Vi tar av gipset, sen röntgar vi, och sedan kan ni komma tillbaka och dra stiften om två timmar, sa sköterskan. (Min som har brutit armen och ska nu efter fyra veckor ta bort gipset och dra ut två inopererade spikar som håller armen/armbågen i rätt läge när den läker)
En sexåring kan väl inte gå runt i två timmar med två spikar som pekar ut genom armbågen? Kan det verkligen vara rätt tänkt? Vad händer om han rätar ut armen och stiften sitter i, när inte längre gipset stöttar och skyddar? Om han slår i nått? Det är ju öppna sår, finns det inte infektionsrisk?
Det står så i journalen sa sköterskan. Så kan vi inte göra sa jag. Har ni fått operationsprotokoll och bilder från Astrid Lindgren så ni vet hur det ser ut? Nej sa sköterskan. De finns sa jag. Gå och prata med läkarsekreteraren. Ni fick dem förra veckan vi har pratat med Astrid Lindgren.
Efter att sköterskan fått operationsprotokollet från läkarsekreteraren börjar hon klippa upp gipset. Jag är nervös. Frågar lite plumpt ”har du gjort detta förut på något barn med Stift?” ”Det ä ett vanligt ingrepp.” Svarar hon. Jag noterar att hon inte svarar på frågan. När hon klippt upp gipset som sitter klämt mot armen försöker hon dra upp armen. Tusse (min son) panikskriker av smärta. Spikarna som sticker ut ur armbågen sitter fast i gipset som sköterskan försöker dra bort. ”Släpp. Gå och hämta en läkare”. Sa jag mellan tänderna.
Tusse är nu näst intill panikslagen. Tårarna sprutar och han är livrädd att någon ska ta i gipset. Läkaren kommer in och föreslår lustgas. Efter en stund lyckas vi få Tusse att andas in gasen. Precis när den börjar fästa, tar gasen slut. Läkaren säger att det aldrig hänt förut. Jag är tyst. Matteus gråter.
Efter några minuter kommer de in med en ny gastub. Tusse andas in. Vi lyckas få av gipset. Bilden som framträder av två spikar som sticket ut från armbågen, lite blod har börjar sippra fram, förklarar snabbt hur ont det måste gjort då spikarna fastnade i gipset, då sköterskan drog i det.
”Vi behöver smärtlindring” sa jag. De föreslår en sup (piller att stoppa upp i rumpan) citadon. ”Snälla pappa kan jag inte få vanligt piller” snyftar Tusse. ”Han vill ha vanlig tablett, kan ni ordna det?” Säger jag. De kommer med en 500mg alvedon. ”Tror ni verkligen att det räcker”? Säger jag? Nej, men vi har bara citadon i vuxentabletter säger doktorn. ”men bryt en sådan då” Säger jag. Efter att tittat i fass går de med på att göra så.
Tusse vågar inte röra sig. Vi får rulla upp honom på bår upp till röntgen. Jag går bredvid och fixerar armen.
På röntgen träffar vi några proffsiga och mycket trevliga syrror som inser situationen och gör ett superbt jobb. Tusses panik börjar släppa.
Vi kommer ut och en ny sköterska kommer ut och frågar om Tusse blev röntgad inför operationen på Astrid Lindgren då de stoppade in stiften. Nu börjar jag bli riktigt nervös. ”ja, brukar man inte röntga innan man opererar för ett benbrott” svarar jag lite väl syrligt, och ursäktar mig.
Läkaren kommer tillbaka och informerar att det nog inte går att dra stiften enligt planering, då det blev som det blev vid gipsavtagningen. Tusse kanske behöver sövas. En överläkare ska komma ner och göra en bedömning.
Jag pratar med överläkaren som föreslår en tid imorgon. Jag informerar om hur dagen har gått, och att det inte är aktuellt att vi ska åka hem med spikar som sticker rakt ut ur smärtande sår och återkoma imorgon. Jag informerar att vi medvetet inte ätit något, så det går bra att söva nu.
Överläkaren, en äldre, lugn och erfaren man, tittade på mig, och sa ”vad bra”. Vi ordnar med en tid nu. Röntgenbilderna ser bra ut. Det har läkt fint. Nu ska vi bara få ut stiften. En stor sten föll från bröstet. Jag hade fram till dess haft på känn att vi skulle få reda på att något var fel, och att vi skulle operera om, och få nytt gips och nya stift osv. Så var inte fallet. Jag stod emot ett infall att krama överläkaren.
När vi väl kom upp och träffade narkosläkaren och syrrorna där, så flöt det på. De var lugna och proffsiga och fick både mig och Tusse att känna oss lugna. Efter någon timmes läsande av Kalle Anka fick vi komma in. Tusse blev sövd, och spikarna kom ur. Ca 8 cm! Fattar inte hur de fått plats i armen. En ny läkare (den tredje) kommer in och informerar att allt gått bra.
När vi druckit saft och käkat en macka drar vi tillsammans med en syrra ur droppet. Tusse har nu två tejpade sår som blött igenom på ena armen efter spikarna, och är lindad efter droppet på andra. Min fru och lilla Maja kommer och möter oss i huvudentrén. ”Hur är det Tusse?” frågar min fru. ”Det är bra” säger Tusse. Världen, väldens tuffaste lilla underbaraste pojke.
Tack kära Gud att det löste sig. Att det kommer bli bra.
Kontenta 1: Om ert barn ska opereras eller liknande. Åk till Astrid Lindgren. Alla sjukhus gör självklart sitt bästa, men Astrid Lindgren ligger ljusår före när det gäller kompetens på barnområdet.
Kontenta 2: Även om det är pinsamt att vara jobbig och ifrågasättande, även om du stöter dig med folk, så är min rekommendation att ändå vara det. Särskilt om det gäller ett barn. Jag tror inte att det löst sig som det löste sig om jag inte varit så jobbig och ifrågasättande som jag var. Då hade troligen Tusse fortfarande haft sina spikar kvar i armen, och haft än mer ont.

2 kommentarer till artikeln