Något riktigt dåligt kommer att tillkännages idag. Dåligt för oss alltså. Eller dåligt ska man kanske inte säga. Inte för oss heller egentligen, för det kommer att tvinga oss till att föra debatten på en nivå som vida överglänser den tillställning vi såg på TV för några dagar sedan. Birgitta Olhsson blir ny EU-minister. Problemet är att nu får borgerligheten är minister som är på riktigt. Inte en rakt igenom makthungrig politruk, utan någon som faktiskt vill något. Birgitta är toppen. Jag skulle aldrig säga det till henne, för att hon är folkpartist. Elller jo, när det kommer till kritan har jag nog låtit henne veta det vid några tillfällen då vi varit involverade i samma debatter. För hon är riktigt, riktigt bra. Rak, ärlig och orädd. Oj vad jobbigt. Varför kunde inte Björklunds förstahands val tackat ja för?

En Lagon trivsam Jul utan hets och måsten önskar jag alla oavsett politisk färg!

När jag passerade kassan på ICA-kryddan läser jag på tygkassen kvinnan framför mig bär: ”jag är ofattbart intellektuell”. Det är en reklamkasse från pocketshop som jag vanligtvis tycker är riktigt rolig, men i detta fall blev tragikomisk i det sammanhang den nu dök upp.

Motsättningen mellan texten på reklamkassen och kvinnan blev för påtaglig. Kvinnan bar päls.

Kan någon komma på något som står i mer bjärt kontrast till att vara en tänkande människa än att bära päls? Någon?

Själv skulle jag hellre gå naken.
 

När Statsministern höll sitt jultal igår begicks ett tankefel. Eller narare ett tankehopp. Du vet en sådan där liten studs när tanken missar en väsentlig del i en logisk följd.

Det är särskilt vanligt att dessa små krumbuktiska tankestudsar sker då man talar om saker eller händelser som står långt bort ifrån ens egen verklighet.

Jag kan komma på mig själv att tänka slarvigt kring byggteknik. ”Hur svårt kan det vara att få upp det där huset?” Det jag då kanske missar är att där först måste ske ett markarbete och en stabil grund måste gjutas. Allt innan huset kan börja byggas.

Detta är ett bekymmer i en värld där allt fler av våra folkvalda heltidare inte känner den verklighet som är de vanligas. Många heltidspolitiker likt statsministern har aldrig haft ett riktigt arbete. Än mindre drivit ett företag. Det kan ibland bli ganska tydligt.

När statsministern igår höll sitt Jultal så framhöll han såklart arbetslinjen. En linje han har svårt att hitta motståndare till. Statsministern trycker på att arbetsutbudet ska öka. Rätt så långt samt ingen däremot oavsett politisk färg. Men inte ett ord nämndes kring var de som skall vara utbudet sedan skall arbeta någonstans. Inte ett ord om de företagare som skapar de behövliga arbetstillfällena! Inte ett ord om företagande och vikten av att skapa ett klimat där entreprenörsandan kan växa.

Klart som korvspad att fler måste komma i arbete. Den kontentan kan de flesta sätta. Men att helt glömma bort grunden till hur arbetstillfällen skapas, det vill säga i företagen, är en ganska generande miss i en logiskt tankeföljd för en statsminister.
 

Vi går nu med stormsteg in i ett valår. Med det kommer att det som brukar kallas den politiska temperaturen stiger. Jag känner ibland att gradantalet stiger på ett sätt som inte alltid är klädsam för politiken eller dess utförare.

Jag tycker illa om politik som ökar klyftor. Jag tycker illa om den för att den sortens politik skadar människor. Men jag tycker inte illa om de som har en övertygelse om att den politiken krävs för att skapa något bättre. Jag tycker inte illa om Fredrik Reinfeldt. Jag tycker bra om Anders Borg. Däremot tycker jag illa om deras politik.

När vi från vänster beskriver borgerligheten i en terminologi som får den apokalyptiska litteraturen att framstå mjuk och objektiv, så skapar det inte förtroende. Den blodsdrypande beskrivnings av slutstriden mellan det onda och det goda som formulerades någonstans ett par - tre hundra år före vår tid var inte smakfull då och den blir inte smakfullare för att den kläds i politisk skrud och återberättas ett par dryga millennium senare.

Slutstriden som den beskrivs apokalyptiskt skulle stå mellan mörkrets och ljusets furste och där ljusets furste vinner för att sedan fjättra mörkrets furste och hans elakhet i Gehenna eller dödsriket Sheol där de orättfärdiga skulle må dåligt (brinna) i evigheternas evighet. (Sheol beskrivs ungefär som en effektiv tortyrkammare  i de gammaltestamentliga böckerna och i de apokalyptiska texterna, därav läser undertecknad de texterna med ungefär samma skepsis som KD´s partiprogram)

Den politiska slutstriden som står mellan det block jag tillhör och det borgerliga är inte en slutstrid mellan det onda och det goda, utan mellan olika ideologiska uppfattningar. Det ger inte vid handen att den som bär övertygelsen att klassklyftor för något gott med sig per automatik är ond. Det är inte ens så enkelt att borgerligheten vill tvinga döende att arbeta genom ondsinta sjukförsäkringsregler. Jag törs till och med lova att det inte var tanken att döende skulle tvingas ut och jobba.

Min övertygelse är att man gör politiken allt annat än gott då den förenklas till absurditet. Då man försöker måla ut sin politiska motståndare till någon denne inte är, till exempel ond. Fredrik Reinfeldt är självklart inte ond. Han bär på en vitt skild politisk övertygelse i förhållande till exempelvis mig som socialdemokrat, men att därifrån försöka få honom att framstå som avguden Molok som krävde människor som brännoffer (läs det brinnande Gehenna) skapar inte högre valdeltagande eller mindre politikerförakt.

Fredrik Reinfeldt är borgare. Han för en borgerlig politik som gynnar de välbärgade på bekostnad av dem som har mindre. Om detta må vi berätta. Framförallt skall vi berätta om de visioner vi socialdemokrater har och om vårt alternativ till den borgerliga politiken. Men den apokalyptiska bild som ibland målas upp av personer med samma kavajmärke som mig själv får mest mig att bli generat sosseröd om kinderna (samt fyllas av oro inför hur det ska låta om ett halvår då den politiska temperaturen stigit ytterligare). Vi kan bara hoppas på att politikens utförare på bägge sidor sansar sig och fokuserar på sina egna budskap istället för motståndarens.

Jag tycker illa om politik som ökar klyftor. Jag tycker illa om den för att den sortens politik skadar människor. Men därifrån till att inte förstå att det är ideologin, inte personen man ska rikta sig emot, är längre än mellan Sheol och Gehenna, som många också ofta blandar ihop i sin önskan att förenkla. I sin längtan efter att dela sakernas tillstånd i onyanserat svart och vitt.
 

Imorgon kl 13.01 öppnar Norrtäljes nya galleria med pompa och ståt! En Galleria som verkligen behövs. En galleria som lyfter en del av staden som varit lite på dekis sedan JC tyvärr gick i konkurs. Det är bara så häftigt att det är ett gäng unga tjejentreprenörer som gör satsningen. Det visar på att framtiden är ljus för Norrtälje. Med fler sådana satsningar så lyfter staden! Med fler sådana entreprenörer sätter vi Norrtälje på kartan! Viva entreprenörer!

Förövrigt vill jag gratulera Linda Magnusson som vann utnämningen årets gröna kapitalist -09.  Linda driver O2-gruppen som är Sveriges största vindkraftaktör. De både bygger och äger vindkraft och jobbar också med produkter kopplade till vindkraft, som till exempel andelsägande. Det måste vara bland det bästa man kan göra: Göra gott, skapa arbetstillfällen och tjäna pengar på samma gång. Stort grattis Linda!  

Under dagens fullmäktige refererades det friskt till vilket fotbollslag man ansåg vara bra eller inte. Jag fick en gång skäll av Bosse Ringholm för att jag är så påtagligt ointresserad av vilka lag som spelar i vilken serie, och vem som är bra på att göra mål. Jag fick ge mig då han påtalade att det är folkligt att gilla fotboll. Jag hejar nu på Sirius. Jag känner en kille som spelade där en gång. Tomas Rosander. Heja honom.

Däremot är jag inte så folklig så jag hänvisar till idrott i debatter, även om det verkar vara lite politisk trend i det. Fast när jag sitter där i kommunfullmäktige och lyssnar, så kan jag se likheten mellan idrott och politik. Man behöver vara tillräckligt vaken för att förstå spelet, och tillräckligt märklig för att tycka det är underhållande.

Jag tog för många repliker idag på fullmäktige. Jag vet det. Det gick liksom inte att låta bli. Borgerligheten vägrar göra något för att öppna Rimbo badhus. Borgerligheten vägrar till och med värdera fastigheten. De har inte gjort ett jota på snart två år, och de vägrar att göra något nu. Det gick så långt så vi fick begära votering för att få kommunfullmäktiges borgerliga representanter att gå med på att värdera fastigheten. Vilket de vägrade göra. Ja, det är sant. De är så ointresserade av att få till en lösning, så de till och med vägrar göra en värdering av fastigheten!

Roslagsbostäder har sålt fastigheter i Rimbo. Låt de pengarna man fått in komma tillbaka till Rimboborna. Ta en del av de pengarna och köp Rimbo badhus så det kan öppnas någon gång! Men se till att gör en värdering först så vi inte betalar för mycket. Passa på nu när det är lågkonjunktur så kan vi få det billigt.

Men Borgerligheten är lika ointresserade av Rimbo och Rimbo badhus som jag var av fotboll innan jag fann Sirius! (Heja Tomas Rosander! Jag vill se en comeback!)
 

Jag kan inte annat än att från hjärtat uppskatta Göran Persson. Jag har alltid sett upp till honom både som politiker och ledare.

Han höll ett fantastiskt tal på kongressen, där han bland annat lyfta fram vikten av att samarbeta med näringslivet och där han lovade att fortsätta vara politiskt aktiv och hjälpa till i valrörelsen.

Med det som får mig att komma ihåg varför jag lästa hans bok ”den som är satt i skuld är icke fri” tre gånger, och varför den påverkade mig så mycket som människa och politiker, är när Göran Persson säger till Expressens reporter David Baas ”Det är bara fåntrattar som tycker hela partiprogrammet rakt igenom är toppen”.

Göran Persson sätter fingret på det som skiljer vår socialdemokrati från den mediokra 20-30% rörelsen i resten av världen. Vårt sätt att våga vara våra egna kritiker. En risk jag ser är att många partister av olika rang och status glömmer att det är i det ”höga taket i partiet” vår storhet finns. Att vi måste komma ihåg att det är kritikerna, inte smörarna inom partiet som får oss att utvecklas. (Tes - Antites - Syntes. Marx kan appliceras på det mesta med lite god vilja.)

När Göran i talet säger ”socialdemokratin sluter nu upp inte bara bakom partiet som sådant, utan också bakom partiets ledning” så får det inte tolkas som rättning i ledet, utan som samling på barrikaderna. Så fort vi återfaller i att vara ett systemkramande parti, oavsett hur nära valdagen vi är, så måste vi påminna oss om att det är folkets parti vi är, inte statsapparatens, systemens eller maktens.

Kongressen har varit fantasiskt bra. Jag har haft tillfällen då jag funnit nöje i att lyssna på tokigheter om vinstförbud för företag, men satt nöjet i halsen då det fanns en mycket liten möjlighet att det faktiskt skulle bli partiets linje. Dock blev det tvärt om. Partiet lyfter fram entreprenörernas vikt och pratar om kvalité istället för om vem som levererar.

Detta gör att kongressen satt fokus där fokus skall vara när det gäller vinst för företag som har samhället som uppdragsgivare: På klienten, patienten eller eleven. Vem som levererar är egalt, så länge kvalitén är hög.

Kongressen har varit fantastiskt bra. Den visar med hela handen att Socialdemokratin också är entreprenörernas och företagens parti. Som Lena Mellin skriver i Aftonbladet:” ..de nya socialdemokraterna säger inte bara ja till vinst. De säger även ja till företag. De tycker det är fint att starta eget”. Amen.

Det är bara fåntrattar som tycker hela partiprogrammet är toppen, säger Göran. Amen även på det. Det som gäller nu för att vinna valet är att inte låta smörande politrukerfåntrattar få för mycket makt. De som jakande klappar cheferna i ryggen oavsett vad de säger för att ges möjlighet till en framtida position. Vi vinner valet på våra grundläggande värderingar om solidaritet människor emellan, kampen mot klassamhället och vår individuella förmåga att ifrågasätta klokt och tokigt. Inte att gå krokiga under ett lågt självpåtaget partitak.

Kongressen har varit suverän. Jag likt Göran Persson hoppade av festen igår, Göran för att han inte hade hundvakt, jag för att jag hellre ville vara med familjen. Men det som jag fått med mig hem stärker mig i min övertygelse om att socialdemokratin är på rätt väg för att vinna valet!

Det är nämligen på barrikaderna vi vinner, kämpande för individens rätt till sina bästa stämningars längtan, inte hukande under ett lågt tak någonstans i väntan på att någon annan ska säga vad vi ska göra.
 

Jag står i kongressens viktigaste monter. Den monter som borde ha de flesta besöken, och dra till sig den största uppmärksamheten. Tyvärr så är det väl inte riktigt så. Men ska man se det positivt så är det ändå på rätt väg. Montern står ändå här på kongressen, och jag delar ut våra flygblad och informationsfoldrar till alla som kommer i närheten.

Jag står i Socialdemokratiska småföretagarföreningens monter. Det är jag både stolt och glad över. Budskapet jag vill ska bli bestående är: Socialdemokraterna – företagarnas parti.
Insikten jag önskar alla ombuden är att företagarna är en del av den nya arbetarklassen. Att en snickare med F-skattsedel inte är mindre arbetare, utan snarare en arbetare som jobbar mer, och till på köpet kan bidra till fler arbetstillfällen om det går bra.

Jag önskar också att insikten kommer alla till del att ett företag måste gå med vinst, oavsett vem som är uppdragsgivare. I annat fall går företaget i konkurs och de som jobbar där blir av med sina jobb. Vinst är inte något dåligt, något som ett företag ska skämmas för. Vinst är ett måste för att ett företag ska kunna utvecklas, generera kvalité och skapa arbetstillfällen.
Jag står i kongressens viktigaste monter och pratar om just detta, och jag tror att insikten sprider sig. Den insikten krävs för att socialdemokratin ska gå vinnande ur valrörelsen!

Vår familj har en väggfast telefon. Den sitter fast i väggen och jag kan inte ha bort den, den laddar inte ur och den är omöjlig att slå in fel koder på, då det inte går att slå in några koder. Vår telefon kan bara en sak och det är att ringa och ta emot samtal.

Problemet med en väggfast telefon är att den är just väggfast. Det ger vid handen att den sitter fast i väggen. Det går alltså inte att svara på övervåningen då den sitter fast i väggen på undervåningen.

Idag skulle jag ta del av den nya tidens teknik genom att inhandla en sladdlös telefon. Min nya telefon är utrustad med "en översiktlig färgdisplay som ger möjlighet att skicka sms i det fasta nätet och att spara upp till 150 telefonnumer".

Den har 65 000 olika färger i displayen (det står verkigen så), så om jag bara kunde få telefonen att fungera så skulle jag kunna ringa det servicecentra jag hänvisas till i nämnda display, och fråga om de kan namnge de sextiofemtusen olika färgerna. Tyvärr så fungerar inte telefonen. Den går inte att koppla in den, då den automatiska registreringen som krävs mellan handenhet och bastation inte vill fungera.

Jag lägger nu all min koncentration på att inte slå sönder min nya telefon med de 65 000 olika färgerna, men som det tyvärr inte går att ringa på.

Kontenta: Jag kommer att fortsätta springa ner för att svara i vår väggfasta telefon, och jag hoppas på öppet köp för den nya som man kan göra det mesta med, förutom då att ringa.

Om jag lyckas övertala ryggradsreflexen att inte stampa den lilla rackaren till molikyler.

Jan Guillou har i hemlighet fått betalt av KGB för att skriva ”analyser”.

När jag och Jan Guillou för några år sedan kom ihop oss om sälpälsar, (jag tyckte inte det var förenligt med hjärna att bära päls) så hade vi ett litet namnkrig. Jag kallade Jan Guillou för ”Gilljo”, vilket han avskyr och han kallade mig ”Jan-Gunnar” om jag minns rätt.

Vid en fråga från media sa han något i stil med: ”Hälsa han den där Jan-Gunnar eller vad han heter, att den päls jag bär är skjuten av ursprungsbefolkning och bär upp deras försörjning”. Vi mötte varandras manliga härskartekniker med dito. Härskarteknik mot härskarteknik. Lite skoj.

Jan Guillou är inte den jag förknippar med Jantelag och ödmjukhet. Det är inte en man som förspiller en chans att berätta om sin förträfflighet och intellektuella överlägsenhet. Inte heller en kille som ogillar att lyfta fram sin tidigare gärning.

Jag gillar Jan Guillou, och ser faktiskt upp lite till honom, vilket jag törs skriva bara för att jag är ganska övertygad om att han inte läser min blogg.

Hur troligt är det att denne Jan Guillou skulle låta bli att lyfta fram att han nästan avslöjat KGB´s spioner i Sverige, i sin allt annat än ödmjuka självbiografi, om det var det han gjort?
”Nnnjjjjaaaaa, tjeena Berra!” Hade den gamla kulturprofilen Johnny Hoff (Johnny Boy) sagt, vilket betyder ”inte särskilt troligt”.
 

Jag måste lyfta fram att jag varit påtagligt kulturell senaste veckan.

I förrgår var jag på förhandsvisning av filmen Cubaton. En skildring av dagens Cuba, där man följer en artist som vill slå igenom, men som också är läkare. Hans mamma är trogen det kommunistiska partiet och vill inte att sonen ska göra något annat än att vara läkare, då han är skyldig Revolutionen att tjäna landet. Detta då revolutionen, Fidel och partiet gett honom en gratis utbildning, och skapat det samhälle som modern upplever som en fantastik förbättring i jämförelse med tiden innan revolutionen.

Filmen ger insyn i det kulturellt mångfacetterade Cuba, med dess för och nackdelar. En film utan politiska vinklingar och hänsyn. En mycket, mycket sevärd film!
I lördags var jag och några vänner och lyssnade på 50 caliber preachers på Broder Tuck i Sthlm. Grymt bra drag! Googla dem gärna, och sök dem på myspace.
Och ni som inte redan sett ”Che, argentinaren” gör det snarast. Den har kommit ut på video nu.

Förövrigt tycker jag att det är ett fattigdomsbevis för Sverige att stödet till de små kulturtidskrifterna dras in. Jag har skrivit en motion om detta, som jag tänkte publicera på bloggen inom kort. SvD refererade motionen på kultursidorna för någon vecka sedan.
 

Och nu till avhoppet. Jag kommer inte att vara med på danstillställningen på Hotell Roslagen. Jag fick helt enkelt inte tiden att räcka till för danslektioner, samtidigt som den helgen behövdes till arbete. Så ni som betalt för att se mig göra bort mig får ursäkta. Jag informerade arrangörerna för någon vecka sedan om att jag inte kommer att vara med.

Min farfar sa alltid att eget skryt luktar illa. Nu ska jag göra det som luktar lite illa i etapp ett, för att i etapp två ödmjuka mig och framhålla vissa konsekvenser av att ha patologiskt svårt att lyda.

Etapp 1, skrytet: Jag åt upp motståndarna i rovdjursdebatten. Jag hade alla fakta och vetenskapen på min sida (se förra bloggen), och kände att jag kunde gå därifrån som en vinnare. Det går att gå in och titta på mitt inlägg på riksdagens hemsida. Jag talade klarspråk och hymlade inte. Jag sa att borgerligheten agerade intresseorganisation för en liten skrikig jägarlobby, och jag sa att den jägare som släpper sin hund i skogen för att jaga andra djur, inte kan annat än skylla sig själv om hunden skadas. Det är inte hundens fel och husse skickar in den i vargens revir, det är inte hundens fel om den blir dödad av vargen. Det är inte heller vargens fel. Det är jägarens ansvar. Jag sa också att vi självklart behöver plantera in varg om vi ska kunna rädda den svårt inavlade vargstammen från utrotning. Jag sa också är att det är ganska korkat att skjuta vargen om man vill rädda den.

Etapp 2, konsekvenser: Detta är inte partilinjen, och i konsekvens av mitt eget ställningstagande i frågan så röstade jag också emot partiet. Jag gick ju emot partiet i debatten. Men: Nu har jag en rasande massa arga partivänner som bor i SGT (skjut, gräv, tig) –land, och som nu får väldigt mycket problem där på grund av att jag går emot partilinjen. Bland annat en partikollega som jobbar mycket med representanter från rennäringen. En partikollega som stöttat mig vid andra tillfällen då min oförmåga till rättning i ledet och benägenhet att springa iväg lite snabbt ibland, gjort att jag hamnat i onåd hos kollegor. Hon var den sista jag ville sätta i klistret. Vilket jag gjorde med den här genomtänkta kommentaren i Aftonbladet ”Har du hört talas om en nöjd renägare?” Tror någon att det uttalandet gagnar hennes relation till nämnda yrkeskår? Jag sa det för att jag lovat mig själv att tala klarspråk och inte hymla. Men konsekvensen blev att jag satte en vän i klistret. Jag har bett henne om ursäkt och förklarat att det självklart inte var meningen att mina ställningstaganden och uttalanden skulle drabba henne.

Detta är en sida av politiken som är svår. Det går inte att vara alla till lags om du vill förändra och står för dina åsikter. Du kan inte ens vara dina vänner till lags alla gånger.

Detta är ett klipp från intervjun i Aftonbladet (klippt från bloggen Flücht, Jan-Inge - jinge.se) som fick en hel del att gå i taket:

Jan Emanuel Johansson har förstått det och säger i en artikel i Aftonbladet: ”– Borgarna vill plantera in varg, men då rimmar det ju ganska illa att också skjuta den, säger han. Jan Emanuel Johansson vill istället låta stammen växa. – Vi måste förstå att ekologin sitter ihop. Har topprovdjuret ingen naturlig funktion påverkas systemet ända ned till skalbaggarna. Vargen måste få röra sig fritt. Dagens rovdjurspolitik bygger på sagan om Rödluvan, säger han. Nuvarande system – där renägare ersätts för djur som rivits av varg – är enligt Jan Emanuel Johansson rimligt. Kritiken från renägarna avfärdar han. – Har du hört talas om en nöjd renägare?”

I dag ska jag debattera rovdjur i riksdagen. Jag kommer utgå från nedanstående debattunderlag som är en sammanställning av vad flera olika miljöorganisationer och jag står bakom.

Regeringen föreslår omfattande jakt på en liten, isolerad och inavlad vargstam
Omfattande jakt på Sveriges fåtaliga vargar kan bli verklighet i Sverige redan kommande vinter om riksdagen beslutar enligt det förslag regeringen lägger i rovdjurspropositionen idag.
Regeringen föreslår kontinuerlig jakt på en liten, sårbar djurpopulation som efter att för några decennier sedan ha varit i det närmaste utrotad från hela den Fennoskandiska halvön, nu lyckats komma tillbaka och etablera sig i Sverige. Trots omfattande illegal jakt har det första etappmålet för vargens återkomst till delar av sina naturliga utbredningsområden i Sverige nåtts. Detta måste betraktas som en stor framgång för den vetenskapligt baserade rovdjurspolitik som bedrivits i Sverige sedan 2001.

Den licensjakt på varg och järv som föreslås i regeringens rovdjursproposition har ingen vetenskaplig grund och strider mot de internationella åtaganden som Sverige har förbundit sig att följa. Regeringens proposition kommer att polarisera rovdjursdebatten ytterligare och det är beklagligt att regeringen inte har tagit den unika möjligheten att ta ett långsiktigt grepp om rovdjurspolitiken. Förslagen som presenteras idag är av kortsiktig karaktär och är till för att tillfredsställa en högljudd minoritet.

Propositionen är ett kraftigt bakslag för naturvården i Sverige och tillgodoser samtliga krav jägarorganisationerna har överst på sin önskelista om mer vargjakt och en ytterst liten vargstam. Av miljöministerns påstådda ambition "att föra de olika legitima intressena i rovdjurs¬debatten närmare varandra" syns inga spår. Istället har regeringen ignorerat de viktigaste inspelen från landets naturvårdsorganisationer, liksom flera tunga vetenskapliga remissinstanser som Artdatabanken, Centrum för biologisk mångfald samt Stockholms och Uppsala Universitet. Regeringen lägger en proposition som i det närmaste är att likna vid en beställningsprodukt från landets inflytelserika jägarkår.

Regeringen föreslår att vargstammen genom årlig licensjakt ska hållas nere på ca 220 individer i ett land av vidsträckta skogar med utmärkta vargbiotoper och talrika klöv- viltstammar. Lika många vargar som föds under ett år (utöver dem som dör av naturliga skäl, trafik och illegal jakt) ska skjutas bort, vilket vid nuvarande tillväxt skulle kunna innebära drygt 25 djur. Tillsammans med den illegala jakten skulle detta innebära en mycket hög omsättning av individer hos en djurart som präglas av livslånga parförhållanden och stabila familjebildningar. Det är ett känt faktum att instabilitet och splittrade familjer hos varg kan leda till oönskade konsekvenser för såväl vargarna själva som för omgivningen.

Vargstammens tillväxttakt som ofta påstås vara både skrämmande hög och explosionsartad har i själva verket halverats under 2000-talet och prognosen för årets säsong är osäker.

Förslaget om licensjakt på varg i syfte att begränsa stammen - som kommer precis innan Sverige tar över ordförandeklubban för EU - går emot kraven i EUs naturvårds¬lagstiftning som Sverige har skyldighet att efterleva. En förutsättning för licensjakt - om sådan överhuvudtaget är förenlig med Art- och Habitatdirektivet - är att arten ifråga uppnått gynnsam bevarandestatus. Dit är det långt för den svenska vargstammen.

Vargstammen är i dagsläget liten, akut hotad och lider av inavelsdepression. Många vargar är idag mer släkt med varandra än helsyskon. Det absolut viktigaste målet för förvaltningen måste därför vara att få ned inaveln till acceptabla förhållanden, vilket kräver en invandring av ett stort antal genetiskt obesläktade vargar.

I syfte att förbättra den genetiska situationen i vargstammen föreslår regeringen att aktivt flytta/plantera in obesläktade vargar, men vill samtidigt införa omfattande licensjakt på den bräckliga stammen, utan hänsyn till att det tar tid för de genetiska förhållandena att stabilisera sig i populationen. Miljöministerns ord om en "begränsad och strikt kontrollerad" licensjakt klingar falskt när det i själva verket tycks handla om ett stort antal vargar som ska skjutas av årligen.

Att införa licensjakt redan nu är en åtgärd i syfte att tillfredställa de grupperingar som kräver mer vargjakt och färre vargar före nästa val, eftersom licensjakten uppenbart införs i helt fel turordning - innan genetisk stabilitet infunnit sig, innan gynnsam bevarandestatus definierats och innan den av Riksdagen beslutade utvärderingen av vargstammens nyligen uppnådda etappmål gjorts (20 vargföryngringar).

För att legitimera licensjakten föreslår regeringen enbart konstgjord andning genom flytt och/eller inplantering av vargar och underlåter att föreslå några andra åtgärder. Att flytta vargar bör endast vara ett led i en långsiktig strategi för att åstad¬komma en fungerande kontakt med den finsk-ryska vargpopula¬tionen och säkerställa kontinuerligt inflöde av nya gener på naturlig väg. För att vargstammen ska överleva i framtiden är det viktigt att successivt underlätta för vargetableringar i renskötselområdet och ge rennäringen hjälp med att finna driftsformer som möjlig¬gör en samexistens med varg.

Förslaget att införa regionala delmål för en maximal djurstam på ca 200 djur i Sverige är heller inte rimligt. Att "sprida ut" alla vargar över landet med ett par föryngringar i varje län leder till att det blir långt mellan djuren och motverkar vargens naturliga etableringsmönster. Vargens förekomst i landet skulle styras helt av människan genom kontinuerlig avskjutning av alla försök till nya revirbildningar i län som redan har 1 till 2 familjegrupper. En vargstam som upprätthålls genom ständig inplantering och ständig avskjutning av vargar som etablerat sig på "fel" ställe för tanken till en zoologisk ingenjörskonst ovärdig svenskt bevarandearbete.

I ett naturligt fungerande ekosystem måste vargen tillåtas återfå sin forna ekologiska roll, vilket framhålls i de riktlinjer EU-kommissionen tagit fram och som Sverige har att beakta. För att vargen ska kunna fylla en ekologisk funktion krävs långt fler än 200 vargar samt att de får finnas i betydligt större tätheter än några få vargfamiljer i varje län.

Att ett begränsat antal jakthundar dödas av varg är inte ett rimligt skäl att kraftigt begränsa vargstammen i landet. Istället handlar det om att jaktutövaren måste acceptera ansvaret för sin hund och anpassa jaktutövningen efter den vilda fauna vi har i landet.

I en sammanställning som Ericsson och Heberlein gjort av flera års attitydundersökningar konstateras att stödet för varg i Sverige är starkt, utbrett och stabilt hos allmänheten (Wildlife Biology 2008). Särskilt noterbart är att forskarna inte funnit någon skillnad i stödet för varg mellan landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning.

Vargen är en del av Sveriges natur och kulturarv och av många människor sedd som en stark symbol för vildmarken och naturen. Att enbart tillgodose de snäva intressen som vill hålla vargstammen på en orimligt låg nivå och lämna såväl den övriga opinionens som den samlade naturvårdsrörelsens åsikter därhän är att åsidosätta demokratins principer. Det är dessutom helt på kollisionskurs med internationella strävanden att restaurera hotade däggdjurspopu¬lationer. Idag hotas var fjärde däggdjur av utrotning enligt den internationella naturvårds¬unionen (IUCN) och de stora rovdjuren är särskilt hotade.
 

Nedbruten blir man inte av sig själv, det blir man av andra människor.

Nedbrytarna är ofta människor man av olika anledningar har i sin närhet. I mer eller mindre påtvingade relationer. Jag tycker, som de flesta andra synd om de som låter sig brytas ned. När jag läser min blogg tillbaka tycker jag dock inte synd om mig själv, utan känner snarare ilska över att jag verkligen lät mig bli nedbruten av nedbrytarna. Att jag var så svag. Att jag inte stod på mig, lät det rinna av mig, så som jag ”objektivt” trodde om mig själv.

Samma nedbrytare, de som spottade som mest när jag mådde som sämst, jobbar vidare. Enda skillnaden är att jag inte mår dåligt längre. Och jag har kommit på vad jag egentligen redan visst. Det är nedbrytarna det är synd om. Förstå hur dåligt man måste må för att engagera sig i att tycka illa om andra. Förstå att ägna sin tid åt att hata, försöka skada och trycka ned andra människor? Än värre då man hela tiden försöker finna ”goda” anledningar till att vara den som kastar första stenen. Förstå att veta att man egentligen själv är full att skuld, men att man genom att vara den som kastar stenen klär sig i den rättfärdiges skrud. Förstå att leva med det. Vilken smärta.

Nedbruten blir man inte av sig själv, det blir man av andra människor. Jag ber för dessa människor. Jag ber för honom som var först ute att kräva min avgång från riksdagen då det stormade. Jag ber för honom igen, då han nu skickar anklagande, arga och direkt elaka mejl, för att jag inte blir kvar i riksdagen. Lite av ödets ironi. Samma chefsnedbrytare som lade stor möda på att få bort mig från riksdagen, är nu arg som ett bi igen. Men nu arg för att jag tillsammans med valberedningen kommit överens om att ta en plats så lågt ner på riksdagslistan att jag inte kommer in efter valet. Han fick som han ville och tappade topplocket igen. Han om någon behöver ens förböner.

Glad blir man inte av sig självt, det blir man tillsammans med andra. Jag blir glad av de vänner och kollegor som ser politiken för vad det är. Ett sätt att förändra. Ett sätt att kämpa för ett bättre samhälle utifrån en övertygelse. Att kämpa för att fler ska ges möjlighet till sina bästa stunder längtan. De som inser att engagemanget, inte positionen är det viktiga.

Jag har legat vaken många nätter och tänkt destruktiva tankar kring människor jag upplevt profiterat på en fantastik idé, en vacker ideologi för att bara lyfta fram sig själva. Jag har ändrat på detta och använder mig istället av kraften i tacksägelsen. Jag sänder istället tacksägelse till alla de goda krafter som bär upp idén. Alla de som av övertygelse, inte av självupptagelse, går på alla möten och lägger stor del av sitt liv på en övertygelse. Jag har i dessa människor många föredömen. (Ni vet vilka ni är.)

Och jag ber för dem, de olyckliga, de som tagit detta forum i besittning för sin egen skull. Och i värsta fall, upphöjer sig själva genom att bryta ner andra. Jag ber för att de skall finna en annan väg. Och helst också ett lämpligare forum.

Min övertygelse är att man måste kunna komma och gå i politiken. Och komma tillbaka igen. Jag brinner inte mindre nu än tidigare, jag vill inte mindre nu än tidigare, med jag tror också att det kan vara bra att ta en paus från maktens korridorer. Makten får aldrig bli något man tar för givet.

Det fantastiska förtroendeuppdrag det innebär att få representera fler än sig självt, är bland det största jag kan tänka mig. Men jag tror att det är nyttigt att vara utanför riksdagen under en period. Jag påminns genom mitt riktiga jobb som behandlingsassistent varifrån jag kommer. Vilka jag representerar. Jag ges genom att vara företagare insikter som fler riksdagsmän borde ha.

Jag vill efter valet ägna tid åt främst mina barn, men också kolla om jag duger till att driva ett större företag.

Men jag vill tillbaka till riksdagen. Senast 2014. Jag är tacksam över att få ha kvar mitt namn på riksdagslistan så att jag ges möjlighet att komma tillbaka. Riksdagsuppdraget är det finaste uppdrag jag någonsin haft. Ingenting (förutom min familj) har jag varit mer stolt över.

Men för att kunna bära ansvaret, så måste du också ta ansvaret att ha något att falla tillbaka på. Riksdagsuppdraget är inget arbete. Det är ett förtroendeuppdrag du har under en tid. Du får inte bli beroende av det. Så fort du inte är autonom så går det ut över demokratin. Du blir rädd, och du håller dig krampaktigt kvar. Jag är inte rädd. Och den ickerädslan är min styrka. Jag är inte bra på att vara lydig. Min styrka är mitt engagemang, inte min lånade position. För det är faktiskt så det är. Ett riksdagsuppdrag är ett förtroende man har till låns. Jag hoppas att kunna hålla kvar det förtroendet under den tid jag blir utanför riksdagen, för att sedan komma tillbaka med full kraft!

Och nedbrytarna då? Gör inte de att jag vill sluta med politik överhuvudtaget? Jo, de påverkar mig. Men åt ett helt annat håll än de önskar. De påverkar mig på samma sätt som bensinen påverkar elden. Och de får mig att be för dem. Jag försöker till och med älska dem, för det står skrivet att så skall man göra, men dit har jag inte kommit än…

Sammanfattad plan: Nu ska vi vinna ett val. Sen ska jag vara företagare och väldigt mycket pappa. Sen komma tillbaka till riksdagen. Jag hoppas samtliga delar går vägen.

Partiledardebatten pågår fortfarande, men huvudnumret med Fredrik och Mona är över. ”Vem vann?”, kommer media fråga sig.

Mona lyfte fram det inte helt igenomtänkta att låna till skattesänkningar. Mona lyfter fram att vi behöver utveckla välfärdens kärna. Mona lyfter fram jobben som det viktigaste!

Fredrik lyfter fram att vi, de rödgröna lovar mer tillsammans, än vad våra partier kan hålla var och en för sig. Fredrik lyfter fram att vi bara vill transferera pengar från dem som jobbar till dem som inte jobbar. Fredrik lyfter fram jobben som det viktigaste!

Vi har ett jobbskatteavdrag på 71 miljarder säger Fredrik. ”Var är jobben?” frågar Mona Fredrik.

Nu kommer vi till pudelns kärna : "Var är Jobben?" Ingen av partiledarna som lyfter fram jobben som den viktigaste frågan säger ett ord om företagen.

”Var är jobben?” Frågar Mona Fredrik. ”I företagen!” borde Fredrik ha svarat. Och Mona borde hålla med. Tyvärr nämns inte ett ord om hur vi ska underlätta för våra små, medelstora och stora företag att våga anställa i svåra tider.

Ganska pinsamt att både statsministern och oppositionsledaren är överens om att jobben är det viktigaste, med att bägge missar var jobben skapas. Det vill säga i företagen. Alla jobb kan inte skapas i offentlig sektor, även om där nu finns stort utrymme till fler anställningar.

Vem vann? Utifrån vilka budskap som kom fram, och utifrån att jag är jävig, så gjorde vi det. Tack vare Miljöpartiet den här gången som åtminstone lyfte fram hur många arbetstillfällen som kan skapas inom klimatsmarta lösningar. Det vill säga hur många entreprenörer som kan tillverka allt från klimatfönster till garageportar som spar energi. Mp inser att det är hos dessa entreprenörer, företagen, som jobben skapas.
 

Fantastikt bra! http://www.facebook.com/l/;www.myspace.com/50caliberpreachers

Om någon ser en rackare med en svart träningsväska med smutsiga träningskläder i, en dunk bensin, en yxa, mobilladdare hängande ut genom kostymen som troligen sitter illa, släpande på en plastkasse med MC tillbehör så spöa honom. Det är han som gjort inbrott i min bil (ska aldrig mer parkera på kniv-söder).

