Det var 30 minuter sedan, och jag är fortfarande arg så att jag skakar.
Det var i tunnelbanenedgången vid Götagatan, jag är på väg in i Vivo butiken, när jag hör ett barn gråta. Inte sådär lite, utan sådär hjärtskärande när man hör att något är fel. Jag stannar upp och tittar.
Det är en liten flicka, kanske två år, som inte vill gå själv ned för trappan. Hon är där med sina mor- eller far föräldrar, eller åtminstone några som hade åldern inne för att vara det. De var åtminstone närmare 70år. De hade också ytterligare två barn med sig i 6-7 års ålder.
De två äldre barnen springer fritt i förväg. När den lilla flickan blivit neddragen i trappan en bit så sätter hon sig ner, skrikgråtande. Den äldre kvinnan tappar fattningen och sliter upp barnet så att hon slår huvudet i den kromade ledstången.
Väl nere från trappan trycker hon ner barnet i vagnen, och trycker våldsamt på henne en sko hon tappat. Flickan är kraftigt röd i pannan efter slaget i ledstången och gråter så hon inte får luft.
Här är det dags för nästa man att tappa fattningen. Jag går fram till kvinna och mannen och berättar (jag biter mig i tungan för att inte skrika och på så sätt skrämma flickan ytterligare) att flickan gråter för att hon har blivit illa behandlad. För att hon är trött rädd och har ont i huvudet efter att ha blivit uppryckt i en ledstång. Jag säger att hon inte kommer sluta gråta för att hon blir hårdhänt behandlad ytterligare. Att hon gråter för att hon vill bli tröstad och få kärlek.
Kvinnan undviker min blick. ”Titta på mig när jag pratar med dig” säger jag. Hon tittar och säger ”ja, ja jag hör vad du säger på bruten svenska”. Mannen går bort till de två andra barnen som väntar vid spärrarna. ”Om jag ser dig göra något liknande igen så… så, så, så ringer jag soc och ser till att du aldrig mer får vara barnvakt”, säger jag, och hör i samma ögonblick som jag säger det hur platt det låter. ”ja, ja” säger kvinnan, och går vidare.
Jag står kvar med fattningen tappad. Jag känner mig fullständigt hjälplös. Det kommer fram ett par med barnvagn, och säger att det vara starkt att ingripa. ”Tack” säger jag.
Men gjorde jag verkligen det? Ingrep? Ringa soc?! Vad ska jag säga till dem? ”Jag såg några som såg ut så och så i tunnelbanenedgången, de var dumma mot ett barn, ring och skäll på dem”?
Borde jag inte tagit reda på vilka de var? Borde jag inte gjort något mer? ”Om man vet vad som är fel, och inte gör något åt det, då är man en liten lort” sa Jonathan Lejonhjärta. Jag har lovat mig själv att leva efter detta. Gjorde jag verkligen det?
Jag sitter här nu, och tänker på vilka de var, den där familjen. Vad som kan ha varit bakgrunden till att någon har släppt sina tre små barn till sina åldrade föräldrar eller farföräldrar och låter dem åka tunnelbana ensamma med barnen? Att de inte var kapabla till uppgiften var inte svår att konstatera, även om inte detta inträffat. De var helt enkelt med råge övermogna uppgiften.
Var de nu är på väg, och var nu bakgrunden kan vara, så kan jag bara be till gud att barnen får den kärlek och den omsorg de behöver.
Jag vet inte om jag gjorde rätt, jag vet bara att jag gjorde något. Det jag vet är att jag borde försökt göra mer.
Så är det nästan jämt. När jag ångrar något, så är det oftast något jag inte gjort. Därför gör jag hellre tio saker, där några går åt pipan, eller blir fel, än inte gör något alls.
Förövrigt 1: När det gäller tåg till Norrtälje så kommer i dagarna komma borgerliga eller anonyma insändare som skriver att jag är ett kronpucko. De kommer att skriva att jag är en populist som vill ha tåg. Att det inte går för att det är för dyrt. Att det är ekonomisk kris och att det då är dårskap att satsa pengar på utbyggd spårväg och bättre kommunikationer. Jag vill här bara förbigå dessa visionslösa neggon, och kort förklara läget. Det är i lågkonjunktur man ska satsa. Det är nu man ska sätta spaden i jorden för att skapa arbetstillfällen, och på samma gång få det gjort, som ändå i framtiden måste göras. Det är tokdyrt med spårväg. Jag vet det. Men om dessa negativister, som säger att det är för dyrt, att det inte går, om de hade fått bestämma, så hade vi fortfarande åka häst och vagn. Vi behöver tåg till Norrtälje och Rimbo. Vi kommer också att få det förr eller senare. (spar gärna den här bloggen och plocka fram den om 30år, och läs den gärna på tåget mellan Norrtälje och Stockholm. Jag klipper nedan in lite om tågen ni kommer åka med för dem som vill läsa) Jag vill hellre att vi får tåget förr än senare.
Jag fick denna kommentar av en läsare. Oj vad vi behöver fler visionärer som honom! Läs och imponeras:
Läste idag i NT att du tänker driva frågan om tågförbindelse till Roslagen.
