det kommunen som ska göra det? Kan vi vanliga dödliga göra något med? Kan vi småföretagare ordna något sommarjobb eller praktikplatser? Jag har inga svar, men jag tycker att det kan diskuteras. Ni är 1600 stycken som läser min blogg – kan ni ge mig och andra läsare några förslag? Vad skulle just du kunna göra för att hjälpa någon ung in på arbetsmarknaden?
 

Jag sitter på Arlanda och tänker onda tankar om människor som inte har någon som helst respekt för andra. Det började när jag väntade på bussen i Norrtälje. En äldre man satt i busskuren och rökte. Två unga tjejer kom och satte sig bredvid mannen på bänken och han fortsätter att röka, vänd mot tjejerna. Helt utan hänsyn till att han blåste röken rakt i ansiktet på dem. Efter tio minuters långsamt sugande på giftpinnen slänger han utan en tanke fimpen på marken framför sig, harklar sig djupt och spottar – precis framför mig och tjejerna! Jag försöker sätta mig in i hur en sådan människa mår och hur han hanterar sin vardag. Jag försöker styra om ilskan och irritationen, till att lära mig mer om andras sätt att leva. Det är svårt…

Men jag hatar cigaretter. Jag hatar dem så mycket att det inte finns ord för det. Tyvärr finns det människor som jag älskar som röker. Det är en av mina stora sorger i livet…

Nu sitter jag som sagt på Arlanda och en man bakom mig har pratat i telefon i 20 minuter – högt och ljudligt. Runt honom försöker folk läsa, vila, samtala men han ägnar dem inte en tanke. Medan jag skriver har han lagt på, ringt upp en ny person och pratar vidare i samma ton.

Vart är respekten för omgivningen? Jag pluggar i Anna Ternheim och försöker koppla bort.
 

”Mäss-smällan” är redan på väg efter dagens event Inspiration Roslagen. Spänningen och koncentrationen släpper och efterföljs av en trötthet som i det närmaste kan efterliknas en baksmälla, dock helt utan någon som helst ångest. Jag är nämligen otroligt nöjd med evenemanget. Alla inblandade gjorde en strålande insats. Moderator-Sten var fenomenal (som vanligt…), teknikerna skötte ljud och ljus med bravur och Culinar gjorde ett snyggt arrangemang av både lokal och förtäring. ALLA var verkligen ett superduktiga. Det är så mycket småfix runt sådana här arrangemang och vi satte det ikväll tycker jag!

Att ett företag väljer att satsa en ganska stor summa pengar på att arrangera ett evenemang som lockar intressanta talare på både lokal, regional och nationell nivå. Gäster i form av politiker, företagare, lärare, ”vanliga människor” och många fler. Allt för att öppna upp till en dialog och en inspiration till hur man ser utvecklingsmöjligheter här i Roslagen, utan säljande budskap, utan för att det helt enkelt går stick i stäv med visionen ”Ett attraktivt och öppet Roslagen i tillväxt”. Jag tycker att det är beundransvärt!

Allt går alltid att göra bättre. Visst hade det funnits fler intressanta talare att bjuda in, visst var det kallt i lokalen, visst borde det finnas mer tid för diskussion, frågor och mingel, men snälla någon – det vore ju jobbigt om allt var perfekt ;)

Det är med stolthet över att få vara en del av Sparbankens vision jag släcker lampan och ska försöka sova bort ”mäss-smällan” och de ömmande fötterna. Imorgon väntar nya äventyr!
 

För tredje året i rad är jag med och arrangerar Roslagens Sparbanks seminarium Inspiration Roslagen (tidigare kallat Norrtälje möte). Men det är första året jag gör det som egen företagare. Det är mitt första uppdrag som konsult och en fantastisk möjlighet att få visa vad jag kan.

Det har varit en massa jobb såklart, men nu är det allra mesta på plats. Körschemat är minutiöst planerat och har jag lyckats så ska jag egentligen inte behöva göra någonting alls imorgon. Det är ju det som kännetecknar ett väl planerat event. Inga sista minuten-grejer, alla inblandade vet vad de ska göra, när, hur och varför. Och även vad de ska göra om något oförutsätt händer. Jag vet att det kommer att bli en förbaskat bra kväll uppe på Culinar imorgon. Med över 200 gäster och talare som Maud Olofsson och Wanja Lundby-Wedin kommer det att bli intressanta diskussioner. Som avslutning har vi en av mina favorit inspiratörer Niclas Wikström. Mer om honom kan jag skriva en annan gång…

Ska nu korrläsa schemat på nytt, sen ska jag ut i solskenet. Ni mår tro att det är vackert ute på Kärleksudden nu!
 

Jag har varit på besök nummer två hos min framtida valp. De är nu 30 dagar och är kanske så söta som bara hundvalpar kan bli. Med klarblå ögon tultar de runt och upptäcker världen.

 Jag fick sitta i valphagen och inom tre sekunder var jag täckt av sju rödbruna pälsbollar – med sylvassa tänder!!! Eftersom de upptäcker världen genom att smaka på den så fick jag känna på en slags ogenomtänkt mördarakupunktur. I fötter, på händer och knän, i håret, överallt var de. Men man kan ju inget mer än att le…

Det är ju inte så kul att göra lunch till sig själv när man sitter hemma och jobbar… Runt lunchtid börjar magen knorra men man tänker, nej inte än, jag orkar inte. Sedan är klockan helt plötsligt halv tre och jag håller på att säcka ihop av hunger. Kollar kylskåpet och även om det är välfyllt så finns det ingen lust till att göra något avancerat, typ koka quinoa eller pasta. Egentligen är allt som kräver att jag sätter på spisen avancerat. Som min före detta kollektivvän under studietiden sa: ”En platta igång funkar, men måste man sätta på två, då har det gått för långt”.

Min lösning är mackor! Mackor med ägg, med ost, med röror, hårda mackor, mjuka mackor och hembakt bröd (för det är inte avancerat – ugnen sätter jag med glädje på om jag slipper plattorna uppe på spisen). Och det är ju så gott! Med grönsaker, rotfrukter och frukter det går att variera i oändlighet.

I skrivandets avnjuts en tonfiskröra med ägg på lingongrova – receptet är rippat av min kära kusin och tillika mackoman Sanna.
 

Jag läser Pedagogik A på distans från Umeå universitet. Anledningen till att jag pluggar är att jag vill lära mig mer om ämnet och så tycker jag att det rimmar väl med min yogalärarutbildning. När jag bestämde mig för att hoppa på kursen så var min plan att jag skulle ha en helt ny approach. Jag skulle plugga minsta med minsta möjliga insats för att bara klara kurserna men inget mer.

Det kanske låter som en konstig plan men för mig är det stort, och svårt. Jag är en sådan där som alltid får riktigt bra betyg och höga poäng på alla prov. Jag är absolut ingen lättlärd person eller så utan jag pluggar bara helt enkelt för mycket, jämt. Så nu är alltså min plan att jag nästan inte ska plugga alls och ändå lära mig så mycket som möjligt.

Idag har jag jobbat med hemtentan. Jag är inte stolt över vad jag skrivit men jag är stolt över att jag har sammanfattat vad jag faktiskt lärt mig och att det är det jag ska få bedömt – inte att jag har lagt ner en massa tid och letat reda på fakta i böcker, skrivit ner det och sedan glömt bort det. Jag har en sida kvar, måste låna en bok på biblioteket för att kunna göra en korrekt referens. Sedan är jag klar. 100 % heltidsstudier i fem veckor – nedlagd tid: mindre än tio timmar…

Det ska bli spännande att se om jag har lyckats med min nya, ”lata” approach när jag får tillbaka tentan!
 

Jag behövde lite miljöombyte. Så jag åkte tidigare till Kärleksudden, tände en brasa och sitter nu med lite pappersarbete i värmen på en yogamatta. Riktigt härligt är det!

Och snart kommer mina yogis som har yogat med mig allra längst. Det brukar bli intensiva klasser, men riktigt, riktigt kul!

Jag önskar er en minst lika trevlig kväll!!
 

Idag har jag fått äran att träffa ett tiotal unga från projeket “Unga på väg”. Det är ungdomar i åldrarna 16-20 år som varken går i skolan eller har kommit in i arbetslivet. I projektet får de hjälp med att ta kontakt med näringsliv och skolor och får vägledning om hur de ska ta sig vidare.

Jag blev inbjuden för att prata om hur det är att vara entreprenör. Det blev mer en berättelse om min resa från gymnasiet, i världen, på Sparbanken, till universitetet och till slut nu som egen företagare. Jag kunde ju inte säga så mycket om hur det är att vara sin egen när jag inte ens har passerat tre veckor utan anställning.