Inte nog med att pajsaren (jag skriver även pajsarinnan så ingen arg feminist tycker jag förbiser att det även kan ha varit en kvinna) snott för honom helt värdelösa grejor (ex 30 st dyra reklampennor. Vad ska han göra med dem? Skriva en uppsats om att göra inbrott i bilar?) han har även totalt dissat min musiksmak. Denne någon har tagit allt, och då menar jag allt som låg i bagageluckan. Men sedan då denne gått igenom bilen tagit sig tid att selektera bland mina skivor och lämnat kvar Black Sabbath, In Flames, Mustasch, Rage atm och Metallica. Men gynnaren/innan snodde resten av skivorna.

Han fick även med sig informationsfoldrar kring kyrkovalet som han kan dela ut till sina vänner.

Jag kunde inte ladda mobilen i natt då jag blev tvunget att bli kvar i Stockholm igår (Det blev en sen TV-inspelning och jag hade jobb att göra efteråt) så jag hade planerat att kunna jobba i bilen idag på väg till ett möte i Uppsala. Detta genom att ladda mobilen i bilen. Men se det gick inte, för den laddaren snodde tjuven! Hoppas han har en Ipod så han får nytta av den.

Efter Uppsala hade jag ett studiebesök i Hudiksvall. Glada Hudik? Vem kan ha kommit på en så korkad slogan? Vad är det som är så glatt? Borde det inte stavas Huddick utifrån hur man förväntas uttala det isf?

Sitter på tåget tillbaka till Stockholm nu. Håller på med ett utskick som ska ut gällande kyrkovalet. Tänkte försöka hinna med att träna innan jag tar kväll, men kom på att jag inte har några träningskläder med mig, för de har tjuven. Jag hoppas den blöta handduken börjat lukta och att tjyven får den lukten för evigt etsad fast i näsan, att han får en stöt av laddaren, skär sig på yxan, tappar MC delarna på tån, får tinnitus av mina skivor och vantrivs likt jag gör i min kostym. Men att han tar uppmaningen från informationsfoldrarna gällande kyrkovalet på allvar och går och röstar.

Då jag ändå inte kan somna på några timmar, så kan jag följa upp föregående blogg med ett måste som innan man tänker efter kan låta som ett pseudo -måste.
Ett måste för mig är kyrkovalet. Kan kanske tyckas som ett ickeval, och något nästan suspekt att engagera sig i. Men så är det inte.

Kyrkovalet målas upp som om det vore ett val om hur kyrkorna ska tas om hand, och vilka som ska ha tillgång till lokalerna, och hur de ska administreras. En lokalfråga.

Kyrkan är i första rummet ett forum för kristen tro. Kyrkan är inte ett hus vilket som helst, som hugade politiker slåss om att göra om till en sämre fritidsgård. Kyrkovalet är ett val som ligger till grund till hur kyrkan skall föra ut det kristna budskapet.

En grundstomme i det kristna budskapet är solidariteten. Att hjälpa de utsatta i samhället. Att agera som kristen är att agera utefter frågeställningen (som jag förövrigt har intatuerad) WWJD – What would Jesus done? Att alltid fråga sig i svåra situationer, vad skulle Jesus gjort? Att vara kristen är inte att kunna citera bibeln, utan att agera i solidaritet med din nästa.
Det finns enorma utmaningar för kyrkan att ta igen sitt ansvar som en social institution med fokus att föra ut det kristna budskapet genom praktisk handling. Det finns enormt mycket av diakonala uppgifter att göra, men som försvinner i diskussioner kring hur tomma lokaler skall administreras.

Kyrkan har pengar. Pengar är, oavsett om man vill det eller inte, makt. Men pengar kan man välja att göra insatser för utsatta, satsa på att synas och agera. Satsa på att göra kyrkan till den öppna folkkyrkan, för folket, som den har potential at bli. Kanske till och med köpa stängda lokaler och göra dem till öppna (återkommer till detta vid senare tillfälle).

Jag kommer att göra vad jag kan för att lyfta fram fadern, sonen och den helige ande i kyrkovalet. För den trilogin har kommit i skymundan. Det är ganska märkligt att när man läser de olika partiernas reklamlappar som skall få dig att rösta på dem i kyrkovalet, så finns sällan varken Gud, Jesus eller den heliga ande nämnd. Det är som att alla är livrädda för att lyfta fram vad valet handlar om egentligen. Den kristna tron och hur vi ska leva med och igenom den. Tyvärr även mitt eget parti.

Jag kommer att presentera idéer om vad kyrkan i praktiken faktiskt kan göra för att utveckla Norrtälje kommun, och höja levnadsstandarden både själsligt och praktiskt.
Engagemanget i kyrkovalet är för mig ett måste, för att potentialen i kyrkan har glömts bort, och kyrkovalet degraderats till en lokalfråga istället för att vara det livfulla och viktliga kristen tro är!

Vi som jobbar i kyrkovalet och har en tro, ska inte skämmas för den, vi ska lyfta fram den. Och vi ska hjälpa dem som inte funnit tron, att finna den. Vi skall däröver acceptera och respektera alla de som väljer att kalla Gud vid andra namn.

Men kyrkovalet, är och förblir ett val där Gud, Jesus och den helige ande är huvudpersoner, oavsett hur mycket vissa kyrkopolitiker försöker avkristna valet.
 

Det finns ett problem med måsten, och det är att de äter upp din tid. Tid som du kan spendera med dina barn och de du älskar. Eller tid att bara vara.
Måsten kan vara måsten, men de är oftast något helt annat. Typ blogga. Eller klippa gräset. Eller åka på den där födelsedagsfesten för din eller någon annans släkting.
1) Jag har bestämt mig för att bara ha måsten som är måsten, och göra resten till vad de är, något frivilligt man kan göra om man har tid över och känner för det.

2) Jag har även bestämt mig för att göra saker jag tycker är kul. Prova saker som kan vara ”pinsamma” ur det ganska snäva perspektiv som man (jag vet, här borde jag skriva jag) ibland har.

Gällande punkt ett, så selekterar jag nu vilt bland de måsten som ska bort, och överlägger vilka som är måste-måsten. Som ni kanske märkt så hamnar inte bloggande under det senare. Det är något jag gör när jag känner för det och när jag tycker att det är kul.

Gällande punkt två så har jag kört igång. Jag har tackat tidigare efter Robinson tackat nej till de flesta underhållningsprogram jag fått förfrågan om för att det är ”pinsamt”, och för att det inte är tillräckligt seriöst för en politiker.

Jag sa ofta när jag var yngre (läs tonåring) att jag vägrar dö nyfiken. Jag kan i efterhand konstatera att jag ganska länge levde efter den devisen. Men att jag när det kommer till kritan alltid fegat kring mera ”vanliga” utmaningar. Jag har till exempel aldrig vågat dansa. Jag har aldrig vågat sjunga. Jag har egentligen aldrig vågat bjuda på mig själv i sammanhang jag inte har kontroll över, och som inte varit korrekt (ballt) i den lilla subkultur jag växt upp i, och fortfarande har i ryggmärgen.

Jag har nu under en ganska kort period varit med i flertalet program som jag tycker är roliga. Jag har vetat att jag inte kommer vinna, att det kommer kännas pinsamt, men att det är riktigt roligt. Jag har varit nervös, men jag har vågat. Utmaningen har stått i att faktiskt våga släppa taget, och utsätta sig för det pinsamma, för att det faktiskt är roligt.
 

Jag har precis kommit hem från en TV inspelning. Den tredje på kort tid. Det var precis så pinsamt som jag var rädd för, och min insats var ljusår ifrån vad jag önskade (fick en låt jag inte kunde alls), men jag gjorde något jag inte vågat tidigare, i rädsla för att göra bort mig. Jag har gjort något jag varit nyfiken på. Och det känns skönt.

Vuxenhet är mycket. Det är framförallt ansvar. Men det är också att få göra som man vill, så länge igen annan lider av det. Med lite tolkningsföreträde kan man säga att det jag just upplevt är vuxenhet. Även om det är ganska barnsligt. För det är så det är att bli vuxen, man vågar ibland agera barnsligt.

För att travestera den av kloka ofta citerade Uppsalafilosofen och sanningssägaren Anders Kalat: ”..jag klär mig och agerar efter behag och insikt, inte efter mode och nycker, det ger min ålder rätten”.
 

Jag håller upp dörren åt en väldig man som jag slarvigt skulle beskriva som ”Jugge” på väg in i omklädningsrummet. Jag går först in till skåpen (det finns kanske ett femtiotal skåp i omklädningsrummet) och av en händelse har den väldige mannen skåpet precis bredvid mitt.

Det blir lite sådär integritetsjobbigt när våra svettiga kroppar samtidigt försöker få ut våra tillhörigheter ur våra skåp. Jag skämtar till det och säger ”det är människans flockmentalitet som gör att vi söker oss till varandra”. Den väldige mannen tittar på mig och säger: ”sorry?” Jag upprepar min enligt mig fantastiskt roliga fras, och mannen upprepar sitt ”sorry?” och jag inser att han inte pratar svenska.

Jag kommer då på den geniala idén att på min högstadieengelska göra en personlig översättning av vad jag just sagt: ”you know we humans are animals, and therefore we put the lockers wery close”. Detta säger jag samtidigt som jag inser: 1) Han tror att jag är en dåre alternativt att jag stöter på honom. 2: Jag kan inte översätta vad jag sa. 3) Det omöjliga i att på dålig engelska försöka översätta ett biologistiskt skämt. 4) Lackar han ur ligger jag risigt till.

Den väldige mannen tittar ner på mig i en position där jag väntar mig att få hans pannsvett neddroppande i mitt ansikte och säger: ”No. There was no other place free”. Han tar hastigt sina saker och går.

Kontenta 1: Jag är inte så rolig som jag ibland får för mig.
Kontenta 2: Om jag ändå ska skämta, så ska inte det inte göras på Engelska.
 

Ibland kan man inte bli annat än förvånad. Israel bryter mot mänskliga rättigheter hela dagarna. Det förtryck de utsätter det palestinska folket för är svårt att beskriva.
 

I ekot av detta är det svårt att tro att Israel kan bli första land att förbjuda pälsindustrin. En industri som genrerar ett fruktansvärt lidande för hundratusentals kännande och upplevande djurindivider.

Knesset-ledamoten Nitzan Horowitz har föreslagit ett totalförbud mot pälsindustrin – det innebär förbud mot import, produktion och försäljning. Går det igenom blir Israel det första landet i världen med en sådan lag.

Motionen har varit uppe för omröstning en gång tidigare i Knesset, Israels parlament. Men då gick förslaget inte igenom eftersom för få ledamöter röstade och det blev oavgjort. Därför kommer förslaget att tas upp igen under hösten och de israeliska djurrättsaktivisterna hoppas nu på internationellt stöd, för att Knesset-ledamöterna ska förstå hur viktig frågan är. Redan har tusentals brev från 70 olika länder kommit in, både från privatpersoner och djurrättsorganisationer.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna prata om Israel som ett föregångsland, men om detta förslag går igenom, så har landet åtminstone ett lagrum värt att beundra. Då har de bara resten kvar…
 

Jag tror att det jag gör nu är att ”liveblogga”. Det vill säga att jag skriver om det som händer just nu.

Jag blev sjuk i förrgår. Fick feber, ont i halsen, ont i örat. Sen svullnade ena halsmandel så att det var svårt att äta och dricka.

Dagen efter, dvs igår skulle familjen åka hem från Gotland. Jag hade min hoj med, så det var bara att hoppa upp och åka MC hem. Det var kanske inte det klokaste valet om man ville bli frisk.

Väl hemma så stannade jag i sängen i hopp om att bli frisk. Det gjorde riktigt ont i halsen, och det var svårt att sova. Man vaknade hostande för att det var svårt att få luft i vissa lägen.
Då jag hade ett viktigt möte i Göteborg idag så tänkte jag att om jag sover länge och väl, så är jag säkert piggare imorgon. Så jag käkade några sömntabletter och några värktabletter.

Jag vaknade innan klockan ringde vid 05.00 tiden, och gick upp och insåg att jag inte kunde äta någon frukost för att halsen inte tolererade att man försökte få ner något i den.
Jag fick i mig lite vatten och kaffe på flyget.

Väl framme så insåg jag att jag hade ordenlig feber. Mötet tog dryga fyra timmar, och jag var ordförande. Efter mötet vet det studiebesök.

Vid studiebesöket berättade jag för en kollega om hur jag kände mig. Detta då han tittade konstigt på mig när jag inte åt något vid lunchen. (jag brukar pikas för att jag äter så mycket i vanliga fall.)

”Får jag titta” sa han, och jag öppnade motvilligt munnen. ”Du har halsböld” sa han. ”Men va f.. Är du läkare eller?” Sa jag. ”nej” svarade kollegan, men inte blind heller, du måste till sjukan, hur länge har du sett ut sådär?” ”Några dar”, svarade jag. Åk till akuten, det kan vara farligt det där, särkilt på natten när du sover, om du inte får någon luft..” Jag drog mig till minnes min egen huskur med smärtstillande och sömnmedicin, och insåg att det kanske inte var så genomtänkt..

Jag ringer dock 1177, sjukvårdsupplysningen och kollar. Jag berättar hur läget är och de säger att det låter som halsböld. De informerar mig om att man skall söka sjukvård inom 12 timmar, då man har halsböld. ”Jahapp..” tänkte jag.

Jag skulle åka vidare till Helsingborg för att överraska en barndomsvän som driver café där. Han har inte kunnat vara ledig på över ett år, så jag tänkte överraska honom med att hälsa på honom. Jag hade redan planerat hur jag skulle gå in med munkjacka med luvan uppdragen. Jag skulle gå runt och se pundig ut och låtsas försöka sno något. Min vän är inte en sådan kille man ska sno något av, så jag såg framför mig hur han skulle suga tag i mig, och då skulle jag vända mig om och dra av luvan och han skulle bli jätteglad.

Detta var morgondagens program. Idag tänkte jag besöka akuten i Helsingborg först, så de kunde skära bort den där bölden. Och där är jag nu. På akuten i Helsingborg alltså. Fortfarande efter fem timmars väntande.

Och nu till huvudnumret i denna blogg: Jag ringde min väns bror alldeles nyss för att få adressen till kaféet. Jag hade tidigare berättat för brodern om min överraskningsplan, men inte sagt när. När han svarar frågar han om jag är där nu. ”Jajamensan” svarar jag stolt. ”Du driver?” säger brodern. Jag hör på rösten att något är knas. ”Nej, jag driver inte” svarar jag. ”Fuck, han är här, i Uppsala, han skulle överraska familjen, och sedan åka och överraska dig i Norrtälje!” säger brodern.

Sammanfattningsvis. Vi har inte setts på över ett år min vän och jag. Min vän har inte haft ledigt, och inte varit hemma på ett år. Jag har inte heller hälsat på honom. Hur stor är risken att vi skulle komma på samma idé, och genomföra den, på samma dag?

Under sker (i detta fall åtminstone ett ganska märkliga sammanträffande). Ibland är de bara lite svåra att tolka.

Här slutar min liveblogg. Jag väntar vidare här på akuten i Helsingborg.
 

Jag har alltid satt en ära i att alltid delta på vänners bröllop, även då de utspelar sig på udda platser och tider. Sist så åkte vi till USA för att delta på en av min frus vänners bröllop. Schopenhauer (en av mina favoritfilosofer) sa att äran i ”objektiv mening var andras uppfattning om vårt värde, men subjektivt vår fruktan för denna uppfattning”.

Jag tar Schopenhauer som en tröst för att jag idag, på grund av att kommunikationerna mellan Gotland och fastlandet brutit ihop, kommer missa en väns bröllop. Alla flyg är bokade efter att Gotlandsfärjorna krockade i Nynäshamn. Och av färjorna finns bara en kvar, och gissa om den är fullbokad…
 

Festen är på Twin Club MC och brudgummen är medlem sedan många år. Det är ett riktigt biker bröllop, med kortege och klubbvästar på. Fruktansvärt frustrerande att inte kunna vara med.

Jag skickar mina lyckönskningar med blommor istället, och inser att hur mycket ära man än sätter i deltagande på bröllop, så spelar det ingen roll om du befinner din på en ö utan möjlighet att ta dig därifrån.
 

Sveriges kommuner och landsting har rekommenderat landstingen att erbjuda omskärelse av pojkar på icke medicinska grunder.

Att skattefinansiera misshandel tror jag inte så många skulle acceptera. Men vad ska det kallas att om man skär bort en del av en människas kropp utan grund?

SvD har tidigare skrivit om de negativa och plågsamma upplevelser (både fysiskt och psykiskt) som omskurna män upplevt. Att Sveriges kommuner och landsting rekommenderar att denna form av misshandel skall vara skattefinansierad tyder på att inte bara landstingen börjar spela på sista versen, utan att även Sveriges kommuner och landsting som medborgarbetald organisation behöver se över sin roll, och finna några bra skäl till fortsatt existens. SKL är en intresseorganisation för landets 290 kommuner, 18 landsting och 2 regioner. Gissa vad det kostar. Då vill gärna ha bättre rekommendationer än att skattesedeln ska betala för att små pojkar ska få förhuden bortskuren.

Bra att tillägga 1: Landstingens vara eller icke vara är inte en höger-vänsterfråga. Utan an fråga om vårdkvalité och att få ut så mycket som möjligt att folkets inbetalda medel. Det finns all anledning att rikta tung kritik mot landstingen som orsak till vård på olika villkor i landet. Sen har vi samordningproblem och ekonomiska orättvisor mellan landstingen. Jag håller med tidigare statsminister Göran Persson då han förordar att landstingens uppgifter förs över på staten och de större kommunerna. Att demokratin på något diffust sätt skulle urholkas genom att landstingen successivt skulle avvecklas, är ett bra exempel på hur det blir när man tänker fel för att man inte vill annat. Däremot ska processen inte ske skyndsamt.

Bra att tillägga 2: Jag respekterar alla religioner och dess utövare. Däremot får aldrig religion göras till något som skapar acceptans för det som i andra sammanhang aldrig skulle tolereras.
 

 I EU:s nya förordning om slakt av djur kommer det vara fortsatt tillåtet för enskilda länder att förbjuda all slakt utan bedövning.

jordbruksminister Eskil Erlandsson som i vanliga fall starkt engagerat sig för att radikat försämra djurskyddspolitiken, har tydligen fått en ny rådgivare.

eskil har tillsammans med EU:s jordbruksministrar har bestämt sig för att gå på det ursprungliga förslaget från kommissionen. Därmed går ministrarna emot EU-parlamentet, som i maj röstade för att alla länder skulle vara tvungna att tillåta slakt utan bedövning.

Det här är en stor lättnad och en seger för djuren, eftersom det innebär att Sverige i den här frågan kan fortsätta att vara ett bra exempel internationellt på en fungerande kompromiss mellan djurskyddslagstiftning och religiösa intressen. Sveriges muslimska råd accepterar nämligen den form av halal-slakt som är tillåten i Sverige, där djuren bedövas innan slakt. Denna slakt innebär ingen skillnad för djuren jämfört med icke-religiös slakt.

Med det sagt – nästan all slakt innebär stress och lidande för djuren,  (för att inte nämna de vidriga transporterna) men att djur på slakterier i delar av Europa kan garanteras en bedövning innan de får halsen uppskuren, innebär i alla fall en viss lindring. Det är vansinne att låta religion generera lidande för djuren.



 

Jag har nu kört BJJ (läs mer om BJJ i bloggen från 25 juni) i tre dagar på raken. (Det har varit nyttigt för att komma över det jag skrev om i förra bloggen om min son.)

Jag har flera handikapp. Ett av dem är oförmågan att göra saker lagom (Jag har ganska svårt för lagom överhuvudtaget...) Jag har också en oförmåga i att inte göra mitt bästa när jag ger mig in i något. Oavsett vad det är. Det betyder att jag går in och ger 100% också när jag tränar BJJ.  

Jag har kört bland annat med några riktigt duktiga killar från Nacka som tävlar i BJJ. Det har renderat i ett knä med påtagligt brännsår från mattan (gör ondare än det låter..), två överansträngda armar som det knappt går att äta med (underarmar och böjar), en nacke som känns stelopererad och en haka som har ett liknande sår som på knät.

Imorgon ska jag till naprapaten kl 08.15. Sen är jag tillbaka på mattan. Då ska de få.. Att ge sig är inte min starka sida. Oavsett om det gör ont att fortsätta.

En helt annan grej: Jag läste i pappers DN idag att forskare tagit fram spermier på konstgjord väg. "det kan göra att män blir överflödiga" säger forskaren till tidningen. Vad ska man säga om det? eeee.. Jippi?

Vi tar av gipset, sen röntgar vi, och sedan kan ni komma tillbaka och dra stiften om två timmar, sa sköterskan. (Min som har brutit armen och ska nu efter fyra veckor ta bort gipset och dra ut två inopererade spikar som håller armen/armbågen i rätt läge när den läker)

En sexåring kan väl inte gå runt i två timmar med två spikar som pekar ut genom armbågen? Kan det verkligen vara rätt tänkt? Vad händer om han rätar ut armen och stiften sitter i, när inte längre gipset stöttar och skyddar? Om han slår i nått? Det är ju öppna sår, finns det inte infektionsrisk?

Det står så i journalen sa sköterskan. Så kan vi inte göra sa jag. Har ni fått operationsprotokoll och bilder från Astrid Lindgren så ni vet hur det ser ut? Nej sa sköterskan. De finns sa jag. Gå och prata med läkarsekreteraren. Ni fick dem förra veckan vi har pratat med Astrid Lindgren.

Efter att sköterskan fått operationsprotokollet från läkarsekreteraren börjar hon klippa upp gipset. Jag är nervös. Frågar lite plumpt ”har du gjort detta förut på något barn med Stift?” ”Det ä ett vanligt ingrepp.” Svarar hon. Jag noterar att hon inte svarar på frågan. När hon klippt upp gipset som sitter klämt mot armen försöker hon dra upp armen. Tusse (min son) panikskriker av smärta. Spikarna som sticker ut ur armbågen sitter fast i gipset som sköterskan försöker dra bort. ”Släpp. Gå och hämta en läkare”. Sa jag mellan tänderna.

Tusse är nu näst intill panikslagen. Tårarna sprutar och han är livrädd att någon ska ta i gipset. Läkaren kommer in och föreslår lustgas. Efter en stund lyckas vi få Tusse att andas in gasen. Precis när den börjar fästa, tar gasen slut. Läkaren säger att det aldrig hänt förut. Jag är tyst. Matteus gråter.

Efter några minuter kommer de in med en ny gastub. Tusse andas in. Vi lyckas få av gipset. Bilden som framträder av två spikar som sticket ut från armbågen, lite blod har börjar sippra fram, förklarar snabbt hur ont det måste gjort då spikarna fastnade i gipset, då sköterskan drog i det.

”Vi behöver smärtlindring” sa jag. De föreslår en sup (piller att stoppa upp i rumpan) citadon. ”Snälla pappa kan jag inte få vanligt piller” snyftar Tusse. ”Han vill ha vanlig tablett, kan ni ordna det?” Säger jag. De kommer med en 500mg alvedon. ”Tror ni verkligen att det räcker”? Säger jag? Nej, men vi har bara citadon i vuxentabletter säger doktorn. ”men bryt en sådan då” Säger jag. Efter att tittat i fass går de med på att göra så.

Tusse vågar inte röra sig. Vi får rulla upp honom på bår upp till röntgen. Jag går bredvid och fixerar armen.
 

På röntgen träffar vi några proffsiga och mycket trevliga syrror som inser situationen och gör ett superbt jobb. Tusses panik börjar släppa.

Vi kommer ut och en ny sköterska kommer ut och frågar om Tusse blev röntgad inför operationen på Astrid Lindgren då de stoppade in stiften. Nu börjar jag bli riktigt nervös. ”ja, brukar man inte röntga innan man opererar för ett benbrott” svarar jag lite väl syrligt, och ursäktar mig.

Läkaren kommer tillbaka och informerar att det nog inte går att dra stiften enligt planering, då det blev som det blev vid gipsavtagningen. Tusse kanske behöver sövas. En överläkare ska komma ner och göra en bedömning.

Jag pratar med överläkaren som föreslår en tid imorgon. Jag informerar om hur dagen har gått, och att det inte är aktuellt att vi ska åka hem med spikar som sticker rakt ut ur smärtande sår och återkoma imorgon. Jag informerar att vi medvetet inte ätit något, så det går bra att söva nu.

Överläkaren, en äldre, lugn och erfaren man, tittade på mig, och sa ”vad bra”. Vi ordnar med en tid nu. Röntgenbilderna ser bra ut. Det har läkt fint. Nu ska vi bara få ut stiften. En stor sten föll från bröstet. Jag hade fram till dess haft på känn att vi skulle få reda på att något var fel, och att vi skulle operera om, och få nytt gips och nya stift osv. Så var inte fallet. Jag stod emot ett infall att krama överläkaren.

När vi väl kom upp och träffade narkosläkaren och syrrorna där, så flöt det på. De var lugna och proffsiga och fick både mig och Tusse att känna oss lugna. Efter någon timmes läsande av Kalle Anka fick vi komma in. Tusse blev sövd, och spikarna kom ur. Ca 8 cm! Fattar inte hur de fått plats i armen. En ny läkare (den tredje) kommer in och informerar att allt gått bra.

När vi druckit saft och käkat en macka drar vi tillsammans med en syrra ur droppet. Tusse har nu två tejpade sår som blött igenom på ena armen efter spikarna, och är lindad efter droppet på andra. Min fru och lilla Maja kommer och möter oss i huvudentrén. ”Hur är det Tusse?” frågar min fru. ”Det är bra” säger Tusse. Världen, väldens tuffaste lilla underbaraste pojke.

Tack kära Gud att det löste sig. Att det kommer bli bra.

Kontenta 1: Om ert barn ska opereras eller liknande. Åk till Astrid Lindgren. Alla sjukhus gör självklart sitt bästa, men Astrid Lindgren ligger ljusår före när det gäller kompetens på barnområdet.

Kontenta 2: Även om det är pinsamt att vara jobbig och ifrågasättande, även om du stöter dig med folk, så är min rekommendation att ändå vara det. Särskilt om det gäller ett barn. Jag tror inte att det löst sig som det löste sig om jag inte varit så jobbig och ifrågasättande som jag var. Då hade troligen Tusse fortfarande haft sina spikar kvar i armen, och haft än mer ont.

Om ni visste hur äckligt det är att borsta tänderna med Sholl, "kräm för hård hud". (eller Sholl "kovettumavoide" på Finska)

Jag får skylla på att tuberna var väldigt lika...

Lyssnade på statsministern kl 11.00 i Almedalen. Stod en stund och pratade med en tidigare minister som tyckte talet var totalt kass. Jag kan inte hålla med. Åtminstone inte till fullo.
Visst var det en orgie i förutsägbara klyschor tydligt komponerade av Per Gerhard Schlingmann. Visst var innehållet minitiöst tillrättalagt för att maximalt rida på ordförandeåret och därigenom få statsmannabilden att sitta . Men ett dåligt tal var det inte.

Några sa att han inte verkade engagerad. Men min övertygelse är att även detta var planerat. En statsman av Europa kan inte brusa upp och tala engagerat som någon vänsterrevolutionär. Nu gäller det att låta som ett facit. Någon som tar ansvar och ställer sig över alla andra.

Vår statsminister är inte en kass talare. Problemet är inte det. Problemet är inte heller det han säger, för det är ofta väldigt fint. Problemet är den politik som faktiskt förs bakom de vackra orden och de fina framförandena. Den klassiskt borgerliga som effektivt sänder privilegier, lagstadgade, exklusiva rättigheter till överklassen. Det är faran. Men jag måste erkänna att vår statsminister paketerar detta snyggt. Jag tycker han är en bra talare. Och jag tycker Per Gerhard Schlingmann lägger upp det smart. Hade jag haft samma dagordning, hade jag haft samma upplägg. Dock är min dagordning motsatt.

Jag söker efter det motsatta här under Almedalsveckan. Jag blir erbjuden att skriva under en namninsamling mot Alkoholvåldet. Jag frågade vilka som var för, men fick inget svar. Lite så är det överallt här. Svårt att finna intressanta dialektiska förhållanden där man resonerar på riktigt.

Almedalsveckan är ett reklamjippo. Så har det inte alltid varit, men så är det nu. Är det någon som tror att de som bjuder på mingelparty och ”informerar” gör det av ideell övertygelse och god vilja?

Är det någon som tror att de påkostade gratisseminarierna (närmare 200 om dagen var det någon som sa), verkligen är gratis? Jag vågar påstå att någon betalar, och att denne någon har ett syfte med det.

Veckan är ett jippo för allehanda särintressen. De med mycket pengar syns. De som bjuder på mest bubbel får flest besökare. Det är inte debatt. Det är inte information det är reklam. Information är upplysningar någon vill undanhålla. Allt annat är reklam.

Det finns en Alternativ politikervecka i Visby. Där diskuteras politik tillsammans, i stället för att bara lyssna på politiker och näringslivspersoner. På S:t Hansskolan i Visby ordnas Alternativa politikerveckan. Tanken är att ge plats åt organisationer som inte har råd att delta i den officiella politikerveckan i Almedalen. Det sunda som fortfarande finns under politikerveckan finns där. Resten tenderar att vara galleriskådespeleri och politisk infantilisering.

Om du ska besöka Gotland under Almedalsveckan, passa dig för Almedalen och sök istället upp den alternativa politikerveckan där Statsministern förutsägbara klyschor genomskådas.
 

Det är en lurig vecka det här. En ganska svår förståelig vecka. En vecka som det verkar som om alla betalar väldligt dyrt för, men liksom ingen köper. Alla bara säljer. Alla pratar med få lyssnar.

Almedalsveckan är utan tvekan den sämsta veckan som finns om du vill nå ut ett budskap.

Om du vill komma ut i media är annars sommaren tokbra. Nyhetstorkan är kvävande. Morgontidningarnas vikarierande nyhetschefer släpper kvidande in gammal, slarvigt tillfriserad politisk skåpmat som någon trött pressekreterare som sparar semesterdagar skickar ut som en nyhet. Kvällstabloiderna trycker ut det ena bantningstips mer korkat än det andra i brist på något att skriva om.

Man kan tycka att det då är ganska märkligt att spara allt krut och hämningslöst ösa ut det en vecka när man i stort sätt måste skjuta någon för att få en sidspaltare. Men det gör nästan hela det politiska etablissemanget ivrigt påhejade av spritbjudande lobbyister och politiska hangarounds (ombudsmän/tjänstemän) som gärna vill bli bjudna.

När jag stod där mitt i denna märkliga tillställning träffade jag en man som jag var övertygad jag kände, och han lika övertygad att han kände mig. Vi pratade en stund samtidigt som KD´s partiordförande höll sitt tal. Vi klappade om varandra och sa att vi hörs. Det tog en stund innan jag insåg att den jag prata med var han som kastar saker i soptunnan. Det var Sverker Olofsson. Jag hade lust att gå tillbaka och föreslå honom att försöka få ner KD ordföranden i soptunnan.

Jag blir stoppad av Sveriges dövas riksförbund som vill ha med mig på kort. Jag får skriva lite autografer till några vad jag gissar är SSUáre.

Lite längre fram får jag en kram av Lena kulturminister och slänger lite käft med hennes man Ulf Adelsohn . Jag gillar båda. Alltid trevliga och sociala. Och det är nu jag börjar förstå.
Jag känner mig lite märkvärdig. Jag tjenar och morsar på noblessen. Jag gissar att det är så alla andra också känner det. Man är med. Man befinner sig där det händer, även om det bara är en händelsernas chimär. Alla går helt enkelt runt och känner sig lite märkvärdiga. Och är lurade. Medvetet eller inte.

För att citera Hjalmar Söderbergs Doktor Glas: ”Första budet – Du skall icke förstå så mycket. Tanken är en syra som fräter”. Frågan är hur många som skulle förära Almedalen sin närvaro denna vecka om man verkligen gjorde det där som Doktor glas säger fräter, det vill säga tänker.
 

Jag går förbi en krog, eller nja, krog och krog, mer en pizzeria som lyckats övertala den lokala alkoholsektionen om behovet av att få servera alkohol. Klockan är straxt efter lunch och i ett globaliseringens microkosmos samlas en liten blandning av invandrare och infödda trasproletärer runt Jack Vagas maskinerna.

Medans jag käkar ”dagens”, som i denna dag, och alla andra dagar består av att välja mellan pizza 1 – 17 eller kebab med pommes alternativt ris, väljer jag kebab med ris och tittar förstrött på de förhatliga spelmaskinerna och deras slavar.

Timme efter timme står de där och matar i pension efter pension. Socialbidrag efter socialbidrag. Tävlandes med en programmerad maskin som inte går att besegra.

Hur tänkte vi när vi kom på att vi skulle tillåta dem igen? De var förbjudna ett tag, av anledningen att de längst ner i samhället drabbades av dem. Att de sista matade i sina sista kronor så att även det de hade togs ifrån dem. Nu kör vi samma race igen med statens goda minne. Statligt spelmonopol. Som om lidandet blev mindre av att det är statligt subventionerat.

De som matar i sina sista kronor drivs i bästa fall av att de någon gång ska vinna. Men samtidigt måste ju alla någonstans inse att själva poängen med att ställa ut spel är att blåsa folk på pengar. Att alla förutom spel ägaren, i detta fall antingen staten eller en gangster (många kriminella försörjer sig på att ställa ut ”svarta” spelautomater) förlorar på det.

Utifrån en passus jag läste i Niklas Ekdals roman ”i döden dina män” kan man spekulera/filosofera i om det inte är insikten i att man förlorar som driver trasproletären som matar i pengarna. För vem orkar vinna när självbilden säger att du är en förlorare? Här vet du vad du får. Bekräftelse på att du är en förlorare. Någon utanför som inte har det där rummet i folkhemmet man hört om.

Svenska Spel med Margareta Winberg i spetsen som en trasproletärens svindyra terapeut som bekräftar självbilden som förlorare. Snacka om ödets ironi.

Om kring det kan man filosofera. Det jag ser när jag äter min kebab, är hur hårt klassamhället slår. Hur man bara genom att blunda inte ser hur de som har det sämst alltid drabbas hårdast.

Det som stör mig är hur vi tänker: Spel drabbar de svagaste. Det är de fattiga som lägger sina sista kronor på skiten. Det är de med de sämsta förutsättningarna som fastnar i spelberoende. De extra fina slantarna som staten får in på spelet blir en märklig fördelningspolitik.

Borgarna sänker skatten för de rika. Trasproletären stoppar i sina sista slantar i Jack Vegas maskinen.

Åt dem som har skall vara givet, men åt dem som inget har skall även det de har tas ifrån dem. En sanning och profetia som är en drivkraft att bryta.

Apropå självbild kan man tänka på Nelson Mandelas ord: ”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss. Vi frågar: skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?” Det är den rädslan för vårt ljus vi måste besegra. Och i den finna hoppet och insikten i att allt skapat av människan går att förändra. Något att tänka på för oss Janteburna Rospiggar.
 

Jag skulle bara rulla lite vänligt med en kompis en timme för att komma igång med något som gör mig mindre stel. Kompisen är en gammal thai-boxare som gått över till BJJ (BJJ = Brasiliansk jujutsu är en brasiliansk kampsport utvecklad ur judo som i sin tur utvecklats av Jigoro Kano ur den traditionella japanska jujutsun. Brasiliansk jujutsu kallas ibland även Gracie Jiu-Jitsu, eller GJJ.)

Jag har tränat Judo tidigare och tänkte i min ödmjukhet att ”jag är tillräckligt stark för att blocka arm och benlås med muskelkraft, och sedan koppla ett nackgrepp och klämma tills kamraten klappar i mattan (ger sig)”.

Det var läng sen jag hade så kul, och det var länge sedan jag missbedömt mig själv så kraftigt. Trots att jag säkert väger 10kg mer än min vän, så var det jag som fick klappa mattan varm. Det var bara min väns pedagogiska snällhet som gjorde att mina ledband inte ligger kvar på mattan. Han ville att vi skulle fortsatta köra en gång i veckan, och insåg att om jag inte har några leder kvar, så har han ju inget att böja åt fel håll nästa vecka.

Jag märker hur jag likt Strindberg, men kanske på ett mindre uttrycksfullt sätt, mäter min manlighet. Jag genom att visa styrka, Strindberg genom att rent praktiskt mäta. Jag tänkte på honom när jag låg där, halvnaken och svettig tryckt mot en annan man med adrenalinpåslag som bot mot smärtan genererad av en felböjd led. Strindberg noterade vid sin mätning med Albert Engström: ”sexton centimeter i uppretat tillstånd, tillräckligt men inte överlägset”. Jag kunde bara reflektera över att jag ibland kände min väns suspensoar slå mot min panna när han flög över mig för att koppla ett nytt grepp. (Jag kan rekommendera alla med drag av homofobi att bota denna kognitivt genom att träna BJJ)

Det där med pittmätning kan göras på olika sätt. Vår nation har gjort det i omgångar. De kanske mest uppenbara och mest misslyckade är Regalskeppet Vasa och Jas Gripen.
Det militära storhetsvansinnet fick båtifieras genom Vasa. Man byggde skeppet för högt och instabilt med för många kanoner. Så fort det kom ut på sjön sjönk det.

Det militära storhetsvansinnet håller i sig 300 år senare när Jas gör samma sak som Vasa fast på land. Vasa sjönk, Gripen störtade. Den militärindustriella megalomanin flygplanifierad. När planet slog i backen 1993 inför ett uppbåd av snopna åskådare var det nog en hel del som undrade varför vi inte köpte fungerande F 18 plan från Jänkarna. Det hade kostat en bråkdel och gett oss garantier värda en eller ett par försvarsbudgetar.

