Svar till Sanna och övriga som vill läsa boken ”Levande bränd”.
Souad som råkade ut för detta har skrivit boken tillsammans med Marie-Thérese Cuny.
Förlaget är Wahlström& Widstrand Den finns som ljudbok hos Bonnier Audio.
Jag kan verkligen rekommendera att läsa/höra den.
 

Jag hörde på radion här om dagen att man har dömt en pappa i Turkiet för att han har begravt sin dotter levande. Man fann henne sittande i graven med bakbundna händer. Vid obduktionen fanns det stora mängder jord i lungor och magsäck, vilket bekräftade att han begravt henne levande. Tanken svindlar när jag hör något sådant. Sitt eget barn, hur är det möjligt? En kvinna blev intervjuad och hon berättade om den hederskultur som fortfarande på 2000- talet lever kvar i vissa delar av ett land som vi så gärna turistar i. Det behövs inte mycket för att en kvinna skall kommer över gränsen i en hederskultur så hon måste plikta med livet. Det kan räcka med att hon har talat och umgåtts med en man. Inte sexuellt, utan bara de har umgåtts som kompisar. Antalet självmord bland unga kvinnor är mycket högre i länder med hederskultur eftersom det också förekommer att de tvingas dricka gift eller att hänga sig. En kvinna från Västbanken som kallar sig Souad, har skrivit boken ”Levande bränd”. En berättelse som skär genom hjärta, märg  och ben, men som ändå ger så mycket om man orkar läsa om detta livsöde.
Jag fick en backlash när jag hörde radiointervjun till den gången då jag för första gången förstod att vita och svarta inte fick använda samma toalett, åka samma buss eller gå i samma skola. Jag funderade över varför ingen talar om för dem att det är fel att göra så.? Hur kan vuxna inte veta det? För mig, som bara var ett barn, var det så självklart att det inte kan spela någon roll vad man har för hudfärg. Genom åren fick jag på olika sätt erfara hur illa beställt det var med vanligt sunt förnuft i USA och på andra ställen i världen. Fasanfulla händelser där svarta fick utstå förnedring, misshandel och blev mördade, ibland med ordningsmaktens goda minne och ibland även med deras hjälpande hand. Idag har USA en svart president, så vi vet att attityder går att förändra. Nu gäller det att stödja kampen för de modiga kvinnor och män som vågar trotsa och motarbeta hederskulturer som förnekar unga människor att bli fria och självständiga.
 

Det var mycket planerande för att hitta bra lösningar på parkeringsplatser när vi skulle bygga bostäder på banvallen i Norrtälje stad. Bra centrala parkeringsplatser skulle försvinna. Lösningen blev ett p-garage som entreprenören skulle bygga och överlåta till kommunen.
Nu är både husen och garaget klara. Folk har flyttat in och det har blivit ett bra tillskott i stadsmiljön. Men garaget står tomt! Den 27 jan. skriver NT att betalningstekniken inte är på plats. Strunt i det, låt folk få stå gratis. Ett tomt p-garage är ett hån mot löftet om ersättningsplatser. Den delen av Norrtälje stad behöver få fler besökare. Under lång tid har handeln i området klagat på bristande stöd från kommunen. Nu kan vi gå från ord till handling genom att genast öppna upp garaget. Sedan när betalningstekniken är på plats kan de som parkerar glädja sig åt att de två första timmarna blir avgiftsfria tack vare att socialdemokraterna, centern, folkpartiet och vänsterpartiet gjorde gemensam sak mot moderaternas uppfattning att det inte skulle finns den möjligheten. Argumentet för två timmars avgiftsfri parkering var att det skulle vara lika enkelt att parkera i denna del av staden som det är vid övriga p-platser med p-skiva samt vid Flygfyren och Knutbytorg.
 

Totalt haveri, är min sammanfattning av hela historien om Flygskolan och Familjens Hus.
Allt blev fel och det är inte så konstigt. Gör man saker utan god framförhållning och konsekvensanalyser så hamnar man fel. Att lägga ner Flygskolan var fel beslut.
Att man dessutom inte sade upp lokalen är ofattbart. Vem som gjorde missen är inte utrett.
Nu är Familjens Hus inblandad i en ny turbulens som är förknippad med Flygskolans lokaler.
En ocentral placering av Familjens Hus har vi sagt från början, men den samlade borgerliga majoriteten har framhärdat och besluten har sedan i somras löpt på genom den kommunala hanteringen.
Men den 25 januari fick någon/några kalla fötter och ärendet återremitterades på kommunstyrelsens sammanträde. Vi sossar tyckte det var bra att de borgerliga äntligen tagit vår kritik på allvar. Men glädjen kom snart av sig då vi förstod att det var en återremiss utan genomtänkt strategi och upplägg. Att det hela skett utan att de ansvariga i TioHundra hade varit inblandade. Att inte ens alla i den borgerliga majoriteten hade varit delaktiga. Då blir det tungt att vara lokalpolitiker även om vi tillhör oppositionen. För det är ju så att dålig politikisk hantering drabbar även oss. Politik baserar sig på förtroende och öppenhet, när det brister struntar folk i om det är det ena eller andra partiet, alla politiker dras över en kam.
Familjens Hus blir ytterligare fördröjt och det drabbar våra kommuninvånare. Nu får det vara slut med ogenomtänkta politiska tvärvändningar, vi vill ha ordning och reda!
 