Det var en mycket givande stund. Fantastiska ungdomar som bara inte har hittat sin väg och som valt att ta steget ifrån skolan men inte kommit på vad de ska göra istället. Med rätt drivkraft kommer de att gå långt.

Jag är fylld av energi efter morgonen och vill tacka för att jag fick äran att träffa er. Jag hoppas verkligen att vi ses igen i framtiden när ni är hundförare, speldesigners eller rockstjärnor, eller något helt annat. Jag tror på er!
 

Att jobba hemifrån har många fördelar. Och nackdelar. I mitt fall är största nackdelen katthår. Är jag hemma och jobbar så kelar katterna mer än någonsin och fäller hår i mängder. Hår som fastnar överallt! Jag dammsuger, dammsuger och dammsuger… idag tappade jag sugen.

Men så ställde jag det i relation till livet. Jag har samtalt med en kär vän vars mor ligger för döden. I skrivandets stund vet jag inte ens om hon är i livet. Då känner jag tacksamhet. Tacksamhet för livet, katthåren och dammsugaren.

Nu ska jag torka golv med glädje över livet.
 

Lago Atitlán, Guatemala

För exakt två veckor sedan var jag med i Norrtelje Tidning i ett repotage om barnyoga. På en av bilderna sträcker jag ut tungan då vi gjorde positionen ”Lejonet” där en viktig ingrediens är just att man räcker ut tungan. Jag skrattade åt bilden och tänkte att jaha nu kan jag stryka ”att lipandes vara med i lokaltidningen” på min things to do before I die-lista. Så check!

Idag är jag med i tidningen igen. Med ett skelett! Mitt skelett som jag använder i undervisningen av yogan fick vara med på bild (barnen döpte honom till Örjan eller Polaren Pär i lördags). Haha, det fanns inte ens med på min lista ska jag säga. Men jag får väl sätta check på det också då! ;)
 

Skelettet på bilden är "Bonny" - min yogalärare Paulas kompis i Guatemala

Ok nu måste jag först klargöra att jag mycket sällan har haft söndagsångest. Ni vet när man känner att man bara inte kan förstå att man ska gå upp till jobbet morgonen efter. Men det är ändå något visst med söndagar…

Men inte nu! Som egen företagare så känner jag hur alla dagar går ihop. Sen kan man välja att se det som något stressande eller något bra. Jag väljer det senare. 14 dagar som officiell entreprenör är avklarade och det känns riktigt, riktigt bra.

Vecka tre – bring it on!!
 

Borgmästarholmen i solsken.

Jag lagar mig en tidig middag för att vara pigg och stark inför kvällens första introduktionsyoga. En klass där de som kanske aldrig har yogat tidigare eller de som bara vill få en bra insyn i ”min” yoga deltar. 

Middagen blir en pastasallad och till det tänkte jag ha en soja-protein filé från Hälsans kök. Medan jag väntade på att maten skulle bli klar läser jag på innehållsförteckningen och ser att där står att filéerna är kraftigt saltade. Varför är de det? Och hur många läser det? Det är ju så lätt att man bara saltar och pepprar i farten när man lagar mat. Något som i det här fallet är helt onödigt.

Det är så lätt att få i sig stora mängder salt och socker som är dolt i maten. Jag läste här om dagen på en pastasåsburk och fick en chock när jag såg hur mycket socker de hällt i. Jag äter så mycket hellre en sötsak efter maten än blir ”i lurad” socker när jag inte vet om det...

Så nu blir det pastasallad med egengjord tomatsås, icke extra saltade soja-proteinfiléer och till efterätt ska jag äta något riktigt sött och gott ;)
 

På bilden, en frusen katt värmer sig vid elementet.

Jag är lyrisk, upprymd och fylld av energi. Igår kväll hade jag premiär för yogakurserna på Kärleksudden, idag har jag haft två klasser till. Att få vara i en lokal som är så vacker att man hissnar när man förstår att man är där, det är något att vara tacksam över. Fastän kroppen värker efter fyra timmars yoga på ett och samma dygn.

Jag tackar mina yogis som förgyller mina klasser och säger god natt!
 

Mitt internet har krånglat under en tid och jag har varit i kontakt med Tele 2 supporten två gånger. Det har blivit lååånga samtal. ”Ändra den inställningen och starta om datorn”. Väntan…. ”Nu kan du ändra på den inställningen och starta om datorn”. Väntan… ”Ta ut modemet, starta om datorn, sätt i modemet, starta om datorn”. Extrem vääntan…

Jag har suttit vid köksbordet, i vardagsrummet, legat på golvet, hoppat i hallen, rabblat mantran i något i stil med ”Gud giv mig styrka”. Datakillen (ja, det är ju nästan alltid killar) är tyst, knappar på sin dator och kommer med nästa instruktion när datorn ”tänkt klart”. Själv håller jag på att bryta ihop. Hur kan de hålla humöret uppe? Vart tar de ut sina aggressioner. För aggressioner är det som kommer upp inom mig. Ilska och hjälplöshet. Men datakillens tålamod får mig att härda ut.

Och nu fungerar det! Jag håller tummarna för att det är löst, men jag har åldrats minst tre år på de två timmarna ;)
 

På bilden ser ni  Kärleksudden i solskenet

Någon av dessa sötnosar kommer att flytta hem till mig i mars! Eftersom de precis har slagit upp ögonen har vi ännu inte kommit överens om vilken av dem det blir. Men det blir en tik på halvfoder, det är vi överens om. Efter att ha gosat med dem alla så känner jag att det nästan inte spelar någon roll vilken det blir! Jag längtar till nästa besök.

Så nu är det dags att börja förbereda inför hemkosten. Valpsäkra lägenheten, inhandla allt som ska handlas, bocka av tid i almanackan. Någon som har bra tips att ge om vad man ska tänka på för första tiden?

Jag har den vackraste arbetsplatsen i hela världen just nu. Solen har värmt mig medan jag har städat och förberett för kurserna som börjar imorgon. Jag kan inte förstå att jag ska få möta våren i den här underbara lokalen. Jag är otroligt tacksam.

Jag hälsade på kenneln idag och hundvalparna hade precis öppnat ögonen, bilder kommer imorgon. Jag vet ännu inte vilken valp som är min men det spelar ingen roll, de är fantastiskt söta allihop. Sedan blev jag intervjuad av Johan Sverke från tidningen om nya företagare i kommunen, ska bli spännande att se vad det blir av det!

Och just det, en mygga har vaknat till liv och flyger runt i min lägenhet. Jag undrar var han kom ifrån. Jag vet inte vad som är snällast. Att låta honom flyga runt och vara förvirrad eller förkorta hans liv. Han måste ju vara helt snurrig. Kanske ska jag se det som ett tidigt vårtecken!

Idag kommer en livsönskning att gå i uppfyllelse. Jag ska få min alldeles egen valp. Ja hon är fortfarande alldeles för lite för att flytta hem till mig, men jag ska i alla fall få träffa henne för första gången idag. I hela mitt liv har jag velat haft massor av djur omkring mig och det har jag sett till att haft. Katter, hundar, hästar och allt som jag har kunnat vara i kontakt med. Men livet har inte sett ut så att jag har kunna skaffa mig en hund. Förrän nu!

I helgen kom ett mail från kenneln som löd ungefär så här:
Hej alla valpintresserade, Tiden går fort och valparna är snart tre veckor. Det är två hanar och fem tikar. Alla valpar är pigga och glada och sover nästan hela nätterna. Om några dagar har de fått sina sylvassa tänder och springer runt, men än så länge kryper de runt i valplådan. I förrgår lärde de sig gå och går nu runt i valplådan. Så fort de börjar äta vanlig mat kommer de börja bo i valphage istället för den lilla valplådan. Så nu är ni välkomna att besöka de små!

Och det är precis vad jag ska göra idag – valpen, här kommer jag!

Nedan ser ni den stolta mamman Nefra med sina sju valpar, någon av dem är min, vilken får jag förhoppningsvis reda på idag. Fotograf och ägare av bilden är Torsten Hedström.
 

En stund att minnas:
Min yngre barnyogagrupp slår nya rekord i fantasi för varje gång vi ses. Ni som läste den fina artikeln i Norrtelje Tidning i måndags såg att Saga Blomkvist berättade att hon inte vill lämna yogiland för att det var så fint där. Jag lovar och svär att jag inte hade ägnat en sekund åt att beskriva hur det ser ut i yogiland, det var bara hennes fantasi som målade upp en hel värld som hon inte ville lämna!