Är det inte dags att höja ribban????
Kolla på magnettåg Sthlm - Norrtälje för att sedan byggas vidare Åland - Helsingfors -St Petersburg . Det vore något det. En investering i framtidens gröna teknik!!
länk: http://www.idg.se/2.1085/1.135541
Maglev - svävtågen nästa kvantsprång för persontransport
AvJörgen Städje|
Välkomna ombord på detta X3000-tåg som ska ta oss till Göteborg. Resan beräknas ta 45 minuter. Håll i hatten. I bistrovagnen finner ni... Ja, här slumrar du till och sätter dig tillrätta i fåtöljen, medan du hör magnetiseringsströmmen i spåret morra till och vagnen lyfter ett par centimeter. Accelerationen när tåget ljudlöst skjuter ut från Stockholms Central är fenomenal och mindre än tio minuter senare susar Södertälje förbi som i en dimma.
Yamanashi Maglev TestLine, Japan
Så skulle det kunna låta den dag maglevtågen blir vanliga, eller åtminstone vanligare än de är idag. De nya supersnabba tågen behövs för att kunna konkurrera med flyget tidsmässigt. De är dessutom ”grönare” eftersom de är eldrivna. Ännu så länge finns bara en kommersiell bana i drift men flera järnvägsbolag har provbanor i drift.
I Japan är snabbtåget Shinkansen fyllt till bristningsgränsen och behöver utökas med flera, snabbare linjer. Snabbtåg på räls bullrar, medan turbulensen i luften är det enda som väsnas om svävtåg, och då bara när de kommer uppåt 300 km/t. För att kontra detta har man gjort dem extremt, surrealistiskt aerodynamiska.
Det kommer att gå fort. Acceleration från 160 till 500 km/t på 30 sekunder utan minsta skakning har demonstrerats på den japanska prototypen till Tokyo-Osaka-banan.
Maglev (magnetic levitation) är ett tåg som flyger på, och drivs framåt av, ett magnetfält. Det finns två flygprinciper: antingen stöts magneter i tåget bort av ett uppåtriktat, repulserande magnetfält ovanpå spåret, eller också hänger magneter i tåget i ett attraherande magnetfält under spåret. Båda fungerar och som vi ska se, används båda. Repulserande system använder sig av supraledare som motmagneter i vagnen och det är dyrt med supraledare och heliumkylsystem varför man hittills bara byggt attraherande system, men de nya japanska tågen har supraledande motmagneter i vagnarna och hänger i ett magnetfält från sidorna.
Metoden för beröringsfri drift är att tåget kastas och dras framåt av ett magnetfält som rör sig längs spåret. Motmagneter eller virvelströmsfenomen i tåget kontrar magnetfältet och i idealfallet kommer vagnen att röra sig framåt lika fort som magnetfältet, lämpligen ett trefasfält, förflyttas. För att öka och minska farten ökas och minskas frekvensen på trefasfältet. I det japanska fallet används 0 till 50 Hertz för farter mellan 0 och 500 km/t, och i det tyska fallet 0-270 Hertz, helt enkelt för att det tyska tåget har fler poler.
En vanlig rund asynkron trefasmotor har flera uppsättningar poler, kallade R, S och T runt insidan. När R-fasen ligger på topp är R-polen mest magnetisk. När strömmen växlar så att S-fasen ligger på topp är S-polen mest magnetisk osv. Så länge växelströmmen är på snurrar fältet runt inuti motorn och rotorn hänger med. Tänk nu att du tar trefasmotorn och skär upp den på längden, viker ut den och gör den platt. Då kommer fältet att röra sig längs plattan. Lägg nu 325 utplattade motorer efter varandra och du har ett tågspår med ett fält som rör sig längs spåret. Lägg en aluminiumbit på spåret och den kommer att fara iväg ikapp med magnetfältet. Ökas frekvensen går det fortare.
Vad händer om strömmen till lyftmagneterna skulle ta slut? I det japanska fallet faller tåget ett par centimeter och landar på hjul. I det tyska fallet släpper man ström från batterier ombord genom en spole i tågets botten som orsakar virvelströmmar i stålet i banan, som bromsar tåget till 10 km/t varefter det faller ned på glidskenor. En sorts omvänd maglev-funktion. Inbromsningen blir sannolikt inte den bekvämaste.
Tyska Transrapid är pionjären
________________________________________
Den som byggt och sålt flest maglevjärnvägar (nämligen: en) är det tyska företaget Transrapid i Emsland. Förutom sin 31,5 kilometers provbana i Emsland körs tåg i kommersiell drift i Shanghai i Kina. Emsland-banan öppnades 1984 och sedan dess flera generationer tåg provats. Den näst senaste versionen, Transrapid 07 har körts mer än 550.000 kilometer och transporterat fler än 220.000 passagerare. 1993 uppnådde tåget världsrekordet för maglevtåg i passagerartrafik med 450 km/t. Det har sedan dess ersatts av Transrapid 08 som erhållit typgodkännande för kommersiell drift. Det är konstruerat för 550 km/t och är dessutom lättare och tystare än sin föregångare.
2 kommentarer till artikeln