Nu när det gått ytterligare 16år, så fortsäter vi trycka in pengar i Gripen. Nästan som att vi glömt att de vi konstruerade Gripen för att fightas med har gått under med Sovjetunionens fall. Mig 29:an och Su 27:an finns inte längre. Nu försöker vi, i fullständig avsaknad av moral kränga planet till fattiga länder. Troligen genom att muta oss fram. Jag gissar på att vi närmar oss en mutskandal av enorma dimensioner. Trots att utredningen nu lagts ner. En nedläggning jag nästan får rättshaveristisk tendenser av.

Samtidigt som den utredningen läggs ner, så sitter Martin Smedjeback av fem månader på Skenås anstalten för att han bröt sig in och hamrade på Gripen. Detta för att försöka förhindra att en maskin byggd bara för att döda säljs till fattiga länder som borde använda sina pengar till att rädda liv, istället för att investera dem i ett militärflygplan.

Historien kommer att frikänna Martin Smedjeback, så samma sätt som historien kommer att döma Gripenprojektet i dess helhet med dess mutande månglare.
 

Borgerligheten har oftast ganska kassa, och ibland direkt kontraproduktiva idéer och förslag om hur man ska arbeta med unga som har social problematik som yttrar sig genom kriminalitet.

Men då de kommer med en bra idé så får inte vi säga att den är dålig bara för att förslaget kommer just från Borgerligheten.

Beatrice Ask föreslår att unga kriminella ska kunna få fotboja som alternativ till inlåsning på institution. Det är ett klockrent förslag.
Under förra året avtjänade 2 785 klienter sitt straff hemma i bostaden, med en elektronisk fotboja runt ankeln. Påföljden infördes 1994, som ett alternativ till att tillbringa tiden bakom murar.

Sluten ungdomsvård och fängelse ska de som är direkt farliga för andra få. De ska där få behandling. Skyddstillsyn är ett skämt. Ungdomstjänst är bra då ungdomen verkligen får jobba på riktigt och lära sig göra rätt för sig, och inte gå och terapeutiskt påta i en rabatt någonstans. Böter kan vara avskräckande, men drabbar bara de fattiga kriminella (dvs 95%) med betalningsanmärkningar som gör att de får det än svårare att ta sig tillbaka till samhället. De få kriminella som har rika föräldrar drabbar det inte alls, då de troligen får någon annan att betala deras böter.

Fotboja är konkret. Den är bra om den används som ett verkligt utegångsförbud. Det håller ungdomen borta från gatan de tider och dagar då den sociala risken är som störst, (läs kvällar och helger) men ger möjlighet till arbete och studier. Om fotbojan bara garanterar möjlighet till vård och behandling då det behövs samt studier/arbete i kombination med detta så är det klockrent.

Bea har lagt ett bra förslag.

På torsdag inleds en översyn av hela det svenska straffsystemet av regeringen. Ett av utredarens uppdrag blir att se över möjligheten att använda fotboja som straff för unga kriminella. Jag hoppas och tror att det blir så.

Tyvärr tycker inte en av mina favoritkollegor (och tidigare min ordförande då jag hade en kort sejour i justitieutskottet) som jag. Thomas Bodström säger nej till Beas planer på elektronisk fotboja för unga kriminella.

– ”Beatrice Ask måste inse att fotboja är ett alternativ till fängelse, och vi ska inte ha barn i fängelse. Alla undersökningar visar att det är skadligt”. Säger Tomas. Jag håller med om att vi inte ska ha unga i fängelse. Vi ska ha så några som möjligt i fängelse. För fängelse gör kriminella mer kriminella. Däremot så är det ett bra förslag att ge dem fotboja i kombination med behandling och arbete/studier.

Jag har tidigare delgivit Tomas ett förslag jag haft om utegångsförbud för unga kriminella. Som han sågade. Den idén i kombination med fotboja tror jag skulle vara framgångsrik under förutsättning att den kompletteras med behandling och rätten att få göra rätt för sig genom arbete. Jag ska fortsätta tjata på honom då vi träffas.

När Borgerligheten för en gångs skull kommer med något bra, så tycker jag att vi ska stötta det.

Lite fakta jag tagit från SvD´s hemsida om fotboja

• Den som döms till fängelse i högst sex månader kan ansöka om fotboja.
• Personen övervakas dygnet runt med hjälp av en sändare som sätts runt foten.
• Straffet avtjänas i hemmet. Den dömde får bara vistas utanför bostaden på vissa angivna tider. Kontrollen sköts av frivården.
• Missköts det hela får klienten sitta i fängelse i stället.
• Fotboja kan också användas vid exempelvis övervakning på öppen anstalt.
Källa: Kriminalvården
Fakta: Brott och straff i siffror
134 488
personer lagfördes (domar, strafförelägganden, åtalsunderlåtelser) 2008.
28 820
ungdomar mellan 15 och 20 år lagfördes 2008. Det är en ökning med sex procent, jämfört med året innan.
13 103
ungdomar mellan 15 och 20 år dömdes för brott 2008.
4 436
ungdomar dömdes till böter.
2 907
ungdomar dömdes till ungdomstjänst.
 

Jag har varit på ett heldagsseminarium med Svenska brukarföreningen. Jag tillsammans med Widar Andersson (tidigare ordf Hassela Solidaritet) sammanfattade seminariet.
Konferenser med brukare av brukare är bra konferenser. Det får en att komma ihåg varifrån man kommer och vilka man representerar. Och varför narkotikapolitik är en del av politiken som måste upp på dagordningen.

Som det är nu så får de som mest behöver det, minst möjlighet till vård. För de är jobbiga. Riktiga pundare är nämligen jobbiga. De kommer inte i tid. De bryter överenskommelser. (Men tänk er själva att vakna upp med en abstinens som är så stark att ni kan tänka er att göra i stort sätt vad som helst för att stoppa den, då är det inte så lätt att prioritera en tid med soc)

Det är så att de som inte kommer till tiden, de som inte samarbetar och är motiverade, det är de som behöver vården mest.

Vi har en vårdgaranti i Sverige. Den gäller inte alla sjukdomar. Narkomani faller utanför. Du har en dödlig sjukdom, men vårdgarantin gäller inte för dig. Nu erbjuds du en tid. Oftast erbjuds du 12-stegsbehandling. Men nu är det så att alla inte passar på 12-steg. Det är som att gipsa högerfoten på alla som kommer in på akuten. Det är ju bra för de som brutit just den foten, men lite sämre för de andra. Du stängs ute, du straffas om du inte lever upp till kraven. Men hur ska du kunna leva upp till kraven?

Vi behöver vårdgaranti som garanterar möjligheten till olika former av behandling. Särskilt substitutionsbehandling vid behov. Forskningen är enig om dess överlägsenhet. Ändå så används den extremt restriktivt. Och om du inte ”sköter dig” så åker du ur programmet. Har någon hört om någon som blivit av med sitt insulin för att han ”inte sköter sig”? Typ åker fast för ett brott? Typ ”Hallå där du sockersjuke, du har fuskat med skatten, nu blir du av med insulinet. Ditt liv kommer bli skit, du kanske dör, men det borde du tänkt på. Innan.” Så fungera det nämligen för den som är narkoman och har substitutionsbehandling. Du blir av med din medicin om du tex begår ett brott eller återfaller i missbruk. Trots att man vet att överdödligheten är skyhög. Dvs att man riskerar klientens liv.

De som är svårast att behandla är viktigast att behandla.

Frågan vi bör ställa oss är: Vad är viktigast? Att rädda liv, eller hålla fast i en narkotikapolitik som hålls uppe av ideologi och dogmatiska idéer.

I FN´s konvention om mänskliga rättigheter står att läsa att ingen får nekas bästa vård av politiska skäl. Mot detta bryter Sverige varje dag.

Dum dogmatism dödar. Det får vara nog med det. En ny narkotikapolitik som sätter människan före systemet är ett måste.
 

Jag fick ett samtal från svärmor. Min som Matteus (Tusse)hade ramlat med sparkcykeln och brutit armen. Kl 01.30 förra fredagen kom min fru hem från Astrid Lindgrens sjukhus. Jag hade precis kommit hem från Twin Club MC där jag jobbat i baren efter att varit ute och kampanjat in i det sista i Europa parlamentsvalet (EP-valet). Jag visst inte att man kunde önska så hårt att man själv kunde få ta på sig någon annans smärta.

Det var inte kul att behöva åka iväg från honom dagen efter. Jag jobbade på Custom Bike Show från lördag morgon till söndag natt. Först i hoj-insläppet, sedan i baren. Vi hade ont om folk, så det gick inte utebli. Jag tänkte hela tiden på Tusse, vilket gjorde mig till en ännu sämre bar tender än vad jag egentligen är. (och då ska man veta att jag är kass i vanliga fall) Jag fick hoppa av barpasset. Det gick bara inte.

Efter att på söndagen tagit del av de mindre upplyftande resultaten kring EP-valet, så visade det sig även att vi fått sämre siffror än vi väntat oss gällande besökare på Custom Bike Show. På måndagen ringer de från Astrid Lindgren och säger att Tusses brutna arm måste opereras. På tisdagen skulle vi vara inne kl 07.30. Tusse fick då inte äta eller dricka efter midnatt.

Väl framme på Astrid Lindgren får vi reda på att vi kommer få vänta, då det endast finns en operationssal, och självklart måste mer akuta operationer gå före. Tusse är jättehungrig. Vid kl 13.00 får han dropp inkopplat. Ca 19.00 kommer han in för operation. Efter operationen får vi reda på att vi blir kvar över natten. Tusse har fått två ”skruvar” genom armbågen för att hålla den i rätt position. Min fru åker hem vid 22-tiden. Jag och Tusse har samma rum som en stackars liten flicka som har ont, och skriver hjärtskärande hela tiden. Hela natten.

Vid 13 tiden dagen efter får vi reda på att vi kan åka hem. Jag ringer min fru för att hon ska hämta oss. Hon berättar då att när hon skulle åka hem dagen innan så skar växellådan på bilen. Hon fick bärga bilen till Volvo i Solna och ta taxi hem.

Kl 14.30 åker vi hem. (Tack till den fantastiska personalen på Astrid Lindgren.)

Det återstående av veckan har gått i samma tecken. Det vill säga allt har gått enligt Murphys lag. Det som kan gå åt pipan har gjort det.

Sammanfattningsvis, för att göra en travestering på en borgerlig minister: ”Skit vecka”.

Kontenta 1: Det måste byggas en operationssal till på Astrid Lindgren. Jag kan ligga och vara hungrig och ha ont. En vuxen kan ta det. Men barn ska inte bli lidande på grund av brist på utrymme och medel.

Kontenta 2: Nu lär vi oss av misstagen i EP-valet, och vinner stort både i kyrkoval samt riksdagsval!

En bonushistoria för den som orkar läsa:
I torsdags efter (S)-kommunfullmäktigeguppen ger några av oss ut för att nattvandra under skolavslutningen. Jag möter upp några vänner/kollegor i parken och får en nattvandrarjacka.

Några tonåringar hamnar i luven på varandra. Jag går in och bryter. Den ena av dem är fortsatt hotfull och försöker komma förbi mig för att hoppa på den andra killen som är rädd. Jag tar tag i den hotfulla tonåringens arm. Armkillens fulla tonårskompisar kommer på den briljanta idén att backa upp honom. Jag blir irriterad och fräser till lite åt gossarna. Kommentaren från den tidigare hotfulla var: ”Men jag som trodde ni nattvandrare skulle vara snälla…” Ridå.

Jag lämnade snabbt in jacka för att inte förstöra ryktet för nattvandrarna. Fel vecka för mig att vara ute bland fulla tonåringar.
 

I morse när jag skulle upp tidigt för att hinna till första mötet kändes nattaffischeringen igår inte lika genomtänkt… Under fem timmars sömn så får jag en molande huvudvärk. Den har hållit mig sällskap under dagen.

Efter att jag och tidigare socialminister Berit Andnor varit och besökt Grinds servicehus och träffat boende och personal (Tack för ett bra mottagande) för att prata om EP-valet, så åkte vi vidare till Twin Club MC. Berit fick bl.a. träffa legenden och hojlackeraren Marlon Larsson som gick igenom förutsättningarna för att bygga choppers med EU reglemente. Därefter åkte jag vidare till Rimbo för att knacka dörr tillsammans med bland andra Mikael Damberg, ordförande för Stockholms läns socialdemokrater. Efter dörrknackningen åkte vi på möte med socialdemokraterna i Rimbo, där vi åt nybakat tunnbröd direkt ur ugnen och pratade EP-val, men också hur kommunens ledning för en politik som missgynnar Rimbo.

På måndag kl 19.00 är det ett partipolitiskt obundet möte på Arkadien där frågor om hur vi ska kunna rädda badhuset, få till stånd en idrottshall och en rättvis kommunalfördelning tas upp. Ett flertal ideella föreningar sitter i panelen och ska finna lösningar. Jag kommer att vara moderator.

Kl 20.00 var det telefonkonferens med utbildningsutskottet.

Nu ska jag gå igenom svaret jag fått från Carl Bildt på min interpellation om Sri Lanka. Sen ska jag på uppdrag från Norrtelje Tidning ta fram svaret jag fick tidigare från justitieministern när jag ställde henne mot väggen gällande Polisens snålt tilltagna resurser i Roslagen.

Att slåss med tiden är bökigt. Att jobba både med Custom Bike Show och driva valkampanj samtidigt är omöjligt. Det gäller att välja. Och det svider. I detta fall har partiet åter gått först. Tiden går till partiet, och klubben har fått lida. Imorgon ska jag iaf ner en sväng. Sen ska jag jobba i baren på klubben fredag kväll, och sedan stå i hojinsläppet från kl 08.00 på lördagen. Socialdemokratiska Centrumföreningen har möte kl 14.00, så jag måste dra iväg en stund på dagen, men sen jobbar jag resten av dagen och natten för klubben.

Hoppas, hoppas, hoppas det går bra i valet. Och sen: Oj vad jag längtar efter att få sova ordentligt och umgås med familjen. Snart är det semester!

Veckans feltänk: ”En social ingenjörskonst som inte fungerar i verkligheten. En dåligt underbyggd reform”, säger Migrationsverkets chef Dan Eliasson till Dagens Nyheter om Sören Häggroths utredning.

Han tycker att asylsökande ska få bo var de vill. Har Dan Eliasson befunnit sig på månen de sista åren?

Syftet med förslaget som utredaren Sören Häggroth lade fram i februari är att minska trycket på storstadsområdena som tagit emot många asylsökande. Med ekonomiska styrmedel skulle flyktingar förmås att bo första månaden i särskilda ankomstboenden som Migrationsverket tillhandahåller. Efter det skulle de styras till orter med både bostäder och jobb. Ett mycket bra förslag. En genomtänkt och nödvändig utredning. Liknande förslag som utredningen kommit med har jag och många med mig lyft fram flertalet gånger tidigare.

Men Eliasson sågar förslaget. Har Eliasson aldrig varit i Södertälje och orter med liknande problematik? Har Eliasson missat att Södertälje tar emot fler Irakier än hela USA? Har Eliasson missat den missär som den politik som nu förs genererar?

Eliasson säger att asylsökande ska få bo vart de vill. Fin tanke. Men tycker han att den har fungerat i praktiken? Kom tillbaka från månen Eliasson, ta ett studiebesök i Södertälje och prata med Anders Lago (S). Sen kan du läsa Sören Häggroths utredning igen och inse att folkhemmet är ”En social ingenjörskonst” som fungerar i verkligheten. Och den behöver kompletteras med väl underbyggda reformer som den Häggroth föreslår i sin utredning. Och därmed ”Basta!” (för att citera socialdemokraternas bästa ofrivilliga kampanjhäst Anna Maria Corazza Bildt.)

Vi har varit ute med två bilar och nattaffischerat i Stockholm. Det var kul då vi var ett gäng som känt varandra länge, typ 15år som var ute. Nu går det inte riktigt att öka i valspurten mer. Timmarna på dygnet börjar liksom ta slut. 

Imorgon onsdag ska jag och Berit Andnor besöka bland annat äldreboendet i Grind. Vi ska även upp på klubben (Twin Club MC) och prata om hur EU påverkar hur vi får bygga våra motorcyklar. Sen ska vi till Rimbo och knacka dörr samt ha en träff med korvgrillning.

På lördag är det Custom Bike Show. Och jag har sjukt dåligt samvete. Jag har alla år sedan jag blev medlem i Twin Club MC varit aktiv i förberedelserna. Det här året har EU valet tagit all tid.

Idag har jag tillsammans med några partivänner från Rimbo kampanjat i just Rimbo. Vi har delat flygblad i Rimbo centrum och pratat med folk. Ju mer man får höra av de boende i Rimbo, ju mer irriterad blir man av den uppenbara snedfördelning av resurser som gör att Rimbo hela tiden hamnar i andra och tredje hand. Om de hamnar i någon hand alls…

(Jag glömde förövrigt berätta att i tisdags när jag skulle åka hem från Rimbo efter dörrknackning och info om EP valet, så hade jag punktering och fick ringa bärgare.)

Direkt efter Rimbo idag, drog jag vidare för ett möte i Stockholm.

När jag kommer in på Sveavägen inser jag hur dumt det var att ta den vägen. Det är studenttider.. Stora lastbilar med öppna flak med öldrickande, hoppande och glada studenter på. Överallt. Jättemånga. Och jag har brådis. Perkele. När jag kör om en lastbil som gungar fram av alla hoppande ungdomar är det någon som tycker att min nytvättade raggarbil ser törstig ut och häller en bira på den. Den gode ölhällaren börjar hälla så jag fångar upp innehållet med hela bilen. Från fronten till bakre kofångare. Jag har AC på, så gissa hur det luktade i bilen några timmar efter den bevattningen, (eller snarare beölningen).

Efter mötet slog det mig att troligen hela jag luktade öl..

Dagens bra: – Länsstyrelsen i Halland har idag beslutat att Greenpeace inte behöver något tillstånd för att placera ut stora stenblock för att förhindra bottentrålning i Natura 2000-områdena Fladen och Lilla Middelgrund.

Det är en seger för miljön! Min fråga är dock: Vad gör myndigheterna? Det är ju deras ansvar att skydda havsmiljön från den vansinniga plundring/trålning av fisk som dödar haven. Hur kommer det att det ansvaret landar på Greenpeace?
 

Då EU valet upptar all min vakna tid just nu, så behöver jag tänka på något annat för att inte vakna mitt i natten och se valaffischer med våra profilkandidater. Jag tänker då på det jag ber för att EU inte ska bli. Det vill säga som USA.

Jag som typ alla andra friska politiker hoppades på att Obama skulle vinna. Äntligen än presidentkandidat som inte är idiothöger i USA, och äntligen en svart kandidat! Han till och med pratar om att släppa sanktionerna mot Kuba!

Min vision är en värld utan kärnvapen”, sa Barack Obama inför 30 000 åhörare på Vaclavplatsen i Prag den 5 april i år.

Det är stor skillnad att lyssna på Bush och att lyssna på Obama. Under sin Europaresa väckte Obama starka förhoppningar om att ett annat, minde vulgokapitalistiskt och krigiskt USA var möjligt. Tyvärr så talar nu verkligheten emot åtminstone det senare.

Obama äskade inför kongressen tilläggsanslag på 81,3 miljarder dollar till den amerikanska militären. Är det Fredspolitik? .

Kan det tolkas som något annat än galet? Och väldigt typiskt USA. När USA:s statsbudget för bara första halvåret visar ett underskott på över fullständigt galna 700 miljarder dollar, då väljer USA:s fredsälskande president att ge 81,3 miljarder till krigsmakten. Hur många svältande och skadade människor i Sri Lanka skulle den summan kunna rädda?

Obama är en fantastisk talare och en valstrateg av nåde. Obama har ett anslag som jag och många andra med hjärtat till vänster faller för. Skillnaden mellan Obama och Bush kan upplevas som enorm. Jag hoppas att så är fallet. Dock börjar nu skrämmande likheter uppdagas när smekmånaden är över. För att travestera Noam Chomsky: Det speglar hur smalt det amerikanska politiska spektrumet i själva verket är.

En svart man som inte är idiothöger har äntligen fått tillträda presidentposten i USA. Det betyder mycket. Och denne svarte man har ett anslag och en framtoning som tänder hopp hos oss som ber för ett USA som inte symboliserar allt vad vi inte tycker om i ett land. Tyvärr så kan vi nu genom Obamas äskanden om krigspengar, bara konstatera att politiken på den fronten inte bytt färg på något övertygande sätt.

Vi kan bara hoppas på att Guantanamo verkligen stängs, och marken ges tillbaka till Kuba, samt att sanktionerna/muren mot samma land stoppas. Det skulle kunna skapa en bättre relation till de latinamerikanska länder som nu ser USA som sin största fiende. Och det skulle sända signaler till de delar av världen som som verkligen tror och hoppas på att USA kan förändras, att förändringen inte bara var en slogan.
 

"Det finns ingen väg till freden, freden är vägen" för att citera Mahatma Gandhi.

Det var ett aktivistiskt inslag av civil lydnad nu på morgonen. Beväpnade med flertalet plastpåsar gav vi oss upp på berget.

Då det är val snart så är alla kvällar och helger bokade. Det gör mindre tid med barnen. Eller ingen alls om jag inte kompenserar bortatiden med annan tid. Jag har valt att gå upp tidigare med barnen, och vara kvar hemma lite längre de dagar som jag kan påverka arbetstiderna själv. Och skapa kvalitetstid av detta. Jag vägrar bli en sämre pappa av att vara politiskt engagerad. Barnen kommer alltid först.

Idag gav vi oss ut på städdag på morgonen. Berget bakom vårt hus besöks ofta av ungdomar och andra som gillar att grilla. Tyvärr lämnar många kvar soporna efter sig.
En naturupplevelse behöver inte betyda att man uppsöker en regnskog. Det går bra att vistas i sitt närområde. Att umgås i skogen betyder inte att man inte kan göra något samtidigt. När vi plockar sopor så pratar vi om vikten av att göra rätt för sig. De tokiga konsekvenser man inte tänker på när man lämnar kvar plast och burkar i skogen. Om djur som kan fastna i, och få i sig saker som skadar och till och med kan döda dem. Att göra faktiska saker med barnen uppskattas ofta mer av dem än ”bara” lek.

Jag svor inför mig själv när vi gick där och plockade. Tänkte hur någon kan vara så korkad så man slår sönder flaskor och bryter ner träd och buskar, och eldar på allt. Då slog det mig att jag kanske borde tänka på hur jag betedde mig när jag var tonåring, och insåg snabbt att jag har ganska mycket att ta igen.

Dagen har varit låst vid datorn. Har inte haft tid att läsa av mejlen på någon dag. Hade väl ett 70 tal olästa. Har även skrivit en debattartikel samt jobbat vidare med bojkotten av Dansk griskött. Har bland annat varit i kontakt med Danmarks största dagstidningar.
Under kvällen har det varit representantskap för Norrtälje arbetarekommun. Björn Ahlsen, kulturchef i Norrtälje pratade om kulturen i Norrtälje kommun och om ett underlag till kulturvision som han tagit fram.

Jens Sjöström (S), kommunalråd i Botkyrka var på mötet och berättade om hur de arbetar med, och skapar framtidens bibliotek.
Både Björn och Jens pratade om vikten av visioner. Jag tror att våra kamrater moderater borde lyssna till detta. Jag har svårt att komma på något mer visionslöst än den politik som just nu förs i kommunen. Den är inte ekonomiskt ansvarig som den vill försöka påskina. Den är politiskt död. Den har tappat tron på politiken.
 

Man blir glad över vissa människor.

Jag tillsammans med några andra partivänner var åter i Rimbo under kvällen och knackade dörr inför Europaparlamentsvalet. När jag knackat mig igenom några trappuppgångar och delat ut material och svarat på frågor, så träffar jag på en sådan. En sådan människa man blir glad av alltså.

Jag hinner knappt presentera mitt ärende, det vill säga att jag är socialdemokrat och vill informera lite om Europaparlamentsvalet, innan kvinnan ber mig att stiga på. Hon bryter på Finska, kan tänkas vara runt 60år, och har en enastående söt liten hund som är fyra månader . Med hunden i mitt knä, får jag sedan lyssna till ett energiknippe av nåde. Hon berättar om hur hon legat på kommunen och fått dem att rensa runt bryggor där barn riskerat fastna i undervattensvegetationen, hur hon stridit på sitt arbete för att hjälpa arbetskamrater, hur hon ser på Rimbo, och hur hon skulle vilja förändra.

Hon är en sådan som säger ifrån. En sådan där kvinna som säger åt ungdomar att plocka undan efter sig, och ta ner fötterna från sätet i bussen. Ett föredöme. Hon är en sådan där ”krutkärring” som vi behöver fler av.

Jag träffade sedan en man nere i centrum som var arg som ett bi. Och jag drogs med i hans ilska. Han satte fingret på spiken, och lyfte fram det som är uppenbart för del flesta, men som man inte får säga: Att kommunen struntar i Rimbo. Det vill säga de som styr kommunen struntar i Rimbo. Man låter samhället förfalla. Man säljer ut Rimbos fatigheter, men låter inte pengarna stanna i Rimbo, utan låter dem falla över Norrtälje. Skolorna dräneras på personal, idrottssatsningarna, då Rimbo skulle få nya lokaler, hoppar man över. Mannens ilska är sund och rättfärdig. Vi behöver fler som säger ifrån. Nog är nog idag. Rimbo måste få sin rättmätiga del av den kommunala kakan. Samma sak gäller givetvis även Hallstavik, som om möjligt är än mer förfördelat.

Innan vi åkte till Rimbo har dagen ägnats åt att stoppa import av danskt kött till kommunen och till Sverige. Nedan kan ni lösa ett pressmeddelande kring detta arbete.
Jag vill hur understryka att det var Elisabeth Björk, vårt oppositionsråd i Norrtälje som ringde i morse och drog igång det hela. Hon är en sann djurvän. Ni kan läsa mer på NT´s webb och troligen i morgondagens Norrtelje Tidning om hur vi ska driva frågan lokalt.



PRESSMEDDELANDE

Stockholm 2002-05-26


Jan-Emanuel Johansson kräver fullt stopp
för allt danskt griskött till Sverige


Jan-Emanuel Johansson kräver att regeringen Reinfeldt omedelbart sätter press på Danmark genom att stoppa importen av danskt griskött, jobba genom EU ordförandeskapet att förbättra grisars liv i Europa, samt garantera att allt annat importerat griskött är från uppfödningar med god djurskydd, och att frågan omedelbart tas upp i Nordiska Ministerrådet.

I dagarna har det än en gång uppmärksammats att Danmark varken vill eller kan garantera grisars välbefinnande inom köttindustrin. Sveriges Radio har just i dagarna en rad reportage om den danska grisindustrin. Informationen är tyvärr inte ny, då Danmarks grisindustri både nationellt och internationellt länge har varit en skandal.

”Det är fruktansvärt upprörande att återigen se reportage om danska grisar som far illa i köttindustrin. Att Danmark inte kan förmå att upprätthålla någon form för respektabelt djurskydd säger mycket om Danmark som land – någonting är ruttet uti staten Danmark sa Hamlet…”, säger Jan-Emanuel Johansson.

Danmarks problem att hålla grisar i köttindustrin med acceptabelt djurskydd är enorma. Danska företag har förutom stora anläggningar i Danmark också tvivelaktiga massproducerande anläggningar i bl a Polen där livet för grisarna är ännu sämre än i Danmark.

I fjol hamnade nära 40 000 ton danskt griskött på svenska tallrikar. ”Tyvärr känns det som att våra annars välinformerade svenska konsumenter inte vet om att situationen är så pass alvarlig i Danmark, och att danska regeringen ingenting gör för att förbättra grisarnas liv inom köttindustrin. Nu vill jag att Sverige sätter ned foten – för grisarnas skuld”.
 

Sammanfattning av dagen: Sen till allt.

Jag försov mig. Sen kom jag för sent med barnen till dagis. Sen kom jag sent till mötet. Sen blev det en sen lunch.

Mitt i lunchen ringer Per Lodenius och frågar om jag är på väg? På väg till vad, frågar jag. Till biblioteket och förtidsrösta, säger Per. Tidningen och radion väntar. ”Men va f.. jag trodde du skulle kolla med Göran Pettersson om han kunde först och att du sen skulle ringa och bestämma tid!?” sa jag. Då har vi missförstått varandra sa Per. Kan du komma? . Är där om fem, sa jag.

(Per hade ordnat så att vi tre riksdagsledamöter skulle träffas och rösta tillsammans, och genom detta visa vår gemensamma hållning i att det är viktigt att rösta. Media var ditbjudna.)

Har du röstkortet med dig? sa Göran. ”Jovisst, det har jag jämt i fickan utifall att…” tänkte jag, men förklarade att jag och Per missuppfattat varandra, och att det var ren tur att jag var i Norrtälje. Och nej, jag har inte röstkortet med mig.

Vi ställde upp på några söta kort ihop, och därefter förklarade vi med en mun att det är viktigt att gå och rösta. Göran lyfta fram att vi varit dåliga på att visa på skillnader i politiken. I det vill jag ge honom helt rätt. Vi företräder två helt skilda samhällsideal. Det socialdemokratiska folkhemmet VS Borgerlig USA modell.

Efter intervjuerna och fotograferingen skrev jag klart en fråga till kommunalrådet gällande grindbadet (läs föregående blogg). Skrivaren som installerats av Riksdagens dataservice vägrade funka, så jag mejlade en partikompis som skulle skriva ut den. Då hakar sig tydligen mejlen, så den går inte iväg. Kompisen ringer och ber mig mejla igen, vilket jag gör.
Väl på plats på kommunfullmäktige visar det sig att han ändå inte fått mejlet. Jag får ta fram datorn, och sedan skriva av frågan för hand och sedan ge den till kommunfullmäktiges ordförande. Han hade vissa svårigheter att läsa min handstil.

Jag uppfattade det som att alla egentligen tycker et är en ganska bra idé med ett Grindbad. Nu gäller det bara att vara så jobbig så att frågan inte blir liggande. Och jobbig är jag ganska bra på att vara. På gott och ont. Ibland blir det fel, men ingen kan i alla fall anklaga mig för att inget göra.

Ganska skönt att dagen är över. I morgon ska jag rösta på riktigt.
 

Jag har drivit frågan om en badplats i Grind under många år. Det är sjukt att den plats som från håll till och med ser ut som en badplats används som snö- och diverse tipp.

Jag är övertygad om att det vore ganska enkelt att göra om tippen till badplats. Jag tror att det mer eller mindre bara är att lägga ut en hållbar "plastmatta" på isen under vintern, och sedan ös på en massa sand, för att sedan låta det sjunka. Låt sedan någon entreprenör öppna kiosk mot att hålla ordning på stranden. Vips så har boendemiljön för främst Grindborna, men även för hela kommunen blivit bättre.

Därför har lägger jag fram följande fråga vid kvällens kommunfullmäktige:

Enkel fråga om Grindbadet.
Socialdemokraterna har länge drivit frågan om en badpalts i Grind. Som det är nu så tippar kommunen smutsig snö på den plats som pappar sig utmärkt till badplats. Detta är ett mycket märkligt sätt att ta tillvara på en av kommunens natursköna platser mitt i ett bostadsområde.

Den plats där snön nu tippas, och som ser ut som en avlastningspalts för asfalt och diverse skräp, kan med relativt enkla medel bli badplats och förgylla vardagen för både små och stora kommunmedborgare.

Min fråga till kommunalrådet är:
Kommer majoriteten arbeta för att Grindbadet blir verklighet?
 

Jg

Jag läser i en av kvällstabloiderna om ”bloggberoende”. Det står om folk (mest mammor säger artikeln?!)som inte kan låta bli att skriva och uppdatera sin facebook och sin blogg. Hur de fastnat i ett beroende. Hur de behöver hjälp för att komma ur sitt beroende. Och hur detta beroende blir vanligare och sprider sig. Man kunde också göra ett test för att kolla om man är ”bloggberoende”.

Jag borde bara skaka på huvudet och vände blad. Men det stör mig när man urholkar ordet beroende, när man använder det till precis vad som helst.

Jag har levt med beroende in på bara kroppen i hela mitt liv. Jag har flera nära vänner som dött av sitt beroende. Jag har arbetat professionellt med beroendesjukdomen i hela mitt vuxna liv.

Jag kan inte låta bli att irriteras över när man tömmer begreppet beroende på sitt innehåll. Hur folk som inte har en aning om vad beroende är, pratar om att vara beroende av allt från coca-cola till nu detta med bloggberoende.

Beroende är när man väljer att göra något som man vet är dåligt, skadligt och farligt, och man gör det trots att man skadar de man älskar. Beroende är man när man väljer bort sina barn, när man väljer bort sitt liv. Beroende är man när man inte känner hungern, inte kärleken, inte kölden eller värmen. Beroende är man när man bara ser drogen.

Beroende är man när drogens demon alltid för en på villovägar. Demonens röst som alltid säger, trots dagar, månader och ibland år av drogfrihet, att en liten rackare kan man ta. Bara en liten. Sen tar jag inget imorgon.

Beroende är när demonen lurar bort dig från din familj, från dem du älskar till en existens där ditt jag inte existerar.

Beroende är inte när latteläppjande medelklassmorsor uppdaterar sin blogg oftare än kusinen och de två andra vännerna som läser hinner med att läsa.

Beroende är inte heller att vara sugen på att göra något oftare, eller ens att göra något för ofta. Särskilt inte om det handlar om att blogga.

Om någon känner för att kuta iväg till sin 950kronors terapeut för att prata ut om sitt bloggsug, kan jag inte annat än tycka synd om terapeuten som troligen hade högre förhoppningar när denne utbildade sig.

Den som tror sig fastnat i ett bloggberoende, har fastnat i något helt annat. Nämligen ett hamsterhjul som snurrar så fort att man inte kan se genom springorna vad som egentligen är viktigt i livet.

Hamsterhjulets fart gör att den där i inte kan se andras verkliga lidanden. Hjulets fart gör att man inte ser uteliggaren, att man inte orkar engagera sig. Man ser inte heller sin privilegierade situation.

Med en väldig tur betalar sig de 950kronorna till terapeuten i mer en ett: ”Mmm, och hur känns det då? Har du upplevt något liknande som liten?” Med lite tur får terapeuten dig att stanna hjulet, titta objektivt på hur bra du har det, och lägga engagemanget på dina barn, och tiden som blir över på tredje världens fattigdom och Greenpeace. Och att kramas mera med dem du älskar. Du är inte beroende av att blogga. Du behöver kramas och göra gott. Följ det rådet och sinnesron infinner sig.
 

Idag har jag och arbetarekommunens ordförande Olle Jansson varit med Europaparlamentariker Åsa Westlund till varuhuset Flygfyren Norrtälje. Åsa uppmärksammade handlaren där på vilka artiklar som innehåller Azofärgämnen. De används bland annat i godis och läsk för att ge färger som gult och rött. En stor brittisk undersökning visar att azofärgerna bland annat framkallar hyperaktivitet hos barn.

Åsa arbetar nu för att få fram ett förbud mot azofärgerna. Man måste kunna lita på att de produkter man köper i affären inte innehåller gifter. Åsa visade också på vilka nappflaskor som man bör passa sig för, då de släpper ifrån sig gifter som kan skada barnet då de diskas i diskmaskin och värms i mikrovågsugn.

Jag passade på att lobba för att de ägg som inte genererat ett påtagligt lidande borde frontas i butiken. Det vill säga att ägg från frigående höns som fått utlopp för sina naturliga beteenden, ska ges den bästa platsen. Och de äggen som lagts av plågade höns (tyvärr de billiga) borde på skamplats i någon skymd hörna om de nu prompt ska säljas.
Jag imponeras av Flygfyren. Jag imponeras av handlaren. Fantastisk affär. Välsorterad med bra priser. En av Sveriges finaste butiker. En butik Norrtälje kan vara både stolt och tacksam över. Om man fick bort äggen från de plågade hönsen, och varnade för varorna med azofärger så kan jag vara den som sprider ut att den är den finaste.
Efter besöket på Flygfyren åkte jag vidare till Hallstavik för att stå i Valcentret där, samt dela ut valinformation på torget.

Hallstavik har en enorm potential. Vacker natur, billigt boende, ett centrum och vänliga människor. Tyvärr så verkar det nästan som att borgerligheten driver en kampanj mot Hallstavik. Man sticker kniven i bygden genom att dra in bidrag till folkets hus, så att Bions tvingas stängas. Man bryr sig inte ens om att ge Hallstavikmöjlighet att hålla en öppen vänthall senare än kl 19.00 på kvällarna.

Jag har inte upplevt en satsning från borgerligt håll på Hallstavik. Det enda jag märker av är hur segdraget det är att få till motorbanan, om det nu blir någon, och hur stöd dras in till verksamheter som gynnar Hallstavik.

Kontenta 1: När vi vinner valet är det Rimbo och Hallstaviks tur. Jag tar det som min lokala huvudfråga att den kommunala kakan ska delas även med Rimbo och Hallstavik. Satsa där det verkligen behövs! Öppna badhuset i Rimbo och se till att vi kan starta motorbanan i Hallstavik.

Kontenta 2: Flygfyren är en fantastisk butik. Den går att göra ännu bättre genom att ta bort de värsta äggen, och fronta de ekologiska från frigående höns som fått möjlighet till sitt naturliga beteende.