Och igår tog fantasin nya höjder. Vi var svajande palmer när ett av barnen säger att hon ser kokosnötter i palmerna och vi börjar plocka nötterna, ungefär som man gör i klassisk gymnastik när man sträcker sig upp för att plocka äpplen. Efter en stunds plockande kommer ett barn fram till mig och säger ”här får du en nöt”, tack sa jag och då kommer nästa barn med två nötter. Sen kommer nästa barn med fem nötter, tätt följd av ett barn med hundra nötter, tio tusen nötter, en miljon nötter. Och jag tänker, hur ska jag hitta på något nytt nu när alla har snöat in på sina kokosnötter.

Då tjoar ett barn att de har lyckats få upp sin kokosnöt och börjat äta den och vips kan alla öppna sina nötter och alla äter för allt vad de är värda. Jag försöker bryta fantasierna som nu slukar dessa till synes utsvultna barn när ett barn plötsligt utbrister: ”Jag har ont i magen, jag har ätit för mycket kokosnötter!!!”

Haha, det är med beundran jag fascineras av deras fantasi. Vi borde göra som dem ibland. Fantasi sätter guldkant på vardagen!
 

Jag brukar sällan klaga men ja, jag börjar tröttna på den här snön. Att det var och varannan morgon ser ut som att det vore omöjligt att ta sig ut. Och vem är jag att klaga? Jag som är ung och frisk, har motorvärmare, inte behöver pendla, bor i bostadsrätt och har en fantastisk fastighetsförvaltare som inom ett par timmar kommer att ha röjt bort det allra mesta. Hur är det då för er andra med stora gårdar, barn och ingen bil och allt vad det kan vara?

Fast om jag ska få klaga lite så måste jag faktiskt skotta runt Kärleksuddens restaurang och jag anar att det kommer vara mycket tyngre nu när det är nollgradigt… Men jag måste bara få lämna av allt yogamaterial som jag fick levererat hem häromdagen. Trettio mattor, filtar, bälten, stödmattor, klossar, min hall agerar en mindre hinderbana jag behöver ta mig förbi när jag ska mellan vardagsrum och kök!

Jag ska vara med i Radio Roslagen idag. Boel på Life butiken har bjudit in mig. Jag har aldrig varit med i radion tidigare så det ska bli kul! Ämnet, ja, såklart att det är yoga ;)
 

Nu möter jag folk som börjar misströsta. Nyårslöftet om att börja träna börjar kännas motigt.

Det går inte att förvänta sig att kroppen ska rasa i vikt bara för att du tränat i två veckor! Har du inte tränat på en lång tid där innan och njutit av god julmat under ledigheten så befinner sig din kropp antagligen i ett chocktillstånd just nu. Kroppen undrar varför den helt plötsligt utsätts för en sån påfrestning och den behåller vartenda gram fett som den kan – det kanske är krig och svält på väg, bäst att jag lagrar tänker kroppen.
Felet många av oss gör när vi tänker att nu rackarns är det dags att de där jeansen ska passa igen är att vi tränar för hårt, för mycket och kanske ännu värre, vi gör något som inte ens är kul!

För i ärlighetens namn, hur kul är det att springa på ett löpband? Jo visst är det skönt någon gång, man kan slå ihjäl en halvtimme genom att samtidigt se på en amerikansk sitcom och svettiga ja det blir man ju. Men hur kul är det egentligen? Längtar du till nästa gång du får stressa till gymmet och börja springa igen? I mångas fall är svaret nej och då vågar jag vara så kaxig att säga ”Du gör fel”. Ditt initiativ är utmärkt men du startar i fel ända och i ärlighetens namn – har du inte gjort den här resan tidigare.? ”Nu jäklar, köper ett kort, flåsar på bandet, upptäcker efter två veckor att INGENTING hänt, du tänker att det inte spelar någon roll, gömmer gymkortet och snart är det nyår igen…”

Men misströsta inte. För egentligen är det inte så svårt. Du måste bara hitta DIN grej. Du kanske gillar att dansa, rida eller åka skridskor, gör det då! Kom inte med några dåliga undanflykter om att det tar så mycket tid, det kostar för mycket. Hur mycket har alla oanvända gymkort kostat? Och tiden det tar ska du ställa i relation till hur mycket energi du för av att göra precis det som du tycker om och mår bra av. Du har bara en kropp, ta hand om den!

Utmana dig själv att testa på något nytt som du mår bra av så kommer jeansen att passa fortare än du tror. Vi har fenomenala instruktörer och lärare inom många områden i vår kommun. Testa Capoeria, dansa på Mevalin, testa dina gränser med CrossFit, hitta dina favoritpass på de stora träningslokalerna, leta efter din favoritlärare i yoga eller meditation. Och nu kommer ju tom Rimbo badhus igång igen! Nu kommer min mamma att bli glad ;)

Jag lovar att det finns något kul sätt för dig att motionera även här i lilla Norrtälje kommun!
 

Lycka till med din träning och tipsa gärna mig (och andra) om ditt favoritsätt att motionera!
 

En kort stund av blyghet
Jag har haft 1 613 besökare på min blogg i januari. Det låter som hysteriskt många. Vilka är ni som läser? Och varför är det ingen som skriver någon kommentarer längre? Jag inbillade mig ett tag att det inte var så många som läste så att jag föll i fällan att jag skrev till ”de jag känner”. Men så är det ju inte, för jag vet inte ens om jag känner 1 613 personer som besöker norrteljetidning.se… Så då blev jag lite blyg, jag som aldrig någonsin bloggat tidigare, jag vet ju inte ens hur man gör? Är det en massa regler man ska följa? Jag har ingen aning… Men efter bara en liten stund av blyghet så kom jag fram till att det inte passar mig att vara blyg så nu skriver jag vidare ;)

Kontorsråttehänder
I flera timmar har jag idag städat min nya yogalokal på Kärleksudden. Den kommer att bli så otroligt fin! Fler mattor, filtar, bälten och klossar är beställda. Nu ska här yogas. Men efter bara ha sopat och moppat i lokalen så fick jag blåsor i händerna. Det är ju inte klokt?! Jag som är hästtjej (eller var kanske man får säga nu) och van att använda händerna till mycket mer än att sitta vid en dator. Jag låter blåsorna bli en påminnelse om att det var ett korrekt beslut att säga upp mig och leva det livet jag vill leva.

Nu får det vara nog
I julklapp av banken fick vi ett presentkort från ett företag där man kunde välja mellan ett antal klappar. Jag valde en riktigt bra kökskniv. Inte för att jag tyckte att jag behövde en utan för att alla som någonsin lagat mat i mitt kök gnällt över att jag har så dåliga knivar. Jag har en typ 39 kronors IKEA kniv som man i och för sig måste såga sig igenom allt från limpan till tomaten men den har fungerat för mig. Men nu fick jag i alla fall en ny kniv. Åtta gånger, jag upprepar, ÅTTA GÅNGER har jag skurit mig i fingrarna sedan jag fick den kniven. Senast alldeles nyss. Plåsterkontot har gått upp ordentligt och jag behöver hela fingrar, inte minst till ansiktsmassagen som jag ger till mina yogis under avslappningen. Nu har den nya kniven åkt ner i lådan och min IKEA kniv har efter en välförtjänt semester fått komma upp på köksbänken igen.

Jag vet inte om man får skriva tre inlägg i ett som jag gjort nu. Men så vet jag ju inte heller hur man bloggar. Så jag skriver lite vidare och önskar er en fortsatt trevlig kväll! ;)
 

Jag måste bara få säga att jag är en enormt lyckligt lottad människa idag. Min första dag som egen företagare och inte alls anställd på något sätt. Jag öppnade tidningen och fick se att Pernilla och Bosse hade gjort ett jättefint reportage om barnyogan, tack till er två och tack till alla barn och föräldrar som kom tidigare för att bli intervjuade och fotade. Jag längtar redan till nästa klass med barnyoga!

Jag har fått reda på att min alldeles egen hundvalp som föddes för bara några veckor sedan är beredd på att få sitt första besök redan på onsdag. Jag längtar…

Och kanske det allra bästa. Jag ska från och med nästa vecka få hålla mina yogakurser på Kärleksudden! I denna fantastiska lokal, med stora fönster i tre riktningar och den vackraste utsikten över Norrtäljeviken ska jag tillsammans med mina yogis möta våren. Jag längtar!

Men nog om all lycka, jag som hade planerat att vara lite ledig första tiden som ”arbetslös” misstog mig grovt. Almanackan är fullbokad denna vecka, så nu är det bara att hugga tag i veckans första uppgift, ett möte på banken.

Ta hand om er!!
 

(Bilden publiceras med medgivande av Culinar som äger den.)

Fakta samlat från olika sidor på internet:

1844 grundades ett gyttjebadhus i Norrtälje vilket gjorde staden till en populär badort i regionen. Den välgörande gyttjan man använde gjorde Norrtälje till en av Östersjöns mest besökta badorter. Folket från hela landet anlände till Roslagens huvudstad med ångbåt eller med tåg från Stockholm.