Bosse Parnevik har skrivit en text som jag hörde första gången när vi firade midsommar med några gamla vänner. Vi brukar läsa lite speciella dikter för varandra, några hänger med år efter år för de har blivit favoriter. En favorit är Vi spelade kula, en annan vi gärna hör är Barfotabarn. I midsommars tror jag att vår vän Roland hittade en ny favorit. Dikten heter Invandrarna. Den har en tydlig Bosse Parneviks anda, underfundig, träffsäker och innehåller många tänkvärda saker om varför vi skall bedöma människor utifrån hur de är, inte vad de har för bakgrund, hudfärg eller klasstillhörighet. Kunde vi alla leva efter denna enkla livsfilosofi skulle vi ha en bättre värld.

En kommer hit för att fly från nöden.
en kommer hit för att undgå döden.
En kommer hit av terror tvungen
en kommer hit för att gifta sig med kungen.

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar
mest är dem snälla, andra är skurkar
en del är ärliga, andra skumma
en del genier, andra är dumma.

Mest är dem fredliga, andra vill slåss
Med andra ord: dem är som oss!
Med fel och brister, tuffa och mjuka
Fast inte lika avundsjuka.

Vissa är färgade, andra är arier
som köper sin bruna färg i solarier
Vissa är svarta, andra är gula
vissa är vackra, andra fula.

Men fast dem ibland av annan färg é
är dem precis som vi i Sverige
och när dem vill jobba här är tacket
”ni får inte än för facket”.

En del är båtfolk från Vietnam
som inte kan sjunga ” we shall overcome”
och inte kan ”rulla di rulla” som vi
Och dem blir sällan fulla som vi
en del har andra gudar än vi.

En del söker lugnet istället för bråket
det enda vi svenskar kan bättre är språket
det sägs att vi stammar från Adam & Eva
som inte var svenskar – men ja må dem leva.

Jag önskar dig och alla andra ett gott nytt år!

Det är sällan man blir riktigt glad över annonser. Men idag finns en annons i NT från Flygfyren där man annonserar om att skippa nyårsraketerna. De satsar pengarna på att stödja julfirandet på Mariagården istället. Klokt och framsynt,! Conny  Holmlund och hans personal går från ord till handling och gör något konkret för att skapa ett bättre samhälle och en bättre miljö. Det vackra med fyverkeri falnar snabbt när man vet vad det kan orsaka för skada på människor, djur och natur. Hoppas de andra handlarna tar efter.

Ett brev betyder så mycket, var det inte så posten uppmanade oss att fatta pennan när vi fortfarande skickade brev istället för e-post. Efter nyår kommer pensionärerna att få ett brev i alla fall. Det kunde vi läsa i NT den 18 dec. på sidan 17. En liten notis, men med ett stort innehåll. Det stod att en genomsnittspensionär kommer att få ett brev om sänkt pension med 350 kronor i månaden. Det blir 4200 kronor om året! För en del betyder det kanske inte så mycket, de har tjänat bra och har därför rejäla pensioner och kanske också personliga pensionsförsäkringar. Men för många som inte har tjänat så bra och som inte har haft några extra pensionsförmåner under sitt yrkesverksamma liv, betyder 4200 kronor om året ett stort hål i kassan. De tvingas välja bort delar av sin vardag och helg. Att t ex. prenumerera på Norrtelje Tidning eller någon annan dagstidning hamnar på lyxkontot och måste väljas bort fast det är en av vardagens glädjestunder då man tar sig en kopp kaffe och läser vad som hänt. De uppskattade höst- och vårutflykterna med PRO blir för dyrt och en mängd andra saker som ger gemenskap och delaktighet måste väljas bort.
Våra pensionärer som inte har möjlighet att kompensera sig när deras ekonomi försämras får med den borgerliga regeringen ta emot det ena dråpslaget efter det andra.
Betala mera i skatt än de som jobbar! Sänkta pensioner! Tuffare regler för att få hemtjänst!
Nerdragningar i äldrevården så de äldre får gå och lägga sig på personalens villkor inte utifrån sitt eget val! Att lämna pensionärerna i sticket är upprörande och ovärdigt!
 