Tips: Ät mat på restaurang Källan i Hallstavik. Grymt bra. Jättetrevlig och servicemindad personal, billigt och gott.
 

Jag ångrar att jag läste den där artikeln. Jag såg bilden på mannen som heter Varg i förnamn på tidningens förstasida. Han hade mördat en tjej som han dejtat. På första dejten.

 Det var bland det jobbigaste jag läst sedan mordet på Engla. Mannen hade satt på den unga tjejen en ögonbindel, låst fast henne vid ett element och mördat henne med 40 knivhugg. Hennes två åriga låg i rummet intill.

Dottern hade i två dagar försökt väcka mamman och försökt mata henne med kex. Det var kexen som hade hållit flickan vid liv de två dygn barnet varit ensam med sin döda mamma.
I rätten skrattade mannen åt den mördade kvinnans mamma.

Jag tänker på mannen, på hur svår uppväxt han måste haft, hur dåligt han måste mått, och mår. Att han måste vara sjuk. Att han måste blivit utsatt för övergrepp som barn osv osv. Men hur mycket jag än försöker finna den känsla hos mig själv som människa, som ligger till grund för ordet förlåtelse, så finner jag den inte. Som troende, som humanist, som människa, särskilt som politiker borde jag tänka att alla kan bättra sig och ges en ny chans. Jag brukar fnysa åt dem som säger ”lås in dem, och kasta bort nyckeln”. Det finns inga omöjliga fall brukar jag säga. Och det stämmer när det gäller missbrukare, tjyvar och banditer. Också när det gäller våldsverkare och mördare som agerat utifrån ett motiv som inte är pervers lust.

Men jag fnyser inte när jag läser artikeln. Jag tänker bara på barnet som blivit av med sin mamma. Om barnet som försökte väcka som mamma som mannen mördade.
Mannen som heter Varg i förnamn har enligt mig förbrukat varje tillstymmelse till existensberättigande utanför det låsta rummet. Han bör aldrig, aldrig mer komma ut ur fängelset. Sådana som Varg och sådana som Englas mördare skall inte ges en chans till utanför fängelset. Jag har tidigare skrivit om att vi ska ha reella livstidsstraff i Sverige. Jag vill kunna säga till de anhöriga att de aldrig någonsin behöver vara oroliga för att möta, eller att någon annan ska riskera att möta dessa personer igen.
 

Det var 30 minuter sedan, och jag är fortfarande arg så att jag skakar.

Det var i tunnelbanenedgången vid Götagatan, jag är på väg in i Vivo butiken, när jag hör ett barn gråta. Inte sådär lite, utan sådär hjärtskärande när man hör att något är fel. Jag stannar upp och tittar.

Det är en liten flicka, kanske två år, som inte vill gå själv ned för trappan. Hon är där med sina mor- eller far föräldrar, eller åtminstone några som hade åldern inne för att vara det. De var åtminstone närmare 70år. De hade också ytterligare två barn med sig i 6-7 års ålder.

De två äldre barnen springer fritt i förväg. När den lilla flickan blivit neddragen i trappan en bit så sätter hon sig ner, skrikgråtande. Den äldre kvinnan tappar fattningen och sliter upp barnet så att hon slår huvudet i den kromade ledstången.

Väl nere från trappan trycker hon ner barnet i vagnen, och trycker våldsamt på henne en sko hon tappat. Flickan är kraftigt röd i pannan efter slaget i ledstången och gråter så hon inte får luft.

Här är det dags för nästa man att tappa fattningen. Jag går fram till kvinna och mannen och berättar (jag biter mig i tungan för att inte skrika och på så sätt skrämma flickan ytterligare) att flickan gråter för att hon har blivit illa behandlad. För att hon är trött rädd och har ont i huvudet efter att ha blivit uppryckt i en ledstång. Jag säger att hon inte kommer sluta gråta för att hon blir hårdhänt behandlad ytterligare. Att hon gråter för att hon vill bli tröstad och få kärlek.

Kvinnan undviker min blick. ”Titta på mig när jag pratar med dig” säger jag. Hon tittar och säger ”ja, ja jag hör vad du säger på bruten svenska”. Mannen går bort till de två andra barnen som väntar vid spärrarna. ”Om jag ser dig göra något liknande igen så… så, så, så ringer jag soc och ser till att du aldrig mer får vara barnvakt”, säger jag, och hör i samma ögonblick som jag säger det hur platt det låter. ”ja, ja” säger kvinnan, och går vidare.

Jag står kvar med fattningen tappad. Jag känner mig fullständigt hjälplös. Det kommer fram ett par med barnvagn, och säger att det vara starkt att ingripa. ”Tack” säger jag.

Men gjorde jag verkligen det? Ingrep? Ringa soc?! Vad ska jag säga till dem? ”Jag såg några som såg ut så och så i tunnelbanenedgången, de var dumma mot ett barn, ring och skäll på dem”?

Borde jag inte tagit reda på vilka de var? Borde jag inte gjort något mer? ”Om man vet vad som är fel, och inte gör något åt det, då är man en liten lort” sa Jonathan Lejonhjärta. Jag har lovat mig själv att leva efter detta. Gjorde jag verkligen det?

Jag sitter här nu, och tänker på vilka de var, den där familjen. Vad som kan ha varit bakgrunden till att någon har släppt sina tre små barn till sina åldrade föräldrar eller farföräldrar och låter dem åka tunnelbana ensamma med barnen? Att de inte var kapabla till uppgiften var inte svår att konstatera, även om inte detta inträffat. De var helt enkelt med råge övermogna uppgiften.

Var de nu är på väg, och var nu bakgrunden kan vara, så kan jag bara be till gud att barnen får den kärlek och den omsorg de behöver.

Jag vet inte om jag gjorde rätt, jag vet bara att jag gjorde något. Det jag vet är att jag borde försökt göra mer.

Så är det nästan jämt. När jag ångrar något, så är det oftast något jag inte gjort. Därför gör jag hellre tio saker, där några går åt pipan, eller blir fel, än inte gör något alls.

Förövrigt 1: När det gäller tåg till Norrtälje så kommer i dagarna komma borgerliga eller anonyma insändare som skriver att jag är ett kronpucko. De kommer att skriva att jag är en populist som vill ha tåg. Att det inte går för att det är för dyrt. Att det är ekonomisk kris och att det då är dårskap att satsa pengar på utbyggd spårväg och bättre kommunikationer. Jag vill här bara förbigå dessa visionslösa neggon, och kort förklara läget. Det är i lågkonjunktur man ska satsa. Det är nu man ska sätta spaden i jorden för att skapa arbetstillfällen, och på samma gång få det gjort, som ändå i framtiden måste göras. Det är tokdyrt med spårväg. Jag vet det. Men om dessa negativister, som säger att det är för dyrt, att det inte går, om de hade fått bestämma, så hade vi fortfarande åka häst och vagn. Vi behöver tåg till Norrtälje och Rimbo. Vi kommer också att få det förr eller senare. (spar gärna den här bloggen och plocka fram den om 30år, och läs den gärna på tåget mellan Norrtälje och Stockholm. Jag klipper nedan in lite om tågen ni kommer åka med för dem som vill läsa) Jag vill hellre att vi får tåget förr än senare.

Jag fick denna kommentar av en läsare. Oj vad vi behöver fler visionärer som honom! Läs och imponeras:

Läste idag i NT att du tänker driva frågan om tågförbindelse till Roslagen.
Är det inte dags att höja ribban????
Kolla på magnettåg Sthlm - Norrtälje för att sedan byggas vidare Åland - Helsingfors -St Petersburg . Det vore något det. En investering i framtidens gröna teknik!!
länk: http://www.idg.se/2.1085/1.135541

Maglev - svävtågen nästa kvantsprång för persontransport
AvJörgen Städje|
Välkomna ombord på detta X3000-tåg som ska ta oss till Göteborg. Resan beräknas ta 45 minuter. Håll i hatten. I bistrovagnen finner ni... Ja, här slumrar du till och sätter dig tillrätta i fåtöljen, medan du hör magnetiseringsströmmen i spåret morra till och vagnen lyfter ett par centimeter. Accelerationen när tåget ljudlöst skjuter ut från Stockholms Central är fenomenal och mindre än tio minuter senare susar Södertälje förbi som i en dimma.

Yamanashi Maglev TestLine, Japan

Så skulle det kunna låta den dag maglevtågen blir vanliga, eller åtminstone vanligare än de är idag. De nya supersnabba tågen behövs för att kunna konkurrera med flyget tidsmässigt. De är dessutom ”grönare” eftersom de är eldrivna. Ännu så länge finns bara en kommersiell bana i drift men flera järnvägsbolag har provbanor i drift.

I Japan är snabbtåget Shinkansen fyllt till bristningsgränsen och behöver utökas med flera, snabbare linjer. Snabbtåg på räls bullrar, medan turbulensen i luften är det enda som väsnas om svävtåg, och då bara när de kommer uppåt 300 km/t. För att kontra detta har man gjort dem extremt, surrealistiskt aerodynamiska.

Det kommer att gå fort. Acceleration från 160 till 500 km/t på 30 sekunder utan minsta skakning har demonstrerats på den japanska prototypen till Tokyo-Osaka-banan.

Maglev (magnetic levitation) är ett tåg som flyger på, och drivs framåt av, ett magnetfält. Det finns två flygprinciper: antingen stöts magneter i tåget bort av ett uppåtriktat, repulserande magnetfält ovanpå spåret, eller också hänger magneter i tåget i ett attraherande magnetfält under spåret. Båda fungerar och som vi ska se, används båda. Repulserande system använder sig av supraledare som motmagneter i vagnen och det är dyrt med supraledare och heliumkylsystem varför man hittills bara byggt attraherande system, men de nya japanska tågen har supraledande motmagneter i vagnarna och hänger i ett magnetfält från sidorna.

Metoden för beröringsfri drift är att tåget kastas och dras framåt av ett magnetfält som rör sig längs spåret. Motmagneter eller virvelströmsfenomen i tåget kontrar magnetfältet och i idealfallet kommer vagnen att röra sig framåt lika fort som magnetfältet, lämpligen ett trefasfält, förflyttas. För att öka och minska farten ökas och minskas frekvensen på trefasfältet. I det japanska fallet används 0 till 50 Hertz för farter mellan 0 och 500 km/t, och i det tyska fallet 0-270 Hertz, helt enkelt för att det tyska tåget har fler poler.

En vanlig rund asynkron trefasmotor har flera uppsättningar poler, kallade R, S och T runt insidan. När R-fasen ligger på topp är R-polen mest magnetisk. När strömmen växlar så att S-fasen ligger på topp är S-polen mest magnetisk osv. Så länge växelströmmen är på snurrar fältet runt inuti motorn och rotorn hänger med. Tänk nu att du tar trefasmotorn och skär upp den på längden, viker ut den och gör den platt. Då kommer fältet att röra sig längs plattan. Lägg nu 325 utplattade motorer efter varandra och du har ett tågspår med ett fält som rör sig längs spåret. Lägg en aluminiumbit på spåret och den kommer att fara iväg ikapp med magnetfältet. Ökas frekvensen går det fortare.

Vad händer om strömmen till lyftmagneterna skulle ta slut? I det japanska fallet faller tåget ett par centimeter och landar på hjul. I det tyska fallet släpper man ström från batterier ombord genom en spole i tågets botten som orsakar virvelströmmar i stålet i banan, som bromsar tåget till 10 km/t varefter det faller ned på glidskenor. En sorts omvänd maglev-funktion. Inbromsningen blir sannolikt inte den bekvämaste.

Tyska Transrapid är pionjären
________________________________________
 

Den som byggt och sålt flest maglevjärnvägar (nämligen: en) är det tyska företaget Transrapid i Emsland. Förutom sin 31,5 kilometers provbana i Emsland körs tåg i kommersiell drift i Shanghai i Kina. Emsland-banan öppnades 1984 och sedan dess flera generationer tåg provats. Den näst senaste versionen, Transrapid 07 har körts mer än 550.000 kilometer och transporterat fler än 220.000 passagerare. 1993 uppnådde tåget världsrekordet för maglevtåg i passagerartrafik med 450 km/t. Det har sedan dess ersatts av Transrapid 08 som erhållit typgodkännande för kommersiell drift. Det är konstruerat för 550 km/t och är dessutom lättare och tystare än sin föregångare.
 

Jag var i Uppsala idag. Alla partier som är representerade i Europaparlamentet var representerade med valstugor på torget.

Min gamla bänkgranne som jag satt bredvid i plenisalen föregående mandatperiod, och som jag haft många roliga och givande samtal med under de åren, Gudrun Schyman var också där. Hon gjorde det jag gjort så många gånger, och som jag vet hur det känns att göra. Hon höll ett såkallat torgmöte.

Gudrun pratade i en toa. Inte en toa, utifrån vad man tänker när man tänker toa, utan en sådan där hemsk talaranläggning med en liten högtalare som är kopplad till en mikrofon, och som ger ett skyhögt, men ofta brutet och dåligt ljud. Står man vid högtalaren blir man döv, står man någon annanstans hör man inte vad som sägs. Gudruns feministiska initiativ var inget välbesökt initiativ, även om initiativet säkert var gott.

De som går förbi högtalaren (det vill säga de flesta som tvingas passera torget) blir irriterade av att riskera tinnitus, och det fåtal som står och lyssnar får ta del av kroppsspråket, och genom det gissa sig till vad som sägs.

Torgmöten var klockrent på August Palms tid. Torgmöten är inte lika klockrena i nutid. Jag har genomlidit otaliga. Jag gissar att Gudrun genomlidit än fler.

Jag uppskattar verkligen att hålla tal inför publik. Det är det mest utmanande och inspirerande du kan göra. Att följa lyssnarna. Att se reaktioner. Hålla sig på rätt nivå, känna av, prova idéer. Utmana publiken, skapa reflektioner, se hur engagemang tänds i ögon. Hålla uppmärksamheten, skapa toppar och kontenta. Men på samma sätt som det är upplyftande att hålla tal inför en engagerad publik, så är det deprimerande att prata i en toa till folk som går förbi och tycker man är huvudvärk.

Tänk er Gudrun. Tidigare partiledare, tidigare alltid på listan som listar Sveriges mäktigaste och mest inflytelserika personer, tidigare alltid på löpen. Tidigare alltid överallt. Nu på ett torg, pratandes i en skrikig toa, sidekickad av en arg kvinna med rättshaveristiska tendenser som febrilt gräver efter dokument (som hon aldrig hittar) i sin väska. Dokument som ska få mig att lämna sossarna till fördel för FI.

Jag gillar Gudrun. Både som person och politiker. Men jag stannade inte och lyssnade på henne. Det var för plågsamt. Inte för det smärtande ljudet. Inte för att Gudrun är en dålig talare, (hon är snarare lysande och engagerande!) utan för att jag led med henne. För att hon förtjänar så mycket bättre.

S-kvinnor behöver fler starka ledargestalter. Oj vad jag tycker att Gudrun borde bli en av dem. Lägg ner FI och gå med i partiet Gudrun!

Kl 17.00 skulle jag vara i Rimbo för att knacka dörr. Trots att jag slog personligt rekord i tunnbrödsrulle (hela rullen under fem minuter, inkl dricka) så kom jag lite sent. Väl på plats hann jag tillsammans med partiklenoden och mentorn Holger Forsberg samt oppositionsråd Elisabeth Björk knacka oss igenom bananhusen.

Kontenta 1: Gudrun Schyman borde lägga ner FI och gå med i partiet.

Kontanta 2: Av att käka tunnbrödsrulle alldeles för fort får man magknip och blir en sämre dörrknackare.

Vallöfte: Jag ska göra allt jag kan för att få Rimbo badhus att öppna igen! Rimbo har blivit så styvmoderligt behandlat av borgerligheten att nog får vara nog!

Idioti 1: Att kommunen med dess borgerliga ledning tillåter att Rimbo badhus är stängt.

Idioti 2: Att borgerligheten backar från löftet om att bygga handbollshallen i Rimbo.

Kontenta: Borgerligheten har ”glömt” Rimbo. Skolorna utarmas på lärare, centrumet töms på möjligheter till aktiviteter genom ett stängt badhus. Idrottens vardagshjältar i form av eldsjälar som lägger ner hundratals timmar för att få till stånd satsningar i Rimbo, ignoreras av kommunledningen. Löften bryts och satsningar blir till nedläggningar.
 

Igår skulle jag ”påta i trädgården”, för att manifestera att jag var ledig hela dagen. Påhejad av barnen rensade jag rabatterna. Det tog nästan 20 minuter av rensande innan jag lyckades trycka in en tagg genom halva fingret. Så nu skriver jag inte med pekfingret.

Idag söndag har jag varit på debatt i Sollentuna. Det var Djurskyddet Sverige som hade Förbundsstämma. Trots att jag gnuggat fingrarna med nagelborste så ankom jag till debatten med svartfåriga händer efter mina härjningar i rabatten. Och ett trasigt pekfinger som dunkar och svider.

Då jag försöker att skriva positivt så väljer jag att lyfta fram de som var bra i debatten med namn, och hoppar över presentation av resten. Alla partier med plats i Europaparlamentet var representerade.

Zaida Catalan 28 år, tidigare språkrör för Grön Ungdom. Kandidat till Europaparlamentet 2009. Ledamot av Stockholm stads fullmäktige (mp) och jurist i riksdagen för miljöpartiet. Zaida gjorde en bra debatt. Rak och oknusslig.

Jens Holm 38 år, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet, tidigare journalist på tidningen Djurens Rätt. Vegan. Rättfärdig kille. Alltid påläst och driven. Jag är glad över att vi på den rödgröna sidan har honom i Europaparlamentet.

(Jag måste faktiskt säga att det rödgröna samarbetet känns riktigt bra när man träffar politiker som Zaida och Jens.)

Marit Paulsen, var sosse fram tills 1998 (enligt wikipedia), gick sedan över till folkpartiet. Var Europaparlamentariker 1999 – 2004 och vill nu in ingen. Marit är bra. Hon driver djurskyddsfrågor. Synd bara att hon är nästan ensam om det i Borgerligheten.

Det blev en ojämn debatt. Det var bara Marit från borgarsidan som hade någon koll på djurskyddsfrågor överhuvudtaget. Det framgick med all tänkbar tydlighet att om man bryr sig om djuren, om man vill att djurskyddsfrågor skall vara en prioriterad fråga Europaparlamentet, så ska man hålla sig på den rödgröna sidan. Borgerligheten har ingen djurskyddspolitik alls. En av Borgarnas första åtgärder när de tog över regeringsmakten var att lägga ner djurskyddsmyndigheten. Snacka om statement. Så djurvänner, förenen eder. Ni har inget annat att förlora en den tid det tar att gå att rösta, men ett helt Europaparlament att vinna.

Förövrigt 1: Täby kommun har arrangerat sommarläger för tjejer 11-12år. Väl så långt. Men de ska inte ut på barnens ö och bada, vistas i naturen och rida. De ska på NK och lära sig shoppa och dricka latte! Å herre Gud. Kan man anmäla en kommun till soc? Bra exempel på borgerlig kommun… Så kan det gå.

Förövrigt 2: Vi måste få tummen ur och bygga en badplats i Grind. Jag har tillsammans med socialdemokratiska föreningen i Grind drivit frågan i ca 8år. Vi måsta ta nya krafttag och se till att det blir av. Galet att ha en smutsig snötipp, där vi skulle kulle kunna ha ett vackert bad. Och ja, jag är numera jävig när jag flyttat in till Norrtälje och bor i närheten.

Vad var det jag sa 1: Jag skrev den 3 maj ” Sammanfattning av 1 Maj: Nu vänder det! Tågen var längre, ilskan större och vår politik klart formulerad! Många såg årets 1 maj som en ödesdag. Antigen vänder det, eller så stjälper vi. Det vände. Jag sätter en fin peng på att nästa opinionsundersökning bekräftar detta.” Så det är bara leverera ni som satsade emot!

Vad var det jag sa 2: Melodifestivalen och Opera. Opera är säkert väldigt finkulturellt och så, men i mina öron så är det mest jobbigt. Bevisligen i fleras öron. (sämsta placering på typ 17år?) Malena Ernman är en fantastiskt artist. Men det räddar inte det faktum att Opera passar bäst bland tanter och farbröder med pärlhalsband och cigarrer på Operan. Och gällande melodifestivalen i sin helhet, kan jag bara citera Orups gamla dänga: ”jag är glad att det är över…” Till nästa startfält (det går nog inte att förhindra att företeelsen melodifestival kommer ske igen) så vill jag nominera en vinnande låt. En grymt bra sådan. Gå in och lyssna själva: myspace.com/50caliberpreachers
 

Alla har rätt att leva ett liv tills man dör. Frågan är om våra gamla verkligen får det. De gamla som byggt det land, det välstånd och den välfärd min generation får ta del av.

Att leva ett liv är inte bara att andas. Att leva ett liv är att få kärlek, uppmärksamhet och ömhet. Åtminstone någon som finns hos dig några timmar om dagen och finns. Någon som kan lyssna, eller bara hålla dig i handen.

Ensamhet tror jag är världens mest plågsamma sjukdom. Jag svälter hellre. Jag är hellre sjuk och har ont, än vad jag är ensam. Det jag ser i åldringsvården, är att det som de äldre behöver mest, sparas det in på. Tiden med en medmänniska.

Jag tittar på ett inslag på SVT om ett äldreboende i Timrå. Nu ska det effektiviseras. I med maten (det ska ta 9min), in på toa (det ska ta 6min), städa, diska och gå vidare till nästa gamling. Som om de vore ting. Saker, en sämre form av tamagutchi som ska matas så de inte dör.

Alla vill ha ett lustfyllt och levande liv. Jag tror ingen skulle svara nej på frågan om de vill ha det. Jag återvänder till konstaterandet att de äldre byggt vårt land. Att de är dem jag har att tacka för att jag fått gå i skolan, växa upp i välfärds Sverige. De gamla har gett oss det vi har. Vad ger vi dem tillbaka?

När vi har finanskris, så gäller det att prioritera. Nu visar det sig att det är skola, vård och omsorg som får ta de största törnarna. Omsorgen om de äldre, får ta smällen. I samma veva som skatten sänks för de rika. Vi lånar pengar för att sänka skatterna för de rika. Så prioriterar borgarna.

Thorbjörn Larsson är regeringsutredare, och utreder äldrevården. Han säger bland annat att man ersätter en människas närhet med lugnande mediciner. Ren förvaring säger många av dem som jobbar med omsorg. Förvaring är inte omsorg.

Politik är att prioritera. Man ska inte sätta saker mot varandra säger vissa. Men det är precis vad man visst kan göra. Man kan låta bli att sänka skatten. Man kan istället ta dessa pengar och satsa på de äldre. Att ge dem rätten att få leva ett liv tills de dör. Att få uppleva lustfyllda dagar på ålderns höst. Att ge dem som jobbat slut på sina kroppar möjlighet till lite guldkant på vardagen ibland. En guldkant de ofta aldrig unnat sig i livet tidigare. Ett liv som skapat vår välfärd.

Är det något som är arbetarrörelsens plikt så är det att ta hand om våra gamla arbetare. Nu mäts tiden undersköterskorna tar på sig när de matar en gammal. Hur mäts livskvalitén?

Här har vi något vi ska arbeta för. Vi ska se till vilken kvalité livet har. Vi ska inte bara se till att de gamla andas. Vi ska se till att de även på gamla dar ges möjlighet till sina bästa stämningars längtan. Det är vi skyldiga dem!

Förövrigt 1: Kommunen måste se till att området bredvid Stadt, som nu ser ut som ett bombnedslag, snarast görs i ordning. En park vill vi ha! Det är idag en skam för Norrtälje att kommunen tillåter att det ser ut som det gör.

Förövrigt 2: Jag åkte skateboard med min son i tisdags. Om ni visste hur hård asfalt är när man ramlar på den. All motion är inte nyttig.
Förövrigt 3: Jag ska ut och praktisera/göra studiebesök en till två dagar i månaden. Jag ska börja med att kolla om jag kan få komma till äldreomsorgen. Bjud gärna in mig till er arbetsplats. Alla förslag är välkomna.
 

Jag vet att det är ofolkligt, men jag kan inte låta bli att tycka melodifestivalen är en enda lång huvudvärk.

Jag vet att det numera är lite poppigt att gilla melodifestivalen. Men det är nog bara att inse att jag är ganska opoppig i det hänseendet. Jag tycker låtarna jag hört är katastrof. Jag kom lagom hem ikväll för att lyssna till vad jag uppfattade var Kroatiens bidrag. De sjöng någon form av opera de också. Killen som sjöng/skrek/lät hade visst gett ut en skiva som hette Popera… Jippii. (Då vet jag vad jag kan köpa till någon jag ogillar i födelsedagspresent. Undrar föresten när Jimmie Åkesson (SD) fyller år?) I bakgrunden när bidraget framförs så dansar två stycken omkring på kryckor. Jag kan inte låta bli att se framför mig hur det skulle se ut när de ramlar över, och får tyst på han som skriker…

Det värsta är att hur mycket jag än tycker att Malena Ernman är en fantastisk sångare och artist, så klarar jag inte av låten som hon sjunger. Jag vet inte hur det går ikväll, hon kanske vinner, men jag tror inte det. Gör hon det så är det i så fall ett kvitto på att min musiksmak är väldigt långt bort ifrån majoritetens…

Förövrigt 1: så tycker jag att idén om att hjälpa ungdomar få pröva att tjäna pengar som egna företagare under sommaren som Roslagens sparbank har som projekt, är suveränt! Kommunen med borgarna i täten gav upp sommarjobben till ungdomarna. Roslagens sparbank går in och kompenserar efter förmåga. Vi kan vara stolta över vår bank!

Förövrigt 2: så tycker jag att arbetsförmedlingen gör ett fantastiskt jobb i Norrtälje. Det framgick inte i den debattartikel jag skev om jobben i NT för någon vecka sedan.

Förövrigt 3: Badhuset i Rimbo måste öppnas. Jag ska återuppta frågan och få upp den på dagordningen igen.

Förövrigt 3: Det måste till bättre kommunikationer till Hallstavik. Jag ska uppvakta SL. Vi vill ha fler bussar mellan Norrtälje och Hallsta, och vi vill ha en direkt buss mellan Hallstavik och Stockholm. Sen vill vi givetvis ha tåg mellan Stockholm och Norrtälje via Rimbo. Jag har några förslag som jag driver, som vi troligen kommer att kunna läsas om i Norrtelje tidning de närmaste dagarna.

Förövrigt 4: Bygg om Norrtälje anskrämliga silos till bostäder. Gärna med bibliotek och kulturhus i markplan. Längst upp vill jag i alla fall ha restaurang (tänk er utsikten!!) men en fyr som snurrar allra högst upp, som sätter Norrtälje på kartan en gång för alla, och som understryker att här ligger Roslagens huvudstad.

Fler och fler börjar nu ifrågasätta den borgerliga nyliberala överideologin med intensiv nedmontering av sociala skyddsnät, utförsäljningar, privatiseringar, vassare kanter i ett än mer tydligt klassamhälle. Klyftorna ökar med en politik som ger mer till de som redan har, medans de som knappt något har, där skall även det de har tas ifrån dem.

I måndags fick våra chefer på våra apotek (som inte kommer vara våra i någon större utsträckning längre) informationen brevledes att: ”Ditt apotek ska ¬säljas till ett storföretag, ”Ditt apotek ska drivas av småföretagare i Småland”, ”Ditt apotek kvarstår i statlig regi”.

Helle Clein i AB beskrev det såhär: ”Kuvertöppnandet har drag av tv-show där vinnare och förlorare ska utses”.

Borgerligheten gör sitt yttersta för att kränga iväg så mycket folkliga tillgångar som möjligt. Detta talar knappast för borgfred… (Eller som Bo Lundgren skrev 2001 under Sveriges förra ordförandeskap; “Det vore ett orimligt svaghetstecken för svensk demokrati om vi ¬inte skulle kunna ha en levande inrikesdebatt samtidigt som vi har att hantera ett ordförandeskap i EU.“)

Jag vill påminna om att hitills så har vi bara förlorat på att sälja ut folkliga tillgångar. Det har varit riktigt dåliga affärer för folket. Jag tror vi tappar i runda slängar runt 20 miljader om året i uteblivna intäkter. Det är inte att hushålla med resurser.

Apropå Borgfred och miljö, och anledning till att dissa borgfreden:

Fredrik Reinfeldt lyssnade av opinionen på sitt sätt i valet 2006 och kom fram till att miljöfrågan är ointressant. Gissa hur ointressant han tycker djurskyddsfrågan är.. (rätt svar är: jätte.)

Om vi nu ska påverka miljöbesluten och frågor kring djurskydd så ska vi agera i EU-parlamentet. Då kan vi inte sitta och gulla med varandra för att vi är ordförandeland. Det är beroende på hur vi agerar nu, i och inför valet som på påverkar vilket ansvar EU ska ta i miljö/klimat fråga.

Med lite fortsättning även på föregående blogg om konsumism och ursprungsbefolkningar så vill jag fylla på med insikten om att Skövlingen av tropisk skog inte bara bidrar till omkring 20 procent av de globala växthusgasutsläppen, den påverkar också ursprungsbefolkningars och lokala samhällens rättigheter och livsmiljöer samt den biologiska mångfalden i negativ riktning. Avskogningsfrågan kommer att vara en av de stora frågorna under klimattoppmötet i Köpenhamn i december (COP15).

En annan mycket bra anledning till att gå och rösta i EU valet, och faktiskt se att det går att på verka är att idag har EU-parlamentet med stor majoritet röstat för ett förbud mot handel med sälprodukter. Europa har varit den främsta marknaden för kanadensiska sälprodukter, och många menar att det nya förbudet kommer att betyda slutet för den fruktansvärda sälslakten.
Decennier av hård kamp har lett fram till denna otroligt viktiga seger. Mycket tack vare alla ideella djurrätt/djurskydds och miljöorganisationer som kämpat i frågan!!
 

Men allvarligt talat, borgfred? Vi företräder två helt olika politiska system!! Hur i all världen tänker man?

Borgerligheten driver de borgerligas frågor i EU. Borgerligheten bekämpar den svenska modellen, folkhemmet med näbbar och klor. Borgerligheten har nedprioriterat miljöfrågan, jobbfrågan och struntar fullständigt i laval-domen.

Socialdemokratins viktigaste fråga är att driva miljö/klimat frågorna stenhårt. Till 100%. Socialdemokratin ska stå upp för en radikal miljö och djurskyddspolitik i EU! Borgerligheten har en helt annan dagordning. Ska vi vara tysta då? No way!

Vad säger vi till dem som vi lovat driva arbetslöshetsfrågan, om vi helt plötsligt börjar prata borgfred? Borgfred med borgarna med en dagordning som heter bygga om folkhemmet till någon form av nyliberal USA modell där arbetslösheten är en viktig del för att marknaden ska fungera? Glöm det.

Cecilia Malmström har klart deklarerat att hon inte kommer driva de socialdemokratiska ståndpunkterna. Jag deklarerar att borgfred vi prata lite löst om när miljöfrågan och arbetsfrågan är högst upp på dagordningen. Inte före det!

Jag ser det som ett demokratiskt problem att ens komma med idén om borgfred. Att samarbeta över partigränserna är det bästa jag vet i sakfrågor. I kommunpolitiken tycker jag det är på tok för mycket partikäbbel och för lite kreativa lösningar över partigränserna. Men på makronivå, där ideologin ligger till grund för stora viktiga ställningstaganden kan vi inte sluta vara i opposition.

En borgfred gynnar inte demokratin. Sverige kommer inom kort gå in i en EU-valrörelse och nästa valrörelse inleds kort efter att ordförandeskapet satt punkt. Demokrati är att driva sina olika åsikter utifrån den ideologi du och ditt parti har, så att medborgarna har möjlighet att ta ställning.

Ett lyckat ordförandeskap hoppas vi alla på. Att bråka för bråkandets skull hoppas jag igen håller på med. Men att driva en engagerad oppositionspolitik mot de orättvisor den borgerliga regeringen står i skuld till, det kan ingen hindra mig från i alla fall. Borgfred på borgarnas premisser kan någon annan hålla på med.
 

Varje gång vi sätter oss i bilen kräver barnen att jag ska spela ”Svennebanan” från Promoes nya. Inte en gång, utan hela tiden. Om och om och om igen. Om ni inte har skivan så köp den. Men spel den inte för barnen. De blir beroende.

Promoes texter är lysande. De är politiska och engagerande. Vår tids progg. Promoe är vegetarian och absolutist. Tar inga droger alls. Äter inte sina vänner. Promoe är djupt miljöengagerad. Ett föredöme att lyfta fram. Både som musiker och människa.

När jag lyssnar på hans texter om miljöengagemang, så kommer jag att tänka på Maldivernas president Mohamed Nasheed. (det är det tacksamma med bloggande, man får låta tankarna sticka iväg lite) Han behöver fler med Promoes engagemang. Maldiverna ligger 2,3 meter över havsytan. Då klimatet nu löper amok på grund av alla föroreningar, så får han lite att tänka på. Klimatförändringarna gör nu att havsytan höjs. Då är det inte så kul att vara president på en republik 2,3 meter över vattnet.

Maldiverna riskerar att försvinna. Det låter som en dålig vits, men så är det. Vi riskerar att få en klimatflyktingkatastrof om vi inte står förberedda. Det har gått så långt så att president Muhamed dragit igång en fond där pengar från turistnäringen skall sparas för att kunna köpa nästkommande generation öbor ett nytt liv i ett land någon annanstans.

Det här gäller inte bara invånarna på Maldiverna. Vi kommer se fler, särskilt då fattiga länders invånare tvingas som tvingas fly från deras hem. Inte på grund av krig, utan på grund av att klimatet freakar ur. Och det på grund av att vi inte förmår att stoppa en utveckling som i rask takt dödar haven, skövlar regnskogen och sågar hål i ozonlagren.

Vi står inför en situation där det är ekonomisk kris i världen. Alla regeringar kämpar febrilt för att lägga fram krispaket som ska förmå folket att konsumera mera för att få igång hjulen.
Vi behöver fråga oss om konsumtionen är en räddare eller en bödel. Visst kan världens rika länder konsumera sig igenom en kris. Visst kommer den ekonomiska krisen att blåsa över, och börsen åter fyllas med nytt växande kapital. Slit och släng kulturen kommer omsätta än mer pengar, och människorna kommer att hetsas till att tro att de måste köpa mer och fler onödiga prylar för att må bra.

Men om konsumismen är nuets ekonomis räddare, så kan den vara morgondagens miljös bödel. Vi måste våga ta upp den diskussionen även om den är obekväm, och inte genererar populäritet hos så många fler än Promo och kanske Mohamed Nasheed.
 

Vi kommer inom kort få höra om de första fallen av GHB bruk i Norrtälje och andra städer norr om Stockholm. Och vi måste vara förberedda. Det går inte att hoppas på att det missbruket stannar i Göteborgsregionen där den är populär och krävt dödsoffer. Om vi är snabba med en informationskampanj kan vi rädda liv.

GHB är livsfarlig. Och kunskapen om drogen alldeles för liten. Det som gör drogen livsfarlig är att den är så svår att dosera. GHB dricks ofta. Ofta så köper man GHB i gamla 1,5 liters läskflaskor och doserar med korken. Där av kallas ibland drogen ofta för just bara ”kork”,( så om du hör din tonåring prata om ”kork”, ”gobbe” eller ”tvål” så reagera! )

En ”kork” kan ge en behaglig och påtaglig berusning, eller en svag berusande effekt, medans tre ”korkar” kan kosta dig livet. Nu är det ju också så att GHB tillverkas i en källare i Estland eller kanske i ett kök i kvisthamra (väldigt lätt att göra, lätt att finna instruktioner och recept på nätet) och tillverkarna kvalitetsäkrar inte direkt produkten, vilket betyder att koncentrationen i den vätskan din tonåring kanske tar, är helt olika en gång till en annan. Vad en ”kork” innehöll sist, och vilken grad av rus den gav, har inget att göra med nästa ”kork”.

GHB har varit lagligt fram till år 2000. Nu kan man lägga till, eller dra från vissa beståndsdelar så blir det lagligt att sälja under andra bokstavsförkortningar. Dessa saluförs på internet. Lika farliga som GHB. Vissa förvandlas till GHB i kroppen.

GHB ska inte lukta något speciellt om det är ”bra kvalité” på det. Men ofta luktar det lite kemiskt (jag brukar säga att det luktar linoleum matta) om man luktar ur flaskan. Det är en genomskinlig vätska, lite simmig/oljig till konsistensen. Smakar lite salt. Om det är dåligt GHB kan det vara frätande och starkt. Oavsett kvalitén så är det extremt lätt att ta en överdos. Särskilt om du tror att du är van, och går upp i dos. När du då springer på en stark blandning så kan det vara kört. Du somnar, går in i dvala och andningen avtar och kan sluta. En relativt vanlig dödsorsak är att du går in i dvala och kräks, och då kvävs av dina spyor.

Oavsett hur nyfiken du är: Ta inte GHB eller några andra olagliga, halvolagliga eller lagliga varianter av GHB. Det är inte moraliserande jag håller på med. Det är en vädjan utifrån erfarenhet och kunskap.

Jag ska göra vad jag kan för att sprida kunskapen om GHB, så Norrtälje är förberett. Jag vill inte vänta på vår första döda tonåring.
Motion till kommunfullmäktige kommer och jag håller på att förbereda en interpellation till socialministern.
Klipper nedan in lite fakta om GHB från drogportalen.