Sedan den glasfulla badortstiden har en rad romantiska namn levt kvar och en av dem är det vackra namnet, och den lika vackra platsen, Kärleksudden. Med en fantastisk utsikt över Norrtälje viken finns Kärleksudden bara ett stenkast från Norrtälje centrum. Följ vattnet i hamnen längs med Societetsparken, förbi restaurang Havspiren och så kommer du fram till Kärleksudden och den fridfulla Borgmästarholmen. På sommaren erbjuds svalkande, salta bad och under övriga årstider en fantastisk plats att besöka och bara njuta.

Visst får man lust att gå dit när man läser detta?! ;)
 

Frågan har kommit åtskilliga gånger under de senaste veckorna. Idag är det sista dagen och jag kommer få frågan många gånger till. Hur det känns? Just nu känns det ingenting alls. Jag har redan slutat på alla sätt utom fysiskt, praktiskt och lojalt. Jag har jobbat in i det sista men känslomässigt har jag passerat ”jag ska sluta –stadiet” för ett halvår sedan.

Värst var det nog precis innan jag sa upp mig och medan jag väntade på att det skulle bli officiellt. Jag är helt värdelös på att hålla nyheter inne. Jag tycker att det lyser om hela mig när jag har något nytt spännande. Och när jag blev presenterad för nya projekt, som jag visste att jag inte skulle delta i men inte kunde säga något, så kände jag mig illamående och var övertygad om att jag var grön i ansiktet.
 

Men nu är jag en erfarenhet rikare. Jag har sagt upp mig för första gången.
 

Jag lämnar det bästa jobbet jag någonsin haft. Jag lämnar dock inte mina kollegor, stan är inte större än att man ses och jag ska fortsätta att driva projekt för bankens räkning. Ännu har man inte tillsatt min efterträdare och det ska erkännas, jag känner en viss avund. Du ännu ovetande ersättare kommer att få ett jobb som går i 130, i stort sett hela tiden. Projekten är många, besluten är snabba, relationer ska vårdas, se helheten och var medveten om att du har massor att säga till om och därför kan göra stora avtryck. Vem du än blir önskar jag dig all lycka till och jag vet att du har en fantastisk tid framför dig!

Nu ska jag gå till jobbet i snön, balanserandes med chokladrutor och kokosmuffins – klockan 15.00 blir det avslutsningsfika ;)

På bilden ser ni Humle, nej Dumle, nej Mr Sparbank Ackelman och jag på avslutningen av Sparbankens julkalender den 20 december - fantastiska arbetskamrater har jag som sagt!! Och ni ser också en strålande Anne Kulle i bakgrunden.
 

Ett fantastiskt inslag på youtube som jag vill dela med mig av, men först bör ni läsa den här texten:

This video shows the winner of " Ukraine’s Got Talent", KseniyaSimonova, 24, drawing a series of pictures on an illuminated sandtable showing how ordinary people were affected by the German invasionduring World War II.Her talent, which admittedly is a strange one, is mesmeric to watch,the images, projected onto a large screen, moved many in the audience to tears and she won the top prize of about £75,000.

She begins by creating a scene showing a couple sitting holding handson a bench under a starry sky, but then warplanes appear and the happyscene is obliterated.It is replaced by a woman’s face crying, but then a baby arrives and the woman smiles again.

Once again war returns and Miss Simonovathrows the sand into chaos from which a young woman’s face appears.She quickly becomes an old widow, her face wrinkled and sad, beforethe image turns into a monument to an Unknown Soldier.This outdoor scene becomes framed by a window as if the viewer is looking out on the monument from within a house. In the final scene, a mother and child appear inside and a man standing outside, with his hands pressed against the glass, saying goodbye.

The Great Patriotic War, as it is called in Ukraine , resulted in onein four of the population being killed with eight to 11 million deathsout of a population of 42 million.

Kseniya Simonova says: I find it difficult enough to create art usingp aper and pencils or paintbrushes, but using sand is my way, the art,especially when the war is used as the subject matter, even brings some audience members to tears. And there’s surely no bigger compliment.Please take time out to see this amazing piece of art.

http://www.youtube.com/watch?v=vOhf3OvRXKg&feature=fvst

Jag har skrivit börja till flera inlägg som försöker att förklara hur jag känner för Hati, alla barn, alla vuxna, hela landet. Det blir för sentimentalt, för kallt, för klyschigt, för intimt. Jag har markerat allt och tryckt på delete.

Idag har jag semester, dagen innan jag slutar min anställning och firar min ledighet med lyxen av att läsa tidningen från sängen. Och då läser jag Sara von Baar Grebäcks krönika i tidningen och tårarna faller. Tack Sara för ditt ärliga och utelämnade sätt att beskriva vilka små problem vi har. Vi glömmer att sätta våra vardagsbekymmer i relation till vad vi så snabbt kan förlora. Med dina ord i ryggen ska jag möta den här dagen med tacksamhet över hur livet ser ut just nu. Tack för dina ord Sara!
 

Fyra arbetsdagar kvar som anställd. Nu kan vi kalla det nedräkning på allvar. Idag skickade jag ut ett mail till så många som möjligt där jag berättade att jag ska sluta, tackade för gott samarbete, hur de ska få hjälp i fortsättningen, vart de når mig i framtiden och att jag hoppas och tror att vi ska ses igen. (Det slår mig nu att det är ypperligt pinsamt att blogga om detta om det är någon som läser detta och känner att ”Varför har inte jag fått ett sådant mail?” Svaret är helt enkelt, du fanns inte med i min maillista efter senaste uppdateringen av våra system då jag tappade typ alla kontakter. Men läser du detta finns det en länk uppe till höger med min mailadress – där nås jag alltid!)

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om utan den responsen jag fick på mitt mail. Massor av lyckönskningar, nyfikna frågor, jobberbjudanden (?!) och goda råd. Fina rader om samarbeten och glada minnen. Jag kommer att spara dem alla i min mapp ”Vänliga ord” och läsa dem en dag när jag behöver lite peppning. Jag har självklart tackat var person för deras hälsningar.

Men det som slår mig är – varför säger vi alla dessa saker när någon ska sluta? Skulle det inte ge ännu mer att glädja någon som är mitt uppe i vardagen, inne i ett hektiskt projekt eller kanske i slutskedet av en omorganisation. Eller den som har fastnat i rutiner, och ser var dag som bara en i mängden istället för att tar vara på dagen. Jag uppmanar dig, ja just dig, skicka ett vänligt ord, ett minne eller vad det nu kan vara till någon. Helst till någon oväntad! Ja, just den där personen som ploppade upp först i ditt huvud – skriv en rad och jag lovar att du gör denne glad!
 

Då var det äntligen fredag. Endast en vecka kvar på banken, det känns otrooooligt konstigt, men också helt rätt. Att få möjligheten att lämna ett jobb som är det bästa jobbet i världen för att göra något jag drömt om. Det är som att gå från det bästa i en värld till det bästa i en annan värld. Jag är enormt glad över att jag lever det liv jag gör och tacksam för de i min närhet som kommer med goda råd, uppmuntran och puffar i rätt riktning när det behövs.

Så fem dagar till som fast anställd. Och jag får äntligen ha en "pappersalmanacka" igen! Ja, alltså inte så att jag inte har fått bestämma vilken almanacka jag ska använda eller ej, men det har varit enklare att ha all information på ett ställe och då har det blivit i jobbtelefonen och Outlook.

Nu ska jag gå tillbaka till hederligt papper och det blev inte vilken almanacka som helst! Jag har gjort min alldeles egen personliga almanacka. Jag är glad, lika glad som jag var för två år, sju månader och nio dagar sedan när jag fick min jobbtelefon…
 

Jag har inte bloggat på två dagar. Det är det längsta uppehållet i min drygt en månad långa bloggkarriär. Det har varit omöjligt. Det har varit en sån där vecka när hjärnblödningen är nära. Heltidsjobb på banken, fem nystartade yogakurser, kurserna är fullbokade så folk jagar fler kurser och jag har nu startat ytterligare en, försenade materialleveranser, uppstartande av konsultföretaget, skapande av profil till företaget, jägarexamenskursen startade efter juluppehåll och att skolan, Pedagogik A på heltid, har börjat. Jag behöver inte ens förtydliga att sömnen har fått stryka på foten. Och utan sömn fallerar det mesta.

När livet rusar på i den takten så måste jag fortfarande leva i nuet. Annars missar jag mitt liv! Jag kan inte tänka på att det blir bättre sen. Det blir aldrig bättre än just nu. I detta nu finns inga problem. Jag andas, jag lever, jag kan känna och ge kärlek.