Idag hörde jag på nyheterna att Scan har hävt leveransstoppet för ett 40 tal grisgårdar som varit utpekade i Djurrättsalliansens granskning. Motiveringen är att de nu i hög grad lever upp till de lagar och förordningar som reglerar deras grisuppfödning. I hög grad – det duger inte!
Scan förtjänar ingen trovärdighet om de inte kräver att deras leverantörer sköter sig fullt ut.
Ska det vara så svårt att förstå att vi är många konsumenter som har tappat både förtroende och tillit. Att vinna tillbaka oss kräver att regler efterlevs och att oannonserade inspektioner skall vara en del av en djurhållares vardag. Jag såg i helgen ett nyhetsprogram för barn som visade de plågade grisarna. Barnen reagerade häftigt och några beslöt på stående fot att inte äta griskött.
Själv har jag passat på att köpa en julskinka från Roslagskött. Det svider inte alls i plånboken att betala grisbonden för en juste uppfödning. Det är rimligt att vi betalar för deras arbete och omsorg om djuren. På så sätt tvingar vi handlarna att välja leverantörer som vi litar på och de andra får lägga ner.
 

Om vi konsumenter köper billigt danskt griskött väljer vi också hur grisarna skall leva. Ingen kan på allvar tro att kilopriset inte avspeglar kostnaderna för uppfödningen. För att slippa djurskyddsregler för de danska uppfödarna så kallar man i Danmark grisarna för produktionsenheter. Mot den bakgrunden kan man minimera utrymmet och de behöver ingen halm eller värdig hantering under uppfödningen eller när de skall slaktas. Skandalöst att det finns en hel industri med detta beteende! Jag tycker det är genuint ovärdigt att behandla försvarslösa djur illa för att själv tjäna mera pengar! Vi konsumenter måste vara beredda att betala ett kilopris som innebär att djuren lever ett bra liv. När de skall slaktas skall de ske med värdighet och säkra metoder och utan långa transporter och väntetider i slakteriet.
För någon vecka sedan hade jag varit beredd att skriva att som konsument skall vi handla svenskt. Idag håller det inte längre. Jag blir arg och förtvivlad! Vem kan jag lita på??
Ledamoten Lars Hultström i LRF, tillika ledamot i HK Scan samt ledamot i Svenska djurhälsovården beskrivs i en artikel i NT den 25 nov. som en av dem som missköter sina grisar. Han har tagit time out efter man har funnit svåra missförhållanden på hans gård. Jag tycker han skall få näringsförbud! Han är inte lämplig att ta hand om eller att ha ansvar för djur. Han är välutbildad och vet vad som krävs, men han har med berått mod struntat i det.
Julen står för dörren och maten är en viktig del. Dessa avslöjanden om hur vår julmat produceras är bra och jag tackar Djurrättsalliansen för deras dokumentation och avslöjanden. Som konsument skall jag anstränga mig ändå mera för att hitta kött som jag vet (?)är producerat på ett sätt som jag kan berätta för mina barnbarn utan att skämmas.
Ingen kan göra allt - men alla kan göra något. Om du och jag väljer rätt i butiken så får djurplågarna inte avsättning för sina produkter. Den makten har vi. Är du beredd att ta den –
 

Det var med andakt jag åkte till Hallstavik igår. Första spadtaget för utomhusbadet skulle tas. Naturligtvis fick jag inte vara med och ta spadtaget, det är förbehållet den borgerliga majoriteten. Även om de vet att vi har varit pådrivande och delaktiga i hela processen.
Grävmaskinen hade redan påbörjat arbetet och vi kunde se det område där djupbassängen skall byggas. Det var blött, lerigt och halkigt, men alla hade ett glatt leende på läpparna. När jag kommer till Hallstavik framöver skall jag ta en sväng förbi och titta på hur arbetet fortskrider.
 

Idag har jag träffat några långtidssjukskrivna kvinnor som har berättat om sin situation. Om sin utsatthet i ett system där försäkringskassan ställer tydliga krav på dem, men som inte själv lever upp till snabb handläggning. Kvinnorna vittnade om system som inte ger dem möjlighet att ta egna initiativ utan att de i så fall måste avstå från den ekonomiska trygghet som sjukpenningen är. De berättade om arbetsträning som inte fungerar. De berättade om arbetsgivare som förser sig med billig arbetskraft genom att låta sjukskrivna arbetsträna utan att ha för avsikt att fullfölja sitt åtagande i den fortsatta processen.
Alla kvinnorna vill tillbaka i arbete. Det är kvinnor som av olika anledningar inte kan fortsätta på sitt arbete och som därför behöver hjälp att komma vidare med annat. Attityderna de möter är blandade och respektlösheten ibland påtaglig. Det finns ingen anledning att behandla medmänniskor på det sättet. Allas lika värde - att ge efter förmåga och få efter behov – måste vara grundbultar på alla nivåer i ett demokratiskt samhälle. Att det skall vara så lätt att glömma att vi alla vilken sekund som helst kan få våra liv förändrade på grund av sjukdom eller en olycka. Respekten och solidariteten med dem som drabbas måste vara självklart i ett civiliserat samhälle.
Jag försvarar inte dem som fuskar till sig sjukpenning eller a-kasseersättning, de skall klämmas åt! Men man får inte bygga upp system eller samhällsattityder som gör sjuka och arbetslösa till misstänkta fuskare.
 