Drogfakta
________________________________________GHB

GHB (gammahydroxybutyrat) substans som finns naturligt i kroppen och på konstgjord väg på 1960-talet framställdes för sömn- och narkosmedel. Ersattes dock snart av andra läkemedel. GBL och 1,4-butandiol (BD) är industrikemikalier som i kroppen kan omvandlas till GHB. Cirka 500 ton importeras varje år lagligen.
Preparaten är livsfarliga och kan överdoseras. Fram tills december 2008 har 49 personer avlidit av dem.
GHB såldes ett tag i hälsokostbutiker i USA för både bantning, muskelbygge och rogivande. Förbjöds då det började användas som rusmedel. I Sverige hade det i kroppsbyggarkretsar fått rykte om att kunna stimulera muskeltillväxten. Även ungdomar, bland annat längs Norrlandskusten och på Västkusten, började under 1990-talet använda det för att berusa sig.
Det vita pulvret kan blandas i vätska och intas "kork-vis". Men det är svårdoserat och kan verka uppiggande ena gången för att nästa gång slå depressivt. Risken är stor för oönskade bieffekter som illamående, yrsel, kramper och medvetslöshet med andningssvårigheter. Många svenska ungdomar har efter missbruk av GHB förts till sjukhus med akuta förgiftningssymptom och några har avlidit.
GHB säljs inte lagligt i Sverige, men var länge tillåtet att inneha. Efter nya missbruksepidemier och polis tvingats lämna tillbaka stora beslag försökte myndigheterna stoppa hanteringen genom att använda dopinglagen. Men det misslyckades och regeringen beslutade att år 2000 narkotikaklassa GHB. Missbruket uppges därefter ha avtagit, men fortfarande görs beslag.
Ett nytt juridiskt problem blev kemiska saneringsvätskan GBL och lösningsmedlet (BD) – som båda i kroppen omvandlas till GHB, med liknande ruseffekter och skador. För att inte hindra legal hantering så beslutade regeringen, efter viss kritik om saktfärdighet och EU-godkännande, att klassa GBL och BD som hälsofarliga varor. Det innebär att det krävs särskilt tillstånd och och krav på förvaringskontroll för att få hantera dem, och då endast för industriella ändmål. Överträdelse kan ge böter eller fängelse upp till ett år.
Missbruket har dock fortsatt varför regeringens narkotikautredare i december 2008 föreslog att GBL och BD också bör narkotikaklassas. Det kan dock dröja till mitten av 2010.
Lagen: GHB narkotikaklassades från 1 februari 2000. Handelsvarorna GBL och butandiol klassades som hälsofarliga varor från 1 september 2005. Förslag om narkotikaklassning, men ej ännu beslutats.

Det var på håret att jag hann, men hann gjorde jag. Att det gick att sy ihop 1 Maj med dubbelbokningar och tider som gick i varandra kan vi tacka Norrtälje fängelset och dess proffsiga personal för. Deras flexibilitet och lösningsfokus gjorde så att tiderna där kunde läggas om. Från kl 11.00 till kl 15.00.

Vad var det som hände egentligen? Jag hade tidigare fått tacka nej till att tala ute i landet, till förmån för Stockholms län och Sollentuna. Men för drygt en vecka sedan får jag ett mejl från ombudsmannen som koordinerar maj talen i Sthlms län som informerar det blivit dubbelbokat i Sollentuna, och att det gav vid handen att jag då kunde tala ute i landet istället. Som tur i ringer jag inte till talarförmedlingen centralt i partiet varifrån jag tidigare fått förfrågningar som jag tackat nej till förmån till Sollentuna. Om jag hade gjort det hade det blivit kaos. Då hade det inte gått att få till logistiken och en stad hade blivit utan huvudtalare. Och jag hade stått med ”hundhuvudet”. Vilket troligen var någons tanke. (Istället fick jag förmånen att få tala på KVA Norrtälje, vilket det går att läsa om bla i Expressen)

Denne någon hade tagit reda på hur talen bokas upp och planeras inom socialdemokratin. Denne någon har tagit reda på att just detta tal inte förmedlades centralt via partihögkvarteret 68:an, utan koordinerades via Stockholms läns partidistrikt. Denne någon hade sedan tagit reda på vilken ombudsman som jobbar med detta, och sedan tagit kontakt med densamme.

Denne någon har sedan lyckats lura den ansvarige ombudsmannen att hon (för det var en kvinna har det kommit fram) har mandat från Sollentuna arbetarkommun att boka av 1 majtalaren. Hon har alltså uppgett att hon är en ledande partirepresentant från Sollentuna, och på så sätt förmått ombudsmannen att boka av mig som huvudtalare.
Om inte en noggrann och proffsig partivän som jobbar för partiet och LO i Sollentuna ringt upp mig två dagar innan 1 maj och informerat om att det nu både har annonserats, delats ut flygblad och knakats dörr för att få ut budskapet att jag är huvudtalare, så hade talarstolen varit tom på huvudtalare i Sollentuna. Ren tur alltså. Annars hade den som lagt ner all möda på att förstöra för partiet, lyckats med det.

Om jag inte dykt upp, hade givetvis ilskan gått ut över mig. Alla som gått dit skulle tycka att jag var ett rikspucko och högfärdig lallare som inte dyker upp enligt överenskommelse, och inte ens tar mig tid att ringa och avboka.

Nu blev resultatet kontraproduktivt ur det perspektivet. Istället för uteblivet tal, blev det två tal och deltagande i 1 maj tåget i Norrtälje som fanbärare för Broderskap (Kristna socialdemokrater).

Jag var i Sollentuna kl 10.00, började tala där 10.30 och var klar kl 11.10. Jag hann sedan precis till samlingen i parken kl 12.00 i Norrtälje. Väl där lyssnade vi på min kollega Kristina Axelsson som hade ett engagerande tal.

När tåget sedan gav sig iväg mot folkets hus, kunde vi glädjas åt att det var ett längre tåg än på länge! När vi gått halvvägs insåg jag att det inte var någon lysande idé att ha skinnjacka på sig när man bär en närmare tre meter lång, och påfallande tung fana i täten av tåget. Svettig som en maratonlöpare anlände vi sedan till folkets hus strax efter kl 14.00. Jag kunde tyvärr inte stanna och lyssna på en av mina favoriter Thage G. Pettersson (Jag hörde sedan av en vän att talet varit lysande som alltid när Thage talar) då jag skulle vara på Norrtälje anstalten kl 14.40 och möta upp mina kollegor från X-Cons.

Klockan 15.00 talade jag inför långtidsfångar (de flesta dömda till runt tio år) på anstaltens motivationsavdelning samt vakter. Det var ett av de för mig mest givande talen jag hållit! Inget dalt från publiken med applåder av hänsyn och för applådernas egen skull. Utan en svars- och kravställande publik. En publik som känner samhällets skuggsida.
Då jag aldrig håller centrala tal som någon annan skrivit åt mig, så hade jag inget talmanus, utan bara några punkter. Punkterna var dessa: 1) Systemkritik. 2) Klassamhället. 3) Rätten att få göra rätt för sig. Jobb, inte bidrag ska vara en rättighet. 4) Krisen och EU valet. 5) kriminalvården ska ha fokus på vård.

När det gällde kriminalvården lyfte jag några frågor som jag trodde att skulle generera flygande skor, men som faktiskt togs emot på ett bra sätt. Jag sa att de som återfaller i grov brottslighet, de som är en fara för samhällets medborgare och som inte visar sig kan/vilja ändra sin livsstil skall få livstid på riktigt. Det vill säga aldrig mer komma ut i samhället. Jag tog upp Anders Eklund, han som mördade Engla, som exempel. Jag vill aldrig att han ska få komma utanför murarna. Aldrig mer!

Jag tog också upp vikten av att de som sköter sig, de som pluggar, de som verkligen ligger i för att komma tillbaka till samhället ska ges möjlighet till utsluss utanför murarna tidigare. De ska kunna återförenas med sina eventuella familjer tidigare, och komma ut i samhället tidigare. Medan de som skriker ”plitjävlar” åt vakterna och är med i organiserad brottslighet och visar att de inte tänker anpassa sig ska bli kvar tills de visar att de vill anpassa sig. Jag lyfte också att det skall vara krav på att det ska finnas boende och arbete på utsidan innan någon kommer ut!

Förra gången jag talade på ett fängelse på 1 Maj var det på Täby anstalten. Då hade jag ett hårdrocks band med mig som spelade. Nu hade jag X-cons som kunde vara med och presentera sin verksamhet efter talet.

Såhär när stressen lagt sig, och vi kan se tillbaka på ett mycket lyckat 1 maj måste jag tacka denne person, som lagt ner så mycket möda på att förstöra. Tack vare dig fick jag privilegiet att få hålla två tal, och vara fanbärare på samma dag. Tack för hjälpen!

Sammanfattning av 1 Maj: Nu vänder det! Tågen var längre, ilskan större och vår politik klart formulerad! Många såg årets 1 maj som en ödesdag. Antigen vänder det, eller så stjälper vi. Det vände. Jag sätter en fin peng på att nästa opinionsundersökning bekräftar detta.
 

Igår tog jag emot ett besök från Vietnam i Norrtälje. Det var en grupp på 15 personer. Det var parlamentariker, tjänstemän och folk från ambassaden samt representanter från X-Cons. De skulle besöka Norrtälje KVA.

Jag höll ett anförande kring hur vi arbetar med rehabilitering och behandling av missbrukare och kriminella. Jag pratade också om de relationer Sverige och Vietnam har haft historiskt. Mycket kretsade kring Olof Palmes engagemang mot USA orättfärdiga krig i Vietnam samt vår (socialdemokratins) politiska historia som bygger mycket på internationell solidaritet.

Jag var också på ett studiebesök på Norrtälje arbetsförmedling. De gör verkligen ett jättebra jobb. Trots kris så är de mycket effektiva i sitt arbete med att få ut människor i arbete. Trots deras starka insatser ligger Norrtälje över snittet gällande ungdomsarbetslöshet. Detta är något vi verkligen behöver göra något åt!

Jag lade tidigare (2008-02-08) en motion om att garantera alla ungdomar i Norrtälje sommarjobb. Så har våra vänner i Nynäshamn gjort, och det har blivit succé! Borgerligheten avslog motionen.

Så här argumenterade jag i motionen:

”Den enskilt största och viktigaste faktorn att komma in i samhället är arbete. Att stå utanför arbetsmarknaden som ung är det första smakprovet på utanförskap. Det smakprovet kan vi vara utan. Vi föreslår därför garanterade sommarjobb till alla ungdomar i Norrtälje mellan 16-19 år i minst tre veckor.

Vi vill erbjuda det meningsfulla i att tjäna egna pengar, få en anknytning till arbetslivet och ett arbetsintyg. Jobben ska finnas både inom den privata och den kommunala sektorn. En jobb-jägare skall anlitas för att hitta jobb inom näringslivet. hjälp och vägledning för sommarjobbarna skall finnas via kommunens hemsida.

Att hjälpa ungdomarna med sommarjobb är bra på många sätt, det är positivt för deras framtida möjligheter att få jobb, de kommer in i vuxenlivet och de träffar människor som de annars inte träffar. Detta kommer att förenkla för företagen att rekrytera personal i framtiden, och ekonomin är inte ett hinder för att ta in sommararbetaren då kommunen står för lönen. Det handlar bara om uppfinningsrikedom och det finns alltid något projekt på ett företag som ungdomarna kan ta ansvar för. Ekonomiskt för kommunen så kommer satsningen i realiteten vara en besparing som tas igenom genom mindre skadegörelse, misshandel och fylla. En satsning som skapar ett bättre och tryggare Norrtälje.”

Det tyckte alltså borgerligheten var en dålig idé. De avslog som sagt motionen.

När Hanna Stymne Bratt (S) i gårdagens kommunfullmäktige fick svar på en interpellation med ungefär samma innehåll svarade borgerlighetens representant ungefär såhär: ”om man ligger i och kommer i tid så löser det sig med jobb”. Det var inte den uppfattningen när de arbetslösa ungdomar jag träffade under dagen efter mitt besök på arbetsförmedlingen hade. Då ligger i, men får inga jobb.

Vår kommunledning har tappat visionerna. De tror inte på politiken. De tror fortfarande att marknadens osynliga hand ska komma och lägga saker och ting till rätta.
Jag vill utfärda en varning för den osynliga handen, och ett stöd för politiken. Det finns pengar till det vi vill prioritera. Det är det som är att prioritera. Det bedrövliga är bara att borgerligheten inte vill prioritera arbetslösa ungdomar. Och de har inte visionerna Norrtälje kommun är i sådant behov av.

Borgerligheten har valt att bli systemkramande administratörer som lägger sitt hopp till ”osynliga händer” istället för aktiva politiker.

Nu ska jag iväg och träffa Mikael Damberg, ordförande för Stockholms läns Socialdemokrater Som besöker Norrtälje.
 

Jag tänker på hur man själv skulle reagera om familjen precis fått maten på bordet, pulsen börjar lägga sig efter en stressig dag. Det sista man vill är att bli störd. Att det precis just i det ögonblicket ringer det på dörren, och utanför står det några och vill prata politik… Politiskt bettleri vid dörren, kan det vara poppis?

Jag har varit ute och knackat dörr och informerat om EU valet i flera konstellationer under veckan. Det började med att vi åkte ut en grupp riksdagsmän i tisdags till Sundbyberg. Jag gick tillsammans med Berit Andnor. Jag trodde inte direkt att vi skulle få applåder när vi ringde på första dörren. Jag var väldigt skeptisk.

Men… Människor är fantastiska. Snälla, välkomnande och positiva. Trots avbräck i middagen eller i läxläsningen så var nästan alla positiva. Även när jag, Hanna Stymne Bratt och Elisabeth Björk var runt och knackade i Norrtälje så var nästan alla mycket positiva till att man kommer förbi. Vi fortätter på tisdagkväll.

Vi behöver verkligen komma ut och träffa människor och prata om vår politik. Bryta den osäkerheten som många av oss känner idag när partiet gungar. Jag träffar många partivänner som säger att de inte vet vilken politik vi ska prata om. Att vi är för otydliga med vad vi vill. Att väntan på vad rådslagen skall komma fram till varit för lång, och att vi befinner oss i ett vakuum. Vaddå vänta på rådslag?

Vår politik kommer från vår ideologi. Vår övertygelse om att solidariteten är egoismen vida överlägsen. Att brödet skall brytas och delas. Att vi tror på att politiken kan göra skillnad. Att gemensamt ägande är bra! Att visioner är nåbara. Att vi tillsammans kan göra samhället bättre för flertalet. Att vi ska bära varandras bördor. Och för att vi skall kunna bära varandras bördor måste vi alla ges möjlighet till att vara en del av samhället. Det blir man genom att ges möjlighet till att bidra till det. Bidra till samhället gör man genom att arbeta och betala skatt. Vi måste våga prata om att ge människan rätten att få göra rätt för sig. Inte rätten till att få bidrag. Jag tror ingen egentligen vill ha passiva bidrag. Självklart ska vi ha ett socialt skyddsnät med socialbidrag, men socialbidrag skall inte vara en alternativ inkomst. Alla ska erbjudas arbete utefter dennes prestationsförmåga. Alla kan bidra med något. Det är elakt mot människor att tvingas till passivitet. Passivitet är ett gissel för människan. Att bli bestulen på rätten att få göra rätt för sig är att bli bestulen på en bit av sig själv.

Självklart ska vi ha höga ersättningsnivåer i våra försäkringar/a-kassan, men det ska inte vara ett huvudbudskap. Vårt huvudbudskap skall alltid vara arbete åt alla. Full sysselsättning. Det är när vi pratar om det, när vi är ett med vår ideologi som vi inte blir ett parti bland andra. Till detta behöver vi inga rådslag. (Och när det gäller våra pensionärer så har de skapat den välfärd vi nu får ta del av. De skall inte brandskattas som de nu görs!)

Men hur ska vi ha råd med detta? Frågar kanske någon. Hur ska vi ha råd att inte låta människor bidra efter förmåga frågar jag mig då. Hur kan det vara billigare att ge någon pengar för att inte göra något, är att ge denne pengar för att prestera? Socialdemokratin är ett arbetarparti, inte ett bidragsparti. Oavsett hur skickligt borgerlighetens mediastrateger fyller spaltmeter efter spaltmeter i den borgerliga pressen med vinklingar därom.

Kontenta: Att garantera rätten att få göra rätt för sig är framtidens politik.

En helt annan grej: När jag väntade på bussen vid tekniska högskolan i går kväll så träffade jag en bekant som jag brukar prata med. Hon är dryga 50år och levt större delen av livet ute i samhällets marginal. Hon brukar alltid hänga med några slitna trasproletärer som funnit trösten i brännvinet. Vi pratade på som vanligt. Efter en stund kommer en av dessa trasproletärer som också var på väg till Norrtälje och erbjuder oss en öl ur en systembolagskasse. Han frågar: ”Jaha, så ni är ihop nu?”
Något säger mig att jag ser lite äldre ut än vad jag är.. Men som jag brukar säga: ”Det är inte rynkor ni ser på mig, det är fartränder”.
 

”så, glöm nu inte att sätta mobilerna på ljudlös” Uppmaningen kommer från mötets ordförande. Jag var igår lördag, på kongress med Stockholms läns socialdemokrater. Jag reflekterade kort över att ingen längre förväntas stänga av mobilen helt.

Jag stängde en stund av mobilen idag. Och fick direkt dåligt samvete. Jag sa ju faktiskt till en partikollega att han kunde ringa idag om han hade några frågor kring ett ärende vi diskuterade.

Jag tänker på tiden innan mobiltelefonen, innan mejl, bloggar och twitter. Hur klarade man sig? Hur kom man i kontakt med sina vänner? Vag gjorde man när man hade tråkigt om man inte kunde smsá?

Hur klarade man jobbet? Hur kunde man veta att inget nytt kommit in på kvällen som man borde förbereda inför morgondagen? Hur klarade man av högen med arbete om man inte kunde köra av lite (läs gå igenom mail) under helger och kvällar? Hur kunde man känna gott samvete om man inte hela tiden stod ajour med mobiltelefonen, beredd att rycka in om något händer på jobbet…

Matilde Sköld avslutar en artikel i DN kultur med ”Själv stänger jag av mobilen en enda timme under hela veckan, när jag är hos terapeuten. Bara det är värt 750kr.”
Jag vet själv hur jag reagerar när jag ringer till kollegor och medarbetare som har mobilen avstängd: ”men va f…” Jag vet att det är fel. Jag borde tänka: äntligen någon som gör det alla borde göra oftare: Stänga av mobilen”.

Nästan alla jag känner går omkring som mobila kontor. Nästan omöjliga att ha en hel konversation med. Mejl och sms måste kollas mitt i samtalet. Som samtalspartner är man mest en statist. Det sjuka är att det är ju så det ska vara. Det är då man är med, en innemänniska som är rätt i tiden. En urban världsmedborgare som har sitt arbeta, fritid i en påtagen röra. Hela tiden egentligen på väg någon annanstans. Konversationen är egentligen bara ett kort, påtvingat stopp, inte en anhalt. Inte ett tillfälle att avslappnat prata och ge tid för varandra.
Jag kan ta att det är så på fiket. Jag har nästan lärt mig att tolerera (utan att lägga på) att någon säger: ”vänta det ringar på andra linjen” när jag pratar med denne i telefon. Jag kan utan tvekan ta det på jobbet, där jag tycker att man ska fika så lite som möjligt, och prestera så mycket som möjligt. Men.. När det når hemmet. När den världsvane citykillen svarar på sms, läser mejl i mobilen samtidigt som han tror sig ge sina barn den uppmärksamhet de behöver, då är det knas. Då har det mobila kontoret skapat en gegga av arbete och fritid som bara kan vara destruktiv. En gegga som förstör den tid våra barn har rätt till. Som sabbar ledigheten och den tid vi behöver för att ladda våra batterier.

Det finns en tid vi behöver, på samma sätt som vi behöver sömnen (som man också gör vad man kan för att minimera för att hinna mera) för att faktiskt fungera som sociala individer, som kan ge vidare av de viktigaste bitarna, engagemanget och kärleken, tiden och lyssnandet. Hur ska barnen tolka oss om vi inte ger dem hela uppmärksamheten? Vad lär vi dem?
Vi tvingas ta ställning och förhålla oss till vad vi prioriterar. Det går att vägra vara uppkopplad under ledig tid. Det går att vägra att alltid finnas tillgänglig. Det viktiga är bara att förklara det för sina kollegor. Att berätta för dem att jag jobbar när jag jobbar. När jag gungar mina barn, när jag äter med min familj så jobbar jag inte. Då har jag mobilen av. Berätta för dem, och försök värva dem till livsvalet ”vägra gegga jobb och fritid”. Marx kanske skulle kallat det en del av alienationen, vi märker inte själva att vi inte ges tid att reflektera, att vi tvingas in i geggan på ett sätt som gör att vi inte märker den för än vi sitter fast i den. Hur ska vi hinna reflektera, ifrågasätta, filosofera och vägra, om man hela tiden lystrar till plinget som säger att ett nytt mejl har landat?

Försök inte ringa mig idag, för jag har just stängt av mobilen.
 

Vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand. Det är en på sätt och vis modig kille. Han kastar sig huvudlöst, men betoning på huvudlöst, in i en debatt som det inte känns som han tänkt igenom riktigt. Han säger att han inte skulle tveka att åtala den som skriver ut p-piller åt någon under 15 år för medhjälp till våldtäkt. Ganska speciell idé..

Om vi följer logiken i Mikael Hammarstrands resonemang så kan vi åtala ICA för medhjälp till mord som säljer förskärare som är ett vanligt förekommande mordvapen. Eller varför inte hobbex för medhjälp till bilstöld, då de säljer billiga skruvmejslar, vilket är det vanligaste inbrottsverktyget då en bil tillgrips/snos. Eller varför inte flygvaruhuset för medhjälp till narkotikasmuggling?

Man får äta p-piller. Även om du inte är 15 år. Men Mikael Hammarström är vice chefsåklagare och kan säkert hitta någon att åtala för medhjälp till våldtäkt på detta vis. Men är det verkligen rätt sätt att arbeta? Modigt att kasta sig in i debatten. Men ganska huvudlöst som sagt..

Imorgon lördag är det kongress för Stockholms läns socialdemokrater. Jag ska stå i montern för socialdemokratiska småföretagareföreningen. Ska bli kul. Hoppas på att kunna värva några fler till vår ganska lilla förening. Jag vågar påstå att vi behövs.
 

”Den blev lite konstig den här…” säger tjejen i kassan och tittar ner i latten som det simmar mjölkklimpar i. ”Kanske mjölken är gammal?” responderar jag. Tjejen gräver upp mjölkpaketet som hon just hällde det sista ur för att göra min latte. ”Det står den 10 april. Vad är det för dag idag?” Jag svarar att det är den 15e april. Tjejen konstaterar att mjölken är gammal och tar fram en annan mjölkförpackning ur en kromad kyllåda. Den här är från den 13e, den går nog bra, konstaterar tjejen och gör en ny latte och räcker över den till mig. ”Tack” säger jag. ”Nästa”, säger tjejen.

Jag går och sätter mig och driver min latte med utgången mjölk och inser att jag blivit servad av en grymt cool tjej. Hon såg till innehållet. Inte till vad det stod på.

På Riksdagen lyssnar jag sedan till Anders Borg. Jag gillar honom både som person och politiker. Men…
Den budget han presenterar då var fjärde ung person är arbetslös, då klassklyftorna ökar och det sociala skyddsnätet får allt större maskor är en lek med siffror. Borg säger att Borgerligheten ska satsa 10 miljarder på arbetsmarknadsåtgärder. Och alla tidningar sväljer det, och skriver det som en sanning. I verkligheten är det bara A-kassepengar. Pengar som försvinner i redan bokade utgifter. Inga satsningar. Inga förebyggande åtgärder. Det enda som borgarna gör är att gömma undan 220 000 människor i passiva ”garantier”. Men där några knappt mätbara procent ges någon form av utbildning. Knas.

Jag blir uppringd av en reporter på Norrtälje Tidning som vill ha kommentarer kring budgeten. Jag går igång och berättar i stakato om att jobbkrisen har blivit en välfärdskris. Äntligen får jag prata politik igen. Jag berättar om att kommuner och landsting har fått en dramatisk försämring av ekonomin i år. Jämfört med borgerlighetens glada prognoser i höstas försämras kommunsektorns skatteinkomster med över 15 miljarder kronor och ändå får inte kommunerna en krona extra i år. Varselvågen i välfärden kommer att fortsätta. Skolan drabbas. Vården drabbas.

Här avbryts jag av reportern som flikar in: ”jo du Jan Emanuel, det blir en kort intervju det här, allt kan inte komma med, om du kunde hålla dig lite kort..”

”Kort?” Säger jag, (och försöker här vara lite skämtsam för att inte verka grinig) politik är inte kort. Sverige utvecklas just nu sämre än EU-snittet. Arbetslösheten ökar fortare, framförallt för unga människor. Vi klarar helt enkelt av den internationella lågkonjunkturen sämre än andra. Vi lånar just nu pengar för att sänka skatter för överklassen. Hur ska jag hålla det kort?
 

Det är nu vi borde satsa, i mikroperspektivet, ur ett Norrtäljeperspektiv borde vi nu bygga och göra satsningar. Det är nu vi ska våga. Jag har exempel på kommuner som byggt om silos till bostäder. Varför kan inte vi göra det? Varför kan inte vi göra i ordning vår hamn? Tänk dig en hamn där varje kväll köpmän och restauranger håller öppet som det var när den där enorma segelbåten var förbi förra sommaren? Var är borgerlighetens visioner?

”eee.. Jan Emanuel, vad har det med budgeten och arbetslösheten att göra?” frågar reportern. Jo säger jag, genom att satsa skapas arbetstillfällen. Sverige behöver inte 10 miljarder för att fylla hålen som A-kassan kostar, Sverige behöver sättas i arbete. Det gör man genom satsningar. I budgeten nämns inte Stockholm. Stockholm är navet i ekonomin. Nu när byggarbetare varslas, se till att renovera och bygga om de slitna förorterna. Se till att satsa på proletariatets boendemiljö. Det är nu vi ska göra det.

”men säger reportern, av utrymmesskäl..” Jag undrar, sa jag, hur det kommer sig att när ni skriver om mig, så finns det hur stora utrymmen som helst, men när politiken ska fram, den politiska realiteten som berör alla, var och en, då finns det inte utrymme. (jag håller fortfarande en skämtsam ton, på inget sätt otrevlig så klart.)

Enligt borgerlighetens egen ekonomiska vårproposition kommer
• arbetslösheten rusa till 11,7 procent 2011. samma som 1990-talets krisår.
• utanförskapet att växa med nästan 200 000 personer mellan 2008 och 2010.
• socialbidragen öka med mer än 50 procent mellan 2007 och 2012. Det motsvarar 5 miljarder kronor i ökade kostnader för kommunerna 2012 jämfört med 2007.
• tillväxten att falla kraftigt i år, med -4,2 procent.
Det är en fullkomlig politisk katastrof, då är det svårt att hålla sig kort.

”Men..” säger reportern trött. ”Ja”, säger jag, du har ringt fel om du ville ha en snuttifierad infotainment kommentar. Jag och mitt parti har visionerna. Vi kräver satsningar på att få folk i arbete. Och vi tar inte att borgarna lyckas få pressen att svälja deras låtsassatsningar. Vi tar inte att det är skottpengar på oppositionen i pressen medan borgarna får glassa och slipper granskning. Vi sossar har presenterat ett konkret krisprogram med fler än 100 000 jobb och utbildningsplatser. Om det kommer vi prata, oavsett hur kort någon vill att vi ska hållas.

Jag önskar att media var lite mer som tjejen med latten. Såg till innehållet. Inte till vad som står på. Kolla upp fakta. Då skulle man se att samma gamla höger jobbar för samma gamla överklass. Och samma gamla sossar kommer få reda ut kaoset som lämnas efter skattesänkarkalaset.
 

Och jag är ganska säker på att väldigt lite av det jag sa kom med i intervjun.

Det är märkligt att det ligger så många, så nära att se saker svart och vitt. Antingen är det bra, eller så är det dåligt. Helst jättedåligt. Eller Jättebra.

Annika Östberg har suttit av 28år i fängelse. Hon målas i viss media ut som en oskyldig ängel som fått sitta av extrem tid för att hennes pojkvän begått ett mord. Hon målas av andra upp som satan själv som begått råa mord på oskyldiga människor.

Jag tror varken på ängel eller satanbilden. Jag tror att hon är en medelålders kvinna, vars liv har varit något de flesta skulle vilja slippa. Jag tror att hon är som tusentals andra svenskar, som haft extremt dåliga förutsättningar. Annika började droga hårt redan i femtonårsålder, då hon också stack hemifrån. Det är en historia hon delar med många andra som fått känna på klassamhällets vassa kanter. Det som skiljer henne från många med samma historia är att hon lever. Och det som gör henne unik är att hon suttit oavbrutet 28år i fängelse. Nu, 55år gammal har hon en mamma och lite kläder från fängelset. Ingenting annat.

Hon om någon har fått straff för de brott hon begått. Samhällsmoralen säger att man har rätten att gå vidare efter ett fängelsestraff. Man skall inte fortsätta straffas. (I Sverige likt många andra länder så ges man inte alltid den chansen i praktiken. Att samhället inte ser till att våra interner får behandling och utbildning vid behov i fängelset, och en ordentlig utsluss efter straffet så att de får bostad och arbete, skapar enorma ekonomiska kostnader för samhället, och lidande för de drabbade då internen återfaller i kriminalitet och missbruk).

Jag pratade med Annbritt Grunewald i telefon igår. Hon var den första att besöka Annika Östlund i fängelset i USA. Jag planerar att besöka Annika Östlund i fängelset här i Sverige tillsammans med X-Cons (fd KRIS). Annbritt väntar på att Annika ska höra av sig till henne. Annika vet att Annbritt ställer upp för henne. Annbritt är en av de personer som tillfört svensk kriminalvård mest positivt genom modern historia. Hennes tid som chef på Österåker förändrade klimatet i hela den politiska diskussionen kring kriminalvården. Annbritt fick fokuset att landa på just vården. När hon slutade landade fokuset någon annanstans igen. Om jag fick utnämna generaldirektör för kriminalvården så är Annbritt given.

Vi får se om X-Cons och jag ges möjlighet att träffa Annika på Hinseberg. X-Cons huvudsyssla är muckhämtningar och att stödja före detta fångar efter avsutten tid. Nu har ju Annika sin mamma. Men hon är ändå 79år. Jag tror att det kan vara bra med lite extra stöd efter 28år i fängelse. Lite stöd för att komma in i samhället och få ett arbete.

Det ligger många nära att se saker svart och vitt. Antingen är det bra, eller så är det dåligt. Många ser det jag gör som bra eller dåligt när jag engagerar mig i till exempel X-Cons. Jag gör inte bara bra eller dåligt. Jag gör så gott jag kan, och det är i alla fall något. Jag gör hellre tio saker och två går åt pipan, än inget alls. Sen kan man ju hoppas att färgskalan hos de som sitter som åskådare utökas från svart och vitt vad det lider.

Förövrigt är Svartenbrandt ett bra exempel på att det finns människor som behöver institutionaliseras på livstid. Oavsett hur många som romatiserar kring hans liv. Det ställningstagandet är inte motsägelsefullt ur mitt perspektiv där behandling är fokus, det är ett nödvändigt komplement.

Veckan i övrigt:
Måndag: Tidigt iväg till Sthlm. Demokratigrupp på förmiddagen. Vi pratar om hur vi ska jobba mot främlingsfientliga krafter. Eftermiddagen på riksdagen, och kvällen i studion för att spela in ”Snacka om Nyheter” som sänds i helgen någon gång. Jag tävlade mot Magnus Samuelsson. (jag har bett NT om hjälp att lägga upp bilder från inspelningen på bloggen. Vi får se om de får in dem.)

Tisdag: Fm i Riksdagen. Skriver på en fråga till berörd minister hur vi ska få till tillräckligt med resurser till Roslags Polisen. 14.40 flyg Sundsvall för diverse möten och besök.
Onsdag: Fm i Sundsvall med omnejd. Tåg till Sthlm 14.40. Framme vid 18.20. Direkt till Riksdagen för ett möte. Åker från riksdagen 19.30 för att hinna vara med på socialdemokratiska centrumföreningens möte i Norrtälje folkets hus. Kommer för sent, men hinner vara med en stund.

Idag torsdag: Min son väcker mig kl 06.00 och vill att jag läser en bok om Vikingagudar han gillar. Min dotter kommer också och lyssnar. Lång frukost. De ska inte vara på förskolan för än kl 08.30. Tokmysigt. Jobbar i Norrtälje idag och slutar dagen redan kl 16.00. Imorgon ska vi åka till Gotland hela familjen. Jag har en intervju med en lokaltidning där, sen ska vi vara lediga hela helgen.

För övrigt vill jag ge en eloge till eldsjälarna som nu driver Radio Roslagen. Det börjar bli en radiostation att räkna med! Jag var där på en intervju om företagsamhet i fredags. Riktigt rolig och bra intervju!
 

Jag gillar att åka buss och tåg. Jag åker ofta bussen mellan Norrtälje och Stockholm. Man vill inte gärna prata i telefon på bussen, då man stör medresenärer. Det förhindrar en att jobba aktivt. Helt enkelt en möjlighet till lite avslappning. Man vet att man har en timme där man kan komma ikapp genom att läsa handlingar och mejl. När man slöar till sig kan man bara sitta där och lyssna på musik och/eller läsa en tidning eller bok. Eller som nu, släcka det dåliga bloggsamvetet.

Jag har svårt att förstå hur man hinner med att blogga varje dag. Jag försökte verkligen i början, men nu med riksdagsuppdraget är det omöjligt.

Kommer precis från ett möte med representanter från Ryska ambassaden. De har ett ”social år” i Ryssland där de lägger ner extra resurser på socialt utsatt grupper.
Var igår på studiebesök på ett säkerhetsföretag som arbetar fram ett sätt att kontrollera om det finns sprängämnen i exempelvis en vattenslaska. Snart kommer vi att få ta med drycker genom säkerhetskontrollen igen, och då behövs den kunskapen. (Hur många schampoflaskor jag tvingats slänga på grund förbudet att ta med förhållare med vätska större än 250ml, vill jag inte tänka på.)

Veckans bästa var utan tvekan när vi röstade igenom att homosexuella ska kunna gifta sig. Helt absurt att det ska behöva röstas igenom. Jag läser bibeln titt som tätt. Förvisso inte gamla testamentet. När jag läser om Jesus liv, så är den röda tråden kärleksbudskapet. ”Älska varandra”, sa Jesus. Att tro att Jesus, som tog kvinnor som lärljungar i en tid då kvinnor inte ens fick vara ute utan en man vid sin sida, som umgicks med socialt utsatta och den tidens trasproletäriat och på alla sätt utmanade makten, inte skulle acceptera homosexuell kärlek, är ur mitt teologiska perspektiv helt horribelt.

Otroligt att det finns människor som på fullt allvar lägger ner energi på att inte acceptera andra människors kärlek, och deras önskan att manifestera den genom äktenskap.
Efter voteringen var jag ute och käkade tårta med massa folk som firade utanför riksdagen. Härlig stämning.

Veckans märkliga var när jag var på Eriksdalsbadet för att träna. Jag hade aldrig varit där tidigare, men skulle möta upp en vän där som jag skulle träna med. Jag parkerade cykeln utanför huvudingången och gick trappan ner till kassan. Jag frågade en man i kassan hur jag kommer in på gymmet. Han ser osäker ut, men säger åt mig att gå tillbaka till trappan gå upp, ut och runt. Jag gör så. Jag går runt hela badet, ser gymmet utifrån, en trappa upp, men finner ingen ingång.

Jag går tillbaka till ingången till badet och frågar istället tjejen som jobbar i kiosken, då jag inte tänkte gå på niten att fråga killen i kassan igen. Ett varv runt badet räckte. Tjejen i kassan berättar att hon inte har en aning. Jag tänkte just påpeka att hon faktiskt jobbar på badet där gymmet ligger, men kom på att killen i kassan inte heller visste, och höll inte med kommentaren.

Jag frågar ett par ynglingar som passerade. De informerade att man måste passera kassan (där mannen som inte visste står) och gå igenom de tunnelbanelika snurrorna.
Jag frågar en kvinna som också jobbar i kassan var gymmet ligger. Där inne säger hon, och pekar bakom spärrarna. Då vill jag gärna träna, säger jag med ett leende. Då måste du ha kort, säger kvinnan, utan ett leende. Jag vill bara träna idag, säger jag. Jag ska möta en vän därinne. Det går inte, du måste köpa kort, säger kvinnan. Jag försöker fortsätta le när jag påpekat att det kanske kan vara klokt att jag då får chansen att betala för en engångsträning först innan jag förbinder mig för ett år, eller halvår. Jag vill gärna provträna. Och jag betalar självklart för det. Går inte säger kvinnan. Du måste köpa kort. Man får inte träna bara en gång.

Jag berättar att min vän har kort, och jag ska träna med denne, och att det kanske kan vara en förmildrande omständighet. Kvinnan säger att jag tillsammans med min vän kan få gå in och titta i gymmet, men att jag inte fick träna när jag var där inne. Se men inte röra. Betala för att träna en gång, se det går inte för sig.

Ganska speciell regel. Inte lika korkad som den numera avskaffade, att homosexuella inte fick gifta sig i kyrkan, men som sagt, ganska speciell.
 

Ett riktigt bra möte! Det bästa jag varit på, på mycket, mycket länge.