Kan du stanna upp och leva livet exakt just nu när du läser detta? Du lever just nu och du är en fantastisk människa, helt utan invändningar. Har du problem så är de relaterade till något som hänt eller något som ska hända. I denna mikrosekund så kan du bara leva livet. För livet pågår nu, missa det inte!
 

Om någon skulle ha undgått att jag inom kort startar upp barnyogaklasser så kan jag igen berätta att så är fallet. Och jag har gjort en rolig reflektion. Det är flera som ringar och har just 13-åringar som vill yoga. De säger att deras barn har testat på yoga i skolan eller sett något klipp på nätet eller i en tidning. Och sedan står de där hemma i vardagsrummet och yogar efter bästa förmåga. Jag vet inte varför det är just 13-åringar men det är ju fantastiskt roligt! Det är nog då som man kan ha som mest glädje av att öka på sin självkänsla, lugna ner sig och minska stressen, få röra på sig utan tävlan och prestation.

Så jag säger bara - låt alla 13-åringar få yoga ;)

bilden är tagen under min yogautbildning i Guatemala augusti 2009

Jag läste någon rolig undersökning om besöksstatistiken på sidor som aftonbladet.se, ving.se och andra nyhets-och resesajter. På morgonen har de en uppsving när folk äter frukost/ precis har kommit till jobbet, sedan är det lugnt under förmiddagen. Någon timme efter lunch blir det en topp igen, folk har hamnat i matkoma och orkar inte jobba. Sen händer det något otroligt runt 16-17 tiden. Alla dessa sidor har sina peakar. Då är väl alla så trötta att man bara vill läsa nyheter/skvaller och drömma sig bort till varmare ställen. Detsamma kan man visst se under veckan. Måndag surfar många, tisdag lugnare, onsdag blir det fler, torsdag ännu fler och på fredagen - ja då undrar man vad som blir gjort i detta land!?

Sådan statistik tycker jag är kul!

Nu börjar det bli sen eftermiddag och jag tänkte ge er något att läsa. På P1 var det ett intressant inslag om yoga, artikeln hittar ni här och en annan artikel om vad som är meningen med livet hittar du här  Jag rekommenderar varmt den sistnämnda och ber er tänka på Haiti...

Jag önskar dig en fortsatt trevlig eftermiddag och kväll!

Mina barnyogaklasser kommer igång på lördag och jag längtar! Det är så fantastiskt att få yoga med barn. Ingenting är omöjligt, fantasin har inga gränser och eftersom det inte finns några regler och rätt eller fel, så kan alla vara med.

Jag har haft förmånen att få låna bekantas barn under hösten och några minnen har etsat sig fast ordentligt. I barnyogan leker vi fram positionerna, vi använder fantasin och sagor till att varva rörelse och avkoppling. Ett exempel är att vi förvandlar våra yogamattor till flygande mattor som tar oss till ”Yogiland” och där kan allt hända. När man hälsar i ”Yogiland” sätter man ihop handflatorna framför bröstet, bugar lätt på huvudet och säger traditionsenligt ”Namasté”. Barnen följde med, utan tvekan.

I ”Yogiland” lekte vi hundar där man precis som i ”vuxenyoga” så står man med händer och fötter pressade ner i mattan, huvudet vilar mellan armarna och rumpan är högsta punkt. Vi var hundar som viftade på svansen och hade olika påhittade färger, ränder och prickar. Men så var det en fyraåring som stod på fötterna, vevade med armarna och grimaserade yvigt. Jag fråga vad hon var, men hon var så inne i sin roll att hon inte kunde kommunicera med mer än ”agrhh, ahhgr” och ännu mer vevande. Till slut kröp det fram. Hon var en gepard som klättrade i trädet - såklart!

Jaha, skrattade jag och frågade om vi fick vara med. Vi klättrade, klättrade och klättrade när hon till slut kom ur sin fantasi tittade frågande på mig och frågade när det var dags att hoppa ner. Sagt och gjort, vi hoppade alla ner från ”det höga trädet” och landade på mattan, utmattade men glada. Där låg vi alldeles stilla och räknade andetagen, ingen rörde ett finger ens. Från aktiv rörelseglädje till total vila med fyra barn i åldrarna 4-5 år.

Efter en stunds vilande skulle vi säga adjö till ”Yogiland”. Och innan jag hann säga något mer, satte samtliga ihop handflatorna framför bröstet och bugade lätt. Jag blev rörd till tårar då, och jag blir fylld av energi när jag tänker tillbaka på dem nu.

Snart är det lördag – jag längtar!
 

Vem har sagt att man behöver vara barn för att göra barnyoga? Nedan är mina yogaklasskompisar Greta, Mikela och Albina från USA.

Every day, think as you wake up
“Today I am fortunate to have woken up. I am alive. I have a precious human life. I am not going to waste it. I am going to use all my energies to develop myself to expand my heart out to others to achieve enlightenment for the benefit of all beings. I am going to have kind thoughts towards others. I am not going to get angry or think badly about others. I am going to benefit others as much as I can.”

His Holiness the XIVth Dalai Lama
 

Äntligen fredag, äntligen Skavlan. Han är ju något utöver det vanliga. I denna stund förklarar han Carolina Gynning som norska utrikesministerns totala motsats. Haha, ja Carolina Gynning. Ordet energi kommer till mig när jag ser henne. Positivt eller negativt, ja det är det försent på kvällen för mig att uttala mig om.

Men det som såklart väcker mitt intresse är att Jonas Gahr Störe faktiskt förespråkar yoga, även om han på ett kryptiskt sätt klarar sig undan att svara på om han faktiskt utövar yoga eller ej. Men han berättar att han har nytta av yogan, dess kontroll och andningstekniker. Jag måste säga att han känns som en sympatisk man, den norska utrikesministern.

Och vilken överraskning att Carolina utövar Bikramyoga… men nog om det. Jag hoppas på det här blev det närmaste ett skvallerblogginlägg av mig skrivet ni någonsin kommer att läsa.

Jag önskar er en trevlig helg!

Och stöd Norrtelje Tidnings fina initiativ att stödja Haiti. Jag skickade precis ett sms, gör det du med. Smsa NT (mellanslag) HAITI (Mellanslag) DITT NAMN till 720 01. Ge när du kan, så får du tillbaka när du behöver!

Lago Atitlán, Guatemala
 

Jag är en lyckligt lottad människa. Jag har inte ens slutat jobba innan folk ringer in mig på uppdrag. Jag är ytterst tacksam.

Det allra mesta jag har fått erbjudanden om är fantastiskt roliga saker som jag självklart tackar ja till, men det finns en hake. Jag måste ju även få betalt!

Mycket gör jag med glädje, mycket kan jag ta som en marknadsföringskostnad och mycket gör jag för att jag vet att det jag gör kommer att betalas tillbaka på annat sätt. Men i en framtid måste jag ju ha betalt. Sista lönen ramlar in på kontot om 10 dagar och sedan….

Och om gör jag uppdrag gratis nu, hur tar man betalt sedan?

Jag satt ner med kloka vänner och pratade om saken. En del hade åsikter om att en manlig företagare aldrig hade hamnat i den här sitsen. De hade bara räknat med att få betalt. Är det verkligen så enkelt? ”Hej, jag är man, här sätter ni pengarna” kontra ”Hej, jag är kvinna, jo, ursäkta men jag skulle behöva kunna köpa lite mat imorgon så skulle jag kanske, eventuellt, preliminärt, typ få någon ersättning? Nähe inte det, jaha, nej men jag kommer väl ändå.”

Jag tror inte att det är så, men jag vet att det är förbannat svårt att ta betalt. Vad tycker du?
 

Yogans julkurser avslutas denna vecka och jag har fått utvärderingar av mina elever. Fantastiskt roligt och enormt nyttigt att läsa. Tack yogis, jag tar till mig av varje ord.

Jag fick frågan som jag har fått så många gånger förr. Varje klass är ny, är det inte lättare att ha samma klass om och om igen till man lär sig. Jag vet att många jobbar så men jag har aldrig någonsin lyckats få till varken en klass eller ett eget yogapass som är den andra lik. Innan min långa utbildning i somras funderade jag på om det var fel av mig att göra så, även om mitt inre sa att det inte var så... Men under utbildningen satte min yogalärare Paula Tursi ord på mina känslor. ”Min kropp känns mer intelligent om den får göra som den vill.”