En ung kvinnlig fotograf berättade i morse på radion om sin senaste utställning med temat mode. Hon hade använt människor i vardagen som fångat hennes intresse. Deras kläder skapade en helhet med deras övriga personlighet och i det såg hon ett mode. Ett vanligt sätt att visa mode är att modeller tar på sig kläder som skall framhävas. Modellen blir en del av kläderna istället för tvärtom. Fotografen berättade att de tillfrågade hade känt sig uppskattade och sedda. Fotografen påpekade att det är viktigt att skilja på att bli tittad på eller sedd.
Hon har rätt, väldigt mycket rätt!
Det är svårt att vara närvarande i nuet och se och höra dem man möter fullt ut. När man arbetar med barn och ungdomar är det en viktig del av professionen. Det kan vara helt avgörande för hur barnet eller ungdomen sedan beter sig i vardagen. En sedd person befinner sig i en gemenskap och i ett sammanhang. Då är man angelägen om att följa regler och normer och när man är en i gruppen blir det naturligt att vara solidarisk mot sina medmänniskor.
Är man inte sedd, utan endast tittad på, så lämnas man utan tillhörighet. Det är i den ensamheten kriminella och främlingsfientliga grupper rekryterar sina medlemmar. Med uppskattning och delaktighet känner sig den nyupptagna medlemmen sedd och viktig. Att det är kriminella eller främlingsfientliga handlingar som krävs kommer i bakgrunden. Efter ett tag är personen så involverad att deras tidigare rättsmedvetande och värderingar har förändrats. Att ha en tillhörighet är en stark drift hos människan. Det går fort att byta åsikter och lämna tidigare värderingar för att få behålla sin tillhörighet.
Vi socialdemokrater har därför drivit frågan om god personaltäthet i förskolan och grundskolan. Vi är övertygade om att det krävs tid och närhet för att kunna se barnen så att de också känner sig sedda. Det kan påverka hela deras framtid på ett avgörande sätt när de utsätts för påtryckningar att t ex. skolka eller snatta. God personaltäthet och noll-tolerans mot skolk och snatteri är en viktig grundbult i vår skolpolitik.
 

Att vara förtroendevald i kommunalpolitiken är att ha ständiga hemläxor. Alltid mycket att läsa in och att skriva. Senaste tiden har det varit extra mycket. Jag är ombud på Socialdemokraterna partikongress som börjar på i morgon. Kongressmaterialet väger 7,7 kg. Det har vår delegation i Stockholms län ha gått igenom. Det är lärorikt och det visar att det finns många politikområden som engagerar runt om i landet.
Det andra jag har jobbat med är kommunens budget för 2010 och 2011. Slår man upp ordet budget i Svensk ordlista står det - förhandsberäkning av inkomster och utgifter. Det är alltid svårt att sia om framtiden men i dessa jobb- och finanskristider är det svårare än någonsin. Vår utgångspunkt har varit att ta avstamp i vardagen. Vad behöver våra kommuninvånare av den lokala politiken för att deras vardag skall fungera? Hur skall det genomföras och vad kostar det. Det är ett omfattande arbete som kräver många bollar i luften samtidigt. Vi har landat i en budget som båda åren ger ett överskott på ca 9 miljoner samtidigt som vi lagt ut ökade budgetramar till de s.k. mjuka nämnderna.
Den borgerliga alliansregeringen har valt i nuläget att inte ge extra pengar till kommunerna 2011 och 2012. Det är naturligtvis orimligt eftersom budgetarbetet skall ses över tid, inte som enskilda år eftersom personalintensiv verksamhet som vård, skola och omsorg behöver långsiktig planering för att klara kvalitén. I vårt budgetförslag för 2011 räknar vi med en röd-grön regering. I deras förslag finns det 14,4 miljoner till invånarna i Norrtälje kommun i form av ökade statsbidrag.
PS. Jag törs nog slå vad om att den borgerliga alliansregeringen kommer dela ut strategiska penninggåvor under hela valrörelsen till behövande kommuner och landsting. Det ger mer publicitet är att ge ett genomtänkt statsbidrag. DS.

Elisabeth Björk (S)
 

Vi kan dagligen höra om krig, kupper, naturkatastrofer som drabbar folk runt om i världen. Det är ofta fattiga människor som förlorar sina hem och tillgångar för att naturens krafter har spolierat dem eller för att makthavare har fördrivit dem. I de reportage som går mera på djupet och berättar om de drabbades vardag får vi ofta höra att bland det första de vill återupprätta är barnens skolgång. Barnen är den enda vägen till en bättre framtid. Så är det för dem och så är det för oss. Varför tappar vi känslan för barnens betydelse för samhällets utveckling? Varför är det inte självklart i vårt samhälle att ungdomar får praktikplatser och sommarjobb för att bidra med sitt arbete och för att ta plats i arbetslivet och visa vad man kan. Det skall naturligtvis inte bara gälla offentliga verksamheter utan också privata näringslivet. Det är ett gemensamt ansvar där ingen kan avsvära sig ansvar om man vill bli tagen på allvar i samhällsdebatten. Senast idag hörde jag ett reportage i radion om en ögonblicksbild av några flickor i skoluniform bestående av veckad kjol, vit blus och svarta skor. De kommer till skolan varje morgon med nytvättade kläder och pustade skor trots att de lever i ett samhälle utan de materiella tillgångar som vi har för att underlätta vardagssysslorna. Jag blir lite avundsjuk på deras starka känsla för att de och deras barn är en omistlig kugge för att kunna skapa en bättre framtid. Deras barn är viktiga, skolan är viktig för barnen och barnen är viktiga för framtiden. Hur skall vi återerövra denna insikt att var och en är en viktig del i den kedja som håller ihop individen med samhällsutvecklingen och tron på framtiden.