Ofta när man går på möten så går man därifrån utsugen. All energi är borta. Man känner sig som en urvriden disktrasa, där visionerna, initiativen och de radikala förslagen åkte ner i slasken då trasan vreds ur.

Jag har precis varit på KRIS Stockholms årsmöte. KRIS Sthlm som nu bytt namn till X-Cons. Trots att mötet nästan blev en timme försenat, trots att verksamhetsberättelsen inte delats ut så att ordföranden istället läste upp den (ca 20min) så var mötet en energi injektion.

Jag har varit medlem i KRIS i många år. Jag har varit talare på deras möten, och jag har arbetat med deras frågor. Jag har stött organisationen sedan start. Men KRIS har stagnerat. KRIS har tappat mycket av den glöd som gjorde organisationen till Världens bästa brottsförebyggande organisation, vilket de fått pris för. KRIS behöver komma bort från storskaliga projekt som går ut på att växa för fort och för långt ifrån kärnverksamheten. Kärnverksamheten som är och alltid skall vara att hjälpa fångar vid muck. Att vara ute på kåkarna. Att tillsammans med internen planera muckhämtningen, och se till att den genomförs. Att vara en brygga till samhället. Att se till att den som muckar inte återvänder till kriminaliteten. Till brännvinet. Till knarket. Till baxandet. Att stödja tidigare kriminella till ett liv i hederlighet. Det har tyvärr hos många KRIS föreningar hamnat i bakvattnet. Jag tror mycket i detta kommer att tas upp i TV 4´s Kalla Fakta imorgon kväll 19.20 (söndag 30 mars).

Jag känner hur X-Cons hittat tillbaka till grunden och kärnverksamheten. KRIS Stockholm har alltid varit den mest drivande KRIS föreningen med mest muckhämtningar och flest aktiva medlemmar.

Problemet med KRIS Stockholm liksom med alla KRIS föreningar är deras rigida och dogmatiska regler kring substitutionsbehandling. Om någon kämpar mot sitt opiatmissbruk genom substitutionsbehandling så har de inte varit välkomna till KRIS. De har inte fått vara i deras lokaler. Du har inte ens fått ta din medicin som hjälper dig att leva med ADHD och vara medlem i KRIS. Fullständigt galet.

Men nu är det ändrat. X-Cons har ändrat i stadgarna så att även de som substitutionsmedicinerar är välkomna. Det bästa beslutet i KRIS historia. Synd bara att det skulle till en konflikt inom hela KRIS, så att organisationen splittrats innan det skulle komma till stånd. Att ett namnbyte skulle tvingas fram innan organisationen kunde gå vidare och komma fram till den verklighet som är nuets.

Jag är övertygad om att X-Cons kommer bli den del av KRIS som lever vidare och lever upp till utnämningen till Världens bästa brottsförebyggande organisation. De har nämligen insett det fler borde inse, Nämligen att dum dogmatism dödar dem man vill hjälpa. Opiatmissbrukare har en enorm överdödlighet. Substitutionsmedicineringen räddar liv. Nu kan X-Cons vara en aktiv del i att rädda dessa liv. Dogmatikernas tid som ledande inom Svensk narkotikapolitik är på väg mot vägs ände. Äntligen.
 

Barnens dag är satt till en dag i veckan. En dag i veckan som bara är barnens. Då de får bestämma vilka aktiviteter som skall göras under dagen, var och vad vi ska käka osv. Barnens dag brukar falla in på lördagar, som idag. Idag så kunde jag bara vara med halva dagen då jag ska in till KRIS (Kriminellas revansch i samhället. Utnämnda till världens bästa organisation i att förbygga brott!) Stockholms årsmöte kl 15.00.

Idag fyller farfar år, och barnen bestämde att de ville ut i skogen och grilla. De ringer farfar, och han är med på den idén. (Ja, det regnar. Ja det är dyngsurt i skogen. Ja, det är mycket snö kvar i skogen.)

Efter att Tusse (Matteus) och Maja ritat teckningar, ramat in dem och sedan slagit in dem som presenter till Farfar åker vi ut till Estuna.

De bestämmer att vi ska grilla på en plats där vi brukar grilla, längst upp på berget bakom farfar. Maja, som är fyra år bestämmer att hon vill åka vagn upp i skogen. Upp på berget. Hon bestämmer även att hon ska ha napp, vilket hon slutat med för nästan ett år sedan. Jahapp. I med nappen och fram med vagnen. Farfar tycker det är lika bra att passa på så länge hon fåt plats i vagnen. Matteus bestämmer att han skall ha med sig två täljknivar upp i skogen, och att vi ska grilla köttbullar. Ketchupen får inte glömmas.

Nu är det verkligen ett berg vi ska upp på. Och det är verkligen en skog vi ska igenom. Min fru konstaterade snabbt att detta inte kommer gå. Till och med farfar Affe såg lite skeptisk ut. Om någon har prövat att släpa en vagn med en fyraåring i upp för ett berg i tät skog och snöblask vet att det är ett ganska udda och jobbigt projekt. Men har man nu lovat att barnen ska få bestämma, så måste man ändå pröva.

Barnen skrattar och jag flåsar. En mycket svettig stund senare är vi med vagn uppe på berget. Då jag tidigare (under sommaren) tydligt proklamerat för barnen att papper och tändvätska är fusk, så var det nu bara att försöka sätta fyr på brasan. Vi gick in under granarna och sökte torrt ris. Vi lyckades hitta en del mindre blött, och fick på något vis eld på detta. Ni som provat att elda fuktigt granris vet att det ryker ganska friskt. Vedpinnar hade vi tagit med hemifrån.

Efter en del pyssel så brinner brasan. Tusse täljer grillpinnar till alla. Klockan springer på och jag ser att den sprungit på snabbare än vad jag hade planerat. Jag lämnar familj och vagn uppe på berget och kutar ner till bilen för att hinna med bussen. Jag hinner precis. När jag nu tar av mig jackan luktar det som att det är skogsbrand på bussen. Att kläder kan ta till sig så mycket röklukt. Jag som tyckte jag så effektivt höll mig borta från röken när jag tände. Ja, ja. Det kunde vara värre. Jag hoppas de jag möter tror att det är någon ny, jättehipp parfym. Vad är lite röklukt när man har det extrema privilegiet att ha friska barn, och möjligheten att kunna ta tiden att umgås med dem.

Imorgon kompenseras den förlorade tiden då jag är borta på möte idag. Vi försöker hålla helgerna så fria som möjligt från möten och arbete. Vi har en del aktiviteter som vi brukar gå på (simskola, dans, fotboll mm) men vi är noga med att inte göra aktiviteterna till måsten. Det vi gör tillsammans ska vara lustfyllt. Hellre en avgift som betalats för något som inte utnyttjats, än att barnen gör saker de inte tycker är kul, bara för att man ska och har betalat för det. På söndagarna brukar barnen välja mellan brottningslekis, söndagsskola eller bara vara hemma. Söndagsskolan vinner nästan jämt.

Bussen börjar nu närma sig Stockholm, och jag ska hinna igenom lite handlingar också. Så jag slutar här.
 

Igår var det tätt mellan alla möten. Från kl 08.00 till när jag kom hem kl 21.00 så fick man springa för att hinna emellan. Under voteringen som var kl 16.00 röstade vi bland annat bort 50öringen. Ingen däremot. Jag sprang sedan till bilen för att hinna från Riksdagen till Norrtälje arbetarekommuns årsmöte.

Varje år delas Brantigmedaljer ut på Arbetarekommunens årsmöte. Jag fick äran att del ut en av de två Brantingmedaljerna. Den delades postumt ut till min vän och politiske mentor Birger Hallingström.

Birger kom till socialdemokratin i Norrtälje från vänsterrörelsen i Stockholm. Han kom som en frisk fläkt av ideologi och politisk vilja. Han blev ordförande i Norrtälje socialdemokratiska centrumförening.

Birger var den som man alltid kunde fråga om saker. Han var som ett facit. Han tog sig alltid tid. Jag ringde alltid honom när jag var osäker på saker. Han var en trygghet. Han var ett föredöme både som medmänniska och politiker. Han fattas mig och han fattas socialdemokratin. Birger var en fantastisk människa och socialdemokrat. Han om någon förtjänar Brantingmedaljen. Jag tror han gläds i himlen. Hans barn, nu tonåringar, kan vara stolta över att haft en sådan pappa. Jag är stolt över att fått vara hans vän.

Den andra medaljen delades ut av arbetarekommunens ordförande Olle Jansson. Den gick till Mariatta Ukkonen. Mariatta var feminist innan Gudrun Schyman smakat på begreppet. Mariatta har varit drivande i socialdemokratiska kvinnoklubben så länge jag vetat att den existerat. Mariatta har jobbat med och för rörelsen så länge jag kan minnas.
Jag sitter nu på bussen på väg till Norrtälje från Stockholm nu. Klockan är 18.20 och jag kommer inte att hinna i tid till fullmäktigegruppen/månadsmötet på Folkets hus som börjar kl 18.30. Jag kom även försent till länsbänksmötet kl 14.00 på riksdagen då mötet innan drog ut på tiden. Det är lätt att lova att komma på möten. Det är lätt att bli tidsoptimist när man vill vara med på så mycket som möjligt, och inte göra någon besviken. Men alltid lika pinsamt att komma försent.

Dagens påminnelse var när DN ringde och ville göra en intervju inför min födelsedag. Den du. Jag fyller 35år! 35år. Då är man inte lite vuxen. Och jag trivs så grymt bra med att vara just vuxen. Jag säger ibland till andra när jag försöker vara lite lustig: ”du är stor nu, du får bestämma själv”. Men det är just det som är så skönt med att vara vuxen. Att man kan bestämma själv. Jag behöver inte längre (likt miljoner andra) i tonårsångest anpassa mig efter modets nycker eller de sociala regelverkens alla kutymer och regler. De enda egentliga måsten jag har är min familjs måsten. Och dessa måsten är det bästa jag vet. Så de upplevs inte som måsten. I övrigt är jag fri att bestämma själv. För jag är gravt vuxen. Och trivs så enormt bra med det. Jag har med glädje börjat bli det jag var så evinnerligt rädd för som ung. En Svensson. Någon som uppskattar att komma hem på kvällen. Någon som gläds åt det alldagliga och uppskattar tryggheten mer än äventyret. Många säger att de längtar tillbaka till 20-25 årsåldern. Inte jag. En del tokar längtar till och med tillbaka till tonåren. Jag säger: Tack Gud att det är över. Välkommen efterlängtade vuxenhet! Jag ligger i hårdträning för att leva upp till den.
 

Jag var och kollade på ”Che, Argentinaren” idag. Makalöst bra film.

Jag var 20år när jag åkte till Cuba första gången. Jag var där i drygt en månad och läste spanska på universitetet i Cienfuegos. Jag bodde hemma hos en familj som blev mina vänner. De har senare även besökt mig och min familj i Sverige. Min vän Leonel, som är äldsta sonen i familjen, är egenföretagare på Cuba, har nu träffat en Spanjorska och flyttat med henne till Gran Canaria där han nu driver en snickerifirma. Jag och familjen var och hälsade på dem på Gran Canaria förra året. Leonel och jag planerar nu att åka tillbaka till Cuba nästa vinter.

Jag kan inte förneka att jag åkte till Cuba för att jag romantiserade revolutionen. Efter att jag läst Fidel Castros ”Historien skall frikänna mig” bestämde jag mig för att jag skulle åka dit och se ved revolutionen skapat med egna ögon.

Jag har sedan dess besökt Cuba 5-6 gånger. Jag har besökt fängelser, kvinnofridsorganisationer, fackförbund, träffat höga politiker i kommunist partiet, ungdomsförbundet och drösvis med tjänstemän. Jag har träffat opposition, företagare och besökt skolor och sjukhus. Jag har genom Pierre Schoris försorg träffat två av våra tidigare ambassadörer på Cuba.

Jag har i Sverige tagit emot högt uppsatta Cubanska politiker och visat runt dem bland annat i Norrtälje kommunhus, då de inte varit välkomna till riksdagen. Detta var långt innan jag själv var Riksdagsman. Jag har varit på den Cubanska ambassaden vid flertalet tillfällen och träffat olika ambassadörer genom åren.

Jag har vägrat att vägra ha en dialog med Cuba. Jag har fått spott och spe från många olika håll för detta. Jag har en övertygelse om att endast med dialog kan vi stötta Cuba till att gå över till ett demokratiskt system av vår modell.

Jag känner samma avsky som alla andra inför att Cuba har politiska fångar. Men Cuba är mer än bara ett land där det inte går att ställa upp till val som socialdemokrat. Det är mer komplicerat än så.

Jag vet att det är tabu att tycka att Cuba är något annat än bara förtryck. Jag vet att det är politiskt självmord att säga att ingen svälter på Cuba, att deras barnadödlighet är lika låg som i EU länderna, trots att deras grannländer som det är mer relevant att jämföra med har mycket, mycket högre. Det är fel att påpeka att ingen svälter och att analfabetismen är utrotad på Cuba. Att alla har fri sjukvård och fri skola. Jag vet att jag inte borde skriva att Cuba inte bara är ett land som förtrycker sina medborgare. Jag vet att jag inte borde skriva att det inte är så enkelt som svart och vitt. Men sådan är verkligheten.

Men min övertygelse är att vi likt på Olof Palmes tid ska ha en dialog med Cuba. Att vi genom att öppna för handel och utbyte kan stötta det Cubanska folket till att inte hamna i en situation som drabbade Sovjetunionens folk efter kommunismens fall. Jag ser det som en plikt att vi i den internationella solidaritetens tecken skall se till att landet faller mjukt, och kan landa i en situation där de faktiska positiva delarna av revolutionen kan räddas kvar när Cuba omsider övergår till kapitalism.

Jag var som sagt och såg filmen ”Che, Argentinaren” idag. Det var den bästa film jag sett på väldigt länge. Jag har som yngre läst Ches dagböcker, hans böcker om gerillakrigsföring och en hel del politiska skrifter. Jag vet att det kan framstå som stolligt att ha gjort det, men jag tror att det är nyttigt att inte bara läsa en sidas tolkning av landets historia.

Det var fantastiskt att se hur dessa har filmatiserats, utan att censurerats av politisk korrekthet. Jag vet att jag har färgats av alla mina resor till Cuba, och alla mina möten med det fantastiska, gästvänliga och kärleksfulla Cubanska folket. Jag vill rekommendera alla som har en nattsvart bild av Cuba, att resa dit. Och om de inte vill rasera sina förutfattade meningar om att allt vad revolutionen gjort är av ondo, så gå åtminstone och se filmen. Kanske den kan ge sug efter att få en mera nyanserad bild av Cuba och landets unika politiska historia.

(Och ja, jag vet att Cuba stavas med K på svenska. Jag vill bara vara lite världsvan och skriva med C. Alltid retar det någon. Det gissar jag förövrigt att den här bloggen kommer göra i vilket fall..)

Kontenta: Endast med dialog kan vi stödja det Cubanska folket.

Kontenta två: En svart/vit bild är enkel och bekväm att ha, men intellektuellt och politiskt förödande.

Kontenta tre: Filmen var grymt bra!
 

Igår. Sol och vår. En snödroppe tittade fram, och solen värmde. Jag tvättar raggarbilen, laddar batteriet och får igång den utan problem. Stereon på med Backyard Babies "Degenerated". solbrillor på. Känner mig stenhård. Kliver av i Norrtälje och går in och tränar.  Kommer ut i snöslask. Solbrillor av. Men va f.... Fått en parkeringsbot. Får med nöd och näppe igång bilen. Batteriet har laddat ur. Något knas med generatorn. tillbaka i garaget så ser bilen ut som någon rullat den i lervälling. Känner mig inte lika hård längre...

Idag är en bättre dag. Jobbar med ett förslag på arbetsmaknadspolitisk åtgärd. Planerar inför studiebesök och en föreläsning i veckan. Håller samtidigt på att rodda ett projekt om fångarnas förtroendeman på utsidan. En form av fångarnas ombudsman. Jag ska lägga förslaget till KRIS och se vad de tycker. Det behövs en påtryckar organisation eller liknande som gör att det verkigen sker behandling på våra fängelser, så att de enorma summor pengar som satsas faktiskt kommer skattebetalarna tillgodo genom rehabiliterade fångar som slutar begå brott. Kl är 16.00. Har bara ett möte kvar, sen tid med familjen.

På bussen från Stockholm hör jag ett samtal: En vuxen (troligen en mamma) säger till en tonåring (kan vara runt 15år) ”..men då måste du välja dina vänner bättre..”

Jag känner så väl igen den formuleringen. Såväl myndighetspersoner som lärare och andra vuxna har sagt liknande saker till mig hur många gånger som helst under min uppväxt. Som om man kutar runt och pekar ut folk och säger ”du där. Kom hit. Du är härmed utvald att bli min kompis.”

Vänner får man utifrån vilka sociala sammanhang man hamnar i. Växer du upp bland strulfolk är risken stor att du blir en strulig en. Växer du upp bland fotbollskillar, så är risken stor att du blir intresserad av fotboll och en fotbollskille.

Och gillar du fotboll, och någon bestämmer att du skall flytta, så kommer du snabbt hitta nya fotbollsintresserade som du lär känna. Du dras till folk med samma intresse.
Detta gäller även strulfolk. Man finner sina gelikar. Kaka söker maka. Jag kom från Gotsunda till Norrtälje. Mina intressen var strul. Gissa vilka jag sökte mig till.

När jag började på Lommarskolan så gick jag vissa delar av tiden i det som då kallades specialklass. Man hade kommit på den geniala idén att ta alla jobbiga ungar och stoppa i samma klass. Oavsett om de gick i sjuan, åttan eller nian. ”Ihop med dem, och ta bort dem från de andra”. Detta var himmelriket för en osäker 13-åring som mig. Jag behövde inte leta/välja vänner. Jag blev sammanförd med dem av vuxenvärlden. De visade vilka jag hörde ihop med. Påpekade som så många andra gjort innan dem vem jag var, och var jag hörde hemma.

Det var ett härligt gäng. Rökrutan var utanför fönstret och vi hoppade ut genom fönstret för att röka när vi tyckte det var tråkigt, och det var ju inte för att vi tyckte skolan var sådär megakul som vi gick i den där klassen. Mycket rökruta blev det. Och vi lärde mycket av varandra.

Det är en anledning till varför jag förordar andra lösningar än fängelse. Man lär mycket av varandra. Stoppar man ihop en haschrökare och en biltjuv, så är risken ganska liten av biltjuven skäller ut haschrökaren för att han röker hasch, och försöker få honom att sluta med det. Risken är däremot ganska stor att biltjuven lär haschrökaren att sno bilar. och risken är ganska stor att nästa gång biltjuven snor en bil så är han pårökt. Han har troligen också fått lära sig något.

En ödets ironi är att flera av de jag lärde känna i specialklassen på Lommarskolan är fortfarande mina bästa vänner. Det har varit en krokig väg från specialklassen på Lommarn till vuxenlivet. Många volter, gropar och demoner har korsat våra vägar dit, men nu är vi där. Några av de vi växt upp med, som vi räknat som bröder, kom inte hit med oss. De gick före till himlen. Några ”valde” att inte växa vidare alls, utan stannade med demonerna.

Men vi är där nu, vi fem från specialklassen. I vuxenlivet. Tre är egenföretagare med anställda. En är snart gymnasielärare, och en har ett välavlönat och kvalificerat arbete inom industrin där han också vidareutbildat sig. En bor i stort radhus i en finare del av Stockholm, en i en stor villa tre mil utanför, en i bostadsrätt. Jag och gymnasieläraren bor snart grannar.

Vi är fem som visar att det går att vända. Bara för att man föds fattig och växer upp med strul och taskiga förutsättningar, så behöver det inte gå åt pipan. Klassamhället har sina svaga punkter. Och det är dessa jag försöker utnyttja för att bana väg för fler som vill klippa sina bojor. Jag kämpar för att visa vägen för de som föds ute i marginalen, de som fått folkhemmets dörr i ansiktet. Jag har kartan tillbaka. Jag vågar påstå att jag kan kopiera nyckeln till folkhemmets dörr, och se till att även de utan guldsked i munnen ges förutsättningar att köpa en kåk och en Harley. Det har fyra av oss fem gjort. Den femte gör det inte för att han inte har intresse för motorcyklar.

Socialdemokrati har inte som målsättning att göra alla lika, eller att alla ska tjäna lika mycket pengar. Socialdemokrati ger människor förutsättningar och så lika villkor som möjligt. Målet är att alla ska starta från samma startlinje när man springer iväg, och på vägen till sitt eget mål efter ens egna förutsättningar, ges möjlighet till sina bästa stämningars längtan.

Vad gällande uppmaningen att välja sina vänner bättre: Jag valde inte mina. Vi blev sammanförda. Och jag är väldigt tacksam för det.

Kontenta: Klassamhället går att ändra och till slut krossa. Det sociala arvet går att bryta. Oavsett hur omöjligt det kan kännas ibland.
 

Kontenta 2: När du bryter, när du rör dig från ett läge till ett annat. Glöm inte var du kommer ifrån.

Jag lyssnar nästan jämt på min numera splittrade favoritgrupp Rage Against The Machine i lurarna när jag tränar. När deras första platta kom för typ 15år sedan var det som att hitta hem musikaliskt. Äntligen musik som träffade.

Rage Against The Machine får mig på humör. När de sjunger om att ”anger is a gift”, så har jag alltid tyckt att de satt huvudet på spiken. Det är utifrån ilskan min politiska drivkraft kommit. Att kämpa mot orättvisorna. Mot klassamhället. Det har varit ilskan mot system som cementerat utanförskap och marginalisering drivit mitt engagemang. Ilskan mot att se att vissa förfördelas. Det är ilskan som får mig att hellre agera en gång för mycket än en gång för lite. Det är ilskan som gör att jag hellre gör tio saker, och får ångra två, än jag sitter bredvid och glor på när skit sker, och jag kanske kunde göra något åt det.

Men samtidigt som ilskan varit min bästa vän, har den också varit min största fiende. Det har varit min ilska som försatt mig i många dåliga situationer under min uppväxt. Och även under min tid som vuxen. Jag är ofta arg på folk. Jag tänker elaka tankar som grumlar mig. Det är här Rage Against The Machine inte har rätt längre. Ilskan är då inte längre en gåva, utan ett ok att bära.

När man jobbar mot sina demoner i 12-stegsmodellen, så jobbar man i det fjärde steget mot den formen av ilska som blir just ett ok att bära. Den som grumlar. Den som går över i hat och harm. I fjärde steget gör man en ”harmlista”. Man listar personer, företeelser, principer, institutioner, ja allt som skapar och har skapat harm hos dig. Sen ska man gå vidare och dela upp dessa i kolumner, i orsaker och vad det är hos mig som gör att jag känner mig så hotad så jag börjar harmas och hata. Är det mina ambitioner som hotas av denna person eller denna företeelse? Är det min materiella trygghet, det sexuella, eller min sociala trygghet? Man jobbar för att få fram roten, så att man kan dra upp den. Jobbar utifrån och in. Varför är jag lack, harmfull och till och med hatisk? Vad är det egentliga knaset? Problemet ligger ju hos den som harmar och hatar. Dennes falska stolthet, rädslan för att någon ska ta det som är ”mitt”.

Man mår inte bra av att bära på harm. Man stänger ute kärleken. Harmen gör vardagen grå och färglöst. Hatet tär på själen. Man stänger ute det fina och varma när man hatar och är lack. Och rädd. För det är alltid rädslan som skapar hatet och harmen. Min övertygelse är att man bara förlorar på hatet och harmen. Man ödslar energi. Man skapar en energiförlust. Man tappar energi man skulle kunna ge till sina barn, sin fru eller till engagemang som genererar något positivt.

Energi är ett mångfacetterat begrepp. Hat är en energitjyv. Hatet stjäl energi, men energin kan aldrig riktigt gå förloras. Den kan vara negativ, men den försvinner inte.
Jag gör nu en extremt långsökt parallell till den energipolitiska miljödebatt som blossat upp.

Vetenskapligt kan man säga att den energi som finns i materien är lika med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. Det är en lag som säger oss att energin är oförstörbar. Jag läser i Per Åhlströms bok ”tänk kallt” att den lagen även kan heta e=mc2.

När vi producerar energi genom olika kemiska processer, så skapar vi egentligen inte energi. Det vi gör är att omvandla redan existerande energi på olika sätt. När jag om sider får igång min hoj som nu står och läcker olja, så omvandlar den kemiskt bunden energi till värme och rörelseenergi. På liknande sätt omvandlar atomkraftverk atomkärnor till rörelseenergi som sen går vidare och slutar som elenergi efter en process som jag inte helt begriper.

Jag filosoferade om hatet som en energiförlust tidigare. När det gäller energier och förluster av kemisk energi så finns det inga egentliga förluster. Inget försvinner. Det du stoppar in i form av bensin i min hoj, kommer alltid ut i form av värme och rörelseenergi. Det jag kan uppleva som förlust är bristen i kapacitet i min gamla HD motor. Den borde kunna trolla fram bra mycket mer rörelse framåt än vad den gör. Den kunde ha en bättre verkningsgrad. Min HD producerar mycket värme (och ljud), men inte lika mycket ”nyttig energi” som till exempel en nya japansk motorcykel gör (nu svär jag i kyrkan).

Den spillvärmen som min HD genererar skulle kunna användas mer effektivt. På samma sätt skulle spillvärmen från våra pappersbruk kunna användas på ett effektivare sätt. Eller våra jernverk eller kanske framförallt våra kärnkraftverk. Att vi inte använder spillvärmen från våra kärnkraftverk är anledningen till stolligheten att vi eldar miljöfarlig kol i Värtaverket för att värma bostäder i Stockholm.

Jag undrar hur mycket vi skulle kunna effekt och energispara genom att använda oss av spillvärme från alla fabriker och verk i Sverige? Jag tycker att miljödebatten ofta förenklas till att bli ett ja eller nej till kärnkraft. Vi glömmer att se till hur vi ska maximera ”nyttig energi” och minimera produktion av energi som bara släpps ut, utan att driva varken amerikanska hästkrafter eller värme i någons hem.

Kontenta 1: Slöseri med energi är slöseri, oavsett om det är i hat eller spillvärme.

Kontenta 2: Det gick sådär att knyta ihop början med slutet på den här bloggen, då den blev något helt annat än den orgie i musikrekommendationer den var tänkt att bli. Hur som helst är Rage Against The Machine det enda splittrade band vid sidan av Just D jag skulle gå och kolla på om de återförenades.

Stoppa ner handen i kokande vatten. Det gör ont. Det gör precis lika ont på ett djur.

På Scans slakterier, dit grisar kommer efter ofta långa och plågsamma resor, har det nu åter visat sig de mest fruktansvärda missförhållanden.

De slakterier som skållat levande grisar misstänks nu för brott mot djurskyddslagen. I både Luleå och Kristianstad pågår förundersökningar och åklagaren Lars Magnusson vill ge Scan en företagsbot. Enligt åklagare Magnusson hade Scan sparat in på den tjänst som skulle kontrollera att grisarna var bedövade och avlivade.

Levande, fullt kännande, upplevande varelse som det gör lika ont på som dig och mig, har kokats levande. Ångesten och smärtan hos en gris är inte mindre bara för att grisen är en gris. Detta händer för att Scan sparar in på en tjänst. Då får de eventuellt böter. Stäng skiten säger jag.

Margaretha Thorgren, Scans informationsdirektör citeras i Aftonbaldet:
– När det gäller ökad effektivitet på våra slakterier så får det aldrig innebära en försämrad djuromsorg. Det är jätteviktigt, säger hon till Ekot.”

Jätteviktigt säger Margaretha från Scan. Jo, tjena.. Hade djuromsorgen varit prioriterad hade detta aldrig hänt. Hur många grisar som egentligen kokats levande vill jag inte tänka på. Mörkertalen kan vara hur stora som helst.

Jag äter kött, och jag vill kunna fortsätta med det. Men då måste djuromsorgen komma främst. Jag vill äta kött som är både gott i munnen och i samvetet. Jag vill äta kött från frigående grisar, som varit både inne och ute. Och de ska ha mist livet på plats. Det går att lösa med mobila slakterier som kommer till de små ekologiska gårdarna som bryr sig, och ser till att grisen får ett värdigt liv. De stora köttfabrikerna och slakterierna måste avvecklas. Det är inte värdigt människan att vara delaktig i andra varelsers lidande på det sätt som dessa fabriker och slakterier genererar.

Verkligheten är dock den, att nästan alla de grisar som finns i Sverige, finns bara för att vi ska äta upp dem. Det är bara därför de föds upp. Vi har få bönder som föder upp grisar för att kela med eller bara titta på.

Jag skulle hellre ha ett kort liv, hyfsat lyckligt, ett liv utan lidande, än inget liv alls. Jag ser inga problem i döden. Det är lidandet jag vänder mig emot. Det jag säger är att alternativet för våra farmade grisar hade varit att inte finnas alls om vi inte valt att äta upp dem. Alternativet att inte finnas alls hade dock blivit mitt val, hellre än att ha ett liv i lidande för att sedan möte döden genom skållning. Men det är vi människor som bestämmer hur våra grisar ska ha det.

Jag kräver bara att vi följer lagen som säger att ”djuren har rätten till sitt naturliga beteende”. Ger vi grisarna rätten till sitt naturliga beteende, och ser till att vi inte utsätter dem för lidande, så äter jag gärna upp dem sen. Det hade varit mitt val att finnas till ett tag, och ha det hyfsat bra och sedan möta en icke plågsam död för att sedan bli uppkäkad, än att inte finnas alls.

Jag är övertygad om en sak: Om de djurfabriker och de slakthus vi nu har, hade glasväggar, så vi fick ta del av lidandet, då hade de flesta av oss valt bort att äta kött därifrån.
 

Kontenta 1: Lokala ekologiska gårdar med frigående djur vill vi ha.

Kontenta 2: Mobila slakterier som gör att djuren slipper transporteras vill vi ha.
 

Jag skulle skriva om narkotikapolitik nu, men är så trött så att ögonen håller på att ramla ur skallen. Tokstressig dag.

Jag ställer mig istället frågan om det här med bloggande är min grej. Jag gick ut hårt med att skriva varje dag. Det tar ändå en stund att skriva, och det är inte någon mening om man bara skriver nonsens. Jag vill att det ska vara rakt, ärligt och samtidigt politiskt intressant. Jag pallar inte skriva politiskt korrekt, och jag pallar inte vara någon jag inte är. Det kan både bli fel och för utlämnande. Och det tar både tid och energi.

Det kanske också är så att man ska "sluta på topp". Jag lyssnade med webbkillen på Norrtelje Tidning, och han informerade att jag toppat med runt 5000 läsare. Det är tydligen ganska hyfsat i bloggvärlden.

Jag kommer hur som helst forsätta denna vecka ut, kanske inte alla dagar, men nästan. Så frågan är blogg eller inte blogg. Vad tycker ni?

Tänk dig in i en situation när du för att få din medicin tvingas låta någon rota i din mun. Någon med en plasthandske tar sitt finger och kör runt det i käften på dig. Tänk dig att du även kan tvingas klä av dig kläderna, utstå de mest intima frågor och ifrågasättas in i minsta detalj. Visst skulle det vara märkligt? Särskilt om det råkar vara en medicin som är livsviktig för dig. En medicin du inte kan leva utan. Kanske viktigare än vad insulin är för en diabetiker.

Det här är ett exempel av hundratals när det gäller vad tidigare heroinister som via substitutionsmedicinering är på väg tillbaka till samhället kan få stå ut med. Självklart ska det vara god kontroll av alla läkemedel som är beroendeframkallande, med det får inte gå ut över patienterna på ett sätt så att rehabiliteringen blir drabbad.

Jag har flera gamla vänner som substitutionsmedicinerar. De berättar historier som är minst sagt häpnadsveckande.

Jag kommer i morgondagens blogg gå igenom ett exempel på hur det kan vara att vara underkastad de regler som vissa kommuner och landsting har för att delta i ett substitutionsprogram. Ett exempel som Svenska Brukar Föreningen där jag är stödmedlem gått vidare och polisanmält.

Svensk narkotikapolitik är ett ämne som berör väldigt många. Många fler än vad man tror. De flesta har någon form av relation till beroende. En släkting som är alkis. En kompis som börjat röka brass. Alla drabbas på något sätt av missbruk. Vissa hårt genom eget missbruk eller någon nära anhörig som missbrukar. Andra lättare genom ett inbrott i hemmet, en stulen cykel eller plånbok. Men missbruket berör nästan alla.

Jag kommer att jobba stenhårt med narkotikafrågan. Jag kommer göra vad som står i min makt för att svensk narkotikapolitik ska vara både verklighetsanpassad och effektiv. Det finns mycket att göra. Det finns många liv att rädda, och enorma samhällskostnader att spara.

Jag kan i efterhand erkänna att jag var rätt. Jag stod där på trappan vid riksdagens huvudentré och var rädd. Rädd för att alla skulle stirra på mig. Rädd för att ingen skulle titta på mig. Rädd på ett sätt som inte är jag. För jag är inte rädd. Hela min grej är att inte vara rädd. Och nu var jag det.

När jag klev in så bryter den underbara vakten i vaktkuren ut i ett stort leende: ”Hej, välkommen tillbaka! Nu blir du här på riktigt. Inget mera ersättare in och ut.” Jag står och pratar en stund med vakterna. Jag har alltid trivts med vakterna. Skämtsamma och raka. Inget påklistrat, utan raka puckar.

Väl inne i bankhallen springer jag på ett tidigare statsråd. ”Hej Janne, Hur är det? Kom förbi mitt rum om du behöver prata. Du har mitt nummer om det är något.” Det är som om en stor bit av den enorma cementklump som befinner sig på min bröstkorg faller av och gör det lättare att andas.

Jag går via kulvert till den våning där jag har mitt rum. Väl på plats faller ytterligare en bit av cementklumpen bort. Jag välkomnas av riksdagskollega, efter riksdagskollega på Stockholms läns bänken. Inga onda ögon. När jag för det på tal, så får jag svaret: Du gjorde fel, men det är nu utagerat. Nu måste vi se framåt. Nu är det för dig att kämpa för att återuppbygga de delar av ditt politiska förtroende som blivit kantstött.

Jag går in till ett annat tidigare statsråd som jag har stort förtroende för och pratar lite. Han ger mig rådet att gå och fika. Fika? Säger jag. ”Jag vet hur det är” säger han. Man tror att alla tittar på en. Att man är världens centrum. Att det är en själv alla pratar om. Man får för sig att folk hejar konstigt. Brukar han inte heja högre i vanliga fall? Brukar inte hon kramas hårdare? Beter de sig annorlunda? Han beskriver exakt min känsla. Fly inte säger han. Lås inte in dig. Prata med kompisarna. Jag gör som han säger. Jag går till tidningsrummet och träffar folk. Många, inte bara partivänner kommer fram och hälsar. Söker kontakt. Frågar hur det är. Välkomnar tillbaka. Cementblocket krymper.

Vid voteringen kommer en leende partiledare från ett annat parti fram, alltid lika trevlig. Vi träffas på gymmet ibland. Vi pratar lite och han hälsar välkommen tillbaka. På vägen ut från voteringen, springer jag in i en före detta partiledare. Jag frågade honom halvt på skämt, halt på allvar om han skickat några förböner till mig när jag haft det tungt. ”självklart” säger han, ”det är därför du är tillbaka.”

Cementblocket väger lätt nu.

Jag gör sedan intervjuer med radio P4 och P1. Gå gärna in och lyssna på dessa på www.sr.se De intervjuerna hoppas jag sätter punkt för den här tråkiga historien.

Nu satser jag 100% på mina politiska frågor. Jag kommer snart släppa ett förslag till arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Jag kommer med samma kraft som tidigare arbeta med socialpolitiska frågor för att göra det lättare för utsatta grupper.

Jag ska fortsätta arbeta för en sund, fungerande och verklighetsförankrad narkotika politik.

Jag kommer fortsätta kämpa för ett förbättrat djurskydd och en miljöpolitik värd namnet.

Och jag tänker sluta vara rädd, för det är inte min grej, lika lite som att hyra ut lägenheter. Jag ska inte hålla på med något av det.
 

När jag går in på toaletten på gymmet, sitter det en skylt på spegeln: ”Om det är kris finns tamponger att köpa i receptionen”. Jo visst är det kris alltid, tänker jag. Men frågan är vad jag ska göra med tampongen?

Imorgon är min första dag i riksdagen som ordinarie riksdagsledamot, då jag ska ersätta Pär Nuder. Pär Nuder är en av partiets skarpaste hjärnor och en av de mest briljanta politiker vi har i Sverige. Jag kan givetvis inte fylla Pärs plats. Som tur är så är det inte så det fungerar. Min roll blir min egen. Jag behöver inte mäta mig med Pär.

Min start kunde ha blivit bättre. Om ni läser tidigare bloggar, särkilt då ”Post-postparlamentariskt stressyndrom” från den 23 feb, så framgår det hur jag saknat riksdagsarbetet. Jag kommer nu lägga all energi och kraft på politiken. Jag ska göra allt vad som står i min makt för att återerövra det förtroende jag tappat genom blocket annonsen om lägenheten.

Jag är fortfarande häpen över att en blocket annons, oavsett hur korkad den var, kan generera ett sådant massmedialt tryck. Men och andra sidan blev det en 40-sidig bilaga när prinsessan berättade att hon skulle förlova sig. Det säger en del om hälsotillståndet för vissa tabloider. Verkligheten säljer inte. Katastrofer, sex och kaos gör det. Finns det inga för dagen så skapas de. Och pallar man inte skapa en katastrof så kan man ju alltid hitta på något om kungafamiljens liv.