Som van yogi gör jag mitt bästa att lyssna på kroppen varje minut. Jag önskar att jag kunde göra det jämt men i vardagen är det svårt. Därför har jag extra mycket fokus på att lyssna när jag står på en yogamatta. Vill jag ha tempo, värme, vill jag vila, sträcka ut, finna energi, behöver jag ”bränna ut” något ur kropp och själ? Att leda en klass med ett tiotal elever gör det omöjligt att tillfredsställa allas behov, och därför uppmuntrar jag ständigt till eget ansvar. Känn efter vad som känns rätt, känn efter vad du vill göra, utan att tänka.

Känns det flummigt? Haha, helt ok. Kom och prova ska du få se!
 

Bilden nedan är tagen av mina kurskamrater Jessica och Lindsey i vårt klassrum i Guatemala. Positionen kallas Danskrigare.

"Pedagogik är en vetenskaplig disciplin, där man bildar kunskap om de processer genom vilka människan formas och förändras i olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Inom det pedagogiska problemområdet behandlas bl.a. olika aspekter av fostran, utbildning, lärande, undervisning eller andra påverkansprocesser."

Jag börjar plugga på måndag. Pedagogik A, på heltid, på distans. Jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde att jag skulle få så mycket tid över när jag sa upp mig och startade eget. Jag trodde uppenbarligen att det var lugnt att plugga heltid och jobba heltid... vi får se om jag lyckas ;)

Sov så gott!

"Tänk så underbart det är, att ingen behöver vänta ett enda ögonblick innan de börjar med att göra världen bättre på något sätt."

Dessa ord yttrades av Anne Frank under andra världskriget och jag låter dem bli en hälsning till dig så här på lunchen!

Yoga har funnits i cirka 5 000 år och började med att munkar i Indien förstod att de kunde meditera sig till ett högre tillstånd. Ett tillstånd som gjorde dem fullkomliga. Meditera gjorde man då, liksom nu, i en sittande ställning med korslagda ben, rak rygg och händerna vilande på knäna, en så kallad lotusposition. Men när munkarna hade suttit så under en längre tid fick de ont i kroppen, höfterna värkte, benen somnade och tankarna rusade iväg åt olika håll. Munkarna började då forska i hur de kunde motverka detta.

De kom fram till att motion behövdes för att orka, smidighetsträning för att sitta bekvämt, ett rent samvete behövdes för att koppla av tanken och kosten behövde vara ren, energigivande och harmonisk. Men även om munkarna började äta bra mat så insåg de att kroppen dessutom behövde renas från insidan. Så genom gymnastiska övningar som masserade organen för att rena kroppen skapades yogans positioner eller asanas som de heter på sanskrit, yogans språk.

Det är dessa asanas de flesta idag förknippar med yoga, men ska man vara noga så är de bara en liten del av vad yoga egentligen står för. Andningstekniker, moraliska handlingar, meditation och medvetenhet är minst lika viktiga delar inom yoga. Att det från den ursprungliga yogan sedan har utvecklats ett antal oilka grenar av yoga tycker jag bara är bra. Större är chansen att alla ska hitta någon sort som passar just dem – för alla kan yoga!

Munkarnas resa till vad vi idag kallar yoga, ger oss ett bra perspektiv på vad du ska tänka på i din egen yoga. Den mest avancerade yogapositionen är att alltså att sitta still, att må så bra och kunna stilla alla tankar så att du kan meditera utan smärta och svårigheter. Kom ihåg att yoga inte är en tävling, det handlar inte om att tvång och prestation och yoga ska absolut inte medföra någon stress. Yoga är en utmaning, men den ska aldrig medföra besvär, varken på mattan eller i ditt vardagliga liv. Yogaresan är lång, men fantastiskt spännande!
 

Namasté

Angelica

Ja ok, alla etablerade företagare där ute, ni får tycka att jag är löjlig. Men jag har faktiskt min allra första, egna annons i tidningen idag. Det var inte helt lätt att ta det beslutet. Att annonsera kostar mycket pengar och det är svårt att veta hur mycket man får tillbaka. Så för er som har annonser i tidningen var och varannan dag kanske det inte är något stort. Men för mig är det här en stor dag!

Det var med härlig support från min syster, hjälp från underbara Malin på tidningen och världens bästa layout-Gisela som det till slut blev ut en annons. Och jag är supernöjd!

Telefonen har gått varm på morgonen och äntligen har barnyogan nått fram. Jag säger ju det – alla kan yoga! Bokningarna har redan blivit fler än vad jag kunnat hoppas på. Och jag firade det hela med att gå till frissan. Äntligen ser jag inte ut som ett skogstroll i håret längre. ;)

Underbart med fredag – jag hoppas ni känner likadant!

Må så gott!
 

Rätt som det är så kryper stressen på en. Ibland när man minst anar det så bara slår den till, axlarna flyger upp till öronen, käkarna spänns och en smygande huvudvärk gör sig tillkänna. Andningen hamnar högt upp i bröstet och det börjar snurra i huvudet. Jag är expert på att stressa, så att i en månad sitta vid en sjö, vid fyra vulkaner, i ett tempel och bara fokusera på att inte stressa var en enorm omställning för mig.

Jag lärde mig mycket bra under min yogaresa i Guatemala men en sak använder jag kanske mer än andra. När man stressar måste man fokusera på det som ger mest glädje. En bra övning på det är att ta ett papper och en penna och svara på följande frågor:

• Jag blir glad när…
• Jag känner mig levande när…
• Jag känner mig tillfreds när…
• Jag blir lycklig när…
• Jag blir stärkt av….

Svaren på frågorna varierar var gång jag gör övningen. Och svaren hjälper mig att fokusera på rätt saker när jag är stressad. Testa du med? Vad har du att förlora?

Ha en fantastisk, glädjefull och förhoppningsvis stressfri dag!
 

Det här är ett långt inlägg men jag hoppas att du tycker att det är värt att läsa ;)

Så här gick det till när jag registrerade mitt yogaföretag:

Jag fyllde i alla fält på företagsregistrering.se, d.v.s. jag gissade mig till typ hälften. Det är ju helt omöjligt att veta hur mycket man har tänkt tjäna, hur mycket moms och skatt man ska betala och varför man vill blir företagare och vad man ska göra och hur man hade tänkt göra det o.s.v. Verksamhetsbeskrivningen blev något i stil med: Att hålla och leda kurser/resor inom hälsa, främst yoga. Jag var helt slut efter den bedriften.

Sen tog det tre veckor så kom mitt registreringsbevis. Där stod: Sport- och fritidsutbildning (även utbildning i kortspel och schack)

Vad?!?! Vaddå kortspel och schack? Jag skrattade för mig själv och ringde upp Skatteverket.

Skatteverket: Du har plats 273 i kön.
Jag: Jaha, men de jobbar väl så fort de kan!
Skatteverket: Du har plats 272 i kön.
Jag: Det var inte särskilt snabbt…
Skatteverket: Du har plats 272 i kön.
Jag satte på högtalaren på telefonen och började städa.

27 minuter senare

Skatteverket: Du har plats 1 i kön
Jag jublade och var en millimeter ifrån att lägga på när jag skulle stänga av högtalaren – ahh!!!

Tant på Skatteverket: Vad kan jag hjälpa till med?
Jag: Jo det är så att jag har fått en jättekonstig beskrivning på mitt registreringsbevis. Jag leder yogakurser men det står att jag ska hålla utbildningar i kortspel och schack. Haha, det måste ha blivit något galet.
Tant på Skatteverket: Knapper, knapper på tangentbordet och med kort ton: Jaha, men så står det här med så då är det så.
Jag: Vad menar du? Det har ju blivit något fel. Skratt.
Tant på Skatteverket: Ja, men under SNI-koden utbildning och hälsa finns kortspel och schack.
Jag: Jamen snälla du, jag ska inte hålla på med kortspel och schack, jag yogar! Det måste ju gå att ändra det!
Tant på Skatteverket: Knapper, knapper på tangentbordet. Nej, ditt ärende är stängt.
Jag: Men då får du ta och ändra det för att även om jag absolut inte har något emot kortspel och schack så är det verkligen inte vad jag gör.

Och så fortsatte det ett par svängar innan tanten på Skatteverket säger: Jaha, men om du ska vara så här kinkig så får jag väl ringa upp din handläggare.

Haha, jag är officiellt kinkig – krönt av Skatteverket!

Hon kopplade mig till min handläggare, den underbara Erik. Som med ett enkelt knapprande på tangentbordet ändrade mitt registreringsbevis och skickade mig ett nytt. Jag tog Eriks direktnummer. Och när jag nu skulle ringa honom fick jag reda på att han slutat…
Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för Skatteverket som mist en hjälpsam medarbetare för de har de inte allt för många av…

Känner du någon trevlig och hjälpsam person på Skatteverket? Ring dem och säg åt dem att de är fenomenala som människor att de ska jobba på – vi vill ha dem kvar på sina tjänster!!!