Elisabeth Björk (S)
 

Jag tittar sällan på TV på morgonen för jag tycker om att komma igång lite sakta med egna tankar och funderingar. Men för ett tag sedan stod TV:n på och jag hörde att Fredrik Reinfeldt (m) blev intervjuad. Det handlade om en PR-resa som han skulle göra. Han ville ut i landet för att höra hur folk har det. Inte bara lita till de beslutsunderlag och fakta som läggs fram av medarbetare och tjänstemän. Har tidigare beslut fått oönskad effekt skulle han ta det med sig hem och rätta till det. Ungefär så var budskapet.
Min analys är att det är en noga framarbetad strategi där borgarna med stor insikt har skrivit fram försämringarna i försäkringssystemen så att sjuka och arbetslösa ställs vid sidan av tryggheten. Jobbar man inte, kan man gott ha det svårt. Det är underförstått rakt igenom när borgarna pratar om sin arbetslinje. De som är sjuka eller de som inte får ett jobb har lämnats skyddslösa och övergivna, både mänskligt och ekonomiskt. Men nu skall Reinfeldt ut i landet för att höra det som de sjuka, arbetslösa, facken, myndigheter, sjukvården, socialdemokraterna m fl. har vittnat om länge i många olika sammanhang.
Fredrik Reinfeldts upplägg påminner mig lite om hur det kan vara när man kommer hem från BB med ett småsyskon. Storesyster/bror är ivrig att få vara med och mysa och trösta bebisen. Om bebisen sover ”för länge” finns det knep att ta till för att göra sig behövd. Ett gallskrik eller ett tjuvnyp som väcker bebisen och som storesyster/bror får man rycka in och trösta. Oj, oj är du rädd – jag skall trösta dig, var inte rädd jag skall skydda dig, var lugn jag är här.
Precis så tror jag den borgerliga strategin är upplagd. Slå till – sedan ut och trösta. Jag hoppas väljarna inte luras av detta politikiska gyckleri.

Elisabeth Björk
 

När det var vanligt att killarna gjorde lumpen hände det ganska ofta att en militärklädd gosse gick efter vägen och liftade. Missat bussen var den vanligaste förklarningen när jag tog upp dem. Hade någon fel på bilen stannade jag för att se om jag kunde hjälpa. Oftast kunde jag inte hjälpa eftersom det var fel på motorn och där är jag väldigt begränsad i mina kunskaper. Men det hände att de fick en skvätt bensin, starthjälp eller att jag bogserade dem.
En sen mörk kväll efter ett långdraget kommunfullmäktigemöte stod en bil med varningsblinkers på väg 77 i mötande körriktning. Jag saktade farten, såg en person som kikade ner i ett mörkt motorutrymme. Han behöver en ficklampa tänkte jag och stannade. Jag tog ficklampan och klev ut. När jag kommer fram till bilen kliver två män fram ur mörkret. Han som kikar på motorn blir glad över ficklampan och efter en stund lyckas de faktiskt få igång bilen. De tackar artigt och jag rullar vidare hemåt.
Men jag har en klump i magen efter upptäckten att det fanns två personer till som jag inte hade uppmärksammat. Den sitter i länge och vid frukosten berättar jag för min man om händelsen. Han blir förskräckt, till och med lite upprörd.
– Tänk om du hade blivit nerslagen och rånad på både bil och pengar och jag hade legat här hemma och sovit. Du måste lova mig att inte stanna. Ring efter hjälp, men stanna inte!!
Jag lovade och det känns förskräckligt fel men samtidigt helt rätt. Jag är förbaskad för att det är ondskan som styr mina och andras handlingar. Att misshandla eller kanske slå ihjäl någon som är hygglig och tar upp liftare eller stannar för att hjälpa en medtrafikant som fått fel på bilen, är en dubbel svekfull och föraktfull handling. Hur mycket vi än tror på devisen att man skall behandla andra som vi själva vill bli behandlade, har vi tappat modet att våga det mest självklara. Nu för tiden är det sällan som någon stanna när en bil står efter vägen eller som vågar ta upp liftare. Jag gör undantag. När jag ser en bil som har kört av vägen och den inte har ett polisband som visar att olyckan är omhändertagen, då stannar jag och ser efter att det inte sitter någon skadad i bilen som hjälplös hör alla bilar åka förbi.
Elisabeth Björk
 