Apropå media:

I min lokaltidning, dvs där du läser det här bloggen,  finns en topp 5 i mest lästa och kommenterade nyheter.
1) Om mig.
2) Om mig.
3) Om en permobil som åkte ner i ån.
4) Om mig.
5) Om mig.

Det känns som om många önskade att jag satt i den där permobilen. Det är jobbigt att vara jag just nu. Men som Alva Myrdal sa: ” det är inte värdigt människan att ge upp”.
Och det tänker jag inte göra. Men Gud vad jag ångrar den där annonsen.

Apropå annonsen på gymmet om att tamponger finns att köpa i receptionen vid kris. Jag funderar att köpa på mig ett storpack.

 

Det var så mycket att stå i. Journalister ringer. Möten ska planeras och genomföras. Telefonen ringer hela tiden. Mail-boxen är full.

Jag tänkte först strunta i det. Jag skäms för det nu. Jag var så uppe i mina egna problem, min egen ångest att jag tänkte låta bli att åka. Som tur var kom en vän som hämtade mig på kontoret. Det var han som fick vara stark den här gången.

Vi åker från Norrtälje och möter upp våra två andra vänner vid Danderyds sjukhus, och tar deras bil.

Det gick väl fort, på vägen dit idag. Min vän som kör har en Dodge Charger med vinterdäck. Bredställ. Det blir lätt så när vi kommer tillsammans. Vi känt varandra längre än vi inte gjort det. Alla trodde vi att vi skulle komma för sent. Vi har nog alltid gjort det när vi varit tillsammans. Kommit för sent. Men inte den här gången. Med tio minuters marginal parkerade vi vid första kapellet på Storkyrkogården.

”Samma låt” tänkte jag när sista låten spelades. Björn Skifs. Så väldigt lite dig och mig, men ändå så delar vi den låten på en av de stora saker man gör i kyrkan. Du dog, och begravdes till den. Jag Gifte mig med min fru till den.

Du var alltid med. Aldrig i bakgrunden. Utan aktivt. Väldigt aktivt. Du var en av de aktivaste människorna jag kände. Satt aldrig still. Du levde ditt liv så. Aldrig riktigt stilla. Hela barndomen i fosterfamilj. Tonåren och lite till med oss. Du blev tidigt pappa. Men demonerna släppte inte taget i dig för det. Du kom iväg en tid. Du fick hjälp att slå tillbaka demonerna. Jag tror sinnesrobönen hjälpte. Jag fick den känslan när du ringde i somras. Du mådde bra då. 12-stegsmöten och kärlek från dina barn.

Men demonerna såg när tiden blev för stilla, och vardagen för vardaglig.

Nu sitter vi här. Fyra killar. En för lite. För du ligger ner. I en kista.

Sista fem åren såg vi fyra inte mycket av dig. Du dök upp då och då. Som i somras. För att försvinna igen, och inte komma tillbaka.

När vi ses nästa gång, då är vi på ett ställe där demonerna inte når dig, där de inte kommer in.
 

Åk iväg med familjen säger vännerna. Ni måste ta det lugnt någonstans.

Vi åker till Uppsala, till morsan.

Jag åker ner till Gottsunda centrum för att handla. ”Tjena mannen, är det tungt?” säger en gammal bekant jag möter. ”Vill du hyra en lägenhet?” Säger jag med lite galghumor. Vi skrattar ihop. Det var skönt. Det var länge sen jag skrattade.

Jag går förbi butiken Super price, den som ligger på väg ner till badet. De säljer vinteroveraller till barn för 79kr. Sveriges billigaste butik? Gottsunda är fantastiskt. Jag vet inte riktigt hur det funkar, men där man växt upp där finns alltid en del av hjärtat kvar.

Jag gillar kyrkan i Gottsunda. Det kanske är en av de fulaste kyrkorna som finns, grisrosa i lite frikyrkostil, men jag gillar den.

Jag älskar gångarna. Bostadsgångarna bakom Gottsunda centrum, Valltornsvägen. Vi brukade jämt sitta nere och tjuvröka där när jag var i tioårsåldern. Då var det öppet ner till källarplan i vissa trappoppgångar. Nu är det galler. Jag ser det när jag går runt. Jag vet inte riktigt varför jag tog den svängen. Jag känner mig hemma där. Trygg på något sätt. Även om minnena därifrån inte direkt borde förknippas med trygghet. Det är mycket som skiljer sig från när jag bodde i Gotsunda. Gångarna är renoverade. Taket har inte knogspår. Dörrarna inte spruckna som de ofta var förr, av sparkar och annat. Hela centrumet har förändrats, renoverats. Statyerna är borta. De var av trä. De fick trämask och ruttnade sägs det. Där satt vi alltid och rökte. Lärde varandra trix. Slöjan. Ringar. Att dra halsbloss med starka cigg och säga mamma när man suger ner röken i lungorna. Jag vet inte varför man just skulle säga mamma. Men extra starkt blev det i alla fall i lungorna.

En gammal Gottsunda kompis som kallades för stortå, eller för sloken (för att han hade långa stortår och stor näsa) har nu barn i samma ålder som mina, och han pratar alltid gott om Fyrishov. Så jag och min som åkte dit. Dottern är och rider med min mamma och min fru.

När vi går in på Fyrishov, kommer två tonårstjejer fram. 15-16år. Den ena tjejen säger till den andra, samtidigt som hon tittar på mig ”shit, det är Jan Emanuel, han är kändis, är grymt rik och har tjockt med hus.” Får jag din autograf? Säger den andra tjejen. Jag också säger den första. Eeee… Visst säger jag. Och skriver.

Det var länge sen jag skrev en autograf sist. Och inte var det då för att jag var rik och hade många hus. Livet är ganska konstigt.

När vi kommer hem ser vi på Parlamentet. I en sketch säger de ”vi försökte få tag på Jan Emanuel, men det gick inte, han hade hyrt ut sin telefon för 5 000kr”. Jag har inte skrattat på ett tag. Nu gjorde jag det. Så tårarna rann.

Det känns som att jag är på väg upp på knä, från liggande i fosterställning med sparkar haglande. Hela mitt liv har präglats av att bli uträknad, och komma tillbaka på nio. Jag ber till Gud att det kan bli så den här gången också.

(Dagens bloggtips: http://www.eriklaakso.nu/?p=1171 )
 

Det är märkligt det där, att när man tror att saker inte kan bli värre, så finns det alltid en nivå till.

Jag har använts som en mänsklig spottkopp under den sista tiden. Oavsett hur korkat, omdömeslöst och dumt det var att sätta ut annonsen om lägenheten på Internet så känns det som att proportionerna har glidit iväg lite..

Löpsedeln på Aftonbladet står att läsa ”JAN EMANUEL UTSKÄLLD” med en inklippt bild på mig med citatet ”jag ångrar annonsen så det skär i kroppen”.

På mittuppslaget ägnas två sidor med text och en jättebild på mig. Bredvid finns en liten spalt (en tiondel så stort utrymme) om vår finansmarknadsminister som tjänat 72 miljoner på att sälja sitt bolag till AP-fonderna som han själv styr över som minister.

Dagarna innan så har ni säkert själva läst helsida på helsida. Och hur jag gått från stående till liggande.

På Google finns 84 600 träffar på mig. Alla dagstidningar har haft mig som en av huvudnyheterna. Jag vill påminna om att det pågår krig, skövlig av regnskogar och svältkatastrofer runt om i världen. Men i Sverige är en företagare och politiker huvudnyhet för att han satt ut en urbota korkad annons.

I Gotlands Allehanda skriver nya chefen och ansvarig utgivare han kommer ihåg mig från 90-talet, i sin tidning ”I början av 90-talet gick ett spöke genom Visby. Det var nog få som verkligen hade sett honom, men vi var desto fler som hade hört ryktena om hans existens: "Uppsala-Janne", fastlandskompis med den ökända Gotlandsgangstern "Gråbo-Janne", och minst dubbelt så farlig som den senare. Jag vet inte hur mycket sanning som egentligen gömde sig i hans ruskiga fajterrykte, men existerade gjorde han: i vuxen ålder fick jag veta att "Uppsala-Janne" egentligen hette Jan-Emanuel Johansson och numera var Robinsonkändis och riksdagsman.”

Vi är tillbaka på 90-talet för att hitta fler skandaler kring mig. Jag har aldrig dolt min bakgrund. Så kör på.

Jag tar att vara spottkopp. Jag tar att förödmjukas offentligt, jag klarar att ta emot sparkar i liggande position. Jag tar att man letar tillbaka sig 10-15år för att finna mer att virke att elda på hatbrasan med. Jag tar att man hånar att jag fått söka psykhjälp när det varit allt för tungt med ångesten. När nattens alla minuter kan räknas i vakenhet. Där varje minut är en pina. Där psyket spelar kroppen spratt, så den får svårt att andas. Jag tar det.

Men när huggormars avföda offentliggör mitt och min hustrus äktenskapsförord, när fotografer och journalister står utanför vårt hus, knackar på och tittar in genom våra fönster, då de får min fru och mina barn att gråta, då de mest oskyldiga till min lägenhetsannons drabbas, då är det nog.

Jag har bett om förlåtelse. Jag krälar i stoftet och funnit mig i rollen som spottkopp. Men skona dem som inte gjort något.
 

Kl är 02.25 och jag ligger vaken och mår sådär dåligt som bara Majakovski kan beskriva. Jag kommer på att jag måste ringa och prata med någon. Jag vill inte ringa och väcka någon polare eller familj. Jag tänker att det kanske är i lägen som denna man ska prova på att prata med ett proffs. Jag ringer 118118 och frågar efter psykjouren i Stockholm, dom kopplar. Jag hamnar hos telefonsvararen på Carema Care som säger åt mig att ringa imorgon. Carema Care är en av mina största konkurenter. Ödets ironi?

Kontentan? Jourhavande präst svarade och läste en förbön. Jourhavande medmänniska sa åt mig att det är ok att ångra något man gjort, även om det man gjort inte strider mot några lagar eller annat. Och även om man kan förklara handlandet med krass företagslogik.

Och jag gör det. Jag ågrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen. Onödig, olämplig och osmart. Jag skulle kunna hugga av ett finger för att ha den ogjord.

Jag ber inte om urtsäkt. Jag säger förlåt.

Sådär ja, nu har det rullat igång. Jag måste förklara tydligt vad som hänt, så det inte uppstår ytterligare missförstånd och moralpanik på fel ställe.

Jag köpte en dyr lägenhet innan valet 2006 som jag tänkt att bo i när jag har mitt riksdagsuppdrag. Vi gjorde historiens sämsta val i Stockholms län, och jag som stod på en såkallad säker plats, hamnade utanför. Jag har kunnat använda lägenheten i företaget då vi har verksamhet i Stockholm, men den har oftast stått tom och kostat pengar.

Jag har en enskild firma varifrån jag tänkte försöka hyra ut lägenheten till företag och dess företagsrepresentanter, diplomater och så vidare. Som företagare måste jag se till att få in ekonomi. Att ha en tom lägenhet är kapitalförstöring. Därför satte jag in en annons på Blocket. Jag satte in annonsen som företagare för att täcka utgifter samt få vinst i företaget. Det är ett måste, oavsett politisk hemvist då du driver företag, att det ska gå med vinst.

Jag försökte veckovis hyra ut min lägenhet via mitt enskilda företag, till företag som har råd att låta sina anställda bo dyrt. Det är inte olagligt, det går inte emot några regler och det är inte moraliskt förkastligt. Inte hyra ut till vanliga människor. Bara korttidsuthyrning till företag som har råd.

Om jag hade försökt klämma en familj, eller en privatperson på en månadshyra som jag satt oskäligt högt, så vore det moraliskt förkastligt. Jag hade till och med kunnat bli stämd och hamna i hyresnämnden. Men nu är fallet inte så.

Mitt aktiebolag Svensk samhällsutveckling AB, äger ett hus i Visby som tidigare varit ett elevhem. Vi har tidigare hyrt ut det för 10000kr/mån kallhyra (ca 130kvm) under vintertid, men vi var slarviga med vilka vi lät bo där, och det blev ett väldigt slitage på huset. Vi sänkte sedan hyra till 8000kr för att få fler hyresgäster att välja på. I vinter har huset stått tomt. Vi försöker nu hyra ut det veckovis till företag under sommaren. Vi har fått napp från en PR-firma under almedalsveckan, samt ett annat företag lite tidigare på sommaren. Vi försöker givetvis få ut så mycket som möjligt under sommarveckorna. Och oavsett hur osossigt det låter, så är det marknaden som sätter priset. Planen var att sedan efter sommaren sälja huset. Nu när Expressen gått igång och skapat en skandal, av något som inte är en skandal, så säljer vi huset per omgående och bokar av sommarens hyresgäster. Allt för att få stopp på ett mediadrev som hindrar mig att förbereda inför kommande uppdrag som riksdagsman.

Jag är inte riksdagsman nu. Jag är företagare. Jag är alltid socialdemokrat, i hjärta och själ, men som företagare ska jag se till att företaget levererar och går med vinst.

Jag har inget att be om ursäkt för. Däremot har detta varit väldigt pinsamt. Pinsamt för att päron och äpplen har blandats, och pinsamt för mig att framställas som någon som försöker skinna fattiga änkor på oskäliga hyror.

Jag är däremot ledsen. Ledsen för att partikamrater, vänner och familj återigen hamnat mitt i skottgluggen i en mediajakt där jag som privatperson jagas. Det var omdömeslöst att lägga ut annonsen på blocket. Den skulle lagts ut via förmedlare.

Det är mycket illa att en del försöker göra partipolitik av detta. Jag kommer i framtiden inte hyra ut någonting, det är bevisligen inte min grej. Och jag ska göra vad som står i min makt för att föra ut min politik, och få den skada som detta drev drabbat partiet, att den skall lagas.
 

Läste i en av Norrtälje tidnings boggar om en tjej som undrade om hon skulle göra en tatuering, och gick ut och frågade läsarna vad de tyckte. Jag tänkte göra något liknande. Inte vad gällande tatueringar, (det känns som om det är för sent att ångra sig för mig) utan om att delta i ett nöjesprogram.

Jag blev uppringd av ett produktionsbolag som gör programmet Snacka om Nyheter. Bland andra har Göran Hägglund och Lars Leionborg varit med tidigare, så jag är inte ensam om att delta som politiker om jag väljer att ställa upp. Men ska jag göra det?

Snacka om Nyheter är ett humorprogram. Jag har sett det vid något tillfälle. Och tycker det verkar hyfsat kul, och rent privat tycker jag att det skulle vara roligt att vara med (jag gillar att vara med i TV om det gått någon förbi..) . Men är det rätt forum att vara med i? Innan Pär Nuder lämnade sin plats och jag åter blev aktuell för riksdagen, så skulle jag hoppat på direkt. Elisabeth Tarras-Whalberg var med tidigare, berättade tjejen från produktionsbolaget. Men gör det programmet lämpligare för mig att vara med i?

Min oro: Att jag är lika tråkig som Hägglund var då han var med. Och då blir det ju inte direkt någon poäng med att vara med. Oro 2: Att massa folk blir lacka för att jag är med i underhållningsprogram igen. Många tycker ju att politiker bara ska vara med i SVT24 och kammardebatterna.

Min fråga är, ska jag vara med?

Imorgon ska jag träffa lite folk gällande badhuset i Rimbo. Det måste komma till en lösning!

Det är så fullständligt vansinnigt att komunens finaste badhus evetuellt skall läggas ner och göras om till shure gard. (ett föråd där du kan gå in och hyra plats). När jag talade med den tidigare företrädaren för fastigheten så hade han haft inne byggnadskonsulter som räknat på att bygga om badhuset till shure gard,

Tänk er hur det skulle påverka Rimbo. Istället för badhus, ett jättelikt föråd! Snacka om att stendött centrum. Hur kommer fastighetspriserna att påverkas? Hur kommer andra näringsidkare att påverkas? Och hur slur det i förlängningen mot Rimbo som helhet?

Jag återkommer efter dagens möten.

Ok, det var pinsamt. Det var därför jag skrev Janne Johansson, istället för Jan Emanuel på den där annonsen på blocket. Och det var också därför jag tog bort annonsen. För att den var pinsam. Jag försökte med en pinsamhet, och det sket sig.

Jag försökte hyra ut min lägenhet i Stockholm tokdyrt. Jag tänkte att någon rik diplomat eller affärsman som tröttnat på att bo på hotell skulle nappa. Jag fick typ fyra – fem svar. Några som svarade via mail, och med lite grövre ordalag bad mig hoppa i havet, och tyckte jag var dum i huvudet som trodde någon ville hyra en tvåa för 10 000kr/veckan. Och sen var det en journalist som genomskådat mitt alias.

Och ja, det var pinsamt. Ett pinsamt försök till att hyra ut en lägenhet väldigt dyrt. Och det misslyckades. Och det var också därför jag tagit bort annonsen. Det är liksom när någon kommer på en när man petar sig i näsan. Man kommer på sig, och slutar med det, för det är pinsamt.

Journalisten frågade om jag tagit kontakt med hyresrättsförening och frågat om jag får hyra ut min lägenhet. Det hade jag inte. Jag berättade att jag ju inte lyckats hitta någon rik diplomat att hyra ut lägenheten till, så jag har inte behövt fråga.

Journalisten frågade om riksdagen kommer att betala min hyra för lägenheten i framtiden, när jag kommer in igen om några veckor. Svar: Alla riksdagsmän som bor längre bort än fem mil får ersättning för hyra för övernattningslägenhet. Min hyra är 2700kr. Det kan jag få betalt av riksdagen när jag börjar igen om jag ansöker. Om jag ansöker.

Jag hade nästan glömt bort hur det är att bli kollad genom varenda söm på kroppen. Att granskas in på kalsongerna. Att vart enda liten sak som kan användas emot en, hittas och lyfts fram. Därför var det extra pinsamt, att på detta sätt peta sig i nästan framför pressen. Jag borde kunnat räkna ut med vilken kroppsdel som helst att detta skulle bli just pinsamt. Dålig affärsidé. Ingen nappade. Inga pengar. Bara pinsamt.

Journalisten ringde när jag höll på att lägga barnen: Du annonserar om att hyra ut en lägenhet på blocket sa journalisten. Jag har tagit bort den sa jag. Varför? sa hon. För att jag inte ska hyra ut den sa jag. Varför sa hon? För att jag ångrat mig sa jag. Var det en skälig hyra sa hon? Vad spelar det för roll sa jag, jag har ju inte hyrt ut den, och ska inte hyra ut den. Jag kan inte prata längre, jag ska lägga barnen. Men jag behöver prata med dig om detta, annars kanske det blir fel i texten sa hon(läs: om du inte låter dig intervjuas så skriver jag på ett sätt så att du framstår som en kille med dumstrut). Jag lägger på nu sa jag. Jag ringer igen sa hon.

Jag har stängt av telefonen för ikväll och lämnat meddelande till journalisten att jag kommenterar på min blogg på www.norrteljetidning.se Det kändes väldigt världsvant. Lite som rockig variant av Carl Bildt. ”Read my blogg, punk”. (Snälla journalisten, kan du inte lägga ut adressen till min blogg så jag får lite kommentarer?)

Dagens kontenta: Man klär i dumstrut när man förtjänar en. Och jag kommer med största sanerlighet ha en på mig i den borgerliga kvällstabloiden imorgon.
 

Nu i dagarna börjar lodjursjakten. Ja, du hörde rätt. Lodjursjakt.

Lyssna på detta. Skyddsjakt på lodjur. En dubbel ironi. Naturvårdsverket har godkänt detta. Ett verk som ska vårda. Vårda genom att döda? Skyddsjakt. Skydda genom att döda? Lo är ett av våra utrotningshotade predatorer. Det skyggaste av våra predatorer. En av de tre stora topprovdjur: Björn, varg och lo.

En predator tar de svagaste bytesdjuren i en flock. Det naturliga urvalet. Det gör att de starka i flocken förökar sig, och de svaga blir byten.

Människan har satt detta urval ut spel. Det är inte längre de starka bytesdjuren som överlever. Det är de bytesdjur som människan inte skjuter. Det kanske bästa exemplet är älgen. Skogens konung. Det är numera ovanligt att älgen ens kommer upp i halva sin naturliga livslängd. Och det är inte vargen som härjar. De älgar vargen tar är lätträknade. De stora ståtliga djuren med stora kronor skjuts, och kronan får pryda någons vägg. Det är inte de stora starka älgarna som parar sig och får starka kalvar, där de friskaste generna går vidare. Det urvalet är satt ur spel. Jag vill understryka att jag inte är emot älgjakt. Älg är det kött jag helst äter då det kommer från ett djur som fått leva i frihet. Inte från djur som blivit utsatt för det lidande köttfabrikerna utsätter sina köttdjur för i form av transporter, onaturliga miljöer och trånga bås. Jag uppskattar att det finns jägare som håller älgstammen på en nivå som gör att de inte svälter, då älgens naturliga fiender nästan har utrotats. För jag skulle själv ha väldigt svårt för att skjuta ett djur. Men jakten ska ske utifrån naturens behov. Snälla jägare: Jaga inte stora kronor. Jaga inte för nöjet att få skjuta. Var den naturvårdare du är tänkt att vara.

Dessa jägare som tar sin naturvårdande uppgift på allvar är värda all respekt. Alla de vardagshjältar som ägnar tid åt att avliva påkörda vilt och verkligen bryr sig om naturen är människor jag ser upp till.

Men de jägare som nu sätter av ut i skogen för att nöjesjaga lodjur, de är inte värda att kallas jägare. Lodjuren skadar ingen. Det finns cirka 1500 lodjur i hela Sverige. Och beståndet minskar. Och nu ska det skjutas flera. Galenskap.

En så kallad jaktform, som egentligen inte är annat rent djurplågeri, är fällfångsten. Ett fångat lodjur, kämpar i omätbar ångest för sin frihet, ibland dygnsvis då fällutsättaren inte vittjar fällan tidigare. Tänk er ångesten som gör att lodjuret klöser sänder sina klor, biter och tuggar sig blodig för att ta sig ut. Och det enda som befriar dem från ångesten och lidandet är döden då fällutsättaren kommer och dödar lodjuret. Lodjuren vill bara en sak. Att få leva. Lodjuret har bara en sak, och det är dess liv. Och livet skall tas ifrån lodjuret för att någon önskar en trofé. Hur detta kan försvaras moraliskt är för mig svårt att förstå.

2008 obducerades alla lodjur som fångats i fälla på SVA. Många hade träflis i magen efter att de försökt tugga sig ut. De hade ofta söndertrasade klor, (då inte jägarna inte kapat av lodjurets tassar som troféer vilket är vanligt och lagligt.)

Statliga tjänstemän på naturvårdsverket har i sin rädsla för de starka krafter som vill skjuta fler lodjur tillåtit fällfångst. De har till och med tagit sin rädsla som ett argument. De påstår att utökad lodjursjakt skulle vara ”konfliktdämpande”. De skygga lokatterna är svåra att jaga när man inte kan spåra dem i snön, och de är ju inte så många, så fälljakt förenklar ju. Att fällfångst är rent djurplågeri är tydligen inte lika relevant som att hålla dessa krafter nöjda.

Jag vill hellre ha konflikt än djurplågeri! Och de ska dessa krafter få känna på. Jag blev utmålad till pälsuppfödningens största fiende, då jag var drivande i att förbjuda den onödiga, omoraliska och olagliga pälsdjursuppfödningen. Jag fick ta emot både hot och hat. Jag tänker jobba lika hårt för att stoppa nöjesjakten på lo.

Jag fick frågan i en intervju, om inte de hot jag fått ta emot i min kamp mot djurplågeriet påverkade mig. Jag svarade; ”Jo, som bensin på elden.”

Göran Persson öppnar sin bok Vägskäl, från 2003 med: ”Jag föddes i Vingåker, växte upp i Sverige och fyllde 50år i Europa. Så har världen vuxit för mig, precis som den gjort för andra i min generation. I femtiotalets Vingåker kändes världen inte så stor. Många i min föräldrageneration levde hela sina liv på en och samma ort”. Lite längre fram skriver han sedan: ”Idag är många barn redan vana utlandsresenärer. Europa är inte särskilt stort exotiskt längre, utan nästan som hemma."

Idag är det nästan ett år och två månader sedan en av mina bästa barndomsvänner dog. Han blev 35 år gammal. Han heter egentligen något annat, men jag kallar honom här för Tjabo, för det kallar jag ofta dem jag tycker om. Tjabo var den roligaste killen jag kände. Man kunde lyssna till honom i timmar när han var igång.

Tjabo var född ledare och det var alltid hemma hos honom som vi som 15-åringar samlades. Han bodde på nedre botten i ett sjuvåningshus i Gottsunda. Han bestämde vilka som fick vara med. Man var privilegierad om man fick komma in. De flesta fick vänta i trappen. Tjabo var alltid sen med att duscha innan vi skulle vidare ner på stan. Ofta duschade han i en timme, medan vi fick vänta. Sen gick han först i gänget. Först på bussen, och först av bussen.

När Tjabo var riktigt liten brukade han berätta om sin rika pappa som skulle komma någon dag och köpa allt han ville ha.

När jag, Tjabo och en kille till som vi brukade kalla för Näsa (som fortfarande är en av mina absolut bästa vänner), satt och snackade seriöst, jag var kanske 14-15år, så berättade Tjabo om sin pappa. som han träffat tre gånger i sitt liv. Sista gången han såg sin pappa var Tjabo i sju-årsåldern. Pappan hade kommit hem och berättat historier, och lovade att de tillsammans dagen efter skulle åka ner på stan och köpa allt som Tjabo ville ha. Allt. Inte bara småsaker utan även cykel och stora, dyra grejer. Tjabo låg vaken stor del av natten och skrev upp vad han skulle köpa. Alla kompisarna skulle bli avundsjuka.

När Tjabo vaknande sprang han ut för att se om pappa var vaken. Mamma satt i köket och rökte, och Tjabo frågade ”var är pappa?” Han har åkt, svarade Tjabos mamma. Sedan dess hade de inte träffats.

Vi fantiserade ofta om vilka resor vi skulle åka på tillsammans. Vi skulle åka till Amsterdam, till Christiania och vi skulle även åka långt bort, till Rio.
Jag och Tjabo åkte aldrig iväg utomlands tillsammans. Vi gled ifrån varandra mer och mer från 20års åldern. Sista fem åren umgicks vi knappt alls. Jag var utomlands under hans begravning.

Så vitt jag vet åkte aldrig Tjabo utomlands. Han var iväg några svängar längre upp i Sverige, bort från Gottsunda för att försöka starta om sitt liv. Men han kom alltid tillbaka. Tjabo föddes och levde sitt liv i Gottsunda. För honom förblev Europa exotiskt. Många i Göran Perssons föräldrageneration kom aldrig från Vingåker. Många i min generation kom aldrig från Gottsunda.

Jag tänker på Tjabo idag när jag sitter på flyget hem från Egypten. Jag tänker på hans mamma, som förlorat bägge sina söner alldeles för tidigt. Jag tänker på Tjabos barn som inte längre har någon pappa. Jag tänker att det är min och socialdemokratins uppgift att se till att Europa blir tillgängligt för Tjabos barn. Att det sociala arvet kan brytas, och att klassamhället som lever och frodas i Gottsunda och andra liknande förorter någon gång skall utplånas. Klassamhället som tog Tjabos liv. Jag hatar klassamhället för det.

Nu är jag tillbaka på en position där jag ges verktyg att kämpa aktivt med. I riksdagen skall jag ge röst åt dem som varken har sociala eller ekonomiska förutsättningar till att bli som Göran Persson skriver ”vana utlandsresenärer”.

Jag hade tur som kom bort från Gottsunda och med starkt stöd av mina föräldrar och andra lyckades jag bryta en destruktiv social utveckling. Jag fick uppleva privilegiet att bli en van utlandsresenär. Men jag glömmer inte mina rötter. Det kunde lika gärna varit Tjabo som skrev om mig. Nu var det jag som hade turen på min sida. Jag vill ge fler förutsättningar att bryta såsom jag lyckades bryta. Det är en politisk utmaning som drivit mig genom de 15 år jag varit aktiv socialdemokrat. Och det är en politisk utmaning som fortsätter att driva mig.
 

Mustafa är 33år. Han har kört taxi i nästan hela sitt vuxna liv. Han berättar stolt om sitt land, om hur det vuxit, hur många invånare olika städer har, och vilken ordning det är här. El Gouna är bäst. Här är det full koll. Ingen kriminalitet, ordning i trafiken. Om man inte sköter sig när man jobbar i El Gouna så åker man ut. I El Gouna släpps man inte in igen. Rent fysiskt. För det är vakter och vägspärr på den enda vägen in till El Gouna.

El Gouna ligger mitt i öknen. El Gouna är en konstjord stad. Byggd från ingenting och ägd av en man. El Gouna är rent, snyggt och tryggt. Som typ Playa del Ingles på Gran Canaria utan ap-raka tonåringar och nattklubbar. El Gouna är ett såkallat restricted area. Ett sådant som jag sagt mig hata för att överklassen låser in sig med vägspärrar och beväpnade vakter. Nu sitter jag där i taxin på väg från mitt all inclusive hotell på väg till Hurghada och vinkar igenkännande till vakterna. Livet blir så mycket mera komplicerat när man har barn. Kan jag ge trygghet åt mina barn gör jag det. El Gouna stadifierar trygghet. Jag är inte orolig att lämna min fru och mina barn den dryga timme jag ger mig iväg för att söka upp ett inhemskt Gym på en bakgata i Hurghada. Jag tror att det är Petrus som säger i Matteus evangeliet ungefär såhär: ”Jag vet vad som är rätt och jag gör det inte, jag vet vad som är fel, och jag gör det”.

Mr Gym heter det gym jag tränar på. Ett Hard Coore Gym med slitna maskiner och fria vikter med grym patina. Det är inte rent, och det luktar inte gott. Men jag trivs som fisken. Här är det riktiga Egypten. Inte en turist. En TV står på med en inspelning av Mr Olympia när Ronnie Coleman mister mästartiteln. Högt som attsicken, högtalarna är troligen spräckta, och det är en tysk speaker, så ingen hajar någonting, men det är en väldigt trivsam stämning. Flera kommer fram och pratar. Byter träningstips och creddar för fulla viktmag. Jag betalar 10 Egyptiska pund. Dom bjussade på buteljen med vatten jag tog. 10 Egyptiska pund är ca 15kr. ”Mustafa the driver” som han kallar sig informerar sedan att de tar minst 10euro, oftast mer på olika hotellens gym om du inte bor där. Mitt hotell hade inget gym, och även om de hade haft ett hade jag inte gått dit. Det här är mitt bästa, oavsett var i världen jag är. Att gå på ett riktigt gym. Träffa vanliga människor. (Kasta golfklubborna, detta är mycket bättre, billigare och verkligare.)

På vägen hem berättar Mustafa om sitt liv. Han tjänar ca 1000 Egyptiska pund i månaden. Han bor tillsammans med sina bröder och sina föräldrar. Han är yngst av åtta bröder. Han har en lägenhet ovanpå sin pappas. Jag vet inte om jag fattade rätt, men det verkade som om flera av bröderna bor med sina fruar i samma hus. Minst två i alla fall.

Mustafa berättar att han aldrig varit med en tjej. Inte pussat någon heller. Han kramade en tjej från Portugal flera gånger. De träffades under en vecka, då han var ute och åt med henne flera gånger. Hon svarar inte längre när Mustafa skriver. ”Hon har nog träffat någon” konstaterar Mustafa.

När jag frågar Mustafa när han skall gifta sig svarar han: ”troligen aldrig”. Jag kommer inte har råd. Det skulle kosta mig upp mot 100 000 Egyptiska pund. När jag frågar så säger han att det inte gör så mycket. Det är så för många. Han berättar att familjen tar hand om varandra. Hans äldre bror är gift, han bor i samma hus, och när de blir äldre kommer hans barn att ta hand även om Mustafa.

Mustafa pratar om sin far. En hedersman. Mustafa pratar om sin mor. Hon skulle aldrig vara med en annan man. Mustafa poängterar att han vet vem hans pappa är. Han behöver inget DNA prov. Jag förstår först inte vad han menar. Men efter en studs förklarande förstår jag. I vår kultur, i den frigjorda sexualitetens kultur vet vi inte vilka våra föräldrar är. Det kan vara brevbäraren, och det kan vara den mannen vi kallar för pappa. Jag tänkte först protestera, men påminde mig att jag läst i en undersökning att ca två barn i varje större skolklass har en annan pappa än den de kallar pappa.

Dagens kontenta: Att det inte går att dra kontentor av allt.

Klockan är 22.50 och jag har just avslutet ett jobbsamtal. Och så har dagen varit. Till stor del på en knastrig telefonlina mellan Egypten och Sverige. Intervjuer och planeringssamtal. Och väldigt mycket gratulationssamtal och SMS från vänner, bekanta och släktingar. En helt underbar dag faktiskt.

Ett av de märkligaste telefonkontakterna idag var från en hög tjänsteman. Vi har arbetat ihop för ganska många år sedan. Han har alltid haft ett stadigt karriärsfokus, och lyckats bra i det. Han har varit extremt noggrann att alltid vara korrekt utåt, i allt från tal till kläder, men bakom detta kan han vara en ganska rolig kille. Jag har ganska pubertal humor och gillar skämtsamma MMS och SMS. Så när jag fick ett grattis SMS från honom så varade jag med ett lite buskis MMS. Jag fick till svar ”Det var ett osmakligt MMS. Att du inte skäms. Och dessutom kan det komma i fel händer.”

Han ringer sedan upp och säger att ”..sådant där kan användas emot dig. Du som är offentlig person måste tänka dig för. Vi tar en fika när du kommer hem. Jag måste in på ett möte”. Som en sämre 007-rulle.

Han, som är välutbildad, högt uppsatt tjänsteman, jobbat i regeringskansliet och umgåtts med både nationella och internationella högdjur är så livrädd att mitt MMS ska snappas upp av myndighet eller privatperson, och att det sedan skall användas emot honom och/eller mig (på något för mig outgrundligt sätt), så att han måste slå det ifrån sig snabbt, så han har ryggen fri. Om han, som om någon borde vara upplyst om sakernas tillstånd, är orolig för att ett buskis skämt ska sabba hans karriär, genom att jag eller han skulle vara typ avlyssnade, så vet inte jag var vi är på väg. Jag hoppas att det är så att han är extremt paranoid, och att han inte har någon som helst anledning att vara det. Men tanken springer lätt iväg, och man blir ju lite konspiratorisk. Sitter någon där och lyssnar?
 

Att vara förtroendevald är inte ett jobb. Att vara förtroendevald är att bära ett politiskt förtroende och ansvar. Att sitta i riksdagen är inte ett jobb. Det är ett förtroendeuppdrag. Om det parti man företräder inte får folkets förtroende åker man ut. Det gjorde jag 2006.

Jag trodde inte att det skulle göra så fruktansvärt ont. I alla intervjuer så var jag den politiske Stålmannen som torrt reflerkerade kring politikens spelregler och upprepade de fem meningarna längst upp, som jag startade den här texten med. Jag sa aldrig, till någon, hur det kändes. Hur jag mådde. Hur smärtan slog. Det tog en stund innan jag insåg hur stor del av mig mitt politiska uppdrag hade varit. Jag brann verkligen för mitt uppdrag. Jag har förutom min familj, aldrig varit så stolt över någonting. Att få företräda fler än mig själv, att få det enorma ansvaret det innebär att sitta i riksdagen. Att det ansvaret landade på mig, en kille med ganska taskiga förutsättningar, utan politiker i släkten, med en ganska brokig bakgrund, var det största och finaste som hänt mig (förutom mina barn).

Jag vet nu hur det känns att förlora en del av sin identitet. Jag förstår dem som bryter ihop då de förlorar sina jobb. För jag bröt ihop när jag blev av med riksdagsuppdraget. Jag gick in i det jag senare kallade ett postparlamentarisk stressyndrom. Jag sa det skämtsamt, och jag gjorde vad som stod i min makt för att ingen skulle kunna märka på mig hur ont det faktiskt gjorde. Hur piss jag egentligen mådde.

Nästan ett år tog det innan jag var tillbaka på banan. Innan glöden kom tillbaka. Innan jag insåg att, som Alva Myrdal uttryckte det, ”Det är inte värdigt människan att ge upp”. Jag fick tillbaka ilskan. Den som driver mig. Jag fick tillbaka lusten till förändring. Jag fick tillbaka insikten i att den lilla människan faktiskt kan göra skillnad. Mycket kan jag tacka min fru för. Mycket kan jag också tacka ungdomarna på behandlingshemmet. I jobbet med deras rehabilitering hittade jag tillbaka till engagemanget. Att vara en röst för de utsatta. Att vara någon som faktiskt inte bangar, som står kvar och kämpar. Jag kom fram till att jag faktiskt behövs i politiken, oavsett hur egenkärt och anti-Luther det än låter.

Jag har som så många andra som förlorat en del av sig själva, när det förlorat sitt arbete eller uppdrag ljugit för omgivningen. Jag tror att det går att jämföra med en skilsmässa. Det är mycket skam. Alla som varit stolta över en, alla från morsan till polarna, skämdes jag liksom för. Jag hade misslyckats. Jag som alltid var den som styrde upp saker, som löser problemen, den som stod som siste man och som bollen till slut landade hos, hade misslyckats. Och det fanns ingenting som stod i min makt som kunde ändra på det. Jag kunde inte prestera högre, göra mer, ingenting kunde påverka valutgången. Jag var ute. Föredetting. Ingenting skrämde mig mer än att skriva under en debattartikel med ”före detta” någonting.