Ha en trevlig dag!
 

Och tänk på våra fyrbenta vänner i kylan, Det är verkligen superkallt - ta hand om dem!

Det finns ingen förklaring i världen som kan är skälig till varför man dumpar ett tiotal kaniner i en soptunna i tio minus grader. Förlåt mig, jag rättar, stryk de tio kaninerna, soptunnan och minusgraderna. Det finns INGEN förklaring att under några som helst omständigheter att överge djur på något vis.

Vem är du? En feg människa som inte kan ta beslut? En snål människa som inte kan betala en veterinär att släcka deras liv? Ett ynkligt kryp som gömmer dina problem? Kunde du inte ta livet av dem själv istället för att ge dem ett plågsamt slut? Hur hanterar du andra problem i vardagen?

Jag förutsätter att det är mycket synd om dig och uppmanar dig från botten av mitt hjärta att du söker hjälp. Stäng inte in dina problem i en soptunna för den kommer att välta och problemen hoppar ut när du minst anar det. Och då är det inte alls säkert att en fantastisk familj som Bengtssons i Lohärad finns där att ta emot dig.

Det är med ett illamående jag går denna dag till mötes. Men jag vill sända den varmaste tanken till Lasse Bengtsson med familj för deras räddningsinsats. Jag önskar verkligen att ni finner omtänksamma hem till dessa hoppande varelser.
 

Ok, som nystartad företagare så måste jag säga att marknadsföringen är bland det allra svåraste. Och då har jag ändå turen att ha jobbat med det tidigare plus att jag har fenomenala människor i min omgivning som hjälper till. Men man är ju ändå så ensam i sina beslut!

Vad ska jag göra? Hur ska det se ut? Oj vad det kostar och hjälp vilken tid det tar? Jag vill ju bara få alla att förstå vad jag har att erbjuda och att jag dessutom är bra på det jag gör. Tänk om man bara kunde blogga sig ur besväret… eller yoga. Nu har jag bloggat och snart ska jag yoga – jag får hoppas att något faller på plats ;) Någon som har bra tips annars?

Hur har det gått med nyårslöftena då? Jag har hållit mitt ganska så bra. Ända tills vi bowlade i lördags och jag var sämre än jag någonsin varit. Då blev det ett och annat dåligt ord. Tror dock att synden straffar sig, jag har sån träningsvärk i vänster lår och höger underarm att jag inte vet hur yogan ska gå ikväll ;)

Snöboll på er!
 

Den frågan har jag fått flera gånger. Ibland ställs frågan något skeptiskt, ibland med nyfikenhet.

Yoga handlar om att bli medveten och att leva i nuet. Enklaste vägen är att använda sig av sin andning. Genom att fokusera på andningen som är konstant så kan vi bara tänka på nuet och en frid kommer till oss. Om vi bara är i nuet, inte ångrar något som hänt eller oroar oss för vad som ska hända så mår vi alltid bra. Just nu har vi inga problem!

Barn är så mycket bättre på det här en vad vuxna är. De andas också rätt, långa andetag ner i magen. När de blir äldre får de den ytliga bröstandningen som ökar stressen i kroppen.

Det som många förknippar med yoga, alltså olika fysiska positioner är bara en liten del av yoga, men dock så viktig. Genom att röra på oss mår kroppen bättre, blodcirkulationen ökar, balansen säkras och vi tränar muskler, stärker skelett och senor. Mår kroppen bra är det såklart lättare att må bättre, vi oroar oss mindre.

Barnen är underbara yogis helt naturligt. Deras fantasi gör det lätt för dem att ”bli” en hund som viftar på svansen, vara ett träd som vajar för vinden eller attackera som en kobra. Det finns ingen tävlan, ingen prestation, alla är med och alla "gör rätt” hela tiden.

Vi varvar aktivitet med vila, spänning med avslappning. Det är fascinerande att se fyraåringar ligga helt stilla på en yogamatta med en leksak på magen och bara fokusera på hur leksaken går upp mot taket när de andas in och magen fylls med luft, och hur leksaken sjunker ner när de andas ut och naveln närmar sig ryggraden. Samma fyråringar som strax innan inte kunde sitta still…

Ja barn kan yoga – och de är en fröjd att se!
 

Även om jag förespråkar yoga i alla dess former så finns det ingenting som slår djurs inverkan på mitt välmående. I yogan använder vi andningen för att vara närvarande i nuet, ett effektivt verktyg då andningen är konstant och vi kan fokusera på att vara medvetna. Men att se en hundvalp leka i snön, som att ingenting annat finns, totalt upprymd av allt det nya, lukter, smaker, upplevelser den aldrig tidigare stött på – det är mindfullness-övningar i sin bästa form. Jag ägnade gårdagen åt att vara ut med hundar i skogen. Tiden gick och kylan bet i kinderna men bara nuet existerade. Idag känner jag mig enormt upprymd och full av energi. Ser otroligt mycket fram emot yogan i eftermiddag.

Har du förslag på annat som får en att totalt tappa greppet om tid och rum? Dela med dig för sånt kan vi aldrig få för mycket av!

Jag önskar dig en fantastisk söndag!

PS. Mina katter som i vanliga fall är fenomenala på att leva i nuet är pga kylan mindre nöjda med livet. De försöker göra sig av med överskottsenergin inomhus till mitt, alla blommors och fåtöljens baksidas förtret… Den svarta katten har gått upp sex hekto på en dryg månad... dags att banta?
 

Hmm, jag kom på att om jag nu har bestämt mig för att jag är lycklig så vill jag ha en annan önskan som nyårslöfte (ja, jag tycker faktiskt att man ska ha ett nyårslöfte). Jag funderade lite under min morgonpromenad och kom fram till det perfekta löftet. Jag ska sluta svära. Helt och hållet, inga svordomar. Om det inte helt och fullt verkligen är nödvändigt med en svordom, då får jag svära.

Jag svär nog mer än vad jag tror idag. Och det är ren och skär lathet. I stället för att använda ett klädsamt kraftuttryck kommer det ett simpelt *pip*. Helt i onödan.

En studiekamrat till mig berättade att hans far aldrig svär. Verkligen aldrig. Han använder ens en förtäckt svordom som fan-ta eller liknande. Men sen en dag, min vän hade gjort ett hyss, ett pojkstreck som tonåringar gör, och då sa hans pappa ”Hur i helvete kunde du vara så jävla dum”. Och gissa om att den meningen fick kraft. Utan skrik, hot eller straff gjorde min vän aldrig om något likande igen. Jag tycker att det är beundransvärt!

Så om ni läser en svordom i min blogg så svär jag (hehe) på att den ska vara noga genomtänkt och vara helt relevant till mitt inlägg. Jag menar hur j-vla svårt ska det vara? ;)

Ha en fantastisk nyårsafton och snälla slopa raketerna för våra fyrbenta vänners skull!

Ni vet varje gång man blåser ut ett födelsedagsljus, blåser iväg en ögonfrans, kastar ett mynt i en önskebrunn och man önskar sig någonting. Man kniper igen ögonen, önskar sig något och sen får man inte säga det till någon. För då kommer inte önskningen att slå in.

Jag ska avslöja min önskning för den har redan slagit in. Så länge jag kan minnas har jag alltid önskat mig samma sak: Jag vill vara lycklig. Det är inte så att jag inte har varit lycklig, jag har bara tänkt att man måste ha något mer för att bli så där ”på riktigt lycklig”. Vad det där ”något mer” är för något har jag aldrig riktigt kunnat definiera och kanske inte heller lagt så mycket tanke bakom. Men nu vet jag att jag är lycklig. Det känns i hela mig och då måste det vara sant. Jag är lycklig.

Vad är lycka för dig? För många är det materialistiska, karriärmässiga och utseende relaterade faktorer som vi definierar som lycka, men fråga dig själv – när är du riktigt lycklig? Jag läste ett så fint ordspråk idag: Att lyckas betyder inte att man blir lycklig. Det ligger mycket tänkvärt i de orden…

Jag vet när jag är lycklig. När den där bubblande glädjen stiger upp i mig, när jag inte tänker på något som hänt eller ska hända, utan jag bara är medveten om vad som händer precis just då. Och jag strävar efter att vara i det bubblande tillståndet så ofta jag kan. Och är jag lycklig – då kan du ge dig på att det smittar av sig på de i min närhet också.

Gör ett experiment, imorgon på tolvslaget tänk ”Jag är lycklig”. Jag är helt säker på att 2010 kommer att bli ett fantastiskt, strålande år för oss alla om vi alla kan tänka så!