Vi bär en del av våra skollärare med oss genom livet på olika sätt. Ibland etsar sig blickar, ord, meningar eller påståenden fast i minnet och präglar oss resten av livet. På både gott och ont. Här om veckan när jag var och tittade på byggnationen av det nya äldreboendet vid Granparken var arkitekten med och berättade om projektet. Med stor inlevelse berättade han om tomtens belägenhet och ljusets möjligheter och begränsningar, rummens utformning, trädgårdarnas gröna rum och det gemensamma köket och vardagsrummets välkomnande placering.
Vid lunchen satt vi vid samma bord och jag kunde inte låta bli att fråga varför han blev arkitekt. Det var på grund av min bildlärare, svarade han. Hon tyckte att mina egenskaper kunde komma väl till pass som arkitekt. Inte för att jag ritade bra utan för att jag såg strukturer och sammanhang. Vi är nog många som kan vittna om hur våra lärare har väglett oss mot ett yrkesval. De har sett oss och gett en så tydlig signal att deras ord påverkat vårt handlande.
Det är viktigt att de som arbetar med barn och ungdomar har tid att se och höra individen. Se vad de är bra på och lyfta fram det. Det är lika viktigt att de finner utmaningar så den unge får tänja på sina gränser och anstränga sig ut över det vanliga. Det gäller alla, vare sig man är snabb eller långsam. Jag tycker det är viktigt att vi tydligt lyfter fram föräldrarnas ansvar. De måste ta ansvar för att eleven är utvilad, har ätit frukost och lärt sig vanlig hyfs och artighet. Alla i samhället har ansvar för att barnet förstår när det gör rätt eller fel. Ingen har rätt att vända ryggen till för att man inte bryr sig. Det behövs en by för att uppfostra ett barn, är ett gammalt talesätt. Det är lika sant idag fast de flesta har lämnat byn och bor i städer eller tätorter. Men det befriar inte oss vuxna för ett gemensamt ansvar, tvärt om!
Elisabeth Björk
 

Ryktet på stan var sant. Det bekräftas av den artikel som finns i dagens NT på sidan 4.
Det var kanske dumt av mig att använda ordet rykte, hade nog varit bättre med – jag har hört på stan. För så är det allt för ofta. Jag tycker, att jag som sitter 20 steg från Kjell Jansson rum i kommunhuset borde ha god tillgång till information om sådant som diskuteras eller bestäms i kommunhuset. Så är det inte. Ibland får jag läsa i NT om saker jag borde ha varit delaktig i. Nu har förslaget om att brudparen skall hyra Rådhuset stillat sig verkar det som. Det återstår att se hur man löser problemet med att det tydligen finns nycklar på vift. Ett vanligt sätt är att byta lås och sedan dela ut nycklar där mottagaren bekräftar ansvaret med en namnunderskrift. Det tycker jag är en bättre lösning än att montera kodlås som sköts från kommunhuset. Med en nyckel i handen har vigselförrättarna full rådighet om det skulle uppstå problem med tiden. Jag utgår ifrån att det bara är betrodda människor som får kvittera ut nycklar, så risken för något missbruk av Rådhuset verkar inte vara aktuellt att förhindra genom att ha kodlås. Men det kanske finns andra syften som jag inte hört talas om ännu.
Elisabeth Björk
 

Ibland hör man de konstigaste rykten på stan. Idag hörde jag att det skall bli ändring för dem som väljer att viga sig borgerligt i vår kommun. Vår vackra stad och kommun har genom åren lockat många att förlägga sin högtidsdag här. Rådhuset är en vacker plats med en lämplig omgivning vare sig man väljer att viga sig i enskildhet eller med många gäster.
Våra borgerliga vigselförrättare viger även på andra ställen och det kan bli både på vatten, i skogsgläntan eller på den egna tomten, allt efter den enskildes önskemål.
Rådhuset är en fin symbol för staden och en ståndsmässig plats för två människor att bekräfta sin kärlek. Ryktet säger nu, att detta som tidigare vara en gest från kommunen att välkomna till vigsel, framöver skall kosta pengar och förses med kodlås så ingen tar sig in på icke bokad tid. Nycklarna vigselförrättarna har till Rådhuset skall samlas in och kodlås monteras. Besök skall registreras, betalas och kodas in. Kommer du för tidigt då får du stå utanför och vänta. Även om det regnar! Kommer du för sent är det stängt! Rådhuset skall inte användas hur som helst, eller vad är det för paroll som skall förklara detta besöksfientliga upplägg.
Låt Rådhuset vara en öppen och välkomnande plats där folk kan knyta sina band utan att det skall kommersialiseras med avgifter, stängda dörrar och kodlås. Våra vigselförrättare tycker jag skall förbli goda ambassadörer för vår kommun, inte omvandlas till lokaluthyrare och betalningsindrivare. Nu är ju inte alla rykten sanna, jag hoppas verkligen att detta inte innehåller någon som helst sanning.
Elisabeth Björk
 