Jag kan tänka mig in i hur det är att bli lämnad. Att vara någons före detta man eller hustru. Att vara den som fortfarande älskar, som vill tillbaka, men är utestängd. Att tvingas utstå frågorna och blickarna. Och rygghuggen från de som gläds över din olycka. I mitt fall var det (som för alla politiker som inte bara kliar ryggar och sparkar neråt) en hel del. Min rygg såg ut som ett såll efter alla politiska knivhugg, och jag har lärt mig den mörkaste baksidan av det politiska maktspelet. Men jag står upp, och såren har läkt. Ärren har gjort mig starkare.

När Pär Nuder ringde och berättade att jag var tillbaka i riksdagen, att jag skulle ta hans plats, så var det som att få reda på att den man älskar kommit åter. Det låter säkert ap-töntigt, och det passar säkert inte min macho-image, men så kändes det.

Jag har suttit där på min kammare, skrivit och tänkt, kommit på idéer och förslag, men inte haft någon plattform att lägga dem längre. Nu är plattformen tillbaka. Och jag är så löjligt glad över det. Att återigen få lägga all kraft på att vara en röst för de utsatta, och få göra det från en position där rösten kan göra skillnad.

På min gamla hemsida www.janemanuel.se har det sedan 2006 stått: ”I´ll be back!” Inget mer. Så fort jag springer på någon datakunnig så ska det ändras. Det ska istället stå ”Im Back!”

Tack alla ni som stöttat. Ni vet vilka ni är. Och tack alla ni som huggit. Nu vet jag även vilka ni är. 

Ibland försöker jag inbilla mig att jag är fri från fördomar. Fördomsfri. Som Mulle Meck säger: ”En främling är bara en ny vän som du inte hunnit bli kompis med än”. När jag är sådär inbillningssjuk brukar jag tro att jag har samma inställning till kulturer, kulturyttringar, religioner och alla de ringar på vattnet som de skapar i form av samhällen med innehåll.

När vi landade på flygplatsen i Hurghada så tog det nästan fem minuter innan jag tänkte det klassiska ”men va faa…”. Jag såg direkt hur jag skulle styrt upp kösystem som jag dömt ut tillhörande stenåldern. Hur jag ville säga åt de alldeles för många ”turistvägledarna” att sluta skrika, vift med sina pärmar och springa runt och fråga alla om de har visum, och styra förvirrade turister genom de köer som fungerar, så det åter blir ett kaos. Hälften ställde sig i kön för att komma ut till bagaget bara för att bli tillbakahänvisade till den kö som man stod i för att få visum, för att sedan åter få ställa sig i den kön de först stått i för att komma ut till nästa kö där man skulle visa upp det visum de fått i kö ett och fått stämplat i kö två.

När vi kommit igenom detta och jag tänkt kulturchauvinistiskt typ 30 gånger översatt i mina ”men va faa..” kommer vi äntligen fram till bandet med väskor. Det står inte Sweden eller Arlanda någonstans. Men av en händelse känner vi igen en från planet som står och gräver i en hoper väskor bredvid bandet. Det var väskorna från vårt plan. ”Men va faa…”.

När vi plockat fram våra resväskor förstår jag snabbt att min träningsväska som jag först tänkt ta som handbagage, där jag även har min dator, är borta. ”men va faa..” precis när jag gett upp hoppet och börjat tänka hur jag ska göra med försäkringen, och hur det kommer att gå att jobba härifrån utan egen data, via något inrökt internet café och om jag kanske kan läsa de viktigaste mailen via mobilen, kommer en man med min väska och lägger den i väskhögen. ”Äntligen” tänker jag, och hänger den över axeln samtidigt som jag greppar de två andra resväskorna.

Som en liten svettrollsfamilj (mycket svettiga troll som jag just hittat på) ankommer vi till bussen utan att blivit överkörda av andra små och stora bussar som kör i ett virrvarr. ”Hej Rambo” ropar en man från en buss och vinkar. Jag blir glad. Min son Matteus frågar vem Rambo är, och jag förklarar att det är en riktig tuffing med stora muskler som pappa är lik.
När vi sätter oss i bussen ringer min fru Annikas telefon. Det är en man som undrar om vi eventuellt har tagit hans väska. Jag gå ut och kikar, och det har vi. Hur pinsamt är detta? Här har jag dömt ut väskhaneringen, och jag kan inte ens hålla reda på familjens väskor.

På vägen tillbaka vinkar samma busskille igen. ”Hey, Rambo, again.” Jag möter upp Nicklas som han heter, och vi byter väska. Nicklas som väger typ 60kg fördelat på 190cm påpekar helt korrekt att jag nog ändå inte skulle passa i hans kläder…

Väl tillbaka i bussen, ännu svettigare än tidigare, efter att för tredje gången vinkar till busskillen som för tredje gången sagt ”Hey Rambo!” ringer min frus telefon igen. ”men..” säger hon och ser ganska lång ut i ansiktet, ”du har ju fått din väska?”. ”Men va faa..” tänker jag. ”Vad är det för fel på människor?”. Annika pratar en stund och jag slutar lyssna och utgår ifrån att karln är knäpp (samtidigt som jag dömer ut bussens AC och har lust att gå runt till att chaufförer och berätta hur mycket tomgångskörning av bussar genererar i utsläpp).

Helt plötsligt börjar min fru skratta. Inte ett sådant där skratt som man skrattar när barnen är söta, utan ett sådant där jobbigt skratt man skrattar när någon gör bort sig kraftig på bio, på ett sätt som man känner igen sig så mycket i så att man själv får ångest. Något är fel. Och jag inser snart vad. Vi har snott en väska till. Det var inte långsmale Nicklas som ringde igen. Det var någon annan. Med likheten att vi även tagit hans väska. Detta är inte sant. Av tre väskor, har vi tagit två fel. Jag som dömt ut halva landet efter knappt en timme i det, inser snabbt hur jag skulle tänkt om en Egyptier gjort samma sak på Arlanda. Just det: ”men va faa..”

Jag springer tillbaka. Busskillen ropar ”Hey Rambo are you exersising?” jag svarar med ett plågsamt leende: ”eee.. yes.” Jag möter upp en man i min vikt men 20 centimeter kortare med en golfväska på jul som är större än honom själv. Vi byter väska, jag ursäktar mig. Mannen säger ”Du hade ändå inte kunnat ha mina kläder”. Jag ger honom rätt i det med ett ansträngt leende, och ber om ursäkt igen.

På väg tillbaka till bussen med kläderna slimmade av svett mot kroppen, en dunkande huvudvärk släpandes på väskan ropar busskillen ”Hey Rambo”, sen skrattar han. Ackompanjerad av ett flertal andra. Jag har gjort mig känd på Hurghadas flygpalts bussterminal. Väl framme i bussen säger min treåriga dotter Maja ”Kan du inte stanna i bussen nu pappa?”

Kontenta 1: Jag är inte fördomsfri.

Kontenta 2: Fördomar bygger ibland på egna upplevelser och vad andra har berätta för en.

Kontenta 3: Busskillens och hans vänner kommande fördomar om Svenskar är att de är svettiga och förvirrade stollar som håller formen genom att springa fram och tillbaka med väskor på bussterminaler.

Kontenta 4: Av detta borde man lära sig att vara fördomsfri.
 

Det finns dåliga idéer, och så finns det direkt korkade idéer. En del så korkade så att man nästan blir konspirationsteoretiker. Man kan nästan tro att den som kommit på den fantastiskt korkade idén inte kan vara så korkad av sig själv, utan att det extra korkandet, kommer sig av yttre påverkan. Konstiga uppfattningar man fått med sig av dåliga filmer, eller kanske sagor man hört som liten och tagit starka intryck av.

Problemet är när korkade idéer bärs fram av människor på maktpositioner. Särskilt då personerna med makt är svaga, och hellre lyssnar på en liten och högljudd lobby än på forskning och fakta.

Susanna Löfgren kanske inte är den första du tänker på när du tänker på makt. Du kanske inte vet vem Susanna Löfgren är? Susanna är chef på viltförvaltningen på naturvårdsverket. Men kanske du säger, vad menar du med att hon har makt? Jo, Susanna är med och bestämmer hur det ekologiska systemet ska se ut för dina barnbarn. Hon har i realiteten en makt att förändra framtidens natur och biologi. Om hon blir offer för en okunnig och av känslor och gamla sagor driven jaktlobby, som hon påverkas av så mycket att det blir nya jaktregler av dem, så är det värre än om Ander Borg gör ett tossigt beslut. Om Anders Borg lägger budgeten fel, så kan de offentliga finanserna gå åt pipan. Det har hänt finansministrar från samma läger tidigare. Men pengar går att spara, och få tillbaka. Det har andra finansministrar lyckats med. Ett politiskt skapat finansknas går att laga. Ett sabbat ekologiskt system går inte att laga. Om en del faller ur, ett djur blir utrotat, så är det utrotat. Det går liksom inte att återskapa. Och det är så, att en cirkel av en viss storlek, återfår inte sin cirkelform, om man hugger bort en bil. Det är som en mening. Tar man bort ett ord, så står det sedan något annat.

I naturen är allt beroende av det andra. Men ju högra upp i näringskedjan något påverkas, ju värre blir resultatet. Om man, till exempel skulle utrota ett topprovdjur, så påverkar det ALLT under sig. Från älgar till insekter och de blad insekten lever av och på.

Sveriges vargstam är så fullständigt inavlad så att det för tillfället är värre än när syskon parar sig. Till på köpet så är stammen så stenhårt tjyvjagad, så att knappt en varg har lyckats flytta sig genom landet. Till på köpet så utsatt av en varghatande grupp människor, som är så aktiva att de lyckas få med sig svaga myndighetspersoner att gå med på så kallad skyddsjakt.

Sveriges vargstam kommer att dö ut, om inte friskt blod genom invandrade/inpantering av varg kommer till i ganska påtaglig skara. Och om vargstammen utrotas då rubbas hela det ekologiska systemet. Dina barnbarns rätt till ett arv av en ekologisk kedja och en natur som är naturlig tas ifrån dem.

Susanna Löfgren är offret för okunnighet och effektiv kampanj och lobbying från krafter som drivs av okunskap och, läskigt nog, ibland rent hat. Hat mot ett djur som vars enda vilja och rättighet är att få existera som en del av ett naturligt samband och ekologisk kedja.

Susanna Löfgren är chef för viltfarvaltningen på naturvårdsverket. Naturvårdsverket (se det ironiska i namnet ”naturvård”s verket) anser att en begränsad jakt på varg bör kunna tillåtas. Detta i samma veva som verket säger nej till inplantering av varg för att rädda stammen. Så fantastiskt ultrakorkat!

Det går bra att söka Susanna och hennes kollegor genom växeln på Naturvårdsverket. Det går också att mejla och skriva brev. Om sagan om rödluvan och vargen, där vargen äter barn, ska ligga till grund för hur vi förvaltar ekologin till våra barn och barnbarn, så är det värre än om vi förvaltar e ekonomin efter Kalle Anka. Det ena går att laga. Det andra inte. Och jag är skitarg!
 

Imorgon kl 05.20 åker vi hemifrån till Arlanda. Sen flyger hela familjen till Egypten! En Vecka ledigt! Oj vad fantastiskt skönt. En resa vi sett fram emot i länge. Jag har aldrig varit där tidigare, och ska försöka skriva därifrån, och låtsas vara en sån där ”när och fjärran kille” som berättar vad som är kul att göra, hur hotellen, servicen och maten är osv.

Apropå mat 1: Jag äter i vanliga fall alltid på restaurang Kamida mitt emot busstationen. Jättebra mat och en alltid arbetande chef. Han är som ett levande exempel på hur den nya tidens arbetarklass är och fungerar. Eget företag. Jobbar jämt. Inte speciellt mycket pengar över. Allvarligt, den nya arbetarklassen är småföretagare! Se er runt omkring. Alla småskuttar som jobbar inom byggsvängen, alla egenåkare inom taxi, alla små matställen. Alla drivs de av engagerade entreprenörer som jobbar så många timmar till en så rackig peng att en facklig ombudsman skulle få spader!

Apropå mat 2: Då det är stängt på Kamida för renovering har jag två rekommendationer. Ny restaurang har öppnat bredvid JC. Bra dagens rätt buffé (äta hur mycket man orkar, förstå att jag gillar stället..) och helt ok sallads buffé med böner till det. Perfekt för den som kör GI då du kan välja bort kolhydrater, och ersätta med olika böner och grönt. Trevlig personal är det också.

En annan glad överrakning är hälsotallrikarna på kaféet vid biblioteket. Riktigt bra till bra pris. Och återigen, trevig och professionell personal. Bra miljö om du vill sitta och jobba med datan eller göra läxor när du fikar/käkar. (se bara till att inte sitta för länge om det är dåligt med bord. Tänk på att de måste få in sina pengar, och då funkar det inte om en sitter och tar upp ett stort bord timme efter timme..)

Om någon undrar varför jag helt plötsligt skriver om mat och resor, så har jag fått pikar om att jag skriver för tungt och långt. Så jag försöker med detta lätta upp lite..

Dagens kontenta: Den nya arbetarklassen är småföretagare.

Dagens kontenta 2: Jag är så rackarns glad över att jag ska vara ledig en vecka med familjen! Det var inte igår.
 

Dagens önskan: Kan ingen kommentera något! Jag är rädd att det bara är typ jag, morsan och Reidar som läser min blogg...

Jag jobbar med behandling. En av grabbarna som jag jobbar med länge och nära, och som nu är på utsluss ringde mig idag och var mycket upprörd. Han hade återigen blivit avstängd från en ungdomssajten lunarstorm på nätet för att han haft olämpligt språk. Han hade kallat en annan ungdom för ”blattejävel”. Han upplevde bara att han ”försvarade sig” då han blivit kallad ”Svenne”.

Den här killen har svårt att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Han har det inte lätt i vanlig konjunktur. Gissa hur lätt det är nu. Det är ganska många som har det som han. Det är också många som liksom han söker syndabockar för varför det går som det går. En perfekt syndabock är den som upplevs vara långt bort från det egna sociala nätverket och sin egen subkultur. Ju mer olik, ju längre bort, desto effektivare blir syndabocken att projicera sina egna upplevda misslyckanden mot.

Danskt Folkeparti har på lika genialiskt som äckligt sätt lyckats fånga upp stora gruppers undertryckta ilska och lyckats rikta den mot en av samhällets mest utsatta grupper. Invandrarna. De med högst arbetslöshet, lägst utbildning och lägsta löner. De har sedan tagit på sig rollen att föra de missnöjdas talan och få dem att rösta på Danskt Folkeparti. Jag tror att den här killen som jag jobbat med länge, och verkligen tycker om, skulle Rösta på Danskt Folkeparti om han kunde. Han skulle falla för deras ansats att skylla det dåliga på minoriteten, de svaga. Att ge honom möjlighet att finna någon längre ner att sparka på och skylla på. Att på så sätt kunna känna sig lite bättre själv.

Jag vill gratta migrationsminister Tobias Billström. Han har fått ettan (första sidan) på DN. Det är grymt jobbat! Finns inget tyngre rent massmedialt. Från osynlig lök, till att vara i centrum. Och han har lyckats med det utan att egentligen komma med någonting. Han har lyckats finta det massmediala sökarljuset. Billström lyckas få DN att sätta precis den rubrik han vill: Migrationsminister Tobias Billström (M) kräver hårdare invandringspolitik.

Tobias vill att killen som jag jobbar med, han som blev utslängd från Lunarstorm, ska rösta på honom. Tobias vill göra en Dansk Folkeparti, och samla alla de missnöjda, de arga och besvikna i deras jakt på de perfekta syndabockarna. De som fått lågkonjunkturen mitt i ansiktet ska gilla Tobias. De som blivit av med jobbet ska gilla Tobias. Dom ska rikta missnöjet långt bort från honom. Så långt som det går faktiskt. Och vad kan vara längre bort från slipsprydde och välkammade borgarminister Tobias än en bidragsberoende svartskalle i förorten? Dit skall skulden projiceras och landa. Genialt. I alla fall ur Tobias perspektiv.

Det kanske mest geniala är att Tobias lyckas med snålskjutsen på Dansk Folkepartis upplägg utan att föreslå någonting som egentligen påverkar Svensk integrationspolitik (men ett litet undantag som jag återkommer till senare nån dag, det blir så otroligt långt detta annars).

Tobias säger självklarheter med kryddar självklarheterna med en ansats direkt inspirerad från Dansk Folkeparti och deras hets mot Danmarks mest utsatta underklass.
Lyssna på detta, citat från Tobias DN debatt artikel: ”I Sverige gäller Svensk lag”. Nähä? Å fan. Tobias lyckas i mellan raderna säga att det finns vissa (gissa vilka)som inte följer lagen. Ut med dom! Men det sista ”Ut med dom!” har inte Tobias sagt. Inte skrivit det. Det bara finns där. Och DN svalde betet.

Citat 2: ”Svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats” God morgon! Säger du det? Men Tobias lyckas att säga det alla vet, känt till och diskuterat i 10-15år på ett sätt så att Sverigedemokraterna blir gröna av avund när han utan att behöva uttrycka den, snor deras slogan ”Vi säger det ni tänker”.

Citat 3: ”det är inte rimligt att några Svenska kommuner under perioder tagit emot fler Irakier än hela USA”. Aha! Någon däremot? Självklarhet på självklarhet.

Citat 4: ”..vara möjligt att utvisa utländska medborgare som dömts för grova brott”. Det är väl klart som korvspad att vi ska utvisa dem som begår grova brott! Men… Tobias laddar en fälla. Mitt parti måste gå till moteld. När vår partiledning genom någon skuggminister sväljer betet och skriker ”rasist, främlingsfientlig, flirt med mörka krafter” osv så kan Tobias lugnt luta sig tillbaka. Han har nämligen inte sagt mycket mer än självklarheter. Det var DN som blåste på om hårdare invandringspolitik på första sidan. Den tjänstemannen på det moderata partikansliet som skrivit debattartikeln åt Tobias har gjort sin läxa. När vi (läs sossarna) går till motangrepp så skjuter vi oss i foten. Vi kommer framstå som mjäk och bidragspartiet som vill att grovt kriminella invandrare ska vara kvar i Sverige och få bidrag, och att vi ska ta emot fler Irakier än hela USA i Södertälje. För vad av ovan nämnda citat kan vi slå ner på, egentligen? Det är det smutsbruna mellan raderna vi vill åt, det som inte blev sagt. Det som luktar mellan meningarna.

Jag kan bara gratta Tobias till en grandios mediaseger. Från osynlig lök till att vara någon som killen jag jobbar med, han som blev utsparkad från lunarstorm gillar. För han gillade det Tobias inte sa, men DN skrev på framsidan: ”en hårdare invandringspolitik”. Han som blev utslängd från Lunarstorm läste det: ”Släng ut dem”, och det var precis det Tobias ville att han skulle läsa. Genialt. Men smutsigt.
 

Dagens blogg kan nog upplevas som lite högtravande. Lite för mycket. Nästan lite Drougge-utlämnande. Men jag har faktiskt börjat uppskatta det här med att skriva. Och vad är poängen att skriva om du inte delar med dig av det som är du, det du tycker och upplever. Det går att skriva politiskt genom att bajta andras åsikter och upprepa vad partiledningen vill få ut. Men jag pallar inte det. Om jag nu ska skriva, så gör jag det på mitt sätt. För långt, för personligt och säkert för många provocerande.

Jag tycker det är tråkigt att Sverige är så ultra sekulariserat. Jag tycker det är tråkigt att man inte kan ta upp en intellektuellt utmanande teologisk diskussion, utan att riskera att uppfattas som tossig. Jag vet att jag sänker garden väl lågt då jag nedan släpper min tro till allmän beskådan. Men det är med garden nere man utvecklas. Det är också då de bästa mänskliga mötena blir av. Även om alla som behövt hålla gard vet att det kan göra ont att släppa ner den.  

En vän till mig brukar säga att smärta är vekhet som lämnar kroppen. Jag tror inte det är så enkelt, men jag tror det är viktigt att inte sky den. Att övervinna rädslan. Rädsla är en själslig dimridå som sinkar det sunda förnuftet.

Jag har ganska tidiga minnen av att jag bett till Gud. Ingen av mina föräldrar eller någon annan jag kände när jag var liten var kyrkligt engagerad. Jag kan inte komma på någon som jag kan ha tagit intryck av för att komma på idén att be till Gud. Min pappa har dock allttid filosoferat, och grävt i existentiella frågor. Det kan komma därifrån.
Jag har haft olika syn på Gud genom åren. Jag tror jag som liten upplevde Gud lite som en ”Molgan kompis”. Molgan är Alfons Åbergs låtsas kompis. Min minnesbild var att Gud var någon som gjorde att man var mindre ensam, när man kände sig väldigt ensam.

I tidiga tonår bytte Gud skepnad. Jag var ganska tidigt, ganska jobbig. Det fanns liksom ingenstans där jag passade. Definitivt inte i skolan. Ganska snabbt gick ganska mycket ganska dåligt. Jag gjorde mycket saker som definitivt inte Jesus skulle gjort. Den skepnad Gud nu intog hos mig som tonåring var den konsekvenspedagogiske Guden. Jag hade en påtaglig upplevelse av att jag kunde koppla dåliga saker jag gjorde, med dåliga saker som hände mig. Så var min upplevelse av min och Guds relation då. Jag gjorde skit, och Gud gav mig skit. Men han fanns där, någonstans i mitt medvetande. En teologisk reflektion jag gjort senare är att det inte bara var Gud jag hade däromkring mig, när jag hade det som jiddrigast. Det var ytterligare en del av treenigheten, min hjälpare. Den helige ande. Med risk för att upplevas som överandlig och tokkristen så tänker jag delge min syn på treenigheten. (snacka om att be om att få en reviderad skara läsare. Men snälla, håll ut och skicka gärna kommentarer hur ni upplever resonemanget)

Den helige ande är för många en ganska diffus figur. Jesus känner alla till. Gud också. Men den där Helige ande? Den helige ande är hjälparen som är med dig. Inte bara då det knallar på, utan även då man ramlar. Relationen med helige ande kan utvecklas och invecklas. Om man struntar i Helige ande, även då han gör sig påmind, försvagas han. Lyssnar man till honom (jag orkar inga feministorienterade inlägg om att det lika gärna kan vara en henne, jag skriver honom för att det är en honom hos mig) blir han lätt en nära relation. Helige Ande blir din aktive vän och hjälpare. Helige ande är ditt samvetes röst. Helige ande talar till dig, och du väljer att lyssna eller inte. Om du låter bli att lyssna tillräckligt länge tystnar rösten nästan. Ditt samvete dövas med tiden. Gör man tillräckligt dåligt tillräckligt länge, och så närmar sig samvetslöshet. Helige ande når inte igenom längre. Men han finns där. Han försöker hela tiden kämpa sig igenom muren av hat, harm och förnekelse. Om du däremot lyssnar till honom. Lyssnar till din inre röst, din hjälpare, ditt samvete, så utvecklas din relation. Den har en potential att bli något enormt. En trygghet och ett stöd i vardagens alla kurvor och gropar.

Helige ande och min ideologiska övertygelse är de delar som guidar mig i mitt vardagliga handlande och mitt sätt att bemöta situationer och medmänniskor. Min tro och min politiska övertygelse är två sidor av samma mynt. Att vara kristen, att ha en bra relation med Helige ande är inte att ha svart bälte i att citera skriften. Att vara kristen på riktigt är att försöka härma Jesus som den revolutionär han var. Han som valde att umgås med den tidens strasproletäriat, (de som samhället spottade efter) istället för den fina överklassen med prästerskap och rika. Han agerade med kärlek i vardagen. Han dömde inte. Han såg sig själv i andra. Han brydde sig om sin nästa. Och han vek aldrig från sin övertygelse och tro. Inte ens när den ledde honom till korset.

Att blanda religion och politik kan vara farligt. Men det är för mig en omöjlighet att låta bli. Min främsta politiska och mänskliga förebild är Jesus. Och den som stöder mig i mina val är Helig ande, eller kalla honom samvetet om det känns mera lättsmält till en början.. .

Det är snart kyrkoval. Jag har vägrat ställa upp i kyrkoval. Jag har avskytt att se Hur kyrkovalet blivit sekulariserat. Hur tron exkluderats. Valet har reducerats att handlar om administration och skötsel av fastigheter. Hör själva, hur vettigt låter det, ett kyrkoval där den teologiska diskussionen lyser med sin frånvaro. Oavsett om man vill det eller inte, så är kyrkan kristendom.
Jag har i år valt att ställa upp i kyrkovalet. Jag gör det för att skapa en välbehövd debatt där jag kommer upprepa tills man lyssnar, att, vilket är ett faktum, kyrkovalet till minst lika stor del handlar om teologisk utvecklig som hantering av oftast tomma lokaler. Jag vill inte sköta tomma kyrkolokaler, jag vill fylla dem. Och då Inte bara med Helige ande.

Under en vecka vårt oppositionsråd Elisabeth Björk gästbloggat här. Hon kommer att återvända som gästbloggare vid senare tillfälle. Även andra partivänner kommer att dyka upp i framtiden som gästbloggare.

En annan partivän (som kanske kommer gästblogga här i framtiden) sa åt mig för några år sedan att jag borde köra miljöbil. ”Du kan inte köra runt i en Amerikans raggarbil, det är stenålder..” sa han om min Ford Mustang. Jag försökte försvara mig med att jag kan göra säkra omkörningar och att det var därför att det var viktigt med många hästkrafter osv, men jag hörde ju själv hur svagt det argumentet klingade.

Jag kör nu ibland miljöbil. En gasbil närmare bestämt. Min övertygelse är att biogas är det bästa och renaste drivmedlet. Problemet är att närmaste tankställe ligger vid Globen (ja det skall finnas ett ställe i Solna också, men jag har inte hittat det). Ett annat problem är att det också finns en reserv tank för bensin som ska kunna användas när gasen tar slut. Detta gör att bägge tankarna är ganska små. Detta betyder att man måste tanka väldigt ofta. Du får i max 300kr bensin och lika mycket gas. Det betyder att när du bor i Norrtälje så blir det ganska ofta påtvingade bensintankningar.

Biogas kan tillverkas av/ur nästan alla organiska ämnen. Biogasen uppstår naturligt när saker ruttnar. Dygnhögar är rena gasstationerna. Det betyder i praktiken att alla större bondgårdar egentligen skulle kunna ha en liten ”gasstation”. Det fungerar faktiskt så i en del andra länder, att det går att åka in på vissa bondgårdar och tanka gas. Förstå vilken explosion av tankställen det skulle kunna bli i Roslagen mitt i denna ”bensinstationsdöd” (jag återkommer till galenskapen att tvinga småsamhällen att lägga ner sina mackar i framtida inlägg).

Men biogasen har liksom jag, när jag ska tanka, hamnat i ett moment 22. Dom som köper miljöbil vågar inte satsa på det bästa miljöalternativet, dvs gas, då det inte finns några tankställen norr om Stockholm. Och det finns inga som vågar satsa på att bygga upp tankställen, efter som det inte finns några som vågar köpa gasbilar.

Nästa moment 22 när det gäller andra såkallade miljöbilar är kanske värre, då det är politiskt skapat på ett än mer påtagligt sätt. Först skapas en efterfrågan av sk miljöbilar hos miljömedvetna då köparen blir bjuden på biltullen/trängselskatten (ni vet den där som borgarna lovade att ta bort om de skulle vinna valet) sen skulle man få parkera gratis och en miljöbilspremie.

Nu när massa folk gått och köpt miljöbilar, oftast då etanol bilar (som i västa fall tankas med nedhuggen regnskog) och flertalet kommuner har övertygats om att skapa etanolanläggningar för hundratals miljoner som för att citera miljöaktivisten Björn gillberg ”inte ens lyckats producera mer än Värmlands hembrännare klarar på ett år”. (Jag undrar förövrigt lekmannamässigt varför man inte satsar på det betydligt billigare metanol istället).

När folk nu köpt sk miljöbilar, bestämmer sig den styrande borgerligheten för att ta bort alla subventioner. Bort med privilegiet att slippa betala biltull. Nu ska alla miljöbilar, från årsskiftet får alla nyreggade miljöbilar betala som alla andra. Hur korkat får en miljöpolitik drivas? Först subventionera. Se till att industrin satsar, att kommunerna satser och att privatpersoner satsar på miljöbilar. Sen, snabbt som ögat, dra bort mattan under fötterna.

Vad händer? Bil Sweden har gjort en analys av miljöbilsförsäljningen i Stockholm. Miljöbilarna har rasat med 53% i Stockholm efter att den styrande borgerligheten gjort sin kovändning. Det betyder att det i realiteten är billigare för mig att fortsätta köra med min Ford mustang med stora motorn än med en ny miljöbil. Särskilt då miljöbilen ska köras till Globen för att tankas, och särskilt om jag även skall betala biltull.

Min kontenta lokalt: Bygg ut och satsa på biogas. Lägg inte ner de mackar vi har. Bygden behöver mackarna, och så länge folk tankar bensin, och någon kan överleva på att sälja bensin, så låt inte korkade beslut ovanifrån slå ut våra småbygder med dess mackar. (hur miljömässigt är det att åka och tanka i Norrtälje när man bor i Edsbro?)

Min kontenta i övrigt: Miljöpolitik får inte förminskas till att bli en partipolitisk poänglek. Vi måste samarbeta över blockgränserna. Ett barn till en moderat har lika stort behov av ren luft som ett barn till en sosse. Och inte bara i Sverige. Samarbetet måste ske i Europa. I Världen. Alla har att förlora på att miljöpolitiken blir en poänglek. Miljöpolitisk poänglek genom nationella utspel tillhör stenåldern mer än min raggarbil med alldeles för stor motor.
 

Kommunens personalbokslut för 2008 är klart. Ett viktigt dokument som ger information om hur våra medarbetare upplever sin vardag på jobbet. Man redovisar enkätsvar på ett antal frågor som ställts varje år från 2001. Man redovisar all typ av frånvaro, övertidstimmar, konsultkostnader, antal anställda utlandsfödda och arbetsskador.
Det är intressant läsning med en betygsskala där 1-2 är negativt och 3-5 neutralt/positivt. Jag hittar både sådant jag förväntar mig men också både negativa och positiva överraskningar. Totalt är betyget lägre än 2007, men det finns stabila och positiva värden inom viktiga områden.
Absolut sämsta betyg får kommunledningen, 2,2 av totalt 5 möjliga. Det är dåligt för det handlar om man inte har förtroende för politiken. Det är illa att ligga på gränsen till underkänt i en förtroendefråga. Det måste förändras! Ett bra sätt är att samarbeta mera med de fackliga organisationerna. Att se dem som en tillgång och viktig resurs i planering, genomförande och uppföljning av våra kommunala verksamheter. De finns på golvet och de kan ge en vardagsbild av vad som behöver göras i den ena eller andra riktningen. Kommunal har sedan 2003 velat bidra till att utveckla välfärdstjänsterna och säkra rekryteringen. Initiativet heter Mönsterarbetsplaster, ett tio ponktsprogram som innehåller olika steg för att stärka inflytande och ansvar samt grundförutsättningar för att skapa attraktiva arbetsplaster. Socialdemokraterna tycker att kommunen omedelbart skall anmäla intresse att genomföra Mönsterarbetsplatser.
Jag återkommer med analyser och funderingar om några andra områden.

Elisabeth Björk (s) gästbloggare hos Jan Emanuel.
 

Jag saknar etik- och värderingsfrågorna i debatter och samtal om hur vi har det idag. Därför hade jag ett uppdämt behov att skriva om det, men idag är det kommunpolitik som gäller.
Det finns flera områden att ta sig an. Jag börjar med den borgerliga majoritetens krispaket. Ursäkta, men vari består krispaketet? Det är en upprepning av redan tagna beslut, bra beslut som vi varit överens om, men man kan inte med bästa vilja i världen kalla det krispaket. Jag kallar det sammanställning! Det saknas satsningar utöver de projekt vi kan tidigarelägga. Vi vill att det skall ordnas utbildningsplatser för dem som förlorar jobbet, fortbildning för kommunal personal så man kan ta in arbetslösa som vikarier, energiomställnings åtgärder
t ex. bygga vindkraft, solvärme och utbyggnad av fjärrvärme så vi fasar ut olje- och vedeldning. Vi borde satsa på folkhälsofrämjande åtgärder, förutom gång och cykelbanor ska vi också passa på att bygga stimulerande och aktiva utemiljöer vid våra förskolor och grundskolor. Roslagsbostäder borde få i uppdrag att bygga hyreslägenheter och skapa trygga utemiljöer kring sina befintliga bestånd med belysning och borttagning av buskar och snår som skymmer sikten. Vi borde ge föreningslivet ett utökat uppdrag att ta sig an ungdomar som normalt inte söker sig till deras verksamheter. De är duktiga på ledarskapsutbildning, föreningslivet kan vara värdefull förstärkning på befintliga fritidsgårdar och de kan ordna lägerverksamhet på loven. Studieförbunden kan ges ett utökat uppdrag att skapa engagemang för studiecirklar som handlar om energi- och klimatfrågor och hur man som privatperson kan bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle genom att göra rätt val som konsument i vardagen.
Vi kan läsa i dagens Norrtelje Tidning på nätet att det finns 2 322 inskrivna som arbetssökande i kommunen, 216 fler än jan. 2008. Kommunen och TioHundra AB borde göra ett tydligt uttalande att man inte tänker säga upp personal. Kjell Jansson (m) borde lyssna på Sveriges kommuner och landsting när man påtalar för regeringen nödvändigheten av mer pengar till kommuner och landsting för att klara jobben!
Det är kris, den lokala politiken måste göra allt som står i vår makt för att mildra krisen för våra kommuninvånare. Låt oss samarbeta kring det över alla partigränser!

Föräldrar larmar om Norrtälje fria skola
En tuff rubrik, som sätter fingret rakt på skolans känsligaste fråga. Inte bara Norrtälje Fria, utan skolan i allmänhet. Hur skall man egentligen hantera problem, är det många som frågar sig. Som kommunmedborgare, förälder och elev vill vi självklart att de skall uppmärksammas och rättas till. Vad vill skolledningen? Det är svårt att veta. Om de tas upp och blir tydligt, särskilt om det skrivs om det i tidningen, får ju skolan dåligt rykte. Då vill man inte välja den skolan och då får skolan inga elevpengar. Man kommer in i en ond cirkel. Därför kanske många väljer att hålla tyst och bara sopar problemen under mattan.
Rektorn säger i artikeln att föräldrarna borde ha kommit till honom. Kan tyckas självklart. Men det finns ett besvärligt problem med att klaga på barnens skola. När man som förälder har peket ut problem skall eleven möta lärare, elever och rektorn dagligen. Vi vet inte om vårt klagomål kommer att göra det svårt för vårt barn. Vi tar det säkra för det osäkra och håller tyst och försöker så gott det går att lotsa våra barn genom livets alla snårskogar av goda och onda människor. Jag träffade några ungdomar en dag och vi pratade en stund. Jag frågade vilken skola de gick i. Norrtälje totalt fria skola skattade dom och gick iväg. Jag undrar vad dom menade?

Elisabeth Björk (s) gästbloggare hos Jan Emanuel.
 

Igår kväll hörde vi på nyheterna att den italienska kvinna som legat i koma i 17 år efter en bilolycka har avlidit. Hennes pappa har i flera år kämpat för att få stänga av den livsuppehållande behandlingen. En domstol gav honom till slut rätt att stänga av den och nu är hon död. Detta har delat Italien i två läger. Det ena delen känner empati för familjen och den situation som kvinnan i koma befann sig i. Den andra delen kallar det mord. Vem har rätt att döma och hur vet man vad som är rätt eller fel?

När det stod klart att vår Anders var hjärndöd efter trafikolyckan frågade läkaren om vi kunde tänka oss donation. Först förstod vi inte frågan, den hände liksom kvar luften utan att nå oss. Vi hade aldrig pratat om donation. Vi visste inte vad vi själva tyckte. Vi visste inte vad Anders hade för åsikt för vi hade aldrig pratat om saken i familjen. Det gick inte att hitta hjälp i några argument, vi var i totalt kaos och inte alls i stånd att ta beslut. Vi hittade inte svaret förrän vi vände på frågan. Hade läkaren frågat oss om de fick ge Anders ett organ för att han skulle överleva – då hade svaret blixtsnabbt blivit JA!! Vi sade ja till donation – vår vägledning var att om vi kan ta emot organ då måste vi också kunna ge.

Vår familj har anmält till donationsregistret hur vi vill ha det. Ingen skall behöva ställas inför att fatta beslut om något händer oss. Det finns inget rätt eller fel. Det är lika rätt att säga nej som att säga ja. Det viktiga är att man talar om vad man vill. Det du har meddelat till donationsregistret blir respekterat fullt ut, ingen annan kan sätta sig över det beslutet.
Gå in på www.livsviktigt.se och gör din mening känd.

En annan reflektion när det gäller rätt och fel är från tiden när den allmänna debatten om HIV tog fart. I mångas ögon var det en självförvållad sjukdom som drabbade bögar och missbrukare. Jag minns den kamp som några läkare förde för att sprida kunskap och uppmärksamhet om sjukdomen och smittriskerna. Jag minns också rubrikerna som en kvälls tidning basunerade ut – oskyldigt smittade. Reportaget handlade om de som smittas genom sin medicinska behandling. Men om det finns oskyldigt smittade så måste rubriksättarna också mena att det finns skyldigt smittade. Otäckt tycker jag och en människosyn jag absolut inte delar.

Elisabeth Björk (s) andra dagen som gästbloggare hos Jan E.