Namasté
 

Blev på så strålande gott humör när jag läser i tidningen att Conny och Flygfyren har beslutat sig för att ställa in den traditionsenliga fyrverkerishowen ett par dagar innan nyår. Och som om det inte vore nog har de skänkt pengarna till bland annat Mariagårdens julfirande. Så strålande, himlans superfint och bra tänkt!

Jag blev lika glad när jag på P3 fick höra att Norrtelje Tidning skänkt 10 000 kronor till Musikhjälpen innan jul. Direkt plockade jag upp mobilen och skänkte pengar jag med. Goda handlingar sprider sig!

Nej nu måste jag nog upp på Flygfyren och handla något dyrt. Tack Flygfyren (och NT) för att ni föregår med så bra exempel i Norrtälje kommun.

Må så gott!

PS. please tänk på alla djur, gamla, skotträdda och ointresserade – smäll inte en enda smällare och raket mer än du behöver…
 

Efter en tids ledighet är det inte helt lätt att gå upp en tidig och mörk måndagsmorgon. Det har faktiskt varit min måttstock på jobb, studier och resor. Om jag kan jobba, plugga och resa och inte får söndagsångest (ni vet vad jag menar, när man säger och menar det ”åhhhh och så måste jag jobba/plugga/resa imorgon”) då är jag på rätt plats.

Igår sa jag så ”åhhhh jag måste till jobbet imorgon” . Alltså gör jag rätt i att sluta jobba där jag jobbar idag. Och jisses vad jag är på väg att sluta. Jag har 22 arbetsdagar kvar som anställd = ha fast lön. Minus 16 semesterdagar ska tilläggas. Mina dagar som anställd är räknade. Tihi, helt plötsligt blev det lättare att kliva upp fastän det är mörkt och det är måndag!

Och just det, jag vill be om ursäkt till snöröjaren som efter midnatt röjde gatorna runt Grossgärdet. Hur jag än gjorde igår blinkade ditt orange/gula ljus in i mitt sovrum, ditt skrapande skar in i mina öron och jag tänkte många hemska tankar om varför du inte kunde göra vad som helst förrutom att röja snö precis utanför mitt hem. Men jag ser nu vilket fint jobb du gjort och jag vill därför bara be om ursäkt för mina hemska tankar i natt och önska dig en mycket trevlig dag. Eller ska jag kanske önska dig en god dags sömn? Hmm, jag vill i alla fall säga tack för din insats – vi har tur över att du finns!

Må så gott gott folk!
 

För exakt fyra månader sedan stod jag och köade till passkontrollanten på Houstons flygplats i USA. Iklädd en strandklänning, flipp flopp, en frisyr som liknande dread looks, soleksem och totalt blåslagen efter några tappra dagars försök till surfande. Jag frös, jag var supertrött, jag var helt säker på att jag skulle missa det anslutande planet mot New York som skulle ta mig vidare hem till Svedala. Jag tackade stewarten från planet mellan Nicaragua och Guatemala som hade fått mig att lägga ner en påse chips i min väska – nu när jag inte hade ätit på 10 timmar smakade de som en dröm.

Kön rörde sig knappt och jag frågade en av flygplatsvärdarna vad jag skulle göra. Boardingtime till NY var redan passerad. Den superamerikanska, mörka värdinnan sa mycket vänligt att det inte var någon anledning till oro. Missade jag planet skulle Continental boka mig till nästa flyg. Detta lät inte som ett alternativ för mig. Jag skulle utan förseningar ändå resa i 37 timmar dörr till dörr.

Hungrig, trött och med lågt sinne konstaterade jag att mest av allt ville jag bara vara hemma nu. Med en riktig frukost. Samma frukost jag saknar var gång jag reser. Skogaholmslimpa med lagrad prästost, Brämhults juice, en kopp te och ett svenskt äpple uppskuret i bitar. Jag firar mina fyra månader hemma med en sådan frukost idag!

Jag önskar er en trevlig fortsättning på denna söndag!
 

Den andra december mailade jag följande till kommunens socialchef Sören Fredriksson:

Hej Sören!
Vi är några tjejer som funderar på om vi skulle kunna fira jul och nyår genom att hjälpa andra i Norrtälje kommun. Vi har sökt lite på nätet men har inte hittat något varför jag mailar till dig. Finns det något som anordnas under dessa storhelger som man skulle kunna stötta med sin tid och medkänsla?
Tacksam för svar!
Vänliga hälsningar
Angelica Henriksson

Idag är det den 26 december och jag har fortfarande inte fått något svar. Jag har inte fått något frånvaromeddelande, ingenting. En enkel hänvisning till vart jag kunde ha sökt vidare information hade räckt långt, men nej, noll respons. Jag känner inte Sören och vet inte om vi har träffats vid något sammanhang, men jag vet att man som tjänsteman bör kommunicera med de som söker kontakt.

Vi har hittat andra sätt att hjälpa till under helgerna, så det är inte längre problemet. Men min fråga kvarstår – vad finns det för riktlinjer för att svara på frågor inom kommunen?
 

Och jag önskar er alla en underbar jul!! Men snälla, visa medkänsla för människor i din närhet, det är många som är ensamma under jul... Kom ihåg att ett vänligt ord räcker långt, att bjuda på en knäck, några nötter eller lussebulle kanske värmer ännu mer ;)

God natt!

Idag har jag äntligen levt som jag lär. Har yogat hela dagen i olika former, umgåtts med personer som jag får energi utav och kunnat hjälpa människor i min omgivning. Rackarns vad bra man mår då!

Jag har gjort upp en rutin för mig själv – jag samlar på vänliga ord. Efter gårdagens yogaklass fick jag flera uppmuntrande mail från nöjda yogis och varje ord värmde mitt hjärta. Så jag sparar deras meddelanden. Både mentalt, i hjärtat och i en alldeles egen mapp i min mail döpt till ”Vänliga ord”.

Jag tänker att dessa rader kan värma mig en dag när jag behöver dem. Men jag passade också på att skicka känslan vidare. Jag har mailat ett par vänner jag inte hört av på länge och bara med en enkel rad förklarat att jag är tacksam över deras vänskap. Jag hoppas och tror att det kommer att värma dem.

Jag avslutar mina klasser med en önskan till mina yogis. Idag önskade jag dem att de någon gång under morgondagen skulle säga ett vänligt ord till någon i sin närhet. Det är också min önskan till dig som läser detta. Säg något uppmuntrande till någon i din omgivning, för ett vänligt ord räcker längre än vad man kan tro…

God natt!
 

Så sa en av mina studenter idag. Det värmde hela mitt hjärta.

Jag har precis avslutat min allra första yogaklass i egen regi. Som egen företagare, i egen hyrd lokal, med egna hyrda mattor men med min alldeles egen klass. Studenterna trotsade kylan och kom in i värmen från tända ljus och en svag doft av rökelse.

Jag började yoga för att jag inte hade något val. Stressen och pressen var mitt liv och jag kände bara glädje när jag presterat över min förväntan. Tills jag satte mig på en yogamatta. Jag ska inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom, men det är en annan historia. Men jag hade inget val, jag valde inte yogan, för den kom till mig när jag mest behövde den.

Så att en nyinvigd yogi kan säga till mig att hon ser yoga som sin livsförsäkring tolkar jag att jag har nått fram med mitt budskap. Du är perfekt precis som du är, finn bara en plats som ger dig möjlighet att bara vara du!

God natt!
 

Jag kommer inte ihåg första gången jag stötte på orden entreprenörskap och entreprenör. Men jag vet vad orden sätter igång i mig och hur de väcker en känsla som ger mig energi och får mig att jag känna att jag lever. Så det är med stolthet och högt huvud som jag nu kan säga: Jag är en entreprenör! Och dessutom en bloggare på norrteljetidning.se inte att förglömma….

Jag har sagt upp mig från en fast anställning för att se vart den där känslan som får mig att reagera på ordet entreprenör kan ta mig. Galet, modigt, klokt – jag vet inte – den som lever och den som läser min blogg får se!

På min hemsida har jag valt att skriva definieringen av entreprenörskap som ”förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dem”. Nationalencyklopedin säger att en entreprenör är en ”person som i konkret handling skapar ny affärsverksamhet”. Men redan på 1100-talet finns en fransk tolkning som kort och gott säger att en entreprenör är ”den som får någonting gjort”. Jag gillar den tolkningen bäst. Då är vi många som kan kalla oss för entreprenörer. Om vi vill det, det vill säga. Men människan tycker om att sätta etiketter och kategorisera.. Därför är det skönt att kunna säga vem man är med ett vedertaget ord. Jag är en entreprenör!
 

Har du fått någonting gjort idag? Känner du dig som en entreprenör? Vilken känsla väcker orden entreprenör och entreprenörskap i dig?
 

Den här entreprenören ska nu ut och skotta fram sin bil!

Må så gott!!