När jag åkte E 4:an till Stockholm i fredags såg jag en banderoll som var uppsatt på en motorvägsbro. Det stod – var vill du tillbringa evigheten – och jag tänkte att Svenska kyrkan hade tagit nya grepp inför kyrkovalet den 20 sep. Jag hann inte uppfatta om det stod någon avsändare och jag kan inte svära på att jag uppfattade alla ord. Men innebörden var evigheten och mitt förhållande till den. Intressant tänkte jag och lät tankarna fara iväg. Vad som händer efter döden och evigheten är svåra begrepp och i mitt fall helt och hållet gissningar eftersom jag inte har någon tro som vägleder mig. Efter en stund tänkte jag att en intressantare frågeställning är ju – hur vill du leva ditt liv? I den frågan ryms sådant som jag kan påverka, - politiken, kyrkan, mig själv som individ och samhället. Vad vill jag ge och vad vill jag ha?
Jag vill ha ett samhälle där det finns möjligheter och stort utrymme för individen. Jag vill ha ett samhälle där det är självklart med mångfald och allas lika värde. Jag vill ha ett samhälle där jag kan känna mig trygg både då jag är stark och när jag är svag. Livets gång har så många olika sidor som vi inte ens kan föreställa oss förrän vi är där. Därför är det viktigt att vi har ett solidariskt samhälle med skyddsnät som hjälper oss när vi tappar fotfästet. Det skyddsnät som sjuka och arbetslösa har idag är för glest. Jag hörde en man beskriva det mera som en lian man hoppas få tag i. Lianen gör att man överlever men man orkar inte klättra upp om man inte får en hjälpande hand. Man bli i bästa fall hängande men troligast är att man hasar ner och kommer allt längre från gemenskapen och solidariteten. Det tycker jag är som att slå på någon som ligger.
Elisabeth Björk
 

Idag hände det som tyvärr allt för ofta händer när jag kör till Norrtälje stad. På väg 77 mellan Gottröra och Alhamra är det omkörningsförbud en sträcka därför det är svackor som döljer mötande personbilar. Det är 70 km och jag försöker hålla hastighetsbegränsningar. När jag ser i backspegeln hur bilar snabbt kommer ifatt mig, anar jag att de inte tänker hålla 70 km någon längre sträcka. Ofta tryter både deras tålamod och omdöme alldeles innan eller mitt på den sträcka där det är omkörningsförbud. De tar ordentlig sats och blåser förbi. Ibland händer det att en mötande bil dyker fram ur svackan och då får både den och jag bromsa för att fartdåren skall hinna kasta sig in i rätt fil. Att den omkörande skall bromsa och lägga sig bakom mig igen verkar vara ett uteslutet alternativ. Jag får ont i magen och blir heligt arg över att utsättas för detta. Jag undrar faktiskt hur de tänker och framför allt undrar jag över vad de har så bråttom till. Ibland verkar de själva ha glömt det för när jag passerar Rimbo kan bilen stå på en bensinmack eller utanför en servering.
Elisabeth Björk
 

För många år sedan var jag på kommunens uppdrag i Paldiski i samband med ett val. Vi hade ett vänortssamarbete och de ville gärna visa oss att de hade öppna och demokratiska val efter många års förtryck. På väg till vallokalen där vi skulle starta dagen såg vi många som gick med målmedvetna steg. De var finklädda och det var tydligt att det var något högtidligt de var på väg till. I god tid innan vallokalen öppnade samlades många utanför med sina pass snabbt tillgängliga. De var stolta, målmedvetna och varken besvärlig resväg, dåligt väder eller negativa attityder från vissa myndighetspersoner fick dem att tveka. Det är så demokratin borde kännas även för oss som levt länge med öppna val. Det är högtidligt och just min röst är viktig. Det kan vara den som avgör vilka som skall forma politiken den kommande mandat- perioden.
Inför valet i Afghanistan hörde jag några radiointervjuer. Det var röster som lovade att trotsa talibanernas hot om våld och avhuggna fingrar på dem som vågar sig till vallokalerna. Dom kan inte skrämma oss att stanna hemma, vi har rätt att rösta och det tänker vi göra, var deras svar på hoten. Jag kände en stor beundran inför deras mod. Och det kan kännas som självklara svar när man sitter tryggt i Sverige och lyssnar på radio. Men vet jag hur jag själv skulle handla i en liknande situation? Nej, det vet jag inte, jag kan bara hoppas att det mod jag har när jag lyssnar på radio också finns i skarpt läge. Det är så lätt att vara modig på avstånd och inte se det hjältedåd som alla dessa afghaner verkligen genomförde. De tog risken att bli skadade, kanske till och med att förlora livet för att få gå till vallokalen och lägga sin röst på den de tror på.
I Sverige behöver vi bara ha modet att ta reda på vad vi själva tycker och sedan ta besväret att förtidsrösta eller besöka vallokalen på valdagen.

Elisabeth Björk (S)
 

Dagligen strömmar det mängder av nyheter, information, texter och berättelser igenom huvudet. Mycket går rakt igenom, en del blir kvar i minnet och vissa saker etsar sig fast. Det blir som en bild som dyker upp på näthinnan och en känsla som börjar i magen och slutar med ilska. Som igår när jag läste om familjen som hyrt ett fritidshus i vår kommun och sedan övergivit nio katter och struntat i att ta hand om sina egna sopor. Hur är man funtad när man gör så? Att lämna sopor är osolidariskt och vittnar om synnerligen dåligt omdöme.
Att lämna katterna är oförlåtligt! Det finns ingen ursäkt och det vittnar om total brist på ansvarstagande. Skaffar man sig katter så tar man hand om dem också när sommaren är slut. Punkt slut – inget annat är acceptabelt!
Om de har hyrt ett hus måste det finns uppgifter om vika det är. Borde det inte vara självklart att de ställs till svars för sina gärningar?

Elisabeth Björk (S)
 

Idag är det första dagen på läsåret. Mötet med klasskamraterna är härligt och förväntansfullt. För de flesta. Några har gått in försiktigt på skolgården och noga sett sig omkring för att undvika klasskamrater. Rädsla för knuffar och slag eller glåpord gör att ensamheten känns tryggare. Uppgivenheten blir total när barnet märker att det finns vuxna som väljer att inte se. Vuxna som gör sig upptagarna med annat eller vuxna som väljer att titta bort. Då är man ensam – riktigt ensam! Då återstår det bara att hitta en strategi för att klara sig dag för dag. Det blir ingen energi över för att ge sig i kast med inspirerande lektioner eller utmanade arbetsuppgifter.
Människan behöver den trygga vardagen för att bygga upp sin förmåga att klara kriser och svårigheter. Som förälder känner man sig maktlös om barnet far illa i skolan. Det blir snabbt en otrygg vardag för hela familjen där tid och kraft går åt till tröst och strategier för hur man skall lösa problemet. Ett problem som ligger utom räckhåll för alla som inte befinner sig där barnen är. För att lösa problemet behövs det vuxna som vågar se och som hanterar dag för dag och situation för situation tills man hittat vardagen där alla är med.
Därför vill vi socialdemokrater att det skall vara en god personaltäthet i förskola och grundskola. Den sociala fostran bygger på närhet och personlig närvaro som ger tid för samtal och bekräftelse. Det skapar plattformen för kreativa, stimulerande och utmanande arbets- klimat i våra skolor där både elever och personal kan känna trygghet, gemenskap och ges möjlighet till utveckling.

Elisabeth Björk ( S )
 

Jag kan inte påstå att jag stod vid ett vägskäl. Men det var ett vägval, det kände jag instinktivt. Därför funderade jag mycket, vände och vred på frågeställningen om och om igen.
Under semestern pratade jag med min man Tommie om saken. Han tyckte absolut att jag skulle börja. ”Du som tycker om att skriva, varför funderar du över huvud taget” undrade han.
Ja, det är där knuten ligger, jag vet det och jag har vetat det många år utan att göra något åt det.
Att skriva uppsats var ett av mina favoritämnen i skolan. I allfall fram till årskurs 6. Jag skrev sida upp och sida ner om hästar, hundar och människor. Tiden räckte aldrig till så jag fick snabbt hitta på ett slut när lektionen var över så jag kunde lämna in uppsatsen. Tidsbristen innebar också att jag inte hade tid att fundera över stavning, kommatecken och punkt. Orden löpte fritt från hjärnan ner i fingrarna, rakt genom pennan och ut på pappret. Jag verkligen älskade att skriva.
Men jag äskade inte att få tillbaka den rättade uppsatsen. Det var samma sak varje gång. Frökens rödpenna med bockar och överstyrkningen gjorde min berättelse nästa oläsbar. Det var inte många stavelser som klarade sig undan behandlingen.
Jag vill inte påstå att fröken hade helt fel och jag kan också förstå varför hon försökte övertyga mig om att skriva kort istället för långa berättelser som hon måste ägna en massa tid till att rätta. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om hon hade uppmuntrat mig att skriva. Inspirerat mig att läsa böcker för att utveckla mina språkkunskaper.
En dag var lusten borta och jag satt som de andra och bet på pennan istället för att skriva av hjärtats lust. Och ingen sade något och jag lät det ske och jag började skriva av böcker om hästar och hundar för att behålla känslan av att en tanke kunde gå rakt ner i fingrarna utan att jag förstod hur.
Tommies fråga och min lust att möta människor i vardagen växte ihop till en fråga. Jag har sedan bloggandet blivit allmän känt, allt oftare fått frågan varför inte jag bloggar som sitter i maktens korridor. Du måste ha massor att skriva om, är en vanlig synpunkt. Det har jag och tanken började till och med verka lockande. Efter vånda och moget övervägande kom jag också fram till att jag kan. Det kommer säkert att finnas en mängd språkfel i mina texter men jag har blivit tillräckligt gammal för att våga tro att det är orden och innehållet som betyder något.

Elisabeth Björk ( S )